Den som ruvar på en hämnd kan vänta länge, länge

Visst är det ljuvligt när någon tror att man är yngre än man är? I alla fall när man passerat 30-strecket. 😉 Sådant kan man leva på länge …

Jag och Solveig hade tre trevliga år tillsammans i en skolklass. En fredag fyllde jag 34 år när barnen gick i första klass. Istället för att ha en livlig aktivitet just denna fredag bestämde jag mig för att fredagens Roliga timma skulle vara att gissa hur många år jag fyllde. Alla eleverna fick skriva var sin lapp. Namn och svar skrevs sedan på en ålderslinje på svarta tavlan.

85 år ung

Detta var en seriös tävling där de tre bästa fick poäng som de sedan samlade med sig under terminen. (alla fick priser) Därför kunde jag inte fuska och ge Rima segern bara för att hon trodde att Bosse fyllde 18 år. Istället fick Mackan som gissat på 32 år rättvist segern och tre poäng.

Lizette i ettan

Denna tjej skrev 85 år på sin lapp. Jag tror att hon hette Lizette. 🙂 Jag pratade aldrig med henne under resten av terminerna. Mina åldringsrynkor blev fler och djupare varje gång jag såg henne i klassrummet. Mitt självförtroende räckte inte ens upp till mattkanten. Jag låtsades aldrig höra om hon ville mig något.
”Jag har inte råd med batteri till hörapparaten” muttrade jag rakt ut i luften.

Lizette i trean

Så här såg den skyldiga ut i trean. Hela tiden tänkte jag att jag minsann ska ge igen och räknade ner dagarna med att dra av ett blad på en blomma från den prästkragesamling som jag odlade i trädgården. … 🙂

Igår kom chansen. På säkert håll fick jag reda på att det skulle ordnas en överraskningsfest åt denna Lizette. Dit skickade jag ett gratulationsbrev där jag matematiskt gratulerade på hennes 81-årsdag. Tyckte hon att jag såg ut som 85 år när jag var 34 år, tycker jag definitivt att hon är 81 år fast vissa andra kanske hävdar att hon fyller 30 år. 😉

Okej. Jag var snäll på slutet. Antagligen har jag mognat med åren. (Långsamt säger Solveig som brukar upplysa om att hon har tre barn att ta hand om.) Om sanningen ska fram finns det ett skäl till att vi har en dotter som heter det vackra och häftiga namnet Lizette. Förebilden var en väluppfostrad, charmig, underbar, konstnärlig personlighet utan dess like som ofta tänkte klurigt och smart. Det är ofattbart att dessa goa ungar fyller 30 år under 2015. Själv är jag 26 år plus och önskar dem alla lycka till i livet. Flera av dem är våra facebookvänner. Det är kul att fortfarande få följa dem. 😀
Kram Bosse Lekfarbror

Annonser

Möte med en medmänniska

Ibland kan två människor mötas av en slump. De känner inte varandra. Har aldrig ens träffats förut. Lever sin vardag på två skilda geografiska platser.
Jag satt på ett fik i Göteborg och hade min vana trogen fatet fullt av sötsaker. Det heta kaffet drack jag i små klunkar. Jag var ensam både vid bordet och på resan. Andra i min ålder gick i skolan denna gråa novemberdag, men jag hade bestämt mig för att färglägga dagen. Min busiga cykel hittade därför inte till gymnasieskolan. Istället ville mitt gratiskort på SJ ut och vädras. Jag lydde både cykeln och familjekortet som låg i min plånbok och resten kan ni räkna ut. Jag tog ett stickspår i livet.
”Får jag slå mig ner?”
Jag tittade upp från en halvt ifylld tipslapp och såg framför mig en äldre kvinna, kanske tjugofem, med en vädjande blick.
”Visst”, sa jag och tittade diskret omkring på de många tomma borden.
Hon sa inget först. Omsorgsfullt rörde hon om i koppen. Mitt första intryck kom fram till att det varken rörde sig om en galning eller en utflippad kvinna.
Så slog hon upp blicken. Fångade min i sin.
”Du tycker så klart att detta är knäppt. Det är knäppt. Jag har aldrig gjort något sådant här förut. Du såg bara så snäll ut.”
”Skenet kan bedra”, sa jag världsvant. Resten av kaffet hann bli kallt. Jag tog inte en klunk …

Smakprov åtta av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Facebook

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Hade hon valt en annan?

Om någon frågade mig förr om jag var blyg eller väldigt framåt skulle jag svarat blyg.
Om någon frågade mig om jag var helknäpp eller normal skulle jag självsäkert svarat att jag var helt normal, utan att rådgjort med mina tre psykologer och åtta psykiatriker. 🙂
Varför hittade jag då ett bussmånadskort som ser ut så här i en minneslåda?

DSCN7783

 

Därför att mina hemliga vänner som känt mig länge var övertygade om att jag var normal och ganska blyg och därmed också helt säkra på att jag INTE skulle våga göra det. Summan är hemlig liksom vännernas namn. Däremot var mina studiepengar på väg att sina. Det triumf-kortet berättade jag inte högt om. 😉
”Det fattar du väl Bobo att du inte får åka med bussen?”
”Du kommer att bli avslängd direkt.”
”Antagligen får du böta.”
”De är skitnoga med sådant. Det är nästan som ett pass.”
”Vill du förlora pengar enkelt får du skylla dig själv.”

