Alla dessa namn


Vi köpte vår bostadsrätt i Ystad andra maj och flyttade ner till Skåne när döttrarna och Solveig slutat sina skolor, strax innan midsommar.
Under dessa åtta veckor åkte vi dit flera gånger från Skummeslövsstrand och fixade och donade. Det fanns både helger, KHFD, pingst och andra möjligheter att välja på.
Vi sov på medhavda sängar och hade köpt barstolarna till barköket som var förankrat och ingick i köpet. 😉
Närmaste grannen på gatan var ordförande i b-föreningen, som bestod av tjugo hushåll. Vi pratade under dessa veckor med Tommy om olika saker och en gång dök hans fru upp.
”Kommer du ihåg vad Tommys trevliga fru hette?”, frågade Solveig på kvällen från sin barstol.
”Annika”, svarade jag snabbt mellan två tuggor.
”Är du säker eller hittar du på?”
”Jag tror det var Lilla Gubben”, svarade någon smart yngre från en annan barstol, som just då åkte som en hiss upp och ner.
”Du får inte göra så Bosse. Nu kommer vi garanterat att säga fel i fortsättningen”, sa hon som jag gifte mig med.

Tiden rann iväg och blev snabbt till sju år. Själv klarade jag galant att hålla isär de två namnen; Barbro på bortaplan/utomhus och Annika på hemmaplan/inomhus. Tror det var svårare för övriga familjemedlemmar. Det hände allt oftare att de tvivlade på sig själva och inte skojade när de sa Annika inomhus.
”Jag som trodde att hon heter Barbro”, sa jag hjälpsamt då och då.
”Du gör bara inte likadant när vi kommer till Gotland.”
Min tunga lovade inget.

Den första som vi mötte av grannarna i Visby var trevlig och pratglad. Solveig stod lite tungt med händerna fulla av gamla flyttkartonger, som vi skulle åka och slänga. Därför hörde hon inte alla ord och frågade dumt nog MIG i bilen vad grannen hette.
Jag vände mig mot henne och knep ihop läpparna och släppte försiktigt fram frasen.
”Det får jag inte berätta. Jag har lovat. Minns du inte det?”
”Sluta larva dig. Var det inte Agneta?” testade Solveig innan hon vred om startnyckeln.
Jag la korten direkt på bordet. ”Hon presenterade sig som Annika. Men det är bäst jag kallar henne Barbro. Så det inte blir galet i namnbokföringen. Rätt ska vara fel.”

När jag googlade på kvällen kunde jag bevisa att mina nytvättade öron hade hört rätt. Till hundra procent. Om inte mina ögon ser fel går just nu Barbro iväg mot parkeringen. När vi känner varandra bättre ska jag fråga om hon heter Barbro i andranamn. 😉 Då kan jag bjuda på att jag heter Anders. Är bäst att jag inte nämner ”Sebastianperioden”. Allt har sin tid.

Ps. Nu vaknade Jennifer i gästrummet och vi kan snart åka iväg på äventyr och bus. ”Mot havet!!!” Det är sol och bara en svag bris.

Annonser

Jag vill att vi skiljs åt


Först var jag tacksam för att nå omvärlden igen. 😀
Vi hade hämtat en låda med Com hem prylar vid någon av de ”hundra rondellerna” runt Wisby och kopplat upp oss. 🙂
Resultatet gick oväntat snabbt och smidigt. Denna gula ända som jag håller i ”tassen” sattes in routern och den andra som ser likadan ut sattes … felskrivet … sitter fortfarande kvar i min vita dator.  😦
Mitt tålamod börjar sina. Först lirkade jag försiktigt. Hur svårt ska det vara, tänkte jag. Trycka in och dra ut. Sedan kom jag på att oddsen var inte rättvisa. Jag är 173 cm. Min fiende är exakt 300 cm. 😦

Solveig har också försökt flera gånger. Ingen av oss rådde på motståndaren.
Jag var rädd att datorn skulle bli förstörd. Därför har jag, datorn och kabeln umgåtts vid varje förflyttning mellan rummen. Ibland har det strulat till sig och jag har börjat morra lite dovt för att inte störa grannarna.

