Jag avstod från att trycka på den röda knappen

DSC_42090034

Givetvis insåg jag att jag inte skulle kunna smita ifrån insulinkänningar hela livet. Även om jag skötte mig efter konstens alla regler, som serverats med hjälp av en föreläsning på britskanten av en utmärkt läkare, gamla deprimerande böcker av diabetessköterskan, choklad och såsförbud av en kraftigt överviktig dietist.  😦

https://bosseliden.wordpress.com/2015/02/14/min-sista-friska-dag/

Otroligt hur fort man kan bli institutionaliserad. När jag väl fått ett eget rum på medicinavdelningen, med utsikt mot Galgberget, flöt dygnen och veckorna ihop.
Det var en stor fördel att vara trettio-fyrtio år yngre än de andra patienterna. De vitklädda kvinnorna var supergulliga mot mig. Det kändes som om de tog extra rundor in till mig för att skoja och skratta bort en stund. Jag lärde mig snabbt deras namn och annat.
Det var bara en kvinna som jag inte kände mig lika bekväm med. Hon var inte otrevlig, men barsk på något vis och framför allt mer hårdhänt. Det gjorde ont att ta blodprov när hon kom med sin gamla stickare som hon envisades att använda för att hon snabbt fick blod med den. Hon bjöd inget på sig själv trots mina artighetsinviter. Bara några trista fraser fick jag tillbaks. Empati verkade saknas på agendan.

Jag vaknade mitt i natten och kände mig läbbigt matt. Det var så jag fick lust att för första gången använda den där röda knappen. När jag kom på vem som jobbade natt försvann den tanken ut i den mörka vinternatten.
Till saken hörde att personalen hade sagt till mig att jag fick gå i kylskåpet i matsalen och fixa mina kvällsmackor själv vilket jag börjat göra sista kvällarna.
Om jag skulle ta en nattmacka. Oj vad matt jag är. Skakig på något sätt. Sirap i hjärnan. Spaghetti i benen. Det känns som jag ska tuppa av stående. Håller jag på att bli sjuk på riktigt? Sjukhussjuka?
När jag öppnade dörren hörde jag kvinnoskratt och skrammel längre bort. Antagligen åt de tillsammans vid ett långbord. En fras om smörgåstårta och Regnbågen ljöd genom den tomma korridoren. Jag såg ingen och ingen vitklädd såg hur jag fick ta tag i väggen för att stödja mig. Allt kändes svårt för den gamla sprinten. Femton meter och direkt till höger borde jag klara av. Med lite envishet går allt. Målsnöret var en kylskåpsdörr och belöningen en ostfralla och ett glas kall mjölk.
Just då hade en av personalen något ärende och kom ut i korridoren. När hon såg min raglande gång ropade hon till högt och några fler vitklädda blev synliga.
Jag var för matt för att se om de hade majonnäs eller räkspår på överläppen. Mitt sikte var kvar mot hederliga ostmackor i kylskåpet. Det kändes som ett mycket viktigt livsbeslut. Vad dumt att jag inte fick vara ifred. Varför skulle jag bli upptäckt just nu? Innan jag hade handen i syltburken. Deras armar förde mig istället tillbaks till mitt rum och britsen.
”Varför tryckte du inte på den röda knappen?” frågade den hårdhänta stickkvinnan med en rapp röst. ”Jag ville inte störa”.
Jag vill inte ha nattligt besök av dig. Gillar dig inte ens på dagarna.
Det kändes som om hon stack till extra hårt för att hon tvingats avbryta sin matrast. Makten var på hennes sida. Snabbt lämnade hon mig ensam i dubbelmörkret, en februarinatt med tung oförståelig sorg i mitt sinne. Livet kändes som en novembervandring i träskor med gråsten i en säck på ryggen.
En stund senare kom Rebecca in ensam och satte sig på sängkanten. På ett underbart pedagogiskt sätt berättade hon med medkänsla och förståelig fakta:
”Missförstå mig inte Bosse. Men jag tycker det var bra att du fick känna på hur det känns att få en insulinkänning innan du åker hem. Alla diabetiker känner olika. Även om det finns många gemensamma drag. Du måste lära dig att känna igen signalerna. Just dina kännetecken. Det här kommer du att fixa galant.”
Plåsterorden var uppskattade som smekningar från den första vårvinden. Just då visste jag inte något om det mörka. Att den första känningen skulle följas av många tusen insulinkänningskusiner de närmaste åren. Då hade förmodligen mina darrande fingrar letat efter den svarta knappen. För mig är det inte värdigt att inte veta när nästa kniv sätts i min rygg av en feg fiende som inte kör med öppna kort. Det har varit väldigt få gånger som jag haft mig själv att skylla. Spelar jag Bluffstopp gör jag det på lika villkor och vet att när leken är slut återgår livet till det normala.