Jag åkte buss i princip varje dag den månaden. Ibland flera gånger om dagen. Jag placerade en tumme precis på tungan varje gång jag visade kortet för busschaufförerna. Inombords log jag segersäkert. 😀
Vissa av mina vänner borde ha lärt sig av misstaget några veckor tidigare. Första gången i Göteborg låg det ingen insats i potten. Då fegade jag ur. I Helsingborg var därför vissa stensäkra när jag föreslog ett vad – om jag vågade gå in på drop in och göra slingor i håret innan vi tog färjan till Helsingör. Det tog säkert en dryg timme, men jag vann xxx svenska riksdaler, mina vänner hade härliga ansiktsuttryck och Elsa var mycket trevlig. Hon berättade att hon snart skulle flytta upp till Stockholm och till sin pojkvän vilket var mindre trevl … att höra. ; ) Jag har kvar ett visitkort med foto på henne, men hinner inte gräva fram det från gömmorna. Lådorna äro många.

Vad skönt att ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” inte är en bilderbok för då … 😉 och att jag såg ganska normal ut när Solveig såg mig för första gången. Nu vet hon såklart den otäcka sanningen. 😉

Minnen som stannar kvar

Vi befann oss i Göteborg för att i första hand gå på Bokmässan som var en höjdpunkt på hösten för oss bibliotekarier. Som alltid var det trevligast och smidigast att vara där på torsdagen. Givetvis kombinerade jag och Solveig mässbesöket med några andra besök. Tålig som jag är följde jag bland annat med in i en del klädesaffärer. 😉
I en affär hittade Solveig ett par byxor som föll henne i smaken. Av någon anledning blev expediten personlig och berättade följande sorgliga historia:
I affären hade de en avdelning med mammakläder. Några veckor tidigare hade en gravid kvinna kommit in och köpt en svart mammaklänning. Hon hade berättat att hon skulle ha den till sin mammas begravning. Expediten tyckte att det var sorgligt att mormodern aldrig skulle få träffa sitt barnbarn. Några dagar efter köpet hade samma kvinna kommit in och haft med sig den hopvikta klänningen i en kasse. Hon ville lämna tillbaka den eftersom den inte passade. Kvinnan fick pengarna tillbaka. Det byttes inte många ord innan hon försvann ut genom entrén. Expediten hade tyckt att klänningen såg lite skrynklig ut, men valde att inte kommentera det. När hon en stund senare skulle hänga upp den fick hon se en utbuktning på tyget och upptäckte en använd pappersnäsduk i klänningens ena ficka.

Solveig har aldrig sorterat bort det minnet helt. Hon kommer inte ihåg exakt varför expediten drog upp storyn, men minnet har stannat kvar.

Det var ett ovanligt bedrägeri. Som bibliotekarie och amatörfilosof går mina tankar lite galet från låna böcker till låna kläder och vidare till det mer allvarliga, att man bara har sina mammor på lånad tid. Detta var kanske ett enda snedsteg beroende på stark sorg. Då är hon förlåten. Vad anser du som läsare? Blir du rörd eller störd av denna sannstory? Själv blir jag mest nedstämd och tycker den är sorglig.

Mitt filmtips på torsdag blir jag däremot glad av. Den enda film som fått full pott av vår familj, av de 185 filmer vi såg under tio säsonger. 40 av 40 poäng. Inte illa att den behagade fyra olika åldrar. Titeln var helt okänd för oss – men filmen fångade oss med irländsk storm.

En flykt från domaren

Jag har underhållit med tävlingar på Facebook, både i oktober och i november, för dem som varit intresserade av att vara med. Första gången som jag använt det forumet, men definitivt inte första gången jag ”lekt med kompisar”.

Platsen var Borås i Västergötland. Jag hade bjudit in tio personer, fem tjejer och fem killar till Superstars. Vi skulle umgås och ha trevligt ihop i tre dagar. Givetvis fanns ett fokus på de tio grenarna, men det var såklart även gott om tid för mat, skratt, bus och uteliv och ont om sömntid. Denna gång deltog jag inte aktivt själv, utan var bara ledare och domare. Orsaken var några hemliga grenar. Redan på fredagskvällen hade vi kört igång. Vi hade startat upp med bowling och att ta reda på vem som kunde bygga ihop det hemliga innehållet i ett Kinderägg snabbast (jag hade köpt tio ägg). Nu var det lördag förmiddag. På mitt färgade schema hade deltagarna noterat att vi skulle göra något som hette kort och gott GÖMME, innan badhuset öppnade och det var dags för 50 m simning.
Jag gjorde stopp utanför Åhléns och drog förutsättningarna.
”Ni ska gå in och gömma er. Den som jag hittar först får 1 poäng, nästa 2 poäng och så vidare… den jag hittar sist vinner grenen och får 10 poäng. Jag gör inga stora gester. Nickar åt er. Sträcker upp ett finger. Antecknar lite diskret på mitt papper. Ni får inte gå ut från Åhléns. In med er nu. Om tre minuter kommer vargen in.”
Det var en kul grej, men jag ville se om jag hade rätt. Jag tänkte på en flock rädda djur som söker sig längst bort från faran. Min andra tanke var att någon smarting säkert skulle dra av byxor eller en tröja och ställa sig i ett provrum. Säkert en tjej som inte trodde att jag skulle våga dra undan draperiet.

