En rullande klassiker

Bild ett

DSC_35180164

I 40 år har de nuvarande ägarna, från april till skolorna börjar, drivit det anrika stället Fritidsbaren i Ystad. (Hatten av för det). Ägarna siktar på att fira 50 år. Många återkommer troget varje säsong för att fika eller äta hos Ingvar ”Hallå hallå!” Persson och hans familj.
Annars är det ingen riktig sommar, anser de trogna stamgästerna.
Trots att Fritidsbaren har mycket att välja på står fortfarande deras omtalade wienerbröd (hemligt recept) och köttbullarna för 70 procent av beställningarna.
Idag var det vår tur. 🙂

DSC_35270155

Medan köttbullarna skulle rullas och rödspättan nappa på kroken gick jag och Solveig en vända längs strandavenyn. Endast några grabbar var ute i vattnet.

DSC_35280154

DSC_35200162

Solen lekte kurragömma. När den kom fram var det behagligt. Annars isande kallt i vinden. Till och med stugorna verkade ha krympt ihop under den kyliga sommaren 2015. 😉

DSC_35220160

Den här bilden är jag extra förtjust i. Detta är sommarlov för mig som grabb. Notera sandalerna framför cykeln. 🙂

Hallå

”Hallå hallå! Lidéns mat är klar.”
Eftersom solen var framme för tillfället valde vi utomhusbord.

mat på fat

Efter den goda maten beslutade vi oss för att gå in i Strandskogen, där blåsten inte kom åt. I skogen ligger många fina sommarhus i olika storlekar. Jag tror inte många av dem bebos hela året om. Festligt att det känns som man är i en djup skog fast vi bara var högst hundra meter från havet.

DSC_35530132

DSC_35540131

DSC_35500134

Den täta trafiken från Österlen, antagligen hade en färja precis lagt till, fick mig att välja att köra ut från Ystad istället för att köra vänster mot centrum. Oväntat hittade jag en smal spännande väg en liten bit bort. Efter några slingrande kilometer var vi tillbaks mot Ystad igen. Snart såg jag gamla vattentornet. Vi var nöjda med vår utflykt fylld med frisk luft, god mat, glass och både skogs och havsenergi. Dumt nog tog jag den närmaste vägen hem. Då åker man genom tre rondeller och är hemma på fem minuter. Precis när jag körde in i den första rondellen noterade jag att ett par bilar framför började köra sakta.
Då var det redan försent. 😦
Med vajerstaket mellan vägbanorna fanns inget alternativ. En timme tog det oss att komma hem. Vi hade ingen aning om vad som hänt. Ibland kunde vi flytta oss fram femtio meter. Gubben i bilen bakom oss satt och läste en tidning samtidigt som han rullade efter vår bil. Det är inte bara kvinnor som har simultanförmåga. Själv satt jag och väntade på att han någon gång skulle missa och plåtkramas. Detta hände aldrig som tur var.

polis

Äntligen nådde vi andra rondellen. Då fick vi köra en ny omväg där jag hittade småvägar som tog oss ner till havet väster om staden. Vad skönt det var att komma hem lyckligt och väl. Vilken kontrast det är mellan de två sista bilderna. Så lite man vet vad framtiden har att bjuda på. Inte ens nästa sekund har vi full kontroll på. Det spelar ingen roll hur mycket den lilla människan planerar. 🙂

Fakta: Det var en lastbil som blivit stående i Sjöborondellen i Ystad strax efter 12.00. Haveriet orsakade stopp i trafiken och det blev långa köer från alla håll. Flera bilar och en lastbil försökte ta sig förbi genom att köra över gräsdelen av rondellen, vilket orsakade ytterligare kaos i trafiken. Två bilar krockade. Först vid 15-tiden var lastbilen bärgad och trafiken kunde rulla på som vanligt.

Annonser

En nytvättad sannhistoria

Svårt att säga hur många gånger vi sagt frasen att vi måste åka och tvätta bilen på en mack sedan vi flyttade till Ystad. Lättare att hålla reda på hur många gånger det hänt. Inte många. Ändå lovade vi varandra att vi skulle sköta vår bil även på utsidan när vi bytte senast.