Mitt hopp stod till Lizette som är en hejare på tekniska ”datorstrulproblem”. Hon kom i fredags. Jag trodde att det skulle ta högst tre sekunder. Det slutade med att hon googlade på nätet. Inga napp.
Igår kom Jennifer. Tyvärr tog jag inte tiden. Men jag såg leendet i hennes mungipa och insåg att hon lyckats. 😀

Vad vardagslyxigt det är att bära en dator till vardagsrummet och slippa släpa på tre meter ”ovald” kompis.

Utskrattad på hemmaplan – del ett

DSC_2275

En miniserie i fyra delar: ”Mitt liv som mobilägare”

Har du också råkat ut för det? Att familjemedlemmar skrattar rått åt dig när du berättar något viktigt.
Det har gått flera månader, men jag har inte glömt den där söndagen då jag var extra spontan. Vi satt och njöt av en av Solveigs alla goda söndagsmiddagar som hon skämmer bort oss med. När vi kom till efterrätten slank repliken ur mig.
”Vet ni tjejer. Jag har bestämt mig. Under den sista tiden har jag märkt att det är så kul att ta kort och lägga upp dem på bloggen och Facebook. Nu ska jag ta det ett steg vidare. Jag ska skaffa Instagram.”
Detta var ingen spontan kommentar. Jag hade gått och grubblat på det under flera veckor.
”Pappa. Du är otrolig.”
Sedan kom inte min ena dotter längre förrän tjejerna började storskratta och uppföra sig som om de behövde haklapp. Solveig fick lust att snabbt dra ner persiennen för att inte någon granne skulle ha åsikter om bordsskicket.
”Vad är det som är så roligt? Så krångligt kan det väl inte vara att starta upp med Instagram? Det gör snart alla. Vänta ni bara. Jag ska googla hur man gör. Skratta på. Ni skrattade åt Facebook och bloggen också.”
”Stort lycka till pappa. Det kommer att gå kanon”, kläckte nummer två ur sig och det lät inte som hon menade det.
”Solveig. Tack för maten. Varför skrattar de? Är dina döttrar sjuka? Varför skaffade vi inte oss guldfiskar istället?”

En 63-årig tonåring

Månadens ålderstävling

63 år och utan rynkor. Ingen sol. Inga cigaretter. Ingen sprit. Och hennes mans mirakelpiller.

Jag tar texten direkt från mitt urklipp från 5 juli 1993: (en lite förkortad version)
Fyrbarnsmamman Joanne Pugliesi i Pennsylvania är en gammal skönhet. Peter Pugliesi är hudläkare och har specialiserat sig på hudens åldrande. Han anser att en 50-åring kan behålla sin 35-årshud och att den som redan fått rynkor kan få tillbaka slätheten, förutsatt att huden inte tagit för mycket skada av sol, rökning och alkohol.
– Det är varken normalt eller självklart med rynkor när man blir äldre, säger han till tidningen Må Bra.
Doktor Pugliesi har utvecklat ett proteinpiller, hälsokostpreparatet Imodéen, som hustrun äter sedan två år tillbaka.
Enligt hudläkaren får man lära sig leva med de så kallade karaktärsrynkorna, skrattveken runt munnen och rynkorna i ögonvrån.
– Men rynkor på tvären och nätverk beror på att huden inte mår bra. Det går naturligtvis inte att se ut som 25 hela livet. Men huden kan förbli slät och spänstig med fräsch färg och lyster långt upp i åldrarna, säger han.
Joanne följer doktorn/mannens råd. Hon promenerar flera kilometer om dagen, dricker ett par liter vatten varje dag och har aldrig rökt. Hon dricker dessutom högst ett par glas vin om året och tar det lugnt i solen. Mycket lugnt. Fru Pugliesi går aldrig ut utan solhatt och solglasögon och hon har inte solat de senaste 30 åren!

