Återblick & Ögonblick

Det är lätt hänt att det blir en massa lösa trådar när man skriver blogginlägg. Här tänkte jag snabbt, relativt snabbt täppa till två och berätta om ett magiskt ögonblick som gjorde mig lika rörd som vanligt.
25 oktober berättade jag om en aktivitet som jag och Jennifer ägnade oss åt under ett par veckor. Tillsammans och var och en för sig, när vi ville ha en paus i vardagens sysslor.

https://bosseliden.wordpress.com/2015/10/25/den-sista-biten/

Vi hade kul, men lite trist att bara 999 bitar kunde läggas på plats. Därför var det inte så trevligt att skänka det till Röda Korset.
På jullovet gjorde Solveig upptäckten. I ett modemagasin i ett tidningsställ i köket, låg det förlorade fåret. Pusselbiten som saknades. Jag gillar sådana upplösningar och är säker på till 100 % att det inte var jag som …   😉
Det har gått drygt en månad sedan jag la in blogginlägget JAG KAN INTE BESTÄMMA MIG.

https://bosseliden.wordpress.com/2016/03/08/jag-kan-inte-bestamma-mig/

Sedan dess har jag och min stora bambukudde blivit mycket bättre vänner. Om det tidigare var 50-50 skulle jag procentmässigt vilja korrigera det till 77-23. Orsaken var att jag ställde kudden på högkant. Vilken häftig upplevelse det var den första gången, att snabbt slänga ner huvudet och sjunka ner i en grop där det blev behagligt instängt och bildades ett utmärkt stöd runt huvudet och nacken. Även ljud blev mer diskreta. Problemet är att kudden ramlar ner om jag reser på huvudet.
Samma positiva resa har inte Solveig gjort. Hon sökte sig mer och mer till sin gamla kudde. I flera dagar såg jag när jag skulle börja bädda, hennes stora bambukudde ligga ensam och frysa på golvet. Efter x antal pikar om detta har den antagligen hamnat i en klädesgarderob. Eller så har den rymt till en snällare granne.

Ögonblick. Våren är uppfylld av ögonblick som jag inte kan se mig mätt på. Det är ljuset, dofterna, fågelkvitter, solens varma strålar, vårblommor och grönskan som kommer överallt i takt med att dygnstemperaturen höjs. Varje dag ser jag nya saker.
Jag ska vara privat och visa ett nytaget foto från igår om det största miraklet och ögonblicket hitintills. Jag blev så rörd att jag började gråta på vår lilla täppa. Mamman har återkommit varje vår vid denna tid på året. Jag förstår inte att hon kan hitta hit. Allra mest impad var jag när vi flyttade hit från Skummeslövsstrand i Halland. Har hon en inbyggd GPS i eller under skalet? Precis som förra året har hon precis fått en dotter. Underbart söt tjej. Jag blir så varm i hjärtat att till och med fingrarna på tangentbordet skakar när jag ser bilden.  ❤

Fotnot: Nästa gång ska jag berätta om ”Bometoden” som sysselsätter mig just nu. 😉

Fjärilar i magen

Jag har resfeber och känner mig nervös. Det är första gången 2016 som vi ska åka iväg och bo på stort fint hotell. Utan barn. Allt kan hända. Allt är möjligt.

Måtte jag inte glömma något. Pass, pengar, pennor, … portfölj och privatchaufför hoppar jag över.  😉

Jag vet att man inte ska upplysa i förväg på sociala medier om att man ska lämna bostaden. Sorry alla tjuvar. Vårt hem kommer garanterat inte att vara tomt och grannarna som bor tight har hökblick både åt framsidan och åt baksidan. Vår rottweiler har inte fått mat på tre dagar och har taskigt humör på nätterna. En hårig och köttig vad på en inbrottstjuv skulle säkert sitta fint att sätta huggtänderna i. Sådant tar jag inte ansvar för.
Tänk om vi kör vilse. Vi är inte moderna och har ingen GPS. Jag har alltid skrutit om att jag har en inbyggd i hjärnan och inte behöver någon irriterande röst eller blinkande figurer eller annat som gör mitt grovjobb på mobilen och förstör charmen med resandet. För det är ju när man kommer vilse som det stora äventyret börjar. När saker man annars hade missat visar upp sig och pockar på uppmärksamhet. Då upptäckarglädjen viftar med solskensfingrarna. Kom hit och se! Missa inte din enda chans!