Redan nästa förmiddag fick jag uppleva riktig livsglädje. Jag hade tagit på mig den varma skinnjackan och hade freestylen som jag fått av min bror i fickan.

När Uno i Freda´ sjöng ”Det måste gå…” skruvade jag upp ljudet och var tillbaks i lyckokostymen igen. Sjöng med där jag stod på den lilla balkongen som mest användes som rökställe. Jag kände en inre glädje och ett hopp om framtiden. Livet var inte kört och nattsvart.  🙂

När jag återkom på rummet satte jag igång med att bädda sängen. En syssla som jag börjat göra för att underlätta för personalen. Det kändes som om det var mitt privata rum, med skogsutsikt. Hade jag haft rum åt andra hållet skulle jag sett Kattegatt och hamnen.
Bäddningen började hänga upp sig och kändes strulig. Dessutom hade jag hastigt blivit varm trots att jag tagit av mig skinnjackan. Fumligt åkte skjortan halvt av. Just då kom Jeanette in.
”Du behöver inte bädda. Men det är gulligt att du gör det.”
”Något vettigt måste jag göra på dagarna.”
”Mår du bra? Jag tror att jag ska testa ditt blodsocker.”
”Snart måste det vara min tur att plåga dig”, försökte jag skoja till det.
Naturligtvis var det min andra officiella känning. Denna gång tillkom snabb svettning, lite mer förvirring och avdomnad överläpp.
Symptomen har därefter förändrats genom åren. En sak som ska jag tacka min lyckliga stjärna för, jag har aldrig blivit arg eller aggressiv. Istället är det ”dödsångest” som dominerat.
En farlig sak hos de flesta diabetiker är att varningssignalerna ofta avtar i takt med åren som man haft denna trevliga kroniska sjukdom, diabetes ett. Då är det inte lätt att bromsa blodsockerfallet i tid, för det är en klar fördel att vara ”vaken” för att kunna mäta, äta och dricka. Jag har aldrig mött någon som kör bil säkert och bra, samtidigt som personen är medvetslös.

Fotnot:

Du som har diabetes ett. Kommer du ihåg din första insulinkänning? Har dina symptom förändrats genom åren?

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del nio

Utränd solbränd man

Solbränd, utbränd man som fått en guldmedalj runt halsen av sina två söta döttrar (står det i texten vid bilden i albumet).

Det hade varit den svartaste och mörkaste sommaren i mitt liv. Ändå hade jag inte varit sjukskriven en enda minut. Istället för att jobba sju dagar i veckan satt jag i vår stora trädgård på eftermiddagarna (om vädret tillät det) och försökte efter bästa förmåga att delta i mina döttrars liv. Det var en lycklig tid i deras värld. De älskade att fantisera, skapa äventyr bland klätterträden och lekte bra tillsammans. För att styra in mina tankar på neutral mark tänkte jag på det handskrivna ungdomsmanuset Sebastian & Lena som jag påbörjat bakom affärsdisken några veckor tidigare. Jag blockerade de dystra tankarna på cancern som börjat sprida sig på nytt i min älskade mammas späda kropp. Det här är inget sjukblogginlägg, men jag ville bara i korthet delge er hypotesen. Veckorna rullade på. Solveig som jobbat för mig under halva sitt sommarlov skulle börja jobba på skolan igen. Jag skulle bli lämnad ensam för första gången sedan väggsmällen.
”Lova att du inte sitter framför datorn!”
Orden var välmenande, fulla av kärlek och omtanke. Min status var så låg att jag inte tog mig igenom en längre tidningsartikel. Orkade bara lyssna på klassisk musik utan sång och tre andra CD av någon anledning. Ni kan få titlarna. Soundtracket från filmen ”French Kiss”, Mike Oldfields ”Voyager” och ”Harvest Moon” med Neil Young. Solveig visste att jag inte skulle lyda (det hade inte hon heller gjort). I efterhand anser jag att jag skulle fått en guldmedalj för min insats. Solveig tycker snarare att jag skulle fått ”smisk” för min olydnad. Fortfarande funderar jag på hur jag lyckades hitta ord, humor, värme och faktiskt fick ihop en skaplig textmassa med grundförutsättningarna. Två minuter, jag överdriver inte. Redan då kunde jag drabbas av ett yrselanfall. Hade väl ett kommit på besök brukade de snabbt avlösa varandra. Min taktik med att lura hjärnan psykiskt när kroppen var som ett vrak fysiskt kunde fått otäcka följder. Om det hade gått hade jag önskat att någon kunnat binda fast mig i den ergonomiska skrivbordsstolen så jag inte skadade mig vid ett fall. Jag har läst om många andra som gått in i väggen. Som legat på rygg och tittat rakt upp på samma takfläck under många dagar. Inget konstigt alls. Däremot kunde jag inte kopiera taktiken. Jag hade även ett liv som diabetiker att ta hänsyn till. 49 sprutor i veckan. En måltid behövde fixas ihop och intas efter sticket. Annars hade jag varit rätt död.
Under de första veckorna gav jag upp snabbt på kontorsrummet. Hamnade oftast liggande i en soffa som var lagom långt från mat och wc. Det kändes som om jag bodde i ett jättehus, 160 kvm på varje våning. För mig var det som ett maratonlopp när jag skulle flytta kroppen. Ändå, jag tog tag i ett halmstrå och vägrade tycka synd om mig själv. Trodde stenhårt att jag skulle bli bra om ett par dagar. Smällar hade jag åkt på nästan varje dag så jag var van vid det. Hela tiden dök det upp fantasitankar om vad Sebastian och Lena kunde hitta på för något tillsammans. I soffan kom jag på hur jag skulle göra.