Under mina tre minuter stod jag inte kvar och väntade. Istället smög jag mig iväg så att jag hann fram till den andra entrén som låg längst bort på andra sidan. Exakt 180 sekunder senare tog det mig inte många sekunder att räkna in sex av de tio fåren, som såg ytterst förvånade ut och inte hade tänkt på att behöva gömma sig i det säkra läget.
En tjej återstod. Tänk om jag har fel och en främmande tjej äger de snygga benen som jag såg? Som tur var hade jag rätt… Därefter tog det längre tid innan jag hittade personerna som fick 8 respektive 9 poäng och hamnade på pallen. Sedan kom problemet. Varken jag eller mina infångade nio lamm hittade Jerker. Vi hade alltid en god stämning under våra Superstars-tävlingar, men just vid detta tillfälle hördes röster om diskning, fusk – han måste ha smitit ut och nu vinner väl tvåan etc. Jag själv sneglade på klockan och ville ha simning och boule avklarad innan lunchen. Han måste ha fuskat var min elaka tanke.
”Bobo. Jerker får väl noll poäng?”
Jag själv var alltså också inne på den linjen och spejade ut genom skyltfönstret mot torget innan jag stannade till och försökte tänka listigt. Till slut kom jag fram till det enda självklara. Mina fötter styrde mot kvinnoavdelningen och de mest intima plaggen. Ni som läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kommer att förstå var jag fått Dag Åhmans upptåg i Göteborg ifrån.

Hur bara vågade Jerker hoppa i kläderna och krångla sig in i en ställning? Förstår ni hur viktiga mina tävlingar var på den tiden? Hur mycket säkerhet och intimitet man kan offra för att få 10 poäng i en gren i Superstars och kanske i slutändan kunna ha vandringspokalen väl synlig i bokhyllan till nästa gång? Till saken hör att det var vid öppningstid och relativt lugnt på Åhléns. Lugnet före stormen.

Jag parkerar där och ler åt bilden jag har på min näthinna. I en pärm kan jag se hur det gick i de andra grenarna den gången.

 

Allvarligt samtal med Gud

Jag vet inte vilket som är mitt äldsta minne. Fragment från stora släktkalas hos min mormor på landet finns bevarade. En massa snö på jularna. Facklor utanför kyrkan. Allt var ljust och vackert. Många barn och lekar. Dans genom de stora salarna. Skratt och buller.
Ett längre minne har jag däremot från en natt när jag smög upp från sängen och klev upp på knä i kökssoffan, som stod placerad vid fönstret mot den inhägnade trädgården.  Där betraktade jag den stjärnklara himlen. Fäste blicken på månen och började min monolog och affärsuppgörelse.
”Snälla Gud! Gör så att inte mamma dör under operationen. Du ska få min bästa bil om hon får leva.”
Först hade jag bara pratat om några bilar som inte var mina populäraste. Efterhand hade jag blivit alltmer rädd, mer desperat och lagt alla korten på bordet. Skulle det fungera var det nog bäst att erbjuda den finaste bilen.

Jag har inget givet svar på när det är rätt tidpunkt att berätta pedagogiskt för sina barn om allvarliga saker. Så många omständigheter spelar in. Personlighet, utveckling, prognoser och andra faktorer man som vuxen ska väga in, med för och nackdelar med att säga hela sanningen, delar av den, eller låtsas som det regnar med förhoppningen att livet kommer att återgå till det normala inom en snar framtid. Leva på ett osäkert hopp, med tanken att skydda sitt barn.

