Tyskens hemlighet

Bakgrund:
Jag har medvetet varit försiktig med att skriva om minnen från tiden på Lidéns Samlingsmuseum. Samtidigt skrev jag inte på något tystnadspliktspapper och var min egen chef.
Åren har sprungit iväg. Nu känns det intensiva året-runt-livet nästan overkligt. Vissa ”sekvenser” saknar jag. Andra inte. Bäst var de magiska solnedgångarna från den inglasade altanen mellan de två våningarna. Då mådde jag som bäst. Ville stanna tiden om det varit möjligt. ❤

Dessa små söta gräddsnipor fick jag av en tysk professor som pratade förstådd svenska. Han berättade att han var förtjust i vårt museum och besökte det varje sommar. Denna gång hade han med sig en stilig yngre kvinna. Jag gissade på en dotter. Just denna eftermiddag var det många gäster så jag hade fullt upp med de olika sysslorna och hade inte tid att prata för länge med någon.
Efter en timmes beundrande av samlingarna skrev det tyska paret in sig i säsongens gästbok. Professorn tackade även muntligt. Han berättade glatt att vi ses nästa sommar igen.
”Vilket fantastiskt fint jobb du och din fru lagt ner. Hälsa henne.”

Strax efter jag sett genom fönstret, att de kört iväg med bilen, ljöd det i klockan och nya gäster kom in. Det rörde sig om ett äldre par som pratade en dialekt inåt landet.
Mannen betalade entré under tiden som kvinnan, oväntat för mig, nästan slängde sig på gästboken.
”Else heter hon visst”, sa hon högt ut i luften.
”Berätta inte det för Gretchen. Vad du än gör. Du tar död på henne.”

Annars brukade det vara tvärtom, när ett par kom på besök. Mannen gick runt i rummen på en kvart. Jag fick därefter ta hand om honom så kvinnan fick njuta i sin egen takt. ”Mansdagis” brukade jag skoja om.

Den äldre mannen gled iväg till något annat rum och kvinnan slängde ur sig privata fraser till mig, där jag inte behövde fylla i många ord.
Britta och hennes man bodde avlägset i skogen, nära ett samhälle. Bredvid dem hade ett trevligt tyskt par köpt en stuga för ett tiotal år sedan. Efter en tid hade de fyra blivit bekanta med varandra. Men bara under de veckor på sommaren som tyskarna besökte stugan.
Ibland fikade paren hos varandra. Någon kväll brukade de spela kort. Britta tyckte det var så kul att tyskarna lärt sig svenska så fort.
Denna sommar hade inte börjat som de andra. När Britta var på väg för att hälsa Gretchen och hennes man välkomna och föreslå en fika i trädgården upptäckte hon i grevens tid att det inte var Gretchen som var med. Istället blev hon i smyg vittne till hur det vänslades mitt på ljusa dagen i trädgården och hon fick snabbt, chockad, gömma sig bakom stughörnet för att undgå att bli upptäckt.
Redan nästa dag for bilen förbi Brittas köksfönster, åt andra hållet. Nästan på dagen, en vecka senare, knackade det på dörren när Britta höll på att dammsuga. Utanför stod en glad Gretchen och undrade om de skulle komma över på en fika om en stund. Tyskan berättade att det var så skönt att vara tillbaks i stugan för första gången i år. Hon hade längtat ända sedan september förra året.
Stundtals blev jag inte riktigt klok på om Britta tyckte det var mest synd om henne själv. Jag kan inte trötta ut dig läsare med att dra ”allt”. Visst förstod jag att hon tyckte att det var jobbigt att hon inte visste vilket dambesök som var med när bilen rullade förbi. Om de skulle umgås eller undvika grannarna? Att hon saknade kvällarna, när kvartetten spelade kort ihop.
Mitt slutintryck var att det var Brittas man som var den ödmjuka av detektiverna. Visst var det spännande för mig, men inget av detta hade jag med att göra. Tänk om jag lyssnat på alla våra 3 333 st olika kaffekoppar. Alla storys som de hört med sina öron. Då skulle jag kunnat ge ut en skvallerbok varje månad. 🙂

Var det en slump att det äldre paret råkade komma till Lidéns Samlingsmuseum en kort stund senare? Eller hade de förföljt tyskarna ända från stugan? Svaret kommer jag aldrig att få.
Jag gillade professorn. Han såg inte ut som en sol-och-vårare. Hur ser de ut förresten? Måste ta en sväng till spegeln. Usch vilken ful gubbe som blängde på mig. Det var nästan så det skakade till i knäna av pur hösträdsla.  🙂