Idag gjorde vi det. Vi ville att bilen skulle glänsa när vi gjorde en av årets sista turer ut på Österlen i det vackra vintervädret. Jag rattade in på OK. Glatt såg jag att båset var tomt, vikdörrarna öppna och att det lyste grönt. Jag körde fram precis utanför tvättomaten medan Solveig gick in för att betala och få en biljett med kod. Runt min bil kretsade bilar som skulle kontrolleras på luft, tvättas för hand och personer som skulle in på macken i olika ärenden. Skönt att ha pool position, tänkte jag belåtet. Knack, knack. En äldre man ville något. Han sa att det var hans tur att tvätta bilen. Jag såg ingen bil. Inte ens en påse Ahlgrens som stack upp från hans vinterjacka. Solveig kom efteråt. Det visade sig att mannen köpt biljett före henne i kön. Jag rullade bakåt och hamnade i ett sämre läge. Mannen trollade fram en riktig bil och körde in den i tvättbåset. Han gick ut från bilen och slog in koden. Vikdörrarna gled ihop och det blev tråkigt för mannen utanför och för oss i bilen. Då kom Solveig på att hon fick två andra saker samtidigt i kassan. Vi startade med att tvätta instrumentinredningen med en trasa. Sedan tog vi vindrutan med en annan starkt doftande våtservett, som tvingade mig att öppna dörren för att få frisk luft. Tiden gick. Vi såg hur dörrarna öppnades och hur det blev grönt sken. Mannen gick in och backade ut sin nytvättade bil. Nu var det vår tur. Äntligen skulle vi chocka vår bil med både vatten och schampo. Efter att Solveig slagit in koden valde vi att utnyttja den trista väntetiden utanför porten. Eftersom vi visste att det handlade om ungefär 7-8 minuter valde vi att gå iväg på en promenad. In en sväng på Folkets Parkområdet. Upp mot gamla Vattentornet. Ner för en backe. In genom en liten passage bakom macken. En lagom runda i solskenet. Ändå fick vi stå utanför någon seg minut och vänta när vi kom tillbaka.
Så gled dörrarna upp. Men… Det lyste rött om stoppmärket. Vi stod snällt kvar och väntade på grönt.

Där kunde vi stått än idag. Det blev aldrig grönt. Värst av allt var att den bastanta stålkonstruktionen mellan de två tvättgrunkorna fanns bakom bilen. Sådant händer bara när Bosse Lidén är i farten. Varför bytte jag efternamn? Det gick i alla fall att låsa bilen från min position. Jag sa några lugnande ord till den våta bilen och gick i rask takt in på macken. Där fanns bara en kund före. Jag hörde att den långa yngre mannen bakom disken inte talade skånska. Ingen dialekt alls. Bra tänkte jag när det blev min tur.
”Jag skulle vilja ha ut bilen”, inledde jag med sarkastisk röst.
Den meningen hörde han, men dessvärre förstod han inte vad jag menade. Efter det förstod han inget av de halländska orden, trots att jag artikulerade tydligt. Jag kunde lika gärna befunnit mig på en mack i Mexico eller i Ghana. Solveig kom till undsättning. Henne förstod han, men verkade ändå inte tro på det osannolika att bilen inte gick att köra ut från tvätten. Han log lite dumt. Till slut följde han med oss. Inte på en promenad mellan oss där vi höll varandra i handen. Njet. Direkt med stora ungdomskliv mot tvätthallen. Vi var lite rädda för att det skulle se helt normalt ut och att han skulle få bekräftat att vi var två gamla galningar. En som pratade svenska och en som kom från ett annat land. Av hans min och hans kliande i det blonda hårsvallet förstod vi under samma sekund att vår bil lyckligtvis fortfarande var inlåst. Han tryckte förgäves på några knappar. Själv funderade jag på att kliva under och nå min ryggsäck i bilen. Kameran hägrade. Men gissade på att allt skulle starta igång och att jag skulle bli huvudperson i tredje filmen: ”Vi hade i alla fall tur med vädret”. Eftersom jag var osäker på mitt gage lät jag bli.
Rassel, rassel… Grunkorna satte igång och killen undrade om vi ville ha en ny tvätt. Bilen var tvättad så det tackade vi nej till unisont. Dumt att chansa när det just nu gick att snabbt backa ut den chockade bilen. Först julbad och sedan inlåst i ett främmande garage. Synd att det är så många helger nu. Måste vänta ett tag. Innan jag anmäler mig till någon kurs i främmande språk. Vet inte om jag ska välja svenska eller skånska. Svårt val. Ett lättare val är, att tvätta bilen, ska vi göra nästa gång, om många dagar, något bra år. (gillar ordföljden som passar en man som jag som kämpar på med ”mackerska språket”).