Min nya taktik fungerade utmärkt. I takt med att det strömmade till uppslag, idéer och kommentarer läste jag in det på en kassettbandspelare. När jag fick lite krafter släpade jag mig upp, spolade tillbaka bandet och skrev ner det på ett Word-dokument. Det jag på detta udda sätt skapade var ett ungdomsmanus, skrivet i tredje person singularis och med arbetsnamnet ”Sebastian & Lena. Jag har givetvis kvar hela det färdiga manuset. Bara Prologen finns i åtta varianter. Här under har ni en av dem. Ni som har boken hemma kan se att detta ingår delvis i kapitel två i vuxenboken ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.  Hoppas ni inte tyckte detta var för mörkt att läsa. Jag kan trösta er med att hela situationen var betydligt mörkare än så. 😉

Prolog (från en skrivbordslåda)
Lena rörde lite på sig. Stönade i sömnen.
Sebastian flyttade blicken till den gula landstingsfilten. Fortsatte vidare till det blodfattiga ansiktet som var kusligt alabasterblekt. Slangen som gick från det bleka armvecket, med de tydligt blå ådrorna, till den läbbiga påsen på ställningen, gjorde honom nästan hypnotisk. Hans blick stirrade på den gula vätskan som droppade i samma hastighet genom slangen. Han satt en lång stund på den hårda obekväma stolen och räknade dropparna.Tankarna flaxade iväg åt olika håll.
Skulle hon kunna? Kunde en tjej dö som inte ens fyllt 13 år? Livet var fruktansvärt orättvist om något hemskt… om det åtminstone var jag som låg där, tänkte han osjälviskt.
Hans tankar avbröts när dörren öppnades efter en diskret knackning. En sjuksköterska kom in med en full medicinbricka. Han reste sig och gick fram till fönstret. Grått och dimmigt. Det var knappt man kunde skymta konturerna av kyrktornet i centrum. Klara dagar såg man båtarna på havet. Även så långt bort som mot Hovs Hallar på Bjärehalvön. Det kändes som himlen föll ner utanför fönstret.Tankarna fladdrade på nytt iväg. Undra´ vad de andra i klassen gjorde? Hade de gått i småskolan skulle de suttit och ritat teckningar till Lena. Förstod de att han skolkade? Anade de var han befann sig?
– Du Sebastian. Ska du inte vara i skolan?
Han svarade inte. Tog bara stelt sin bruna skinnjacka och lufsade ut ur sjukrummet. När han kom ut från sjukhuset tog han trapporna till Galgberget. Löven från bokarna bildade ett täcke av höstfärger. På toppen vid det gamla utsiktstornet tog han vänster. Gick en bit in på motionsslingan med blicken fäst vid marken. Satte sig ner på en kall bänk och slöt ögonen.Tiden kom smygande ikapp. Minnet lekte en stund tafatt. Hoppade likt ekorren från gren till gren. Klarnade sedan tvärt till. Blev med ens kristallklart. Han öppnade ögonlocken och allt föll över honom. Detta var bänken som han och Lena suttit på den magiska septemberkvällen. Förra lördagen. Var det verkligen i detta livet? En ljum behaglig värme spreds i bröstet när tankarna gled iväg mot hallonbåtarna…

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen.

