Tiden har gått så otroligt fort

Idag är det femtio veckor sedan vi blev fast boende på Gotland. En aning läbbigt hur tiden nästan springer iväg. Av våra åtta gemensamma hem ligger Visby på fjärde plats när det gäller ”botid”.
På bilden ser du Bara kyrkoruin. Efter lunch, om solen stannar kvar synlig, tänkte jag cykla & gå ner och fota en annan kyrkoruin. Synd att de inte längre håller den öppen för allmänheten, som de gjort tidigare.
Jag svarar med en symbol på eventuella kommentarer. Just nu lägger jag ner mest tid på att fixa till två kommande tävlingar och hitta material till 2023 års almanacka. Det sistnämnda ska ha ett tema för första gången.

Fel kvinnas röst

Vi befann oss i en trakt på norra ön för att leta efter de berömda sipporna som bara fanns här och i en liten skala i Ångermanland. Först hittade jag mina favoriter bland sipporna. De blå.
Solveig försvann någonstans i inledningen. Hon och macron. För att slippa släpa utrustning i den ojämna terrängen, hade hon inte med något stativ. Själv tog jag det säkra före det osäkra och hade ögonkontakt med ”det taggiga” staketet. En diabetes 1 i kombination med att gå vilse på en plats, som ser nästan precis likadan ut överallt, är ingen lyckad utflykt. Helst inte om det inte finns någon täckning i ödemarken. Inga medmänniskor på två ben. Bara faror. Till och med på skylt & text.

Samtidigt ungdomligt frestande. För visst såg jag de berömda nipsipporna innanför staketet. Inte en. Massor av lockande sippor. Jag ropade efter min försvunna fru. Givetvis inget svar. Inte ens ett trevligt eko från min egen röst. Om jag skulle skoja med henne och krypa under och ta kort med min kamera?
Istället fortsatte jag bort och kom till en skogsväg. Återigen ropade jag inåt tallskogen. Inget svar. Sedan blev det en brottningsmatch i min hjärna. Vända? Eller fortsätta på skogsstigen runt kurvan? Alla dessa lockande kurvor. Fortfarande såg jag staketet på håll. Men vad är detta som ligger på marken?

Solen gick bakom moln på himlen. Min inre sol började också skuggas. Jag var inte längre sugen ens på fikat som fanns i ”Den lilla blå”. ”Solveig! Har du gått upp i rök?”

I min fantasi blev allt liggande större och större, ju längre bort jag traskade. Frågorna började svämma över. Vad är detta? Nu hade jag inte ens ögonkontakt med något staket. ”Solveig!!!”. Inget svar. Jo, hörde jag inte någon prata? Det fanns alltså en till levande människa till här i obygden. Lät som en yngre kvinnoröst. Hon svarade inte på min fråga och hon måste vara en ensamvandrande. Tänk om hon gått i 20 timmar här i cirklar och har börjat yra? Jag gick mot rösten och då såg jag plötsligt en människa liggande orörlig på marken. Vänta lite. Nu börjar farorna bli för många och stora och liggande alltför blickstilla. Var det inte jag som behövde stöd? Kommer jag att orka släpa runt kvinnan? Eller är det första hjälpen som gäller? Går jag själv i dagsömnen? Händer detta egentligen inte alls i verkligheten? Jag vill hem till tryggheten. NUUUU!!!

På andra sidan kroppen låg en grön mobiltelefon. Därifrån kom ljudet från den yngre kvinnan, som på bildskärmen liknande väldigt mycket en av våra döttrar. Kanske hallucinerade jag.
I den moderna världen fortsätter kvinnor att göra många saker samtidigt. Själv har jag fullt upp med att göra en sak – hålla reda på mig själv. Det är ett HELTIDSJOBB. 😀

Ps.
Ni som följer gotlanduppochner.com vet dessutom att vi fick åka till denna plats en gång till. En vecka senare. För att städa upp fel. Då satt jag duktigt stilla på en sten och fikade. Ett stenkast från ”Den lilla blå”. Ibland kom solen och hälsade på. Det hade den gjort under 88 minuter tidigare, på ett annat bilstopp. Fantastisk tur. När vi satte upp cyklarna bakom bilen gled solen i moln och det blev kyligt. Så reprisen blev dubbelt lyckad. Solveig hittade rätt sippa och årets första ”88 minuter på två hjul” gick i dur. För jag hade noll lust att åka dit igen, enbart för…

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol.

imorgon ska jag se vad som hänt sedan sist

Det har gått x antal veckor sedan jag sist var på Galgberget i Visby. När det gäller sista besöket på Galgberget i Halmstad handlar det om x antal år. Imorgon tar jag cykeln eller bilen till det förstnämnda. Måste njuta av grönskan så mycket som det går. Älskar mest när INTE allt slår ut på ”en och samma gång”. Min vårallergi har ingen talan på dagarna. På nätterna strejkar näsan ibland. Måste skärpa mig med min leksak. Vid något tillfälle, kanske 1 juni när den fyller 1 år, ska jag berätta och visa foto på den. Vad fort ett år springer iväg.

Fotnot:
Eventuella kommentarer besvarar jag med en symbol. Fokus ligger sedan 1 januari 2019 på vår gemensamma blogg https://gotlanduppochner.com/ Men min plan med att lägga in minst ett inlägg i månaden här, har jag än så länge rott i hamn. Borde i alla fall fixa det till nästa månad när bloggen blir tio år gammal. Om framtiden vet vi icke. Sköt om dig läsare/besökare.

