Betalade extra för att se ut

Ögonblicksbild; arton
Som jag skrev i förra inlägget valde vi att beställa en båtkupé mellan Oskarshamn och Visby. Jag skulle precis sträcka ut mig på britsen när jag såg en tjej i tioårsåldern hoppa fram mot fönstret och glo in. När hon la händerna runt ansiktet för att se bättre tyckte jag hon var några år för gammal för den leken och jag hängde därför inte på. Jag kände mig istället dum, trött och uttittad.
Efter en kort stund hände något nytt. Nu var det en yngre kvinna som lutade sig fram emot fönstret och visade upp sina behag. Det var då jag vaknade till liv och insåg att jag inte var så trött i alla fall. 😉 Sorgligt insåg jag sanningen. Jag såg hennes bröst – men hon såg inte mig.
Nästa som dök upp och tog över scenen och fönstret var hennes pojkvän. (Se bild.) Solveig är som vanligt aldrig helt säker på om jag skojar eller menar allvar. Hon sa bestämt ”Nej” när jag frågade om det var okej att knacka på fönstret när mannen halsade en coca cola. ”Jag vill se om han spiller, sätter i halsen eller bara coolt fortsätter att klunka. Vi kan slå vad om du vill. Tror du han bär GöteBORG eller KarlsBORG kalsingar?” 😀 

Efter vi hämtat ner lunch och ätit den i båtkupén tog vi oss en check av färjans inre. Jag gillade de inramade fotona på Gotlandsmotiv från olika årstider. Mycket inspirerande för vår framtid på ön. Bloggplaner väcktes till liv.
När vi gick ut på solsidan på däcket gick vi efter en stund förbi paret och jag insåg var vi hade vårt fönster. Jag vågade aldrig tränga mig fram för att lägga händerna runt … runt mitt ansikte och kika in. Ganska dum tanke. Självklart skulle jag bara se spegelbilden av en medelålders smygtittande gubbe. 😀

Fotnot:
Önskar dig läsare en fin sensommarhelg. Vi ska i eftermiddag åka ut till flygplatsen och hämta lillasyster som kommer från Malmö Airport. På söndag ska vi göra samma korta resa för att hämta storasyster, som tagit planet från Arlanda (ingen stöld). Ska bli kul att återses och hitta på aktiviteter. Nyss när jag skrev i denna text kom ett stort flygplan och flög över vårt hus. Den mäktiga scenen ser jag flera gånger om dagen. Undra om planen släpper ner idel nyttigheter över oss?  Bäst att leka struts. 

Annonser

Hon skrek efter mig

Fortsättning på förra blogginlägget.


Det var inga problem att komma iväg klockan 04.00 från hotellets parkering i Sölvesborg. Vårt mål var att nå nästa hotell klockan 08.00, för att inta en stadig frukost.
Trevligt att åka åt rätt håll – ljuset/soluppgången och vilken tajming. När vi parkerade på Oskarshamns torg ringde en kyrkklocka åtta slag.
Kvinnan i receptionen var morgonglad och berättade att hotellet tidigare varit ett postkontor. Kunde förklara den höga inredningen. Antagligen var det värdepost i väskan. 🙂

Vi hade med ganska mycket packning in i frukostsalen – värdesaker och tog god tid på oss. Efter den smakliga frukosten satt vi en stund och försökte läsa i en bok på väggen. Det var svårt. 😉

Balkongerna till hotellrummen såg inbjudande ut. Om vi missar färjan någon gång i framtiden, skulle vi kunna ta in en natt här. Hade jag inte kunnat sova kunde jag plockat ner den gula cykeln och upplevt gamla minnen. 😉