 

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del fem

 Omslagebild

Idag för exakt ett år sedan var det Påskdagen. Det var den stora dagen då omslaget mot alla odds kunde produceras.

Jag var så trött på den skånska vintern 2013 som inte ville släppa sitt grepp och hade inga som helst förhoppningar med tanke på all snö som fanns kvar. Ändå lastade jag in Solveig, Jennifer, systemkamera, handduk, en termos med varm dryck, varma sockor o.s.v. i bilen och åkte iväg mot Österlen i det soliga och vackra vintervädret. Vi började med att försöka ta oss ner på slingrande vägar i Hagestad naturreservat. Det var stora snödrivor, fullt av bilar och inga parkeringsplatser. Jag satt dystert kvar i bilen som gick på tomgång, medan Solveig och Jennifer försvann ner till stranden.
Onödigt att ens titta efter. Jag ville att framsidan skulle ha en bild där betraktaren skulle associera till september, inte sjutton en vinterbild, tänkte jag mörkt. Då kommer min fru tillbaka och vinkar ett okejtecken. Nere vid strandkanten fanns en smal remsa med sand där massor av soltörstande påskfirare flanerade och njöt.
Det rörde sig om en ganska smal remsa. Bakom våra ryggar var det flera lager av is med snö på. Solveig provade att göra hjärtan med en pinne som havet snabbt slickade i sig. Jag hade lust att leka trafikpolis och förhindra att någon gick i dem. Jennifer klippte bilder för glatta livet.
Sedan var det dags för etapp två. Fotspår i hjärtat. Jennifer tyckte inte det var så kallt att gå barfota. Vi åkte till Löderups strandbad en stund senare, där vi fick klättra över stora stenhögar. För säkerhets skull garderade vi oss med Mossby strand nästa dag. Flera hundra bilder. Ändå hade vi redan bestämt oss unisont för vilken bild vi ville ha till huvudbild redan när vi kom hem på Påskdagen. En konstnärligt lagd kvinna med blick för spelet noterade att vi inte hade samma hjärta på baksidan av boken, som på framsidan. Spelade ingen roll för oss. Vi valde den som var finast och var så nöjda.

Om boken skulle getts ut på ett etablerat bokförlag och de skulle ha stått för illustratören, hade jag haft bestämda önskemål. Plats: Galgberget i Halmstad, nära det gamla utsiktstornet. Sebastian och Lena tätt intill varandra på en bänk. En gammal fin antik gatulampa som var tänd, där ljuskäglan lyste upp mot det förälskade paret. En tänd stad framför dem o.s.v.
Detta var inte genomförbart med systemkameran. Jag ville ha ut boken i slutet av maj. Scenen i boken är från september. Höstfärger.

I februari 2013 kom jag på hur jag ville ha det. Tanken slog mig när jag lyssnade på en grupp som hette Runrig och som en bloggvän lagt in (tack Pisan). En av bilderna i musikvideon visade ett hjärta i sanden vid strandkanten. Då föddes min idé om att visualisera min fina boktitel ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, som Lena Sanders nämner under Rundans gatuskylt efter en magisk kväll.
Fortfarande var det gott om tid. Minst sex veckor kvar. Jag tog för givet att det skulle vara vår senast till påsklovet så att vi kunde ta in på hotell några nätter i närheten av en strand i Halmstad. Jag hoppades på soligt väder någon av dagarna. Jag kunde ju inte veta att det var en vargavinter som inte ville ge med sig…

En viktig detalj. En viktig hake. Det fanns inget kapitel om något hjärta i sanden i manuset. Otroligt smidigt tillverkade jag snabbt ett kapitel 24 som smälte in i handlingen och som utspelade sig i natursköna Steninge norr om Halmstad. Det var nästan så jag fick lust att tillverka ännu fler kapitel lite överallt i boken. 😉 Jag tyckte det var underbart att få skriva igen, då kände jag mig trygg med att vistas på hemmaplan, ensam med mina tankar, långt från tekniska beslut.