Visst är det trevligt att äta middag på restaurang, men jag ser mest fram emot hotellfrukosten, där hotellet inte snålar. På detta lyxställe känner jag mig trygg.

Vi har redan gjort upp med aktiviteter som vi ska ägna oss åt. De är privata och inte tänkta att annonseras på bloggen.

Ofta återvänder vi till favorithotell som vi sovit på genom åren. Denna gång blir det debut. Hoppas de förstår halländska. Jag är rädd för att det kommer att bli problem på den fronten som vanligt. Tur att Solveig kan tolka. Bäst jag håller mig i bakgrunden och är tyst. Jag kan leka i hissen eller spana med kameralinsen in i alla små vrår. Tänka att här har … suttit flera gånger och …

Jag återkommer med ett resereportage i nästa vecka. Om inte beror det på att min övertro var för stark och att vi lyckades hamna vilse i pannkakan…  🙂

Du får ha en trevlig helg. Ska du se finalen i Mello imorgon? Om du ska leta hundar får du akta dig så du inte blir ”hundbiten”. Speciellt valpar är svåra att motstå. Vov vov!

 

Vem är den skyldige?

Gissa På Stället. Heter det så när man läser ut förkortningen GPS på ren svenska? 😉 ”Det är lika bra att erkänna. Vi har ingen TV”, sa Lars Ekborg i en klassisk monolog.
Vår Volvo är inte utrustad med en GPS. Istället kör vi med en hederlig ”Vår vägkarta” som kompletteras med centrumkartor och andra dragspelskartor. Här är bildbeviset. Visst är den tjusig. Jag får i alla fall lust att sätta mig i den röda sportbilen och sakta glida iväg på den svängiga landsvägen.

Jag tycker om att bläddra i kartböcker. Fantisera. Drömma. Dra upp riktlinjer för kommande resor. Nostalgiskt tänka på resor jag gjort tidigare i livet. Ibland när jag inte vill följa med Solveig in i damaffärer kan jag sitta kvar i bilen och göra det sistnämnda. Dagdrömma. Låta resor och tiden flytta mig både fram och tillbaka. Då har jag aldrig tråkigt. Däremot tycker jag inte om när folk gör hundöron i böcker. Leker amatörkorrekturläsare. Ändrar fel med kulspetspennor och skriver dit med sin personliga handstil. Lämnar ketchupspår, fettfläckar och… jag vill helst inte prata om det. Ni får gissa och använda er egen fantasi. Barn som ritar med färgpennor gör mig också GALE… ”Vem har kladdat i MIN kartbok? Är det någon av er bloggläsare? Sooolveig!!!!

Skojar bara. Det är jag som lekt. Det rör sig om en gammal kartbok som jag använder enbart för att ”leka” med. Mitt mål är att allt ska vara färggrant på Österlen inom några år. Egentligen finns det redan många fler vägar färglagda. Bilden har blivit över. Jag skulle lagt in den på bloggen förra våren. Då hade vi bara bott här två somrar. Faktum är att jag aldrig tröttnar. Österlen är för mig en magisk plats med smultronställen runt nästan varje krök. Då glömmer jag lätt som en plätt dimmiga skånska novemberdagar. Från mars-oktober har jag inget behov av att lämna min hemstad. Det känns nästan som om jag ständigt befinner mig på en semesterplats. Mot Sandhammaren för en strandpromenad. 🙂