Fotnot:
Jag tycker inte om att det är mörkt i Ystad redan klockan 20:10. Imorgon kväll har jag planerat att ta häftiga bilder. Då vill jag att det ska vara ljust. Kommer det fina besöket i tid (19:00) ordnar det jordiska sig. Nu kom jag på ett nytt Bosse-ord. ”Vattniska”. Låter som en dialekt långt norr ut. 😉

Annonser

Norges stora dag

Bobo minns

0020008

Det var en kväll i början av augusti. Jag och en kompis hade sett en biofilm. Vi gick och snackade om filmen när vi promenerade längs med Nissan mot bilen. Då blev vi avbrutna av två tjejer som pratade norska. De ville veta var ett speciellt motell låg. Av en slump råkade det ligga precis mot parkeringen där jag hade min lägenhet, tre-fyra kilometer från centrum.
Först trodde de inte mig när jag berättade sanningen och föreslog att de kunde följa efter oss med sin bil. Det lät antagligen för bra för att vara sant, eller så var de säkra på att det låg inne i city. Tur att det var en ljus sommarkväll.
Lotsningen gick bra och jag och Kim körde in på motellets parkering med den norskregistrerade bilen i släptåg.
Mitt sjätte sinne berättade för mig att jag skulle avvakta en stund. Under tiden som tjejerna gick in på Motellet stod jag och Kim och småpratade. När de kom ut en stund senare frågade jag om det gått bra.
”Fanns det något ledigt rum?”
Jag fick något svåruttalbart svar innan de började prata med varandra. Till slut kunde jag inte låta bli. Jag frågade djärvt om det var för dyrt. De berättade att de hade tänkt köra hela vägen hem till Oslo, men var för trötta och att tältet var genomblött.
”Ska ni sova i bilen?”
Jag tittade på den fullastade inredningen.
”Jag har ett bättre och billigare förslag. Ni kan sova i min stora hörnsoffa. Det ingår frukost och kvällsfika, helt gratis. Jag bor i husen där borta.”
Jag pekade mot husen på andra sidan motellets parkering, som jag upplevde som ganska ofarliga. I alla fall på håll och med mina bruna ögon.
Stackars väluppfostrade tjejer som säkert fått sina visdomsord innan resan från sina mammor och väninnor.
”Hva dere enn gjör jenter så stol aldri på en svensk gutt!”
Jag fick lägga på all charm som jag kunde gräva fram. Avgörande tror jag var, att jag skickade iväg min kompis som gärna stannat kvar och hade börjat vädra damäventyr. Jag berättade att jag sommarjobbade som brevbärare och skulle upp klockan halv fem. Trude pluggade till socionom och Signe var lokalvårdare.

Vi hade mysigt där vi satt i mörkret på balkongen och åt scones och drack kvällste. De var mycket trevliga båda två. Jag älskar att lyssna på norska och har alltid varit svag för språket. Ungefär som med franska. Synd bara att det är så mycket lättare att förstå bokmål än nynorsk. Jag förstod det mesta som Signe sa, men hon fick ofta vara tolk mellan mig och Trude. Ibland tog vi till det neutrala engelska språket.

Vilken fördel, att jag på sommaren kunde klara mig med ett par timmars sömn. När jag kom tillbaks efter rundan nästa morgon, där jag sprungit i trapporna, sov de fortfarande. Jag överraskade med en hotellfrukost och var glad för att jag storhandlat någon dag tidigare. Tur var också att jag inte börjat ”riva” lägenheten. Redan veckan efteråt flyttade jag nämligen från min barndomsstad. För att börja ett nytt liv som student, i en annan stad. En stad utan hav.
Jag tror varken jag eller Trude & Signe glömmer vårt ovanliga möte. Efter det blev vi brevvänner. Det var spännande när jag fick brev i Borås och Umeå från Norge. Vi pratade om att träffas igen.
Trude
Världen har varit liten förr. Jag har fått oväntade hälsningar på mina blogginlägg via mail och brev från olika håll under dessa snart fyra år. Ofta har det varit personer som läst min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Människor som jag inte träffat på flera år. Så man vet aldrig.
Hoppas jenterna haft ett bra liv och firar 17 maj rejält. Hoppas även att de har överseende med att jag lämnar ut deras personliga rader från en av mina gästböcker.

0030007

Fotnot:
Tack till min bloggvän Tove Olberg för hjälpen med den norska repliken. ❤

Dags för NITTONDE UPPGIFTEN i min lilla lek:
(Stängs klockan 20.00, onsdagen den 18 maj)

Moment ett:
Ett YouTube klipp på en låt med en norsk artist. 2 p.
(Artisten får sjunga på vilket språk som helst)

Moment två:
Ett foto som du tagit på en Norsk författares bok under dessa dagar som leken pågår. Boken får tas från egen bokhylla, på bibblan, i bokhandel, hos kompisen. Men absolut inte via sociala medier. Har du läst och gillat boken är det trevligast. För då blir det som ett boktips till oss andra. 2 p.