Vi var glada att vi betalade extra för ett provtryck. Lova att ni alltid gör det. Vi var inte nöjda alls med den mörka och dystra bild som mötte oss när vi packade upp provtrycket. Med en annan teknik lovade tryckeriet i Danmark att lösa detta problem. Ändå var jag spänd när jag tog emot alla dessa stora kartonger, öppnade en … och andades ut när jag hade första boken i handen.

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen.
Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken.
Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

 

I spåren av fotstegen

Jag och Solveig återvände till västkusten och till Halmstad av olika skäl. Vi skulle framför allt hämta hem våra älskade döttrar som varit på läger i en vecka och dessutom skulle vi lämna in ”Mina fotsteg i ditt hjärta” på Bokia, på Storgatan. Vädret var sensommarvackert när vi åkte genom sagoskogen på Galgberget.
Gagberget 1

Solveig fick ta ansvar för systemkameran när jag lät mina minnen blandas med Sebastian Rosander, Lena Sanders, Dag Åhman och de andra i den fiktiva romanen.
På toppen vid det gamla utsiktstornet vek jag av mot motionsslingan. Slog mig ner på en råkall bänk och slöt ögonen. Kylan gick hand i hand med mitt sinnelag. Dystra funderingar som kom och gick i en oändlig ström under en tidlös stund.
Varför? Varför? Varför?

Galgberget 2

Jag hade länge haft klart för mig hur omslagsbilden till min debutbok skulle se ut, om en riktig illustratör fått den delikata uppgiften att ”ta fram den”. Det skulle varit skymning och en gammal gatlampa skulle lyst upp bänken där Lena Sanders och Sebastian Rosander satt och höll om varandra. Vi skulle sett dem som silhuetter bakifrån, där de betraktade stadens centrum, som precis tänts kvällsfint, med kyrkan i mitten. Illustratören skulle fått fuska, så att även utsiktstornet synts på bokomslaget.
Detta kunde inte SolBo Förlag varken illustrera eller fotografera, med tanke på att det är höst på Galgberget i boken, medan det i verkligheten var Påskdagen den 31 mars 2013 och boken skulle ut innan sommaren. Därför tänkte vi om och valde istället en scen längre fram i boken som matchade den vackra titeln, ”Mina fotsteg i ditt hjärta.”

Galgberget 3

Jag nickade stelt, tog min skinnjacka och lufsade ut ur rummet. Någon minut senare lämnade jag sjukhusets väggar bakom mig och tog trapporna till Galgberget. Samtidigt kände jag vid varje steg hur äggskalen krasade under mina fötter.

Galgberget 4

Galgberget 5

”Har du varit uppe i tornet?”
”Nä.”
”Jag och Dag var där en solig dag. Vi såg ända bort till Hovs Hallar. Det bor visst en ensam kvinna i en lägenhet i tornet.”
”Måst… måste vara läbbigt på natten. Hon har kanske en stor farlig hund.”
”Ja. Hon kan inte vara mörkrädd. Eller höjdrädd.”
Jag tyckte inte heller det var rätt läge att berätta om att jag förkovrat mig i namnet Galgberget. Kände till att sista avrättningen skett någon gång på artonhundrafemtiotalet. Sedan hade man planterat bokskog. Nu fanns det inga spår kvar av galgplatsen, endast namnet levde kvar. Men jag hade läst att det fanns en kanon på taket till utsiktstornet under andra världskriget. Dessa krigiska tankar behöll jag för mig själv. Istället sa jag:
”Det var visst skogsvaktaren som bodde där tidigare. Ska vi leta upp en bänk?”

Galgberget 6

Galgberget 7

Galgberget 8

Det gick lättare nerför trapporna. Ändå gjorde vi pusspaus vid varje avsats. Till slut vid varje lyktstolpe, likt två marskatter. Vi korsade Norre Katts park där jag gömt min cykel djupt inne bland rhododendronbuskarna. När vi nådde järnvägsbron över Nissan dök ett hopslingrande par upp. Det var Paul Gessle med samma brunett som sist.
”Är du på promenad genom stan?” frågade han. ”Vi ska upp till Kärleken och lyssna på ett källarband.”
”Vi är där redan.”
Kom den där meningen från min tunga?
Jag gav Lena en våt puss på näsan.