Personlig och halvtokig spretande Bosse Lidén-text: Mot hälsobutiken. Vem vill ha rynkor på tvären och nätverk, inte jag … grävde inte gubbarna ner fiber för några veckor sedan? Nu känns det som om de kastat det direkt i mitt ansikte. Imodéen trodde jag var något mot att stoppa diarréer. Hjälp! Nu fick jag en sådan där livsfarlig bekymmersrynka i pannan. Njet. De pillren heter visst Imodium. Idag slipper jag riskera att träffa solen och igår var den exotiskt gömd på himlen. Jag tror jag använder strykjärnet istället mot de värsta rynkorna. Får bara tänka på att inte sätta upp värmen för högt. Är det någon som vet om det är extra farligt att läsa en solskenstory eller fnysa på näsan åt någon dum kommentar? Allt går att goooogla. Jag läste att Christer Björkman har fått igenom att sända livesändningar på SVT alla lördagar fram till midsommar. ”Alla sista chansen” heter programmet. Man ska kunna rösta med näsan. Kan det vara möjligt? Hoppas att röstsystemet inte kollapsar. Jag tycker reservalternativet, att Filippa Bark ska räkna rösterna på sin kulram, låter rulligt osäkert. Däremot ser jag mycket fram emot att sidkicken ska bli bloggaren Tant Glad. Hon kommer att göra succé. 😀 Bäst att sluta detta inlägg. Vad läbbigt! Jag har fullt med rynkor på fingerlederna. Eller. Har jag alltid haft det? Ungefär som årsringar på ett träd. 26 får jag det till. Jag räknar illa som Peps Persson i klassikern ”Falsk matematik”.

 

 

Hjärngympa eller snabbaste vägen?

Frestelsen är stor när möjligheten finns nära till hands. Jag minns när vi på gymnasiet fick använda miniräknare på lektionerna. När jag kom på mig själv med att trycka in 3+4 var gränsen nådd. Min hjärna hade fått ledigt och jag började skämmas för mig själv. Fortsatte jag i den stilen skulle jag snart ha förlorat de kunskaper som jag hade lärt mig innan jag började på lekis.

Här har ni ett foto på Texas som tog över min mattehjärna. 🙂

DSCN7766

Hjärngympa är nyttigt. Ju äldre människan blir desto viktigare är det att hålla igång både knopp och kropp. Stundtals är jag förtjust i att lösa korsord. Dessa löser jag inte bara utan skickar också in dem om jag fyllt i allt rätt. Min taktik är att jag försöker lösa så mycket som möjligt själv. Kör jag fast låter jag det vila eller börjar på ett annat kryss. Först när det börjar närma sig dagen D för inskickning tar jag hjälp av antingen Solveig eller Googlar på nätet.
Ola Salo är en av deltagarna i årets ”Så mycket bättre”. Hans artistnamn är en palindrom. Sådant tycker jag är häftigt. Om man vänder på hans namn blir det ola SalO. Anna, Otto och Bob är också tre namn som är palindromer. Känner du till något mer? Långt in i min hjärna finns en gammal dammig uppgift om att jag en gång kunde en lång mening på engelska som var en palindrom. Någon som kan hjälpa mig med hjärnluckan?
Idag ska min och Solveigs kåseribok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” åka iväg på en hemlig utflykt till en kändis. Hoppas personen blir glad och inte slänger boken hårt i huvudet på en oskyldig i närheten… 😉
Bloggprovbok

Har du bytt till vinterdäck? Dubbar eller inte? På lördag har vi en tid att passa.

Det första intrycket

Man ska känna lycka. En sprudlande glädje. Overklig, både för en själv och för den som man älskar. Sannsagan om att vi två ska bli tre. Något litet höll på att gro inne i Solveigs mage.
Vi kände inte så. Vi var tomma. Ledsna. Omskakade. Dystra till sinnes och med flera obesvarade frågor lämnade vi den lilla ortens mödravårdscentral. Samtidigt trodde vi inte helt på expertens mörka föredrag. I alla fall inte Solveig som kunde sin familjehistoria.