Jag var en nyfiken liten pojke som var försigkommen och utåtriktad på ytan, men även en riktig tänkare som hade lätt för att roa och umgås med mig själv. Jag hade läst av min mamma. Förstått att hon inte mådde bra och var orolig av någon främmande orsak. Jag hade börjat tjuvlyssna på samtal. Hört saker som jag varken förstod eller borde fått höra. En gång smög jag försiktigt på mattan i korridoren från mitt rum, så jag kunde höra vad mamma sa i telefonen i hallen.
Jag var sex år och hade aldrig varit på en kräftskiva, men visste att det var ett djur med skal och otäcka klor. Det jag inte förstod var hur ett sådant djur kunnat komma in i mammas kropp och bosatt sig i hennes mage. Min nyfikenhet tog överhand och jag frågade rakt på sak och avslöjade därmed att jag tjuvlyssnat. Fick ett skämtsamt svar tillbaka och en kram som inte alls ingav den vanliga tryggheten som jag var van vid. Jag försökte tjata mig till mer fakta, men fick bara svaret att hon och pappa skulle ta tåget till Göteborg. Inte för att gå på Liseberg, utan för att hon skulle opereras. Det var inget farligt. Jag skulle inte vara orolig. Hon skulle snart vara hemma igen.
Detta besked skulle säkert lugnat andra sexåringar, men inte mig. Jag låg vaken och hörde hur det lät i huset. Visste att det var bråttom. Jag skulle efter frukosten gå till lekis. Detta var på våren så jag var varm i kläderna och hade gjort denna promenad några hundra gånger.
Det gick inte. Redan i sängen hade jag noterat förändringen. Benen lydde mig inte. Jag kunde alltså inte gå. Istället kröp jag ut i hallen och mot köket. Jag grät inte. Var inte ens rädd för just det lilla problemet.
Nu var det riktigt bråttom. Tåget väntade inte utan hade sin avgångstid. Mina föräldrar trodde såklart inte på mig när jag sa att jag inte kunde gå på mina fötter. Efter ett snabbt samtal mellan sig och när de insåg att jag kommit upp i kökssoffan och skulle klara av att äta min frukost gick de med på att jag fick slippa lekis den här dagen.
Jag kan inte ge er någon tid när förlamningen släppte. Vet att den försvann rätt fort. Däremot vet jag exakt när jag lärde mig något nytt. Under mina studier till fritidspedagog älskade jag att läsa psykologi. Jag läste allt jag kom över på bibblan. Log när jag ibland kände igen personer i deras fallbeskrivningar. Log ännu bredare när jag både fick det fina namnet (glömt just nu) och äntligen insåg vad jag drabbats av den morgonen. En akut och tillfällig förlamning orsakad av djup rädsla inför något farligt.  

Tro inte att jag hade gått och funderat på detta genom alla år. Detta var kanske första gången sedan den hemska morgonen som jag tänkt på det. Annars skulle jag säkert fått dåligt samvete och råkat ut för det igen eftersom jag svek Gud. För han höll det jag bad om – men jag behöll min finaste bil.

Tävling, Plagg NIO; Den kända musen

9A9

Den här tågresan till Göteborg kommer jag ihåg klockrent. Jag och den söta blondinen med hästsvans, hade det mysigt där vi flanerade omkring i solskenet. Förutom tröjan inköptes ett par tuffa skor. Minns till och med var och vad vi åt, liksom andra hemliga saker som vi gjorde på resan. 😉

Imorgon är det dags att tävla. Jag har läst era kommentarer och såg att Grevinnan Blåst redan har lämnat sina två svar på de två frågorna. Hon tycks vara övertygad om att nian och tian inte är aktuella. Kanske är hon upptagen av någon bal på slottet i helgen. 😀

Vi tummade på det

Jag tog min nyinköpta signeringspenna i handen för att signera det första exet av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” när minnet kom ikapp mig…

Jag har tre starka minnen av henne.

Hon var en tolvåring som
visste vad hon ville ha, men mig fick hon aldrig. Jag var i skarven då det kändes pinsamt att bli ihop med någon som gick på mellanstadiet när jag själv gick i nian. Hon hade långt blont hår och var söt som en docka i ansiktet. Minns att hon en period brukade stå stationerad utanför vårt radhus när jag var på väg hem från skolan. Hon fick inte många vettiga ord från min mun. Jag var en mästare på att rymma från liknande situationer med hjälp av spontana skämt. Däremot brukade min mamma gärna prata i telefon med yngre damer som ex. Lena Sanders. Jag tror att mamma trivdes i rollen som ett snällt förkläde. Jag tjuvlyssnade aldrig. Ville absolut inte ha telefonen. Var inte ens hemma enligt de tecken och miner jag delade med mig av om det ringde där eller på dörren. Ibland fick jag ta till speciella knep för att ta mig hem. Jag hade tur i flera månader. En granne snett emot vår inneträdgård hade tagit ner sitt höga staket. Jag smög in bakom deras fruktträd och klättrade sedan uppför det ca 2 m höga staketet. Det fanns en tvärgående bräda där jag kunde placera fötterna. Vid nedkomsten hamnade jag i vår komposthög, men aldrig på igelkottens rygg.