Galgberget 9

Galgberget 10

Jag såg i en inre bild, en romantisk scen i romanen som utspelar sig på Steninge strand, norr om Halmstad. Snön brukar aldrig finnas kvar så länge i södra Sverige. Jag var otålig sedan ett par veckor av att Kung Bore aldrig tycktes släppa greppet. När jag körde ner på den smala slingrande vägen till stranden denna Påskdag och såg all snö som låg i drivor kunde jag inte drömma om att det fanns ett par meter öppen sandstrand vid havslinjen. Många människor hade som hungriga gråsparvar sökt sig till möjligheten att lapa sol under en promenad vid havet denna högtidsdag. Det var inte lätt för Solveig att tillverka hjärtan eftersom vågorna hela tiden ville lägga beslag på dem, eller för Jennifer att få till bilden medan nyfikna människor också ville undvika att gå på den isiga snön bakom våra ryggar. Sådan dramatik ser inte betraktaren av omslaget. Förhoppningsvis känner den helt andra känslor, åt det behagliga hållet.

omslag svart

Reklam & information, även till dem som läst boken och tyckt om den.

Om du vill köpa boken finns möjlighet under min Header, överst på sidan, att beställa den av SolBo Förlag. Då kan du få den signerad och snabbt skickad till dig. Tryck på Köp boken och läs vidare.
Adlibris, Bokus, Bokia, Ord och bok, Nya skivbolaget och Bokbörsen har den på nätet.
Bokia på Storgatan i Halmstad har den i butiken. (Den raden var för dem som bor i närheten. Inte för någon som bor i Kiruna) 🙂
Alla bokhandlare kan ta hem boken via Bokrondellen.
Om du vill att ditt bibliotek ska köpa in den kan du besöka dem personligen eller gå in på deras hemsida och skriva upp titeln och författaren efter att du tryckt på inköpsförslag eller något liknande ord. (Du måste ha lånekort på biblioteket.)
Ni som gillade boken får gärna hjälpa till med sprida information om ”Mina fotsteg i ditt hjärta” på era lokala bibliotek, till bokhandlare eller skriva några rader som ni lägger in på recensioner under min Header. Då ökar chansen att SolBo Förlag har ekonomisk möjlighet att ge ut en andra bok. Det är alltid Davids kamp mot Goliat när man slåss mot de stora bokförlagen med alla sina möjligheter. Tack på förhand.

 

Att lura hjärnan en stund

DSCN2257

Ibland kan jag fundera på hur många procent av tiden i ett nyhetsprogram på TV, som är positiva. Jag är inte helt säker på att de ens är mätbara. När nyhetsuppläsaren rundar av kan hon innan hon säger godkväll, berätta om ett vårtecken som har visat sig någonstans. Så får vår näthinna med tvära kast lämna en strejk, ännu ett onödigt krig eller en katastrof, för att få njuta av årets första blåsippa eller ett gulligt djur som fötts på Skansen, i femton gemytliga sekunder.

När vi stänger av radion, datorn eller TV:n tar vi omedvetet med oss väldigt många världsbekymmer in i vår egen hjärna, som sedan behöver bearbetas när vi sover. Jag tror att detta slukar en hel del energi. Visst är det viktigt att saker lyfts fram. Det är bara tråkigt att det mesta är just eländigt och sorgligt. Personligen kan jag heller inte göra så mycket åt det.
Därför försöker jag hitta andra kanaler i livet. Sedan jag blev utbränd har jag medvetet skärmat av mig från att se Nyhetsprogram sent på kvällarna. Istället njuter jag av att läsa solskenshistorier i tidningar eller se positiva nyheter på nätet. Jag är medveten om att jag lurar min hjärna, men det är den bästa medicinen för just mig.
Som de glada nyheter jag läst i Ystad Allehanda de sista dagarna. Varje dag kommer det in täta rapporter om vårtecken. En man i Källesjö har ringt in och berättat att han hört tranor. Ett rekordtidigt vårtecken. Lärkan har hörts över ett fält utanför Köpingebro. Det står att just lärkan är ett vanligt tidigt vårtecken. Det står också att den drillande fågeln ska få snö på sina vingar tre gånger innan det är vår på riktigt. Rent temperaturmässigt måste det vara plusgrader tio dygn i följd om jag minns rätt. Hoppas att det hinner bli det innan den 20 mars. Då är det nämligen Vårdagjämningen.
Sedan är det kul med vissa mysterium. En kvinna i Ystad tog tag i brevbäraren och ville klaga. Hon höll ett brev i handen. Berättade att både adressen och dateringen stämde, men inte årtalet. Brevet var skrivet för 36 år sedan. Avsändaren var en väninna. Kvinnan trodde först att det hade hänt väninnans gamla föräldrar något. I texten stod det att väninnan hade handlat skit för 45 spänn och nu inte kunde handla mer på hela veckan. Det var då kvinnan förstod att hon blivit kastad 36 år tillbaka i tiden. Hon ringde upp sin väninna som först inte mindes något brev men till slut sa; ”Ja, jag har undrat varför du inte har svarat.” 🙂 När det gäller adressen på Stora Östergatan så var det kvinnans barndomshem och efter att hon har bott på sju olika ställen så hade hon kommit ”hem” igen till slut. Så kom brevet. Frågan är var brevet varit under 36 år. Ingen vet. Det kan i varje fall inte legat på posten, för de har inte samma lokaler som då brevet skrevs.
De flesta danskar är glada och positiva åt en sak som inte hänt i landet på 200 år. En historisk varg rör sig någonstans på Mittjylland. De tror att den kommit upp från norra Tyskland. Eller har den tagit bron från Skåne? Om de är så glada över en varg kan de få den som stryker runt på Österlen också. Så får de två sällskap. Är det sådant som kallas för att göra en Björntjänst? 🙂