Vi har inte åkt med färjan sedan i början av 90-talet. För vi flyger helst till Gotland. Därför var vi inte varma i kläderna när det gällde alla moment. Dessutom började jag bli trött där jag satt bakom ratten och väntade på att de skulle öppna ”kassan”. Vad förvånad jag blev när den yngre kvinnan direkt frågade om det var Bo och Solveig Lidén. Hur sjutton kunde hon veta vad vi heter? Var hon tankeläsare, var min första spontana tanke när min hiss försökte leta sig upp genom hjärnvåningarna. (En blick på reg.skylten och en ny blick med samma ögon på datorskärmen var säkert sanningen) Sedan sa hon något som min hjärna uppfattade som att det var dags för mig att rulla iväg och låta nästa bil … jösses.
VAD HON SKREK FULT EFTER MIG.
Mina gamla sprintertakter hade tydligen flyttat sig från snabba ben till kvickt tryck på bromspedalen och kopplingspedalen. Högerhanden slängde i backen. På tre sekunder var jag tillbaks utanför luckan. Tur att bilen bakom inte stod på just den platsen.
”SKAAA DU INTE HA BILJETT TILL FÄRJKUPÉ OCH MAAAAATKUUUUPONGER?”
”Jo det kan jag ta. Nu när jag ändå är på plats. Tack. Ha en riktigt bra dag.”
Skönt med egen ”kuppe”. Vi fick betala extra för att slippa ha sällskap av två personer till. Det var det värt.
Personalen knackade inte på och stod vackert och neg med en bricka med mat. Det ätbara fick vi hämta själva. Det blev en lugn överfart. Mysigt att se Byxelkrok på Öland och Lilla o Stora Karlsö utanför det runda fönstret. Måste skriva om fönstret i nästa inlägg. Dumma Solveig som inte tillät mig att … 🙂

(Bilden tog jag senare. Det finns en röd lapp med texten KÖK – även på mittenlådan)

Min taktik från förra flyttningen funkade lika bra denna gång. Den gången trodde inte Solveig på min idé. ”Sådant har de inte tid med.”
I alla rum, förråd och i garaget i Ystad hade jag på dörrarna tejpat upp olika färglappar med text. Ex Jennifers rum, Lizettes rum o.s.v. På alla flyttkartonger fanns färgade lappar med text vart lådan skulle stå i Ystad. Kunde de inte svenska fanns möjlighet att istället jämföra färger. Om de inte råkade vara färgblinda. 😉  I Ystad var det bara en kartong som jag hittade i garaget som hamnat fel.
Med tanke på att vi även denna gång hade över 100 flyttkartonger och många andra större plastlådor underlättade detta otroligt mycket. Låna min idé om du ska flytta. 😀

Denna gång var det ännu bättre. Fredrik & Frank var otroligt trevliga och tillmötesgående under introduktionen. De fick en skiss på vår bostad. Fick ex. reda på att vi skulle ha sju bokhyllor i biblioteket och en i vårt sovrum. De ställde sängar, TV-soffa och mycket annat direkt på rätt plats. Sådant är guld värt när man anländer till bostaden. Det räcker såväl med att försöka ordna en labyrint i inledningsstadiet och inte gå vilse och tvingas kontakta MISS PEOPLE under ett nattligt toalettbesök. 😉

Efter några dagar ringde det på dörren. Utanför stod ett trevligt blombud. 😀

Vad glada vi blev av ärendet. En fin gest. Härligt att vila ögonen på något vackert under våra korta vilopauser. ❤

Månadens boktips – ”Den sista akten” av Mari Jungstedt

Marie Jungstedt har gjort det igen. Snickrat ihop en gedigen kriminalroman. Detta är tionde gången Anders Knutas och hans kollegor brottas med onda handlingar på solskensön Gotland. Liksom i flera av de sista böckerna tar de hjälp från fastlandet av den matglade och populära Martin Kihlgård, från rikskriminalen i Stockholm.

