Barndomsminne som stannat kvar

dsc_00010032

Bosse minns

En höstlördag ringde det på vår radhusdörr. Mamma och pappa var ute i innerträdgården och krattade löv. Därför var det ”tioåriga” jag som gick och öppnade dörren. Nedanför trappan stod en främmande man.
”Hej! Roy! Du har inte möjligtvis din mamma och pappa hemma?”
”Jo”, svarade jag och tittade på den parkerade Saaben där det satt en tant och iakttog mig.
Tjugo minuter senare satt paret runt vårt runda valnötsbord och drack nybryggt kaffe och smakade mammas småkakor och bullar.
Jag minns inte en enda fras som jag sa de timmarna. Istället fick jag de första bitarna till ett pussel med ett motiv som var helt främmande för mig. En hemlig värld som fascinerade mig utan att jag blev klok på någonting.
Det jag förstod var att paret hade bott grannar med mamma och pappa i början av deras äktenskap. Kvinnan är lika grå för mig nu som då. Hon pratade säkert på tilltal men det var Roy som var frontfiguren i duon. Han berättade om allt möjligt. Äventyr på världens hav. Strapatser med pirater. Farliga djur i djungeln. Skottlossning. Små flugor som gav hög feber. Barn som inte hade rent vatten att dricka och som dog som flugor.
Pappa och mamma verkade inte ifrågasätta utan frågade bara artiga frågor mellan monologerna.
Ibland tystnade Roy tvärt och grimaserade. Jag förstod att han hade ont i benen. Det var något fel på blodcirkulationen. Ett ämne han viftade bort som en ettrig sommarfluga. Antagligen gjorde det extra ont stundtals för han fick resa på sig ett par gånger och gå en sväng i vardagsrummet för att väcka liv i sina fötter.
Sent på kvällen när jag borde sovit håvade jag in flest pusselbitar. Undra om jag sov något den natten? I mörkret satt jag utanför mina föräldrars sovrum och tjuvlyssnade. Hörde fraser om en känd afrikansk ledare och att Roy hade varit hans högra hand. Det som jag blev mest fascinerad av och som stannat kvar som ett seglivat minne var detta: En eftermiddag gick Roy iväg hemifrån för att köpa en kvällstidning i kiosken. Antagligen var det en lång kö för det tog minst två år innan han oväntat kom hem igen till sin familj.
Det var detta som malde mest i min skalle. Jag var både impad och förvånad och fylld av frågor som jag inte kunde ställa till mina föräldrar. Antagligen tyckte de att jag var för liten för detta stora. Kanske var jag orolig att pappa skulle göra samma sak. Gjorde andras pappor så? Borde jag erbjuda pappa att cykla och köpa Aftonbladet till honom varje kväll?

