Jag såg ett naturens mirakel

Tänk så snabbt livet kan skifta från oro till att få beskåda ett naturens mirakel.

Hallon

Först var jag dyster och nedstämd för att jag antagligen inte skulle få fler färska hallon till frukosten under 2015. 😦

Lilla söta lila blomman

När jag stod och betraktade den lilla lila …

Lykttändaren

… hörde jag ett knäppande ljud. När jag snabbt vände mig om såg jag hur en japansk lykta tändes. Helt fascinerad stod jag och såg ett naturens mirakel. ❤ Jag måste erkänna att jag inte hade en susning om att lykttändaren hade åtta ben. 😉 Vad lite jag vet om livet.

DSC_37350038

Jag var rörd från topp till tå och tårarna började rinna nerför mina höstkinder. Vilket underbart jobb att ha. Fem sekunder senare hade lykttändaren svingat sig upp till översta lyktan och tänt den också. Jag njöt så mycket av upplevelsen att jag glömde ta fler kort. Ni får tro vad ni vill, men jag såg det med egna ögon och de är inte det minsta naivt blå. 😉 Vad vig den var när den samtidigt vred både på ben, kropp och lykta.

Ps. Detta blogginlägg hamnade på kategorin Lite galet. Jag vet inte varför. Vet du?

Tävling – Bild FYRA

D

Vad är en mjuk kudde mot att ta det piano? Vad lätt ett barn har att somna överallt när energin är slut.

Tävlingsregler stod efter Bild ETT. Jag tjuvstartade med detta inlägg, trots att det är två timmar kvar tills det är måndag. Klockradion är satt. Jag tänkte äta frukost framför skidskyttetävlingen, som blev framflyttad idag på grund av dimman. (Hoppas Björn Ferry och Fredrik Lindström är morgonpigga.) Sedan ska vi på vårt sista utvecklingssamtal på högstadiet… om vi inte börjar på en ny kull. 😉
Önskar dig en fin vecka åtta.

En av dem är skyldig

DSC_18700001Fyra förpackningar flingor. Det är antalet som brukar finnas i vårt hushåll. Sorterna varierar med vissa undantag. Till vardags är det jag som är FrukostNisse och förflyttar dessa paket till köksbordet. Alltför ofta har jag insett att det skulle behövas blöjor till dem. Detta eviga krasande under mina svarta Birkenstock är irriterande. Helst när jag fredagsstädat. I mitt trötta hungriga tillstånd drog jag inga slutsatser under en lång tid. Jag gav enhetligt ALLA skulden. Detta var varken snällt eller rättvist, nu har jag nämligen anlitat en privatdetektiv. Jag själv. Billig, smart och självgod. 😉
För att inte dra någon förhastad slutsats spanade jag under en längre tidsperiod. Direkt insåg jag att det inte behövdes något tjusigt stapeldiagram för att vetenskapligt dra smarta slutsatser. Nästan utan undantag fanns det bara en skurk till det krasande dilemmat. Vilken av dessa fyra förpackningar tror du läsare är skyldig? Vet inte i vilket land förpackningen med sin otäta botten är gjord. Gissar på att den åkt ett par varv runt jordklotet. 😦

Själv äter jag en mycket nyttigare frukost. Sug på det här. Färsk frukt, blåbär, olika sorters nötter, kanel, grönt te, surdegsbröd, Pro-Activ, osötade flingor, solrosfrön, russin m.m. Ändå. Tre av fyra i familjen är kärnfriska. Ingen av dem är jag. Hm! Tacka vet jag mina gamla frukostar. Lönnsirap på gröten, det sötaste och mest onyttiga brödet och bäst av allt – mammas alla hemmagjorda ”marmeladburkar” som hon frikostigt delade med sig av till höger och vänster.

Tidigt på morgonen i vår hemstad

Ystad morgon ett

Ystad morgon tvåYstad morgon treYstad morgon fyra

Nu är det två år sedan vi själva var riktiga turister i Ystad. Det blev en hel del turer och nätter i Ystad i jakten på en bostad. Ystad Teater verkade vara för stort. 🙂

Sova ettSova två

Sova treSova fyra

Dags att vakna. In med friskt syre i rummet och i lungorna. Frukost väntar i det mysiga frukostrummet som ni kan ana på bilden till höger ovanför.

