Ryggen emot guldklimpen


Ögonblicksbilder, två

Fortfarande delar jag in året i vårtermin och hösttermin. Aldrig tycks jag lämna skoltiden, fast Solveig numera har en vanlig semestertjänst.

Vårterminen nittiosju minns jag med stor glädje. Det mysiga halvåret då jag tog ut pappaledighet. Tillsammans med ettåriga Jennifer hade jag härliga dagar och månader. Stunder som aldrig kommer i retur. När ”någon” kom hem på kvällen lämnade jag gärna över den lite mer griniga guldklimpen till hennes mor.

Familjen Lidén bodde i Falkenbergs centrum, i nybyggda hus som byggts i gammal stil för att passa in i Gamla Stan. Varje vardag efter lunch blev det en barnvagnstur, i ur och skur. När vi närmade oss hemmet såg jag fram emot en lugn fika och läsning av kvällstidningen. Om Jennifer fortfarande låg vaken i vagnen tog jag några fler kvarter på kullerstensgatorna. Detta fula skakande knep kostade mig vid ett tillfälle en inflammation i handlederna.  😉
Eftersom jag läst i ”Vi föräldrar” hur nyttigt det var att små barn fick sova utomhus tog jag fasta på det. Rejält påpälsad under vintertiden låg hon och sov vidare på altanen. Från bordet i vardagsrummet hade jag full uppsikt över altanen.

Inne i lägenheten var det två plan. Vi hade monterat en grind längst upp i trappan och en till i köksöppningen. Den sistnämnda hade jag i denna stund inte stängt när jag ”lekt” med Jennifer på köksgolvet. Hon var en liten tös som inte ens fyllt ett år, men hade visserligen börjat krypa omkring med lite fart.

I fotostunden hade jag försvunnit iväg till en aktivitet vid diskbänken och stod med ryggen emot hallen. När jag vände mig om fångades jag av denna syn och grep snabbt kameran innan jag hämtade ner paketet. Det var Jennifers första egna tur i trappan. Antagligen på jakt efter något i sitt rum. Då kom stygga ”pappa lyftkranen” och ändrade planen till något skojigare…

Igår började jag skriva i en tom femårsdagbok. I förra veckan blev jag nyfiken på när jag började med femårsdagböcker. Därför plockade jag fram den första och började läsa högt för Solveig. Det slutade med att jag läste första halvåret 1998. Vilket intensivt liv vi levde under denna tid. Så många långa resor varje vecka för att packa ner saker. En tröstlös jakt på det rätta huset för att både bo i och inhysa ett samlingsmuseum i, samtidigt med mitt krav på att det skulle ligga ett hav i närheten.
Jag skrev under våren brev till Erik Åsbrink angående den nya lagen om att privata museum skulle betala moms. Han svarade faktiskt mig. 😉

Ska avsluta detta första blogginlägg 2018 på min nya dator, med en morgonepisod från nyss nämnda dagbok. Denna tidiga vårmorgon skulle jag lämna Jennifer på ”Nallen” (förskolan)
Jag var kanske stressad av en bokad tid på en myndighet. Måste skylla på något. Snabbt valde jag en rosa tröja till Jennifer. Gjorde mig beredd på att trä på henne plagget. Då spändes hennes hela lilla kropp.
”Inte jamas”, sa hon till sin far.
Tur att hon räddade mig från fadäsen. Bra att tvååringen höll reda på sin tankspridda pappa. Chansen att det var pyjamasparty var inte speciellt stor. 😉

Fotnot: Ny dator. Helt tomt i favorithögen, men riktigt bra ljud på musiken som jag lyssnar på. (Just nu Marit Larsen) ”Gamla Londondimman-laptopen” får tjänstgöra ihop med TV:n på övre våningen, när det är dags för Cmore. Häftigt att bilden finns på den stora platt-teven fast bildskärmen på laptopen oftast inget visar.

Ps. Vet inte varför viss text/typsnitt blir större än … ? Är inte så på mitt Worddokument.