Flera år senare började jag jobba som lördagsbrevbärare.
Fast jag var vältränad var det tufft att cykla på den klumpiga postcykeln med fullastade väskor uppför den branta backen till det bostadsområde där jag hade mitt distrikt.
Högt över stadens centrum.
Värst var den sliskiga gula postskjortan som jag måste ha på mig. Tyget blev genomsvettigt i vårsolen. Detta problem märkte jag redan när jag övade tillsammans med den ordinarie brevbäraren som lärde upp mig. Därför körde jag alltid med mina egna regler. I första trappan slet jag av skjortan och smugglade fram en privat t-shirt. Detta byte skedde blixtsnabbt. Ändå blev jag ”tagen i trappan” när mannen som jag sett på avstånd på en cykel ryckte upp den gamla bastanta trappdörren.
”Hej! Har du någon post till mig? Roy. Roy Ström. Slingerstigen 33. Jag väntar på en viktig grej.”
Jag hann rätta till tröjan under tiden som jag försökte vinna tid.
”Vet inte. Om det är något stort har jag inte med det. Då kommer det senare med en chaufför till buntlådan på distriktet.”
”C5 kuvert. Brunt. Utländska frimärken.”
Jag kollade igenom småbreven och konstaterade att det inte fanns något som passade in på beskrivningen.
”Om det dyker upp något till mig i fortsättningen. Dela inte ut det i lådan. Låt det ligga kvar till måndagen så tar Kjell det på sin tur.”
”Visst.”
I mitt huvud var det trångt med tankar. Min fantasi tänkte på alla kommande kunders krav och cyklande personer som… Kanske behövde jag inte sticka ut med någon post alls. Bara låta allt vara kvar till måndagen. Istället sticka en sväng till Regnbågen och fika varje lördag. Gå in på deras toalett och byta ut postuniformen mot …
Det var när han cyklade iväg åt andra hållet som jag såg det. Det fladdrade om ena byxbenet. Mannen trampade med bara en fot. Den foten som satt på benet som inte fladdrade. Han kunde ha uppträtt på cirkus. Vilken balansnisse. Min tankekedja gick igång och jag drabbades av Flashback.
När jag kom hem frågade jag mamma om hon visste var hennes gamla granne Roy bodde. Han som kom på oväntat besök den där gången som jag öppnade.
”Vänta lite. Jag tror de numera bor uppe på Skallen. Nära blomsteraffären vid Stora Kyrkogården.”

Fotnot:
Den mannen skulle jag gärna velat skriva en bok om. Jag såg honom i lokaltidningen några år senare. Då hade han amputerat båda benen. Ändå var han ytterst aktiv på nätterna och höll på med ett stort projekt, något med kortvågsradio. Hjälpte eller stjälpte polisen. Jag borde leta upp det gulnande urklippet. Frågan hänger löst och fladdrar och jag får istället ta itu med plan B.

Svarar med en symbol.

Annonser

Tjuvlyssna på plats

 

Tjuvlyssna Tjuvlyssning

 

Bild ett

ldag är det dags att förena nytta med nöje. Min laptop ska följa med på utflykt. Har jag tur får jag höra ”hemliga” samtal från främmande människor. 😉 Annars är det dags för kåseri nummer elva. Mitt mål med att skriva trettio stycken kåserier under december månad går som på räls. Vilket av mina än så länge tio ”arbetsnamn” lockar dig mest? Eller är det fikat som drar mest? 😉 Ha en bra onsdag. Tänk om jag var en av bönderna i ”Bonde söker fru”. Då hade jag fått åka på resa ”ikväll”.

1. Den hemska upptäckten       2. Skadeglädje är den enda sanna glädjen
3. Vi skulle bara en bit              4. Grannen som stal energi
5. Knekt eller knäckt?               6. Post till de döda
7. I klostret fick jag ro               8. Ett blött äventyr
9. Jag kände mig väldigt liten
10. En halvtimme på Sandrews
 

 

Nu slänger jag inte fler tröjor

”Kolla! Så konstig pyjamaströjan ser ut på ena sidan. Ska jag slänga den?”
”Självklart. Kul att du vill slänga något gammalt.”
Vi hann med lite skojbrottning innan vi åkte iväg till busstationen. Nästa morgon upprepade jag samma fras. Nu hade jag på mig en nyare tröja. Den här gången åkte tröjan bara ner i tvättkorgen. Det fick räcka med att slänga en tröja samma vecka. Hade det varit en vit stor klick skulle jag givetvis gissat på tandkräm, men detta lokala småstänk såg inte ut som tandkräm. När det upprepats flera gånger till insåg jag sanningen. Det var tandkräm. Orsaken var den nya större borsten till min Braun eltandborste med de extra borsten längst fram. Den som tandhygienisten rekommenderat, för att den kom åt bättre. Jag gillade den direkt, uppskattade att den putsade på flera tänder samtidigt. Men… vilken lokal ”högerskvättare”.
Och… samtidigt… vilken fördel! 😉
Ingen vill längre vistas samtidigt som jag i badrummet när jag borstar och skvätter ett vitt regn. Tre damer flyr iväg till den andra toaletten. Sedan upptäckten har jag börjat med att borsta tänderna topless. Alla våra grannar i bostadsområdet verkar ha skaffat hund för att ha ett bra skäl att ta en sväng på grönområdet… 😉

DSC005180008

 

Det började med tur, sedan cykeltur och slutade med otur

 

Idag har jag haft riktigt tur.