Sova fem

Två världar som möts, samspelar under en sommarsäsong. Nött och skavt tillsammans med härliga stockrosor och en pelargon.

Skavt ettSkavt två

Det soliga vädret sommaren 2013 fortsätter att råda i Ystad och på Österlen. Vi har varit riktigt bortskämda, vi som gillar värme och sol. Betydligt värre för de som inte gillar det av olika anledningar. Fast de hade å andra sidan ”sin” sommar 2012.

Ett fult stirrande

Jag tycker inte om när någon stirrar på mig. Glor riktigt elakt. En gång hände det på en semester. Avståndet skulle kunna mätas på en skollinjal. Just denna kanalö är annars känd för att alla är så gemytliga. Det delas ut ett pris varje år till den trevligaste invånaren. De har Europas lägsta brottsstatistik. Ibland är sådant bara siffror i en dammig pärm.

Visst stirrade jag tillbaka. Jag erkänner detta i denna personliga blogg. Du läsare funderar kanske på turordningen. Lovar. Det var inte jag som började. Definitivt inte jag. Förresten stirrade jag mest av skräck. Men jag blinkade. Visade någon form av mänsklighet och respekt. Inte en blinkning fick jag tillbaks…

Det var andra spelregler för mig på den tiden. Diabetiker som jag är. Jag var strikt bunden till tider när jag skulle ta mitt insulin. Två sprutor med basinsulin. Därtill måltidsinsulin en halvtimme innan mat. Vi bodde på ett fint hotell. Typiskt engelskt. Kallt även mitt på sommaren. Varje dag fick vi välja på fyra rätter till kvällsmiddagen. Köket var franskinspirerat. Inte konstigt alls. Jersey ligger närmre Frankrike än England. Suverän mat. Vi blev verkligen bortskämda under vår vistelse. Redan vid frukosten skulle vi berätta för värdinnorna vad vi önskade för alternativ till kvällen. Endast en gång blev det problem. Den här gången tänkte Solveig åt mig. Hon trodde att de andra alternativen inte var så bra för mig. Därför tog vi två olika saker. Jag fisk och hon en omelett.

Hemma var jag van vid att äta kvällsmiddag mycket tidigare. Därför var jag lite darrig när jag gick ner en halvtimme efter att jag hade tagit sprutan på rummet. Vi satt alltid vid samma numrerade bord. Först åt vi en god sallad som inte alls höjde blodsockret. Sedan kom varmrätten. Den trevliga kvinnan satte ner fatet framför mig och jag fick en chock. En stor ful fisk stirrade på mig. Precis som om han simmat upp direkt från engelska kanalen just till min tallrik. Allt var på plats. Det enda som saknades var en fiskkrok i mungipan. Eller så hade den det. Jag var paralyserad. Någonstans från sidan önskades vi en smaklig måltid. Mina ögon var fastnaglade vid min fiende. Min mun gapade otäckt. Snabbt stängde jag den för att fisken inte skulle få nå´n dum idé.
Det blev jag som förlorade matchen i att glo. Solveig möblerade diskret om på bordet innan jag hann fundera på att tuppa av. Själv struntade jag i att mitt insprutade insulin började verka. Aldrig att jag hade stuckit en gaffel eller kniv i firren. Han var levande för mig. Man äter inte sin fiende.
En stund senare njöt jag av en god omelett och försökte få det att se ut som om jag hade vanligt bordsskick, där jag satt och vägrade att titta på mitt sällskaps tallrik. Vilken tur att Solveig valt ett annat alternativ än HEL fisk. Jersey har Europas lägsta brottsstatistik – men det där var en ful fisk…