Annonser

Låt det aldrig bli en ny månad

Hela år 2014 var speciellt hos oss i köket. Jag vet inte hur många gånger som jag tittade på väggen utan att se det jag ville se. Det retade mig. Det enda positiva var att jag tränade på min karaktär – att klara mig utan. Skälet till tomheten var att det var första gången i vårt gemensamma liv som vi inte hade en almanacka i köket.
De sista åren har vi haft fotokalendrar där vi valt ut tolv egna bilder, riktigt fina och personliga kalendrar. Vi kom aldrig till skott förra året. Tidigare brukade jag fixa ihop tre stycken fotokalendrar. De andra två fick våra döttrar i julklapp. När jag konstaterat att de ibland glömt att byta månadsblad kröp sanningen fram till slut. De gillade inte vissa bilder. Ville inte visa upp dem för kompisar osv. Därför låg de hellre fel i tiden. Löjligt tyckte jag. Snygga bilder med söta tjejer på. Tagna av en mästerfotograf. 😉

I januari 2014 hittade vi bara fula kalendrar när vi gjorde ett tafatt försök att fylla tomrummet i köket. Men i somras när vi var på Bornholm slog vi till direkt när vi hittade 2015 års kalender i Rönne. Sex månader före tiden. När vi kom hem från semestern la jag kalendern på ett bra ställe. Det fantastiska var att jag lyckades hitta gömstället i slutet av december 2014.
Vad tycker ni om januaribilden? Det påminner både om Ystad och Gamla Stan i Falkenberg, där vi också bott.

Rönne

Nu har jag ”big problemas”. Jag har blivit förälskad i denna bild. Möjligtvis kan jag tänka mig att byta ut till denna …

Rönne två

men det är decemberbilden … Vet inte om jag har lust att fira advent och jul så här tätt inpå. 🙂 Jag som egentligen längtar till våren och sommaren vill inte längre att januari ska ta slut. Kan Jennifer och Lizette ha smittat mig? ”Sådana barn sådan fader”, nytt Ystadordspråk.
Nästa fråga. Har inte Bornholmsinvånarna röda dagar? Jobbar de ännu hårdare på de blå dagarna? (det är blå färg på söndagar och helgdagar)

När hela familjen spelade Alfapet en kväll funderade Solveig på att börja räkna hur många gånger som jag sa att jag älskade Januaribilden. Vilken tur att hon börjar jobba imorgon igen. Då slipper hon höra mitt tjat. 🙂 Jag hade ju inget att göra när de satt och tänkte i evighet innan de fick dit bokstäverna på spelplanen. Vilken plats jag kom på i spelet? Är det nödvändigt att jag berättar detta? Okej! Jag kom precis bakom medaljplatsen. Vilket innebar att jag bara fick en Aladdinbit i den grenen. Perfekt för en diabetiker.

Vår väggkalender med ficka i sovrummet är januari-neutral. Den är mer av funktionell betydelse. Vi har alltid en sådan och lägger våra räkningar i. Mycket praktiskt. Är det någon mer som kör med den varianten?

Mappkalendern

Jag läser i min femårsdagbok, där jag skriver på tredje året att vi både 2013 och 2014 plockade ner julen dagens datum. Har du kvar allt, lite eller inget? Vi har kvar allt och granen är den bästa vi haft under våra fyra jular i Ystad. Konkurrensen var visserligen inte hård. 😉

PS. Glöm inte att rösta på tre filmer. Tre trisslotter ska delas ut. Ni har bloggtävlingen under min header.

Nu är moment ett klart

Ett helt år har gått sedan vi hade tävling sist. Jag och Solveig har som vanligt lagt upp alla julkort som vi fått och därefter plockat bort dem ett efter ett. Nu återstår bara de tio som gått till final i 2013 års tävling – Årets julkort! I några dagar får de sitta på anslagstavlan i köket innan vi kör igång moment två i tävlingen – delar ut våra poäng. Tio till det julkort vi tycker är finast och ner till ett poäng. Om vi har samma smak kan segraren få tjugo poäng. Det har hänt några gånger. Vilket kort tycker du är finast?