Moment tre:
Fem foton som du förknippar med vårt härliga grannland Norge som på tisdag firar sin nationaldag. Dina bilder behöver inte handla om nationaldagen. Du har helt fria ”rödblå” händer för att låta din fantasi få utrymme. Min tanke är INTE att driva med landet utan hylla det. (Spar dina Norgehistorier)  😀
Du får gräva i ditt bildarkiv/fotoalbum och ex. låta oss få ta del av gamla semesterminnen. Kanske finns det mer norsk historia i din hemtrakt än du har en aning om. Perfekt tillfälle för att vara detektiv och lära känna nya och nygamla medmänniskor. 5 x 2 poäng. OBS! Nätbilder ger inga poäng.

Sammanfattning:
A. Lägg in foton och YouTube klipp i din blogg.
B. Lämna en kommentar till mig att du är klar på din blogg i detta inlägg.
C. Jag delar ut poäng och redovisar en ny tabell i nästa lekmoment, när denna lekuppgift är avslutad.
Maxpoäng 14 poäng.

Stänkare:
Nästa gång kommer jag att berätta om när jag inte blev trodd.

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag.

Jag siktar på att lägga in 30 lekuppgifter och ha en längre paus under högsommaren. Finaluppgiften lär dyka upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (Jag lottar.) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten. ❤

Lek-Tabell: (Efter 18 uppgifter)
1. Ditte Akker, 181 p.
2. Eva Rohlén, 177 p.
3. Wiolettan, 172 p.
4. Znogge, 166 p.
5. Gunilla Wahlberg, 159 p.
6. Villa Herberts, 146 p.
7. Anki, 144 p.
8. Ethel Hedström, 135 p.
9. Comsi Comsa, 121 p.
10. Primrose, 110 p.

11. Mia, 105 p.
12. Maria Bromander, 97 p.
13. Lma, 94 p.
14. Sanna, 82 p.
15. GunBritt, 81 p.
16. Kersti, 77 p.
17. Kicki Olsson, 62 p.
18. Gunnel Moberg, 49 p.
19. Sussie, 48 p.
20. Gerd Lindblom, 37 p.

21. Tant Glad, 32 p.
22. Gun Toresson, 25 p.
23. Ninni, 19 p.
24. Susan Johansson, 11 p.
25. Ezter, Mickan, 10 p.
27. Anne, 5 p.
28. Anna Andersson, Skåningen, 4 p.
30. Pia Boman, Annika Sohlin, 3 p.
32. Susie på Stjärnarve, 2 p.

33. Övriga 0 poäng.  😀

Färg i namnet = Har redovisat uppgiften.

Missa inte att gå in på mina lekkompisars blogginlägg:
– Det är alltid de som står för underhållningen. 
https://egopyret.blogspot.se/2016/05/bosse-lidens-nittonde-uppgift.html?showComment=1463063678009#c6221133480506987776
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/05/12/11312654-landet-i-vaster/
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/05/norge-bosses-deltavling-19.html#comment-form
http://akker.blogg.se/2016/may/norge-i-mitt-hjarta.html#comment
https://lillafridhem.blogspot.se/2016/05/norge-tema-hos-bosse.html?showComment=1463160675245#c2840590273771393720
https://lillafridhem.blogspot.se/2016/05/norge-tema-hos-bosse.html?showComment=1463160675245#c2840590273771393720
https://znogge.wordpress.com/2016/05/14/jag-maste-erkanna-att-jag-skams/#comment-194119
https://ystadtillabisko.wordpress.com/2016/05/12/norge/
https://tittelina.blogspot.se/2016/05/bosses-bloggtavling-om-norge.html?showComment=1463414493713#c1693376798938961793
http://dammsamlare.blogg.se/2016/may/bosses-lek-4.html
http://eva49.bloggo.nu/Grattis-Norge/#comments
http://gunwah.bloggo.nu/17-maj/#comments
https://ankistankar.blogspot.se/2016/05/oss-grannar-emellan.html?showComment=1463503383932#c2786255866443386974
https://lma7.wordpress.com/2016/05/17/syttende-mai/comment-page-1/#comment-12967
http://minsoltrappa.se/2016/05/18/ett-norskt-svenskt-belgiskt-aventyr/#comment-235
https://villaherbert.wordpress.com/2016/05/18/norge-lek-nr-19/comment-page-1/#comment-950

Vi såg båda rött

Den första gången kan sätta starka spår. För mig höll det i sig i flera år. Då jag med en blandning av skoj och allvar drog upp ämnet. Sedan blev det en rolig skröna.