Tillägg: Jag kunde sedan njuta extra av en stor portion av den smaskiga efterrätten, för omeletten var för lite mat för min dos, eftersom vi hade vandrat i flera timmar under dagen.
Att titta på fiskögon var spännande i fiskaffärer eller i Saluhallen i Göteborg när jag var liten. Där är rätt distans och forum. Närmre kompisar har jag aldrig velat bli med gäldjuren. Jag har en bra bild på tallriken men bilden är dia. Bilden blev extra bra för firren blinkade aldrig. 😉

Dan före dan före…

Det var mörkt när klockradion gick igång i morse. Mörkt både inomhus och utomhus. Jag tog de tretton trappstegen och startade upp med att skapa myskänsla. Tände granen, de fina stora stjärnorna i vardagsrummet, levande ljus på köksön och nummerljuset som vi nästan är ikapp på. Jag älskar att börja och sluta dagarna så.

Det är jag som är FrukostNisse i vår familj. Numera är det inte så vanligt att vi är fyra till bords en tidig helgdag. Trötta tonåringar sover vidare tills det blir ljust efter sina sena kvällar. Men idag ville tjejerna gärna med och storhandla. Och det bästa. Det bästa är att ingen av de tre vill ha mig med. Jag har liksom straffat ut mig. 😉 En sådan här dag vill de inte missa något som ska vara med på julbordet. Då gillar de inte mitt höga tempo, där jag tycker att vi följer inköpslistan och satsar på att vara först ut ur affären. Förresten. Hur ska maten få plats? Annars när vi veckohandlar brukar vi nästan få trycka in maten och man tänker ändå lika dumt varje gång. Detta måste vara mat till ett helt fotbollslag. Vi kommer att få slänga mat. Men det behöver vi nästan aldrig. Redan efter tre-fyra dagar börjar det fyllas på saker på inköpslistan. Det stora fruktfatet får luckor och de lätt övermogna frukterna från förra handlingen tittar fram fast jag är säker på att vi vuxna la dem överst när vi handlade förra gången. 🙂

Jag kommer inte helt undan. Jag har fått uppgifter på hemmaplan. Hade hoppats att det skulle vara viktiga saker som att läsa Ystad Allehanda, avsluta den spännande boken av Anna Fredriksson eller börja på den nya tegelstenen av Elizabeth George. Njet. Ingen av dessa saker nämndes. Men jag har tömt diskmaskinen och fyllt på den igen. Allt tilltugg till gårdagskvällens familjefilm tog stor plats. Vår tvättmaskin har kallat på mig flera gånger. Den är mycket snällare och har en betydligt trevligare ton än ”Bernhard” som vi hade i Skummeslövsstrand. Hans skrikande kunde göra mig galen om jag råkat somna igen. Inte hjälpte det heller att skrika tillbaks.

Vad är en högtid som snart väntar mot vad jag upplevde för två dagar sedan. Jag trodde att jag fyllt veckans kvot av framgångar när jag vann i Lippes blogg i början av veckan. Istället upptäckte jag en fantastisk sak när jag gick in på en av mina favoritbloggar. Jag hade fått ett Nobelpris av en enig jury på Åland. Inte vilket pris som helst. Är ni nyfikna så gå in och läs vilket och alla motiveringar som andra bloggare också fick. Där kan ni också få tips om bloggar som vunnit andra fina priser. Gå ner till inlägget den 20 december med rubriken Årets nobelpris!

http://fruvenus.blogspot.se/

Imorgon kommer årets sista inlägg på denna blogg. Hoppas att det inte blir ett tomtebloss utan att många läser det, exempelvis en bit då och då. Det handlar om en ny tävling. Denna gång med tre priser. Ingen stresstävling. Svar vill jag av naturliga skäl bara ha via min mejladress. Förhoppningsvis kan jag även locka några att le eller skratta. Det är alltid mitt mål när jag skriver ett Kåseri. Handlar det om Funderingar vill jag även väcka tankar och känslor av ett annat slag.

Som jag älskade denna jullåt i mitt pojkrum. Singeln kunde rulla många gånger dagarna innan julafton. Är också väldigt förtjust i sångarens röst. Kolla in strumporna på två av gruppens medlemmar.