Bloggbild

En klockren tia

Ni som såg fjärde avsnittet av Solsidan såg en nertonad Ove Sundberg berätta för Alex att Freddie stöter på hans fru Anette.
En liten stund tidigare hade vi sett sekvensen hur Anette kommer och stör Freddie och Alex i deras privata grabbrelation. Hon tror tydligen att hon blivit Freddies bästa kompis eller hemliga älskarinna sedan hon själv tiggt till sig att samåka till jobbet i city varje morgon.
”Samåker ni fortfarande”? frågade Alex.
”Jag blir inte av med henne. Jag börjar nästan tycka att hon är fascinerande. Man börjar undra hur hon fungerar. Hon tar inte ett nej. Det är som att prata omkull en bulldozer.”
Detta tänkte antagligen Alex på när Ove fortsätter vid köksbordet.
”Ser du inte vad som händer? Han stöter på min fru.”
”Nämen. Så är det ju inte. Jag tror inte att hon är Freddies typ”, försöker Alex säga.
”Hon är väl allas typ. Mickan (Freddies fru) är väl en åtta-nia men Anette är full pott. Hon är en tia. Hon är behaglig, resonabel, måttlig och lydig. Queen of Saltis. Det är Anette. Det är inte så konstigt att Freddie räfsar i en annan mans trädgård.” 

Jag vet inte vad Ove Sundberg har för referensramar när det gäller att få en tia i betyg av en grabb eller man. För mig är Nettan mer än klockren tvåa. Jag vill hemskt gärna behålla ettan fri och intakt med vetskapen om att det alltid kan finnas någon värre.

Håller alla grabbar på med sifferleken? Gjorde ni tjejer likadant? Jag började tidigt. Redan i trean på lågstadiet hade vi våra hemliga omröstningar bakom både stängda och låsta pojkrum. Jag och en klasskompis. En gång hittade vi inget papper. Vi tog var sin tavla på väggen och vände på dem. Skrev en lista över klassens tjejer. Den snyggaste överst. En poäng till det namnet som stod längst ner på listan. Vi tog god tid på oss. Sedan tog vi ner en tredje tavla och summerade på baksidan. Tänk på det nästa gång du köper en begagnad tavla. Vänd på den. Ser du en tjusig tabell. Maila till mig och påminn mig vem som låg överst. Skojar bara. Klart jag minns. I alla fall de tre översta. Även från mellanstadiet. Tror bara att vi gjorde det i fyran. Klassen hade delats efter trean. Vi hamnade på två olika skolor. En cykelväg utgjorde en ”osynlig” gräns. Alla från ”TOPP-TRE” fanns kvar i klassen. Men nu hade de fått konkurrens av minst fyra nya söta tjejer.

Man växer från barnsliga saker. Jag tror inte att jag höll på med sådant på högstadiet. Däremot minns jag, att jag och en annan killkompis valde ut den snyggaste tjejen från varje klass på gymnasiet när vi bläddrade i skolkatalogen. Minns även att vi nästan aldrig hade samma smak. Den var totalt olika. I smyg funderade jag på elaka saker, som att han inte hade någon smak alls. Vad han funderade på vill jag helst inte veta. 😉