Vilken underbar inledning på vårt betalda sommarlov. Efter att vi tagit farväl av våra skolbarn utanför kyrkan, där vi firat avslutning, bar det iväg med flyg på semester. Nöjda kom vi hem med smutstvätten, fina minnen och med nya kontakter i bagaget. Vi började också ana att något annat var på gång och tog en tur till närmsta apotek. Med spänning följde vi världens längsta sekunder innan konturerna av det berömda strecket blev tydliga. Jag hämtade kameran för att föreviga högtidsstunden. Vi valde taktiken att inte slänga oss på telefonerna och ringa runt och berätta. Istället ville vi suga på karamellen själva en stund. Saker kunde gå fel. Vi behövde landa först. Beställde bara tid hos en barnmorska. (Som många andra förstföderskor syntes det inte på flera månader att Solveig var gravid även för ett vant öga. Hon var inte själv helt säker, på ett skojigt sätt, långt in i graviteten, på grund av sin platta mage.)
Vi såg verkligen fram emot att få det bekräftat av en expert att vi skulle ha barn. Jag tänkte på att barnmorska måste vara ett av de finaste, roligaste och mest tacksamma yrken jag kunde komma på. De måste såklart vara flinka, flexibla och helst tycka om barn. 🙂
Med spänstiga steg och fyllda av förväntan klev vi på. Det märktes rätt fort att trivsel-temperaturen sjönk direkt i rummet. Kvinnan var stel och hoppade direkt in på personuppgifter efter välkomsthälsningen. Vi hakade på hennes lägre tempo och svarade lydigt på hennes frågor vid bordet. Jag berättade att jag hade diabetes typ 1 och visste om att chansen var 6 % att våra barn skulle få sjukdomen. Hade Solveig haft diabetes hade det ”bara” varit 1.5 % otur. Det var inte med den ”honungssöta” lämnade informationen som solen gick i moln för oss. Den grå kvinnan kom visserligen inte med något solstänk när jag själv redovisade statistiken, men hon tog istället fasta på de uppgifter som Solveig lämnade. Därefter lämnade hon knappt ämnet. Solveig hade berättat att hennes äldsta bror hade Downs Syndrom, men att hon kände till att det inte var ärftligt. Där hackade det till rejält. Enligt kvinnan var kromosomsjukdomen visst ärftlig. Hon berättade om fostervattensprov och muntrade upp oss med fler dystra fakta. Solveig var direkt tydlig med att hon inte tänkte chansa med provet. Att hon inte tänkte göra abort osv. Kvinnan gav sig inte. Det slutade med att dysterkvinnan skulle återkomma med besked efter ett samtal med en läkare dagen efteråt. Vi fick en ny tid på en lapp och sorgsna lämnade vi byggnaden trots att vi fått bekräftat att Solveig var gravid. Fikastunden på konditoriet var inte aktuell längre. 😦

Vi ventilerade hela dagen. Malde på i samma hjulspår. Försökte göra något roligt för att skingra tankarna. Ute var det sol. Inombords var det dimma och djupt mörker. Solveig var säker på att det inte var ärftligt. Hon var övertygad om att hon inte ville göra något prov. Det fanns ju en liten chans att ett fullt friskt barn kunde bli skadat vid provet. Vi kunde inte googla sommaren 1995. Hade aldrig ens hört ordet trots att vi hade en Macintosh sedan januari 1991. Det var dryga timmar. Sömnlösa sommartimmar då vi drog i samma trådar igen.
Kvinnan ringde nästa förmiddag. Bad inte om ursäkt. Berättade bara att läkaren sagt att det inte var ärftligt.

