Det kan bara inte hända på riktigt

DSCN3430

Visst kan det någon gång vara frestande att tänka elaka tankar om människor som man inte tycker om. De som stjäl energi och bara letar fel. Vet inte om någon sätter i nålar i en docka och svamlar trollformler om mig just nu. Själv står jag i fönstret i vår villa och tycker att livet är för lugnt och stilla. Jag har drabbats av akut rastlöshet. Alla förberedelser inför eftermiddagens besök är i hamn. Allt är städat och undanstoppat. Fruktfatet välfyllt och färska blommor på strategiska ställen ger ett fräscht intryck inför husvisningen som stundar. En paj står inne i ugnen och puttrar. Om en liten stund ska jag inta den på trappan i vårsolskenet för att inte smula ner. Solveig och tjejerna kommer hem om ett par timmar. Sedan ska vi försvinna vidare till staden. Både mäklaren och vi ville ha det så. Han ensam med all sin optimism och aldrig sinande fantasi inför en skara av spekulanter, som snart ska äta från hans utsträckta hand. Jag känner till att det redan finns ett flertal anmälda till villavisningen och den är dessutom öppen för alla. Mäklaren har stolt som en tupp pratat om att även långväga spekulanter ska rulla hit på stora motorvägen. Han hade redan igår haft en smygvisning och ett bud är lagt som en aptitretare. En dag innan huvudvisningen.
”Allt går som på räls”, skrockade han vid sista samtalet.
Jag flyttar blicken från en fjäril och ser slött att det kommer en smal sträng vatten utanför staketet på gatan.
Tvättar grannen bilen? Har han aldrig gjort tidigare på parkeringen.
Jag tar min pajbit och går ut. Sätter mig på trappan och ser i ögonvrån att det rinner mer vatten nu. Måste ha blivit stopp i gatubrunnen. Typiskt idag. Tur att brunnen inte är utanför vårt hus. Eftersom jag inte har på mig mina glasögon går jag nyfiket fram till brunnen. Stirrar en stund dumt på vattenriktningen. Mina hjärnceller kallar till ett snabbmöte på lunchtid. Om det är stopp i brunnen måste vattnet komma från brunnen. Detta vatten som verkar rinna fortare och fortare rinner NER i brunnen. Jag spanar med en djup intelligensrynka i pannan suddigt åt vänster. Märkligt. Det verkar upphöra utanför vårt nymålade staket. Jag går dit. Ser med förvånad blick att det bubblar i gräsmattan innanför staketet. Värre och värre. På kort tid ändrar vattnet skepnad till en tjusig fontän. Snart kommer vi att ha en egen bubbelpool också, funderar jag rationellt. Tänk om det ändå varit olja, hinner min ironiska sida tänka innan färgen stämmer. Svart geggigt vatten. Vet inte om det beror på maten, men mitt nervsystem pajar ihop. Jag rusar in till närmsta telefon. Får tag på rätt gubbe på kommunen. Han måste ha befunnit sig i närheten. Är där på kort tid.
”Nu ska vi se om du har tur. Slutar det komma vatten när jag vrider om får du stå för fiolerna. Fortsätter det att strömma upp vatten står pappa kommunen för kalaset.”
Jag hoppar regndansen. Känner mig ändå inte rätt klädd. Med eller utan fiol. Aldrig trodde jag att man kan bli så glad för en objuden fontän i gräsmattan tre timmar innan en av de viktigaste dagarna i ens liv. Jag ringer mäklaren som ser det från den ljusa sidan.
”Nu kan jag berätta om att det ska läggas nya rör som kommer att hålla i minst femtio år.”
Kontrasten när jag stått där uttråkad och tittat på en fjäril mot den aktivitet som råder nu är megastor. Lyktstolpen har lyfts ner och ligger på gräsmattan. Fyra bilar med olika yrkesmän jobbar på med sitt. En elektriker leker med sladdar. En yngre kille gräver bort asfalt från gatan utan att träffa på vårt staket med skopan. Det sprutas orange färg på gräsmattan av en vuxen graffitiman. På trädet som får stå kvar står det Villa till salu på en mäklarskylt. Elektrikern fäller en passande replik med tanke på fontänen.
”Strålande tider för husförsäljning”, hostar han fram.
Jag hoppar både impulsen att slå till hårt i ryggen och att fälla stickrepliken att han ska böja sig fram och passa på att ta en slurk. Själv är jag torr i halsen som efter en picknick i Sahara. Vattnet är avstängt i vår skräckvilla. Tankarna lever sitt eget liv. Finns det någon galning som blir sugen på att ens titta in i huset? Vi kommer att få bo kvar här tills de bär ut oss. Tänk de som åkt långt. De kommer aldrig att glömma fontänhuset. Det enda som fattas är att murvlarna får nys om scoopet. Pricken över i:et.
Vi lämnar kaoset bakom oss. Kan ändå inget göra. När vi kommer till staden är det precis som inget har hänt. Det geografiska avståndet lurar oss som ett falsklarm. Jag har glömt talet som jag nyss dystert räknat ut. Summan av de dagar som vi bott i denna villa. Alla dessa tusentals stillsamma vardagar när inget otrevligt hände. Så just idag av årens alla dagar.
Ibland går det bättre än man tror. Budgivningen porlade på och huset blev sålt till ett pris som gjorde oss mer än nöjda. Rena fontänpriset.