Bilen i väggen

Ögonblicksbild; Tjugonio

Jag hade otur med tjugofemte bilden. Mitt sjätte sinne klickade inte till, trots att jag såg bröllopsgästerna.
Här förstod jag vad som kunde hända. Bilen kom i alltför hög fart på de slingrande vägarna ner mot havet. Den 103-åriga damen lekte racerförare. Så gick det som det gick. Damen som efter alla års timmar med husmorsgymnastik hoppade vigt ner och satte sig vid det dukade middagsbordet i huset. Tror inte ens hon hann presentera sig förrän hon hade munnen full med slottsstek. 😉

Lite mer avskalat och vuxenmoget. Jag tycker fotot platsar perfekt in i kategorin ÖGONBLICKSBILDER. Vi hade precis varit och fikat och njutit av ett besök på Liste gård, nära Norrlanda. Som vanligt uppskattar jag att göra ”en runda” och inte åka tillbaka exakt samma väg. Därför frågade jag Solveig om jag kunde ratta … givetvis hade jag och visste hon, att jag hade minst ett hemligt kort i armen. 🙂 Mitt huvudmål var att få en dos av ett nytt fiskeläge. Tacksamt såg jag att det var asfaltsväg ner till Baju fiskeläge. Det var då vi åkte förbi platsen med bilen i väggen (som jag aldrig hört talas om). På tillbakavägen stannade vi till och tog några kort. Här får du ett till. Undra hur många som stannat till ”lite dumt” för att ta kort eller titta lite extra?

Vi fick en sådan inspiration

Vi fick en sådan inspiration efter att ha tillbringat ett dygn i det gamla huset från 1600-talet, att vi redan igår bokade in en natt på ett hotell i en byggnad som är fyrahundra år äldre. Ska bli kul att om några veckor jämföra Hotel Kalk https://gotlanduppochner.com/2022/01/06/kalk-hotell-en-parla-i-en-vacker-stad/
med … 😉

Konsten att välja rätt foto

Skulle jag skriva en berättelse hade jag valt ettan. Men i ett bloggsammahang vinner sista bilden för mig.

Lätt val. Sista bilden är för oharmonisk.

Experter hävdar ofta att okända personer ska INTE befinna sig i mitten.

Här tycker jag bilderna kompletterar varandra på ett utmärkt sätt.

Men detta stör mig mer och mer. Helst när jag själv varit på en plats, som någon lägger in en bild på. Sanningen finns på översta bilden. På den andra drog jag iväg färgen så långt det gick. Fult så det skriker om det.

Det går att ta skapliga macro-bilder även med min kamera, som numera är betydligt lättare än Solveigs.

Ibland tycker jag det räcker med en bild. Den med handduk. 😉 Resten lämnar jag till betraktaren.
Fotnot:
Nästa inlägg handlar om andra delen av Kurt Wallander-böckerna. Då ska du få chansen att välja en av tre. Välkommen åter. 🙂

De håller avstånden


Hoppas det är likadant på hela ön idag, när kulmen når årets topp. För denna onsdag passeras gränsen
61 000 FLER personer på ön. Det vill säga ett par tusen fler än det bor här året runt.
Jag tycker det är häftigt att vi knappt möter någon människa när vi far iväg tidigt och har med oss frukost, fika och två cyklar bakom bilen. Vid flera stopp har det hänt att vi inte mött en enda människa. Däremot djur av olika arter. Dock ingen Tiger – än så länge. 😉

Grattis till en åttaåring

Idag för åtta år sedan startade jag denna blogg. Då hade jag ingen aning om vilken väg den skulle ta. Var säker på att den raka motorvägen inte var aktuell – varken då eller nu. Besökarna har kommit och gått genom åren. En del har stannat kvar och till och med följt med till https://wordpress.com/home/gotlanduppochner.com – som är förstachaufför sedan 190101. Men min målsättning att varje månad lägga in ett inlägg här, har jag än så länge lyckats med.

Tripp-Trapp-Trull

Tripp

 

 

 

 

 

 

Trapp

 

 

 

 

 

 

 


Trull.

 

 

 

 

Det är så kul att än en gång få följa naturens vårinträde. 
I dessa speciella tider är vi tacksamma för att ha tillåtelse att vistas på Gotlands alla ”gratissmultronställen”. Antingen följer vi kustens dramatiska remsor. Eller så åker vi till naturreservat, änge, fiskeläge och medeltida kyrkor. Det är svårt att hinna med att lägga in ”allt” på gotlanduppochner. Där ”redovisar” jag i min egen takt. Precis som jag alltid gjort som bloggägare. Är du förtjust eller nyfiken på ön ska du gå in här istället https://gotlanduppochner.com/

Håll nosen helt stilla!

Ögonblicksbild; Tjugosju

Jag såg fågeln närma sig och bestämde mig för att vänta in flygaren. Samtidigt hade jag en tanke att den gärna fick sätta sig på ”rätt ställe”. Diskret viskade jag till hundschimpansen:
”Nu sitter du helt stilla och rör inte på nosen eller huvudet.”
”Bara om jag får en banan och ett smaskigt hundben.”
”Du får en fågel.”