Här kommer tre frågor till Dig läsare som det är frivilligt att svara på:
Tycker du att det är kul eller trist att det idag äntligen är final i Mellis?
Vilket är det personliga vårtecken du varje år längtar efter?
Vilken plats där du bor måste du besöka, för att du ska känna att du firat in våren?

Mina personliga svar är:
1. Ja. Måste erkänna att jag inte tyckt det varit så kul i år. Någonstans har det blivit för urvattnat. De få låtarna som jag gillat har inte gått vidare.
2. Här runt Österlen har jag ännu inte fått just bara ett favoritställe, men jag kan nämna ett par andra jag längtat efter som hör ihop. Att se den underbart ljusgröna färgen på bokarnas blad i början på maj, på Galgberget i Halmstad och i Åkulla bokskog var balsam för min själ.
3. Om Solveig fått svara hade hon säkert sagt blåsipporna vid Silverfallen i hennes barndomstrakter. Jag säger att åka till ön Ven utanför Landskrona en fin majdag. Cykla tandem. Äta och dricka något gott.

Jag måste tillägga att jag fått mig en stor dos av energi de sista dagarna från oväntat håll, som gjort mig både glad och mycket rörd. Tusen tack ni båda skånska bloggande tjejer.

http://jagarsandra.blogspot.se/2013/03/tycka-om.html

http://minplatsisolen.blogspot.se/  Torsdagen den 7 mars, Bloggtriss – Kärleken till ord

Ha en fin lördag. Tack för du läste.

Ps. Såg att detta var mitt inlägg nummer 250. Festligt. Egentligen hade jag tänkt mig att lägga in ett kåseri en gång i veckan. Aldrig kan man lita på sig själv… 🙂

Ibland är obesvarad kärlek starkaste minnet

Jag har massor av bilder och minnen kvar från olika tidpunkter i mitt liv. När som helst kan ett minne ploppa upp. Denna gång var det när jag hörde låten med gruppen The Bay City Rollers. Jag får pytteskinn när jag hör ”Give a little love”.
Av en slump råkade jag och en kompis befinna oss i stadsdelen Furet i Halmstad. Vi hade varit en sväng på Galgberget med våra cyklar och upptäckt en genväg hem. På Lärkvägen stod det två tjejer på trottoaren med badmintonrack i handen. Små kontakter knöts med dessa två söta blondiner. Vet inte vad öppningsrepliken var. Jag gissar på att jag lyckades charma till mig en match. Den ena tjejen skulle de flesta killar beskriva som en läckerhet. Inte konstigt alls. Hon blev årets Lucia något år senare. Hon var den som tog kommandot i duon. Men det var den andra som tilltalade mig. Jag har alltid haft min egen smak. Vi killar tramsade. Min kompis var lite mer omogen än jag. Den dominanta tjejen hängde på tåget. Hennes kompis sa inte så mycket. Efter att vi lätt slagit tjejerna i trädgårdsmatchen föreslog jag mixed. Jag fick ögonkontakt med rätt tjej. En diskret blinkning. En rodnad till svar. Stunden kändes splittrad. Flygande fjäderbollar, fladdrande tankar, parfymdoft, bruna ben, smygblickar och hormoner som ville ha sitt ord med i spelet. Jag sa tyst små uppmuntrande ord när det passade. Hon log så gulligt så jag blev varm i hela kroppen. Jag smälte när hon gjorde en gest med håret. Vi skrattade när vi slog på samma boll. Nästa gång slog ingen på bollen. Många tankar höll snabbmöte på kontoret. Då körde en nytvättad BMW in på garageinfarten. Ut klev en snygg välklädd kvinna med det blonda håret i en hästsvans. När hon vände sig mot oss med ett leende gled en isbit nerför min ryggrad. Syster Anita. Vår skolsköterska på skolan från fyran till nian. Både jag och Stefan fick brått.