Efter en nattklubbskväll avrundade jag och en kompis med ett besök på ett nattöppet fik i centrum. Ett nytt recept i nöjeshimlen i vår småstad. Vid ett bord satt två tjejer för sig själva. Våra fötter styrde dit. Först kände jag inte igen Lena. Hon var lika söt men hade fått fler kvinnliga former. Pratade mjukt utan dialekt. Från att varit slö blev jag snabbt pigg av koffein och av sällskapet. Vet inte vad vi skojade om men jag kommer aldrig att glömma vad vi sysslade med efter en stund. Först tramsade vi alla fyra. Sedan tog ordflödet slut för våra kompisar. Med jämna mellanrum turades vi om med att hämta påtår och servetter. Vi skrev nämligen korta texter på de vita servetterna. Dikter. Skämtade först. Drev med olika ämnen. Högt och lågt. Vi turades om att ha ett gemensamt tema alla fyra. Efterhand hade vi en stor hög med servetter på bordet, alla med färsk nyskriven poesi. Lena var en begåvning. En ordkonstnär. Med inlevelse läste hon sina strofer. Själv tyckte jag att jag överraskade mig själv med ordsnickrandet. Här lirade jag emellertid på bortaplan. Ibland bytte vi servetter och läste upp de andras alster. Jag blev riktigt impad. Det var hög klass på orden från den personliga handstilen. En storebrorsida av mig ansåg att hon fortfarande borde tillbringa lördagskvällen i familjens stora läkarvilla. En annan sida av mig tyckte att hon var mer mogen än vad jag var på vissa plan. Som alltid när jag hamnade i denna sits levde mina tankar sitt eget liv. Min broms till en fortsättning var given vid första intrycket. Den ständiga giftpinnen mellan två fingrar och den växande högen av fimpar talade sitt tydliga språk. Jag kysser aldrig askkoppar. Rökallergiker som jag var och är. Jag och Lena bytte stolar med våra kompisar. Vi skalade av några lager. Berättade om drömmar. Framtidsmål. Vi hade båda det gemensamma att vi brann för att skriva. Bestämde på sittande fot oss för att vi någon gång skulle ge ut var sin bok. Lovade varandra att dedicera ett ex. till den andre. Vi tummade på det. På blodigt allvar. Mitt i den poetiska vinternatten medan Europa red på tjuren i fontänen mitt på torget.

Vi var ett härligt gäng som skulle ta färjan från Göteborg till Fredrikshamn. Gamla kompisar som skingrats mellan landskapen, skulle mötas upp vid hamnplan. Själv tog jag tåget från den gamla textilstaden. I tankarna var jag redan halvvägs till Danmark. Därför kände jag inte handen på axeln och hörde inte frågan som kom snett bakifrån.
”Bobo! Det var inte igår.”
Jag vände mig om. Den slitna kvinnan med det stripiga håret var främmande för mig. Den inte helt rena klänningen avslöjade fula stickmärken på armarna. Hon sluddrade på orden. Mitt på eftermiddagen. När hon hjälpte mig på traven var det svårt att hålla masken. Ett vemod drog in i vagnen som ett taggigt stickspår. Jag och Lena Sanders satt bredvid varandra. Ett omaka par, betraktat från en person i samma vagn. Inombords kände jag både sorg och samhörighet. Det var mycket som hade gått snett. Skolan, förhållanden, halvtidsarbetet, droger från svagt till starkt. Jag hade svårt att intala mig själv att människan som satt bredvid mig inte ens fyllt 25 år. Det flottiga håret hade grå stänk. Huden var gulaktig. Blicken verkade redan ha sett för mycket. Dimmig. Inåtvänd. Mitt hjärta blödde för Lena, men inget kunde jag göra. Bara lyssna denna enda gång. Vid ett svagt ögonblick såg jag något blinka till. Vakna till liv. Den söta tjejen fanns där. Djupt därinne. Förlorad i sig själv. En liten bit av den unga Lena Sanders dök upp för att lika snabbt försvinna igen. In i de dimmiga skuggorna. Hennes späda kropp hade börjat skaka. Jag lät hennes huvud vila mot min axel för en stund.

Mitt mellan allt roligt smet jag iväg från mitt glada sällskap. Tog mitt halvfulla glas och gick ut på däck. Riktade min blick mot stjärnbaneret. Lät mig svepas tillbaks till tjejen med den röda cykeln. Vidare till servetthögen med de djupa orden. Livet är mycket. Slump. Ödet. Små och stora beslut. Vägar och lockelser. Små felbeslut kan ibland leda till stora lavinfaror på sikt. Vi alla små människor behöver nog någon som finns där ibland. Fast vi inte vill erkänna det. En stadig hand som sträcks ut till oss. En lugn hamn att segla in i där vi kan slicka våra sår. Inre och yttre. Där är vi lika. Fast få skulle erkänna det. Inte ens öppet för sin egen spegelbild.

I torsdags kom böckerna. Alla med samma vackra titel. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. När jag lyfte upp första exet och vägde det i handen fick jag något vått i ögat när jag insåg att skyddsänglarna inte räckt till. Lena Sanders skulle fått första boken av mig. Nu blir det inte så, tänkte jag för mig själv. Bestämde mig för att Lena har det bättre nu. Tryggare. Med ett snett leende insåg jag att jag vann vadet. Borde ha förlorat det. Hon jag tummade med var helt klart nummer ett. Livet är ofta inte rättvist. Men jag hoppas och tror att fortsättningen blir det.

Lena Sanders är ett alias som jag lånade från min egen bok. Hon hoppade just nu vackert in i på sin kvist i mitt inre skafferi. Men först blåste hon en rökring rakt in i mitt ansikte och önskade mig lycka till. Aldrig mer ska jag prata eller skriva om henne offentligt. Även mitt i glädjen över att ha min bok i handen ser jag livet, då och nu och även döden på mitt eget speciella sätt. Min förhoppning är att många ska gilla min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
I vilket fall som helst är det försent att ändra på det nu. 🙂

Söndagsbild

Vad snabbt SolBo Förlag fick in de första pengarna. Första laddningen var klar redan i fredags kväll.