Min nyopererade mamma skulle få hjälp från kommunen när hon kom hem. Kvinnan som hette Anna kom hem till oss redan ett par dagar innan mamma skrevs ut från sjukhuset. Jag var inte fyllda fem år. Har ändå fortfarande starka minnen kvar från våra mysiga stunder i köket. Anna lagade mat och bakade. Strök kläder och tvättade fönster. Hängde upp nya gardiner. Allt i ett högt tempo. Man fick tydligen göra sådana saker på den tiden. Hon var riktigt rödhårig och hade fräknar överallt. Dessutom hade hon ett härligt skratt som jag gjorde allt för att locka fram. Hon verkade älska mina shower. Vet inte vad jag höll på med men jag fick henne att skratta så att tårarna rann samtidigt som hon höll på med sitt praktiska jobb.
Små barn och djur gör på samma sätt. Blir vi uppmärksammade fortsätter vi bara i samma hjulspår där allt kretsar runt oss.
Det fanns inga skyltar. Varningsskyltar eller signaler som sken rött. Jag såg inget som fick mig att upptäcka att läget var förändrat. Ingen sträcka mellan ytterligheterna. Jag fick därför en chock när hon skrek till. Jag blev så rädd att saken jag höll i handen ramlade ner på golvet.
”Nu håller du tyst unge. Hör du det?”
Inte bara jag. Om fönstret var öppet skulle halva gatan hört. Om fönstret varit skört skulle det ha sprucket från karm till karm.
Mitt hjärta började gallopera. Aldrig hade jag i mitt korta liv stött på en sådan personlighet förr. Tårarna började rinna men jag tystnade som hon så vackert bad om. Det behövde hon inte oroa sig för. Jag gjorde mig ett ärende in på toaletten. Hon skrek fler fraser som jag glömt. Vet inte om det var med någon svordom.
Vissa saker går inte att rätta till. Mellan föräldrar och barn är limmet starkare. Chanserna oftast oändliga. Blodet har samma färg.
Hon kom in på mitt rum och försökte rätta till vulkanutbrottet. Jag sa att det var okej och spelade stelt med i pjäsen när hon kramade mig och ruskade om mig bland lockarna.

Anna slapp höra mig skoja fler gånger under den tid hon befann sig i vårt hem. Gissar på att det var tio dagar. När mamma kom hem var jag inte rädd för ”RödAnna” som hon visst kallades för. Mamma kände till henne sedan förr. Visste att hon hade kort stubin och kunde slå om kvickt, men var visst inte långsint. Sådant förstod jag mig inte på. Pappa berättade något om att rödhåriga enligt vissa källor brukade ha kort stubin. Stämde bra även under min grundskola. Jag såg en rödhårig lärare som utan någon större anledning smällde till en kompis till mig rakt i ansiktet. (Som tur är har jag som vuxen träffat många trevliga äkta och oäkta rödhåriga personer.)

Världen är inte så stor. Flera år senare stötte vi på varandra igen. Hon kom i sällskap med en väninna in i mitt hem. Betalade 33 kr. Eftersom hon var medlem i den församling där min mamma börjat jobba fick jag genom åren ibland någon rapport om ”din gamla kompis RödAnna”, som mamma skämtade om. Jag hade sett Anna i tidningen några gånger. Vi hade skojat om att hon var min favorittant genom åren. Tyckte ni det var konstigt att hon både betalade pengar och kom hem in i mitt hem? Tyckte ni att hon skulle betalt mer eller att jag skulle bett om leg? Skojar bara. Det sistnämnda hade jag inte vågat fråga. 🙂 Vi hade ett porslinsmuseum på bottenvåningen av vårt stora hus. Hon var inte min personliga gäst.
Rödfärgen var inte intakt. Endast fräknarna var på plats. Annars brukade jag oftast ge mig i slang med besökarna om det inte var för många i rummen. Denna varma dag var där bara ett tiotal. Jag är säker på att hon visste att jag visste vem hon var. Någonstans fanns en tagg kvar från min femåriga kropp. Eller så tänkte jag på det fina porslinet. Tänk om hon fick ett utbrott. Skulle kopparna, faten och fönstren hålla? Täckte försäkringen sådant? När hon gick skrev hon sitt namn i gästboken med eldskrift. Minns att hon doftade gott från någon parfym. Grabben inom mig höll tyst om det och tänkte istället på att RödAnna aldrig varit gift. Jag har en svag känsla av att jag på något vis blev kär i henne under de första dagarna. När bara jag såg rött. När hon såg rött gick det över med raketfart. De äkta barnkänslorna krackelerade som om de kommit för nära elden.