P.S. När vi ett par dagar senare synade bilden lite noggrannare upptäckte vi att vi nog skulle tackat ja till en ny tvätt. Solveig fick ta en hink med vatten och en tvättsvamp för att fixa till den halvrena bilen… D.S.

Lutande tornet i Ystad

Här kommer en avslutning på tidigare inlägg där jag berättade om att gamla Vattentornet var till salu för endast 29 miljoner. Man ska inte köpa grisen i säcken. Om ni inte var inne på hemnet som jag föreslog kommer här en privat färsk bild. En viktig detalj. Ni behöver inte alls vara oroliga för lutningen. Läget är inte så allvarligt. Ännu. Även bilder kan förvanska sanningen. Dessutom har det gått bra i Pisa i en massa år. 😉

Idag är det långlördag i Ystad. Sista lördagen i varje månad är affärerna i centrum öppna till 16.00. Rena lyxen i en småstad. Någon i familjen har antytt att hon fyller år snart. I vanliga fall brukar vi alltid få detaljerade och låååånga listor inför födelsedagar och jul av våra två töser. Lizette har vid några tillfällen berättat för mig att hon denna gång skickat sin önskelista inför sin födelsedag via mejl till min teliaadress. Jag har svarat att jag inte fått någon. Lizette har tagit det som ett skämt. För några dagar sedan kallade hon mig till köksön.
”Titta här pappa. Nu kommer du inte undan. Detta är tredje gången du får en lista”, sa hon med en självsäker min och tryckte på skicka.
Jag kvävde ett skratt och lyckades hålla rösten neutral.
”Du glömde en sak älskling. Du måste skriva din adress.”
”Kul pappa.”
”Hur ska annars bo.liden@telia.com veta vart han ska skicka dina presenter. Bara nu inte hunden och marsvinet dör under transporten.
”Har du blivit så gammal att du inte vet var du bor nu pappa?”
Jag la mina händer på Lizettes axlar och kom med en sanningsreplik som det tog ett tag innan den sjönk in ordentligt.
”Jag har bosse.liden@telia.com som min adress.” 😀

Höstens aktiviteter

Bara fem år sedan. Samma stenar. Samma linnegubbe. Men var är de där små tjejerna nu?

Hösten är startskottet för nya och nygamla aktiviteter för döttrarna i familjen Lidén.
Jennifer fortsätter med sin friidrott. Än så länge utomhus men om några veckor flyttar klubben sina flesta träningspass in i lokaler där det inte regnar, snöar eller blåser snålt.

Jennifer har också äntligen kommit in på Kulturskolans kurs ”Sing-songwriter” dit jag anmälde henne långt innan vi flyttade till Ystad. Festligt att läraren heter Jennifer. Nu ska det under hösten snickras egna låtar på svenska. Läraren är från Kanada och tyckte att det var bäst att starta med svensk text så att hon inte hackade på engelskan för mycket i början.

Lillasyster Lizette har precis börjat fjärde terminen på sin tennis. Nu går hon i en fortsättningskurs och utvecklas förhoppningsvis ännu mer. Hoppas att det går jättefort så hon kan köpa det där Vattentornet för 29 miljoner till sina snälla föräldrar. I veckan började hon också sin konfirmationsläsning i Ystad församling som ska mynna ut i konfirmation söndagen den 4 maj i Maria Kyrka. Lizette har kvar teater som profilval även i åttan. Teatergruppen ska detta läsår ge sig på Grease. Ska bli spännande att få se resultatet nästa vår.
Jag har precis redigerat ett kåseri om filmen Grease. Lägger ut kåseriet någon fredag på bloggen. Jag minns med nostalgi att det inte gick många dagar innan jag såg OM filmen en andra gång. En viss blondin strulade till min nattsömn. Sedan hamnade hon på dörren till mitt tonårsrum i gillestugan och blev som en isbit innanför tröjan hos vissa besöksdamer. Ända tills en klasskamrat berättade en otäck historia som visade sig vara sann. 😀

Ha en trevlig måndag. Var rädda om varandra.