Vill du läsa smakprov? Tryck på ”Smakprov…” under Headern.
Vill du köpa boken? Tryck på ”Köp boken”. Där finns alla uppgifter.
Ha en trevlig söndag.

Ondskan har många ansikten

Vintersolen stack i ögonen när jag kom ut från Varbergs bibliotek. Framför mig i trappan gick en lång man med vitt hår. När han vände färdriktning såg jag det onaturligt bruna ansiktet. Det hade gått drygt tjugo år men mannen såg ut precis som då. Mina knogar vitnade när jag höll hårt i den tunga tygkassen med böcker. En inre spärr hindrade mig från att drämma kassen i bakhuvudet eller åtminstone skicka ner kräket i snöhögen som kommunen så tjusigt skottat upp. Med ord skulle jag inte nå någonstans.

På perrongen i Halmstad stod vi otåligt och väntade. Min kompis hade låtit sin lillebror följa med på utflykten till Göteborg. Vi skulle ut och vädra våra gratiskort från SJ. Bröderna gnabbades om något. Svor och spottade. Själv stod jag vid den stora anslagstavlan och läste. Trots tågförseningen fanns inga andra väntande resenärer. Syntes inga till. Ändå stod han där plötsligt. Nära mig vid tavlan.
Man kan aldrig lita på SJ”, var hans oskyldiga öppningsreplik.
Jag minns inte min ålder. Troligtvis i gränslandet till tonårsåldern. Vi hade precis fått tillåtelse att åka ensamma utan föräldrar. Jag var väluppfostrad. Visste hur man tilltalade främmande människor. En sida av mig förstod att mannen antagligen tyckte det var trevligt att prata med mig för att jag inte svor. Just då. Jag sa säkert inte så mycket. Svarade bara artigt på tilltal. Vi pratade väder. Han frågade vad vi skulle göra för spännande. Jag var ingen öppen bok men tyckte heller inte det fanns någon anledning att glida på dessa naturliga frågor. Jag tror till och med att jag upplevde det som trevligt att en kort väntande stund prata med en okänd vuxen som verkade intresserad av mitt vardagsliv. Svårt att säga om det rörde sig om fem minuter eller mer så här i backspegeln. Nu i efterhand söker jag efter andra tecken. Tecken som jag lärt mig genom steg i livets skola på hårda asfaltgator. Tåget kom och jag hängde på mina kompisar igen. Det var mitt på dagen så jag gissar på att vi var på väg till Ullevi för att se på fotboll med mitt favoritlag Änglarna.
På perrongen i Göteborg dök han upp igen vid min sida. Min ”nya gamla” kompis. Alldeles vitt hår och chokladbrun i ansiktet vid fel årstid. Med en forcerad röst ställde han den mest knasiga fråga jag någonsin hört från en främmande människa:
Ska du följa med mig till Daghotellet? Mitt emot stationen.”
Först hängde min hjärna upp sig på det nya ordet som jag aldrig hört förr. Vad sjutton är ett daghotell? Sover man där på dagarna? Antagligen körde jag redan då med taktiken att tramsa till svaret. Vinna tid. Plötsligt lät han inte trevlig längre. Tjatade på som ett trotsigt barn vid godisavdelningen. Han tog aldrig i mig. Jag tyckte bara det var så helknäppt att en främmande vuxen man ville att jag skulle följa med honom istället för att gå med polarna och se Änglarna. Inte ens om Oliva Newton-John hade frågat mig om vi skulle fika på ett Eftermiddagshotell och jag hade fått smeka hennes läderbrallor från filmen Grease hade jag svikit en dödspolare. Jag nämnde aldrig episoden för någon. Inte ens för mina föräldrar när jag kom hem. Antagligen tyckte jag det var för knäppt. Sparade episoden istället, i ett hemligt rum där så mycket annan bråte fanns.