Första intrycket är viktigt. Ändå bestämde vi oss för att ge henne en chans till. Hon var sen till andra mötet. Dök upp i trappan efter oss. Hon var rejält sönderslagen i ansiktet. Deltagande frågade jag om hon råkat för en olycka.
”Ja. Jag cyklade omkull”, sa hon lamt, men redan innan hon sagt orden gick mina tankar åt ett helt annat håll. Jag hade i flykten noterat att det inte kunde hänt på vägen till jobbet. Skadorna verkade inte färska. När jag kom hem behövde inte min fantasi berätta så högt för mig. Jag hade inte mött någon kvinna tidigare som varit så anti mot mig när jag var trevlig, artig och skojade. Hon frös ut mig under besöksstunden. Visst förstod jag att fokus ska vara på kvinnan. Men jag kunde väl fått vara med på ett hörn. Helt utanför processen var jag inte enligt mig själv. Jag försökte lätta upp stämningen när hon omständigt velade fram och tillbaka när det planerade datumet skulle bli.
”Hoppas det inte blir 29 februari. Kan inte vara så kul att fylla år vart fjärde år.”
Jag såg att hon inte förstod eller uppskattade mitt skämt. Orkade inte förklara att vårt barn skulle bli uppvaktad varje år ändå. Plötsligt drog hon istället iväg i tiden åt andra hållet när hon tittade i sina cirklar. Jag som var en envis lustigkurre kunde inte hålla tyst.
”Det kanske blir på min födelsedag.”
Det räckte med första meningen. Då ska du läsare veta att jag inte la till att vi får lotta vem av oss som ska ha presenter. Eller att jag skulle hävda att jag var kom först och var äldst. Nej. Sådana skämtstrider var jag inte klädd för.
Hon slutade röra sina fingrar upp och ner i en tabell.
”Det skulle vara hemskt. Direkt förfärligt.”
Sedan följde några fraser om att förlora sin identitet. Att alla måste ha en egen födelsedag. Annars kan det gå illa. Hemskt illa. Ingen bra start i livet.
Jag la ner projektet. Själv tyckte jag det var mycket sämre (inte värre) om det blivit 29 februari. (Jag kan gärna avstå min födelsedag.) Men huvudsaken var att barnet var friskt. Om det vill ut kan man inte sätta en kork i vägen. DET tyckte jag skulle varit betydligt värre och ohederligt. Kanske tänkte jag så. Jag sa inte många fler ord. Hon tittade inte på mig. Bara på Solveig någon gång då och då. Hade jag gått ut från rummet hade hon inte noterat det. Eller tvärtom. Hon hade kanske kunnat slappna av?

Vi var inte speciellt muntra när vi kom hem andra gången heller. Besvikna på att hon inte bett om ursäkt när hon insett sin tabbe. Vi såg inte fram emot att träffas en tredje gång och riskera att diskutera något nytt dystert ämne. Tänk om hon drog upp att vi bara hade barnet till låns. Att det skulle dö någon gång i framtiden. Vissa barn föds utan kroppsdelar…

Fel person på fel yrkesplats. Vi hade tur i oturen. Eftersom jag fått igenom min vilja att flytta tillbaks till mitt älskade hav innan Solveig blev för stor och otymplig fanns det en bra anledning att kontakta stadens mödravård och redan flytta över våra besök dit. I Falkenberg blev det bingo. Att få äran att träffa Viva Ramberg var lika roligt varje gång. Underbart att få känna att jag också var välkommen trots att jag skulle smita ifrån själva födandet av naturliga skäl. Hon var så duktig på att svara på våra frågor som vi sparat från första besöket hos syster dyster. Viva var metodisk, pedagogisk och sprudlade av positiv energi. Hade ett smittande skratt och glimten i ögat. Med på noterna när vi skämtade. Ännu bättre än jag vågat drömma om att en barnmorska kunde vara. Plötsligt var vi två som skulle bli föräldrar. Ett team där även Viva ingick. Där vi siktade och utgick ifrån att det skulle födas ett friskt barn på den dag som barnet själv bestämt skulle bli startdagen. Sedan blev det dramatiskt vid ett par tillfällen innan guldklimpen först inte kom ut och vid ett senare tillfälle fick lyftas upp från sju blottade lager. En alldeles på tok för liten sötnos men med precis lagom antal kromosomer.

Vårt första intryck finns ändå kvar på näthinnan. Vi blev lurade på starten. Det första lyckopillret. Sedan tror jag att kvinnan var i behov av hjälp från annat håll, men det är en annan historia…