Tre år senare kom jag in i villan på Lärkvägen. Det var en mörk decemberkväll. Lucia. Vi två satt och drack varm glögg och mumsade på pepparkakor. Min vän gick på toaletten. Jag satt ensam och njöt av stunden i gillestugan. Föräldrarna var hemma. De satt däruppe och såg på TV men ljudet hördes inte ner. I mina öron hörde jag refrängen som om det var igår. ”It´s a teenage dream. To be seventeen”. Jag släppte ner en handfull russin och lite mandel. Rörde tankspritt omkring i glöggmuggen med teskeden medan jag plockade fram badmintonmatchen från livets skafferi.
”Vad sitter du där ensam och ler åt Bobo?”
”Det skulle du bra gärna vilja veta. Vem ägde det här huset tidigare?”
”Hurså?”
”Det känns som om jag varit här i ett tidigare liv.”

Livet är fullt av sammanträffande. Visst hade jag gärna bytt ut Morgan mot Christina. Men hennes familj hade visst flyttat ut till Söndrum. Tänk att en träningskompis föräldrar skulle köpa just den villan. Häftigt. Jag hade bara fått gatunumret i telefon och visste inte innan jag cyklat dit att det var just det huset. Jag stod en bra stund på trottoaren och lät minnet leka med mig. Livet tar oss iväg på så många olika sorters resor. Jag uppskattade att få vara med på festen. Snarare efterfesten. Tre år senare… i en annan värld… men i samma vrå… 😉

Ps. Det är ett abrupt slut på inspelningen av låten de två sista sekunderna. Kanske passar det in i handlingen. Tänk er min hjärna just när jag ser vem som kliver ur den fina bilen. Det var många manliga personer i olika åldrar som gärna hade åkommor. 🙂

Jag är närmare molnen häruppe

Det är klart att jag ska göra reklam för min äldsta dotter Jennifer, som gjort som många andra i världen gjort på gott och ont under några år. Sjungit in en låt och lagt in den på YouTube. Ni som är mina tidiga Facebook-vänner har sett och hört det här tidigare. Sedan dess har det blivit en låt till på Tuben i ett annat tempo och stuk. Där fick Jennifer användning för sin kreativa sida eftersom hon gillar att pyssla, klippa & klistra. Själv är jag mest nyfiken på den tredje låten som hon nyligen skrivit personligen. Både text och musik. Säkert har hon fått en del bra tips av sin lärare på singer songwriter-kursen som heter Jennifer Saxell och som är ett känt namn i dessa trakter. Hela familjen Saxell brukar fylla anrika Ystad Teater med en julshow i december.

Jag har hört ett rykte om att låten heter ”Min pappas stad”. Undra´ om min dotter gjort research bakom min rygg. Då kan det bli knepigt. Hoppas att låten bara är tre minuter och att hon INTE rappar för då hinns det med fler ord och historier. Kunde blivit pinsamt. Inte som när Lill-Babs var gäst i ”Här är ditt liv” hos Lasse Holmqvist. Så himla kort rad skulle jag inte haft av… 😉  Det ska erkännas att jag gjort ett och annat i den barndomsstaden. Lämnat fotspår. Förhoppningsvis inte trampat in med grova skor i flickrum. Nä. Ställde givetvis väluppfostrat av dem i tamburen. Däremot sprungit på spikskor i kurvor. Åkt på sidorna på nya skridskor istället för använt de medskickade skenorna. Vandrat de magiska trappstegen upp till utsiktstornet på Galgberget med något mjukt i handen. Känt mig lång i platåtofflor och tuff i V-jeans. Känt mig bortkommen i militärkängor. Mest minns jag allt kul och bus jag haft med kompisar och vänner. Ibland alldeles för roligt. Ett stort skäl till att det dröjde innan jag prövade mina egna vingar permanent utanför kommunens gränser. Dock aldrig i städer med skyskrapor.