Jag blev äldre. Som alla blir när tiden går. Psykologi är ett av flera ämnen som jag studerat flitigt genom åren. I verkliga livet och i yrkeslivet kunde jag sedan omsätta kunskaperna. Nu är jag inte lika naiv och blåögd längre. På gott och ont. När jag läste på bibliotekarielinjen i Borås tvingades jag åka först motorvagn till Varberg och sedan vanligt tåg vidare till min barndomsstad eller till kompisar i Göteborg. Det hände ett par gånger att jag såg mannen med det speciella utseendet på Öresundståget. Då gick mina tankar tillbaks till äcklet.
Inte var just jag så speciell att jag råkade vara först. Han måste ha försökt tidigare och framför allt senare. Visst lät han på gränsen till irriterad av sitt bakslag. Trots min ringa erfarenhet av udda personligheter tyckte jag att hans krav var det dummaste jag hört. Jag blev så förvånad över hur en trevlig människa kunde byta personlighet utan att det hänt något. En konst jag inte behärskade fullt ut ännu i den åldern.
Hur hade han agerat i mörker i en trång gränd om han var sådan mitt på ljusa dagen bland en massa andra resenärer på perrongen i Götet? Vad lever han för liv nu? Har han verkligen kunnat klara sig undan rättvisan under alla år med den osunda driften? Han var då som nu välklädd. Såg ut som en affärsman. När datorn blev vardagsmat måste snubben ha firat julafton varje kväll när han dräglade över sitt gedigna fotoarkiv.
Jag skulle inte kunnat anmäla honom för något. Varken då eller nu. Först måste han gå fler steg i sina smutsiga grova skor. Han är heller inte ensam. Det vimlar av skygga kusiner med liknande intressen. Det skrämmer mig. Nuförtiden handlar det inte om äckliga gubbar med en godispåse som de små barnen ska akta sig för. Det behöver inte ens vara en man. Sist hörde jag min dotter berätta att en bil stannat till vid hennes förra skola och att ett medelålders par hade frågat en klasskamrat om hon ville åka med en sväng med deras bil. Bilen hade registrerats flera dagar utanför skolan. Nu krypkörde den bredvid tjejen och fönsterrutan gled ner. Till saken hör att hon bodde bara ett par stenkast från skolan. Som tur var så var hon inte lättlurad till sin natur.
Kanske har jag skrämt mina barn när de var yngre. Pratat mot mig själv om att man ska vara trevlig och artig mot alla människor. Även de man inte gillar. Jag vet hur extra trevlig en av dem kan vara mot alla. Varnat för att tilltala människor som frågar efter vägen från en bil. Även om det finns personer i närheten. Det räcker med en fuktig trasa med en vätska… Bättre säga något snällt och försvinna bort. Aldrig gå för nära. Inte låta sig luras av en smart vuxen med en neutral öppningsreplik. Givetvis vet jag att det inte går att helgardera sig. Sätten kan vara så mycket mer raffinerade än så. Godis från en skrynklig påse lockar inte längre kids som får snask bara de tjatar i affären.
En elak sida av min personlighet skulle vilja rispa bort skokrämen i ansiktet på snubben som tog ett bett från min barndom. Ändå ställde han endast en fråga. Jag lider omätbart mycket mer med de anhöriga som önskar att deras älskade barn istället bara fått denna fråga och sedan kommit levande från pratstunden när de råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Vissa saker ska inte förlåtas. Får inte förlåtas så länge ondskan förmörkar våra rättigheter. Den här texten tillägnar jag alla människor som haft barn som råkat illa ut.

En klockren tia

Ni som såg fjärde avsnittet av Solsidan såg en nertonad Ove Sundberg berätta för Alex att Freddie stöter på hans fru Anette.
En liten stund tidigare hade vi sett sekvensen hur Anette kommer och stör Freddie och Alex i deras privata grabbrelation. Hon tror tydligen att hon blivit Freddies bästa kompis eller hemliga älskarinna sedan hon själv tiggt till sig att samåka till jobbet i city varje morgon.
”Samåker ni fortfarande”? frågade Alex.
”Jag blir inte av med henne. Jag börjar nästan tycka att hon är fascinerande. Man börjar undra hur hon fungerar. Hon tar inte ett nej. Det är som att prata omkull en bulldozer.”
Detta tänkte antagligen Alex på när Ove fortsätter vid köksbordet.
”Ser du inte vad som händer? Han stöter på min fru.”
”Nämen. Så är det ju inte. Jag tror inte att hon är Freddies typ”, försöker Alex säga.
”Hon är väl allas typ. Mickan (Freddies fru) är väl en åtta-nia men Anette är full pott. Hon är en tia. Hon är behaglig, resonabel, måttlig och lydig. Queen of Saltis. Det är Anette. Det är inte så konstigt att Freddie räfsar i en annan mans trädgård.” 

Jag vet inte vad Ove Sundberg har för referensramar när det gäller att få en tia i betyg av en grabb eller man. För mig är Nettan mer än klockren tvåa. Jag vill hemskt gärna behålla ettan fri och intakt med vetskapen om att det alltid kan finnas någon värre.

Håller alla grabbar på med sifferleken? Gjorde ni tjejer likadant? Jag började tidigt. Redan i trean på lågstadiet hade vi våra hemliga omröstningar bakom både stängda och låsta pojkrum. Jag och en klasskompis. En gång hittade vi inget papper. Vi tog var sin tavla på väggen och vände på dem. Skrev en lista över klassens tjejer. Den snyggaste överst. En poäng till det namnet som stod längst ner på listan. Vi tog god tid på oss. Sedan tog vi ner en tredje tavla och summerade på baksidan. Tänk på det nästa gång du köper en begagnad tavla. Vänd på den. Ser du en tjusig tabell. Maila till mig och påminn mig vem som låg överst. Skojar bara. Klart jag minns. I alla fall de tre översta. Även från mellanstadiet. Tror bara att vi gjorde det i fyran. Klassen hade delats efter trean. Vi hamnade på två olika skolor. En cykelväg utgjorde en ”osynlig” gräns. Alla från ”TOPP-TRE” fanns kvar i klassen. Men nu hade de fått konkurrens av minst fyra nya söta tjejer.