Detta är inte den mest spännande boken av de tio, men Mari Jungstedt har en mycket hög lägstanivå. Den aktiva handlingen är förlagd till den intensiva Almedalsveckan som årligen hålls i Visby. Vid frukosttid, på ett hotell i centrum, hittas journalisten Erika Malm mördad på sitt rum. Hon är en omstridd debattkvinna och har haft sina strider mot högerextremister. Hon är själv gift med en färgad man. Samtidigt lever hon ett dubbelliv. Polisen hittar spermiespår i hotellsängen. Trådar leder vidare till Romateatern och dess skådespelare. Med jämna mellanrum förflyttas läsaren tillbaks till samma teater säsongen innan. En gift jag-person faller pladask för den unge skådespelaren Felix Sanner. Sedan har jag-kvinnan svårt att glömma de erotiska stunderna som skiljer sig en aning från vardagslunket.
Anders Knutas tvingas iväg till Spanska breddgrader för att äntligen knyta ihop säcken med ett fem år gammalt fall som återkommit några gånger under seriens gång. Karin Jacobsson handlade den gången inte helt enligt reglementet när hon först hjälpte en kvinna att föda sitt barn på Gotlansfärjan och sedan lät dubbelmördaren Vera Petrov löpa. Men Karin hade sina personliga skäl den gången.
Boken består av en bra blandning av mord och privatliv. Det är alltid trivsamt att följa personer som man tycker att man känner vid det här taget. Knutas tycker kanske tvärtom eftersom han de sista åren inte känt igen sin fru, danska barnmorskan Line med sitt röda hår och sin bleka hy. I denna bok är det definitivt. Skilsmässopapperna ska skrivas under. Samtidigt går den än så länge hemliga kontakten mellan Anders och hans yngre parhäst Karin Jacobsson in i ett nytt skede. De är osäkra och blyga inför varandra och man vet inte som läsare vilken väg det ska ta. Reportern Johan har återigen problem på hemmafronten med Emma Winarve. Det gnisslar i äktenskapet. Erotiska lockelser på jobbet drar.
Mari trissar stilenligt upp tempot och spänningen mot slutet. Hon är duktig på att få till oväntade och varierande slut. Kanske lyckades hon inte helt övertyga mig denna gång med motiv och logik. Men jag förlåter henne så gärna för jag har haft några trevliga timmars sällskap ännu en gång.
Jag njuter extra av Maris klacksparkar åt sig själv. Likt Alfred Hitchcock lämnar hon numera avtryck i sina böcker. Han med att i en kort sekvens dyka upp in sina filmer. Hon med sina härliga små instick. Samtidigt lämnar hon dörren på glänt. Det finns fler kvinnliga författare med Gotlandanknytning. Men när hon i författarens tack nämner en viss kvinna som en nära vän förstår jag att mitt första intryck var rätt.
Nu äter jag lite likt en gråsparv ur Maris hand eftersom jag älskar Gotland och blivit en kompis med Anders Knutas och hela persongalleriet genom åren. Det är bara fem månader sedan jag och min familj satt och fikade i solskenet i Roma kungsgård. Vi strosade utanför Roma klosterruin från elvahundratalet dit vi inte fick titta in eftersom de förberedde kvällens föreställning av Trettondagsafton med Allan Svensson i huvudrollen. En underbar oas i mitten av Gotland. Trist nog fanns inga biljetter att få till pjäsen. Därför missade vi det magiska i andra akten när mörkret lägger sig runt omkring som det görs reklam för i romanen.

Marie tillhör inte det djupa släktet av spänningsförfattare. Men hon är god stilist. Påläst på sitt tema. Lämnar inte ut något halvfärdigt. Skriver med värme och träffsäkerhet. Låter oss bit för bit lära känna personerna som oftast återkommer i nästa bok på det ena eller andra sättet. Jag själv anser att hon är mer åt pusseldeckarhållet. Där fyller hon en viktig funktion. Det är spännande att som läsare leka deckare. Man frestas att anstränga sina hjärnceller till att vara aktiva under läsningen.

Marie är jämn i sitt författarskap om Knutas. Det går att ställa årsklockan efter henne. Från 2003 och fram till 2012 har hon kommit ut med en roman om året som fängslat mig varje gång.
Så Marie. Hoppas att detta inte är ”Den sista akten” 😀