Förtroende åt två håll

Förtroende. Det kan aldrig betonas för många gånger. Vi måste ha förtroende för våra barn. Detta måste även vara ömsesidigt. Om detta samspel klickar råder inte balans. Stora elaka mörka moln kan dyka upp i familjeidyllen som skapar oro.

Lizette är duktig i köket. Hon testar gärna nya maträtter och leker med sina apparater hon samlat på sig. I torsdags hade hon bakat en ny sorts kaka som skulle göras i många steg. I slutändan hamnade den i frysen. Längst upp. Hennes önskan var att den skulle avnjutas på fredagen när familjen skulle fira helg. På fredagen gav hon mig en hemuppgift. En livsviktig sådan. Hon berättade att jag skulle ta ut kakan klockan tolv. Den gick inte att tina i mikron.
”Glöm nu inte det pappa”, sa hon och kramade om mig innan hon på sina långa ben försvann ner i backen mot högstadiets sista skoldag för veckan.

Under förmiddagen log jag när jag skulle greppa vattenkannan. En stor rejäl lapp satt fasttejpad på vår svarta kanna. På kylskåpet och frysen fanns lappar med en personlig handstil och de söta fåren från blocket vi köpt på Gotland. När jag uppsökte toaletten kom jag heller inte undan. I sovrummet låg ytterligare en lapp strategiskt utlagd. Efter ett tag blev lapparna naturliga ingredienser i hemmiljön. Mina tankar fick ett annat liv. Jag kände mig jäktad. Mitt manus hade fångat mig igen. För vilken gång i ordningen orkade jag inte hålla reda på. Klockan skvallrade om att nu var det bråttom. Ännu ett livsviktigt lopp väntade mig. Min uppgift att heja på skidåkarna manade på. Det fick bli något snabbt i mikron och en matstund i soffan. Stressad slog jag mig ner i soffan med alla matbitar, dryck, bestick, glas och en smaskig efterrätt framför mig. Jag tog tag i fjärrkontrollen och såg i grevens tid en ny lapp. Svår att undvika. Jag flög upp från soffan…
”Fantastiskt pappa. Du kom ihåg kakan. Det trodde jag aldrig.” 

(OBS! tryck på bilderna så det går att läsa.)

DSCN8230

DSCN8233

När hissen inte går ända upp

Vilken tur jag har. Tänk alla dagar i min ungdom som jag trodde att jag hade det. Det där lilla extra som skulle föra mig långt fram i kön och i livet. Nu behöver jag inte vara orolig längre. Varje gång jag tittar mot diskbänksväggen där de hänger och blänker vet jag hur sanningen ligger till. Den är inte alls otäck att ta till sig.
Jag är inte den vassaste kniven i lådan eller på väggen. 🙂

Solveig passar alltid på att köra storkok när hon ex. gör köttbullar. Det passar mig förträffligt. För några dagar sedan såg jag en stor burk i frysen där locket putade ut. På locket stod det Bosses köttbullar. Två underbara ord. Kunde stått. Här har du late kock när du ensam i köket är. Antagligen står det inte så enbart därför att den meningen inte får plats på locket.

Det är jag som är FrukostNisse i vårt hushåll. Nu är det mörkt när jag kliver upp eftersom vi nått en bra bit in i oktober…

Jag var rätt trött när jag äntligen hittat upp till köket. Ändå passade jag på att förbereda lunchen. Gäspande tog jag ut burken och öppnade den. Märkte att de där köttbullarna verkligen satt closed till varandra. Var det för att de frös så mycket i frysen? Även köttbullar kan ha känslor. Med risk för att riskera ett par fingrar fick jag jobba en bra stund innan jag fick loss fem stycken med en skarp kniv. Jag är inte större i maten. Nöjd med min tidiga morgonsyssla la jag de lösa köttbullarna på ett fat och satte in dem i kylskåpet för att de långsamt skulle tina.
Sedan började det krångla. Min hjärna insåg att antalet hade minskat med fem. Alltså borde resten få plats i samma burk. Ändå fick jag pröva många varianter innan de överlevande köttbullarna hamnade i frysburken igen. Man måste vara glad för det lilla. Jag var tillfredställd för att jag slapp vara med i finalen på Mästarnas Mästare på TV. Tangram är inte min grej.
Allt var frid och fröjd i flera dagar. Jag varierade med köttbullar och mos, köttbullar utan mos, köttbullar med makaroner, köttbullar med de där långa raka rören som så lätt går sönder. Ni som kan namn i matlagningen vet vad jag menar.
Imorse var jag på nytt besök i frysen. Såg ledsamt att innehållet i Bosses köttbullar hade minskat till antalet. Nu satt de kvarvarande ännu hårdare ihop. Precis som om de kämpade för sitt liv. Likt en köttbullsmördare tog jag till den vassaste kniven i lådan. Jag syftade på verktyget. Kniven.
”JAA!!!”
Stolt fick jag loss fyra köttbullar. Hur många sekunder hann jag vara glad för denna tidiga morgonframgång? Inte många. Jag greppade tag i de återstående rädda uslingarna och slet som ett djur för att få loss en enda dum köttbulle till. Det gick inte. Sjutton också. Ska jag behöva vänta på kvinnlig hjälp? Jag tog en kort paus för att lugna de manliga nerverna. Försökte med fingrarna att bryta loss en lymmel. Fingrarna frös och förlorade matchen. Trodde ni att jag blev så arg att jag slängde köttbullarna i diskbänken och hoppades att en enda köttbulle skulle lossna? Helt fel. Jag drabbades av ett skrattanfall som fick den sovande Lizette att halvvaken öppna dörren och undra vad som var på gång ”mitt i natten”. Till saken. Kan ni läsare gissa vad mina ögon sett?  I det kalla lilla stycket köttbullar jag höll i handen fanns FEM sammansatta köttbullar. Exakt så många som jag ville ha till lunch. På det lilla fatet fanns FYRA köttbullar som jag stolt fått loss en stund tidigare. Så kul kan en FrukostNisse ha en tidig morgon i oktober när han skakande av skratt gjorde en rockad på köttbullsfronten och lät de fyra ensamma hoppa in i frysen igen. Med viss hopphjälp. Hängde du läsare med i räkningen? Eller blev de för knivigt? För i så fall är jag rädd för en sak angående… 😉