Man växer från barnsliga saker. Jag tror inte att jag höll på med sådant på högstadiet. Däremot minns jag, att jag och en annan killkompis valde ut den snyggaste tjejen från varje klass på gymnasiet när vi bläddrade i skolkatalogen. Minns även att vi nästan aldrig hade samma smak. Den var totalt olika. I smyg funderade jag på elaka saker, som att han inte hade någon smak alls. Vad han funderade på vill jag helst inte veta. 😉

Jag växte lite till. Började på högskolan. Fick massor av trevliga nya kompisar. Bestämde mig några veckor innan skolstarten i januari. Jag ska aldrig bli kär i en tjej i klassen. Inte trassla till saker. Började också få ovanor och trivdes alltför bra med ungkarlslivet. Utan pardon byggde jag upp en hög bastant mur. Sommaren efter första terminen misslyckades jag och en klasskompis med konsten att flygluffa. Istället för att komma till Medelhavet hamnade vi i Stockholm. En dag gick vi i Gamla Stan när vi kom på att vi var hungriga. Närmare bestämt vrålhungriga. Vi hittade en mysig restaurang bland de smala gränderna. Såg inga andra gäster. Vi beställde mat. Väntade och väntade. Blodsockret var lågt och vi blev extra tramsiga. Då föddes idén. Vi gör en lista på alla tjejerna i klassen. En penna trollades fram. Ingen av oss gick omkring med kollegieblock i fickan på sommarlovet. Jag hade ingen lust att gå in på ett galleri och fråga om de hade någon billig tavla att sälja. Det fick bli servetter från stället. Nu hade vi kommit så långt i utvecklingen att vi insett att utsidan inte är allt hos en kvinna. Istället bestämde vi oss för att göra två listor och sedan lägga ihop våra poäng. Först började vi dock med utsidan. Vi skrev upp namnet på våra klasskompisar med lätt hand. Inte helt enkelt att skriva på servett. Inte trycka för hårt på pennan. Höll sedan våra händer under bordsnivån. Räknade ett-två-tre och slängde upp ett till tio fingrar i luften. Ni som läst tidigare kåseri av mig förstår att det inte var Tobias som var med mig på Stockholmsäventyret. Det hade varit tjaskigt mot pärlorna i klassen och även riskabelt om Tobias kompletterat med två tår. Vi kunde blivit utslängda. Nu var det istället Glenn från Göteborg som var mitt bordsällskap.
Vi skrev upp tjejens siffra och gick vidare med nästa. När alla fjorton tjejerna fått sina utsidespoäng blev vi djupt seriösa. I nästa fas gick vi efter den insida vi upplevt efter en termin på lätt avstånd. 😉
Vi hade nästan identiska poäng både på insidan och utsidan. Inga jättestora skillnader. En vinnare korades. Vi skålade högtidligt. Samtidigt tog vi en extraskål för alla de andra som vi kallade för goda tvåor allihop. För det var faktiskt så. Alla tjejerna och kvinnorna var underbara. Var och en på sitt sätt fast de var så otroligt olika alla fjorton. Åldern varierade från arton till upp emot fyrtio. När jag röjde i förrådet i minneslådor med namnet Bosse på, hittade jag servetterna och hemmabion gick igång.
Solveig såg mig inte. Hon höll på med sitt i den stora klädgarderoben. Hon lokaliserade mitt skratt som hon hörde från det tända förrådet.
”Vad skrattar du åt? Är det så kul att städa? Du borde göra det oftare?”
”Titta här! Fyra glasslådor ska jag slänga. Inte illa va?
”Och var är innehållet som låg i dem om jag får fråga?”
”Visst får du fråga. Det tryckte jag ner på andra ställen.”
”Du är hopplös. Det är meningen att det ska minska när man röjer. Titta här i stället. Du fick tre nya vintertröjor i förra veckan. Vilka tre ska vi slänga?”
”Ingen. Jag visste det. Det var därför jag inte ville ha någon ny tröja. Nästa gång går jag inte på det.”
”Det har du glömt till då min älskade bananfluga. Det är föresten tur att du är gift med mig. Mina väninnor skulle aldrig kommit på idén att fråga ens.”
”Gör du något dumt får du bara en tvåa av mig och Glenn.”
”Vilken Glenn? Du ska nog ta rast. Fixa kaffe till mig istället. Varför berättade du inte sådant här innan vi gifte oss.”
”Om att jag inte vill skiljas från gamla kära tröjor eller om Glenn?”
”Låtsas du känna den där Hysén eller har du tomtar på loftet?”
”Jag svimmar. Kan du fotbollskillar från förr? Varför sa du inte det när vi var klasskompisar. Du hade fått en urstark tia. Nu fick du den på helt andra grunder.”
”Rättvisa eller orättvisa?”
”Får vi något gott till middag?”

Det är inte långt till jul på tal om hemliga listor. Jag hittade en massa andra trevligt skrivit på toalettpapper och hushållspapper. Dikter, snälla saker om mig. Namn. Adresser. Hoppas att tjejerna inte rört på sig de senaste trettio åren. Inte bytt efternamn. Åldrats fort. Vänta. Vem sjutton är Helena af Sandeberg? Klingar bekant. Är det inte Kim Novak som aldrig badade i Genesarets sjö? Hon är en klockren elva. 😉