OBS! Detta hände dagens datum för två år sedan. En sannhistoria. Idag hoppas jag återigen att min provbok ska ligga i postlådan och bli en annan sannhistoria.

Inte EN fluga i soppan

Ibland kan man elakt upplysa en kompis om hans eller hennes inre kapacitet. Dra djuriska paralleller om att hjärncellerna motsvarar antalet hos en bananflugas. Sådana jämförelser ska bara göras med glimten i ögat. Om man inte är i stort behov av att byta kompisar.  😉

Jag kom på en kväll att jag ska sluta med dessa bananflugsgliringar. Tror inte ens att det är sant. När jag irrade omkring i köket trodde säkert grannarna att jag var galen. Var tvungen att dra ner persiennen i köket eftersom en nyfiken granne inte betalt biljett. Varenda en av bananflugorna flög skickligt igenom mitt vapen. Vilka smarta små djur. Inte ens ETT litet smatter hördes. På den medskickade broschyren fanns visserligen inte djurarten med bland de uppräknade, men det gjorde varken elefant eller giraff heller. Annars brukar det dofta grillat, eller okej bränt, när jag anfaller med min blå leksak. Ett riktigt härligt knaster hörs och det blixtrar effektfullt om jag smyger mig på dem i mörkret, så att otäckingarna kommer i kontakt med det elektriska nätet. Det gäller förstås att hålla sina egna fingrar i styr.  😉

Kortast är mitt tålamod när jag precis har somnat och det landar något läbbigt i ansiktet. Då har jag MORD i tankarna. Smyger upp det blå vapnet som strategiskt ligger under sängen. Trycker finkänsligt in den svarta knappen… borde jag inte ha handskar på mig? Måste börja tänka på framtiden. Min. xD

Sedan gaddar de ihop sig också. Bananflugorna. Tillsammans blir det en massa hjärnceller. Ständigt har de släktkalas och jag har spanat… det är oftast frukt på menyn. Bananer, äpplen och andra godsaker som glömts kvar på fruktfatet. Hur kan de hålla reda på vem som är vem?

Alla som någon gång har glömt att slänga gammal frukt eller varit bortresta någon längre tid har gjort upptäckten. De är inte farliga, bits bara när de är RIKTIGT arga, men det känns ändå som ett intrång. Som om de halkat in på ett bananskal i mitt privata liv. Här kommer mitt botemedel: Ta till din lugnaste röst. Välj rätt ord. Helst även rätt dialekt. Gör inga hastiga rörelser… vänta… det var fel lapp… men den texten funkade jättebra i förra veckan när jag var ensam hemma några dagar. En blöt kväll när jag satte in nyckeln i låset satt det ett livs levande lejon på en köksstol och… Här är rätt lapp: Häll ungefär en halv deciliter vinäger i en kopp och toppa med några droppar diskmedel som bryter ytspänningen. Bananflugorna dör en sur vinägerdöd. Skriv gärna en kommentar när du provat vapnet. Drick bara inte ur den där koppen när samlingen är komplett.

Tillägg för känsliga läsare: Jag överdrev en aning. Det satt inget lejon… det var bara en ofarlig tiger. En randig sak. Gjord av tyg. Mjuk till sinnet. Heltam. En perfekt kompis när man är ensam hemma. Om man inte pratar politik med honom för då… det är ingen idé att berätta. Du läsare tror mig inte. Det gjorde inte Solveig heller. Inte ens tjejerna litar… tror på mig längre när jag berättar sannhistorier. Det verkar inte vara kul att bli vuxen. ”Vill aldrig bli stor”, sjunger sångerskan Tekla för mig i bakgrunden. Nu sjunger vi duett med altandörren vidöppen. Hon på skånska jag på… och där dök nyfikna grannen nummer två upp. Skulle visst skotta snö. Vilket kamouflage. Impad! Not. Han fick väl ta vad som fanns till hands…   😀