DSCN89880001

På Olsson Basar hittade jag en perfekt skylt i lördags. Bank, bank i gräsmattan.

DSCN89950002

Grannarna flyttade snabbt. De skrek något om att de inte tål sniglar.

DSCN90180006

Kaffet tog slut till fikat. Tyvärr kom jag inte på hur man framställer kaffe ur cikoria. Skulle man smula eller hacka sönder de fina blå blommorna? Lika bra att cykla vidare till Kvantum. Jag har för mig att affären är flyttad till höger om Röda havet.

DSCN90160004

Ska jag sätta kaffepaketet i bärkassen eller tvärtom?

DSCN86540004

Så var det slut med turen för idag… 🙂

DSCN90220009

Ska vi vädra jojo-kortet imorgon eller ska jag skriva ett kåseri om när jag åkte på språkresa till England? Jag har några sköna minnen därifrån.

 

 

 

 

Herr Papphammar på fint besök

När jag tittar ut genom sovrumsfönstret och ser vår häck skenar min fantasi iväg till åkattraktionen Balder på Liseberg. Jag inser att det är hög tid att frisera häcken. Dagens regn gör att jag kan tillåta mig att skjuta upp arbetet och istället tänka tillbaks i tiden.

För ett år sedan, när vi bodde i Skummeslövsstrand, hade vi en mycket längre häck. Vi brukade oftast ”leka” med häcken i 2-3 dagar. Minns att det var rätt svettigt eftersom vi var tvungna att ha på ett bra lager med kläder, handskar och öronskydd mot faror av alla de slag. Dumt att chansa. Det var dessutom vassa ovänliga grenar som kunde göra revor i solbrännan. Just denna sommar satt vi en dag under ett plommonträd i skuggan och intog fika när närmaste grannen började klippa häcken med sin elektriska häcksax. I ett nafs försvann gemytligheten runt bordet. Det var bara några döva flugor som inte hade ont av oljudet. Som på beställning tystnade plötsligt häcksaxen. Redan då tänkte jag direkt på en personlig gammal episod som jag fick bekräftat högst en sekund senare när det började osa svordomar i luften. Lätt leende insåg jag att han hade fått fint besök. Gösta Ekman som sitt alias Herr Papphammar. Grannen och jag blev med ens som osynliga själstvillingar genom häckarna. Samma pinsamma situation hade jag själv råkat ut för några år tidigare. Förlängningssladden fick sig en hemlig kyss av den vassa eggen och tystnaden i trädgården fick ett nytt ansikte. Enda skillnaden var att jag inte svor. Tom i blicken tittade jag på den avklippta långa sladden när Solveig råkade komma runt hörnet. Eftersom alla besticken fortfarande inte hamnat i rätt låda sa jag den klassiska repliken till henne, samma som jag brukade säga till min mamma när jag var liten:
”Det var inte jag. Jag har stått på stegen hela tiden.”
Funkade inte. Direkt utan pardon kastade hon mig in i verkligheten genom att hålla upp de två stumparna. ”Och vem skulle det annars vara?”
”En okänd läbbig man sprang iväg genom häcken för några sekunder sedan. Tror att han bröt av den med handkraft. Inte häcken alltså.”
Det var ett tappert försök som inte gick hela vägen hem. Det såg jag på rynkan i hennes panna. Tur att vi hade en förlängningssladd till. Ännu mer tur att jag fortfarande kunde räkna in alla fingrarna efter arbetsdagen. Fast en gång ramlade jag rakt in i häcken när stegen välte.

Här i stolen håller jag mig kvar än så länge… och regnet det bara öser ner.