Jag växte lite till. Började på högskolan. Fick massor av trevliga nya kompisar. Bestämde mig några veckor innan skolstarten i januari. Jag ska aldrig bli kär i en tjej i klassen. Inte trassla till saker. Började också få ovanor och trivdes alltför bra med ungkarlslivet. Utan pardon byggde jag upp en hög bastant mur. Sommaren efter första terminen misslyckades jag och en klasskompis med konsten att flygluffa. Istället för att komma till Medelhavet hamnade vi i Stockholm. En dag gick vi i Gamla Stan när vi kom på att vi var hungriga. Närmare bestämt vrålhungriga. Vi hittade en mysig restaurang bland de smala gränderna. Såg inga andra gäster. Vi beställde mat. Väntade och väntade. Blodsockret var lågt och vi blev extra tramsiga. Då föddes idén. Vi gör en lista på alla tjejerna i klassen. En penna trollades fram. Ingen av oss gick omkring med kollegieblock i fickan på sommarlovet. Jag hade ingen lust att gå in på ett galleri och fråga om de hade någon billig tavla att sälja. Det fick bli servetter från stället. Nu hade vi kommit så långt i utvecklingen att vi insett att utsidan inte är allt hos en kvinna. Istället bestämde vi oss för att göra två listor och sedan lägga ihop våra poäng. Först började vi dock med utsidan. Vi skrev upp namnet på våra klasskompisar med lätt hand. Inte helt enkelt att skriva på servett. Inte trycka för hårt på pennan. Höll sedan våra händer under bordsnivån. Räknade ett-två-tre och slängde upp ett till tio fingrar i luften. Ni som läst tidigare kåseri av mig förstår att det inte var Tobias som var med mig på Stockholmsäventyret. Det hade varit tjaskigt mot pärlorna i klassen och även riskabelt om Tobias kompletterat med två tår. Vi kunde blivit utslängda. Nu var det istället Glenn från Göteborg som var mitt bordsällskap.
Vi skrev upp tjejens siffra och gick vidare med nästa. När alla fjorton tjejerna fått sina utsidespoäng blev vi djupt seriösa. I nästa fas gick vi efter den insida vi upplevt efter en termin på lätt avstånd. 😉
Vi hade nästan identiska poäng både på insidan och utsidan. Inga jättestora skillnader. En vinnare korades. Vi skålade högtidligt. Samtidigt tog vi en extraskål för alla de andra som vi kallade för goda tvåor allihop. För det var faktiskt så. Alla tjejerna och kvinnorna var underbara. Var och en på sitt sätt fast de var så otroligt olika alla fjorton. Åldern varierade från arton till upp emot fyrtio. När jag röjde i förrådet i minneslådor med namnet Bosse på, hittade jag servetterna och hemmabion gick igång.
Solveig såg mig inte. Hon höll på med sitt i den stora klädgarderoben. Hon lokaliserade mitt skratt som hon hörde från det tända förrådet.
”Vad skrattar du åt? Är det så kul att städa? Du borde göra det oftare?”
”Titta här! Fyra glasslådor ska jag slänga. Inte illa va?
”Och var är innehållet som låg i dem om jag får fråga?”
”Visst får du fråga. Det tryckte jag ner på andra ställen.”
”Du är hopplös. Det är meningen att det ska minska när man röjer. Titta här i stället. Du fick tre nya vintertröjor i förra veckan. Vilka tre ska vi slänga?”
”Ingen. Jag visste det. Det var därför jag inte ville ha någon ny tröja. Nästa gång går jag inte på det.”
”Det har du glömt till då min älskade bananfluga. Det är föresten tur att du är gift med mig. Mina väninnor skulle aldrig kommit på idén att fråga ens.”
”Gör du något dumt får du bara en tvåa av mig och Glenn.”
”Vilken Glenn? Du ska nog ta rast. Fixa kaffe till mig istället. Varför berättade du inte sådant här innan vi gifte oss.”
”Om att jag inte vill skiljas från gamla kära tröjor eller om Glenn?”
”Låtsas du känna den där Hysén eller har du tomtar på loftet?”
”Jag svimmar. Kan du fotbollskillar från förr? Varför sa du inte det när vi var klasskompisar. Du hade fått en urstark tia. Nu fick du den på helt andra grunder.”
”Rättvisa eller orättvisa?”
”Får vi något gott till middag?”

Det är inte långt till jul på tal om hemliga listor. Jag hittade en massa andra trevligt skrivit på toalettpapper och hushållspapper. Dikter, snälla saker om mig. Namn. Adresser. Hoppas att tjejerna inte rört på sig de senaste trettio åren. Inte bytt efternamn. Åldrats fort. Vänta. Vem sjutton är Helena af Sandeberg? Klingar bekant. Är det inte Kim Novak som aldrig badade i Genesarets sjö? Hon är en klockren elva. 😉