Måste berätta sanningen


Det sägs att det är bäst att berätta sanningen direkt. Nu har det gått fyra dagar sedan jag klippte gräsmattan och det börjar redan växa mossa på händelsen.

Jag vågade inte berätta i måndags för mamman vad som hände. På nätterna har jag drömt mardrömmar om det höga ljudet när livet tog tvärt slut. Ändå var jag säker på att jag höll ett visst avstånd. Vänta lite. På fotot ser du vem som är skurken. Stygga igelkotten såklart. Kolla minen. Odjuret måste ha puttat ut den lilla stackars sköldpaddsungen. Mitt samvete är vitt som påsksnön för några veckor sedan.

Grannen befann sig i sin trädgård och måste ha undrat. Själv låtsades jag som om det regnade. Hade det blivit ett annat slut om ungen hade haft trädgårdshjälm på sig? Det är lätt att vara efterklok. 😉

Det skulle kunna gå att klistra ihop bitarna. Låtsas som inget hänt. Eller kommer hon att stöta ut sitt udda klisterbarn? Bara inte Solveig ringer djurpolisen. 🙂

Kommer du ihåg min glädje för fyra år sedan? Annars kan du läsa den korta texten och se bilderna i länken här under.
Nu skäms jag rejält. Klantiga gamla gubbe. Hade det funnits ångersekund…

https://bosseliden.wordpress.com/2014/07/05/blind-pa-hemmaplan/

 

 

Annonser

Fem bruna löv

Strax innan vi flyttade sålde vi vår gräsklippare. Det var en trött före detta självgående klippare av äldre modell. När det var dags för årets grässäsong investerade vi i en ny Stiga med uppsamlare. Med nyhetens behag studerade jag den tjocka instruktionsboken som följde med i köpet. På skisserna från de två modeller som visades lärde jag mig i faktarutan att man skulle trycka tre gånger på bensinblåsan. Det sistnämnda var ytterst viktigt vid varje kallstart och när man tagit en längre paus i klippandet.
Det var denna blåsa som blev den första motgången. Hur jag än vände och vred på ”Stigan” upptäckte jag ingen liknande manick. Till slut tog fantasin slut. Jag tryckte desperat på allt som inte rörde på sig. Ingenstans fanns någon rund blåsa. Så småningom upptäckte jag att vår klippares serienummer inte fanns med i boken. Vår klippare var av 2006 års modell. Instruktionsboken visade två tidigare modeller.
Det fick bli ett telefonsamtal till Lantmännen. Solveig drog vinstlotten och fick ringa. Hon lärde sig att vår klippare hade inbyggd chock. Genom att samtidigt hålla i tre svarta reglage med vänster hand, lyckades jag stolt med höger hand rycka igång maskinen.
Premiärturen rök det om. Det höga gräset hade tuff konkurrens om uppmärksamheten med små oönskade bunkrar med torr jord. Jag funderade på att ta på mig sliparglasögonen. Som ny i området avstod jag, ville inte sticka ut. Jag vågade inte ens stoppa in bomull i öronen. Den förra klipparen hade varit rejält högljudd, så på den tiden var det ett måste för att rädda hörseln.
Jag var glad för två saker; att bensinen räckte hela rundan och att jag slapp stanna för att tömma uppsamlaren. Jag hade sett hur en gammal granne fick avbryta stup i kvarten för att gå iväg till komposthögen.
Klipparen fick svalna innan jag noggrant torkade av både här och där. Tyst funderade jag på om alla dessa goda råd i instruktionsboken skulle innebära att efterarbetet skulle ta dubbelt så lång tid som själva klippandet. Som avslutning tänkte jag mig en tömning av uppsamlaren. Nöjd lyckades jag med ett par smidiga grepp få loss gräsuppsamlaren.
Jag vet inte vem som blev mest förvånad. Jag eller de fem bruna löv som hade letat sig in i uppsamlaren. Med tom blick stirrade jag på höstlöven. Förstrött letade jag efter någon form av inre inbyggd uppsamlare. Ett lönnfack. Ett hemligt litet inre rum där allt grönt gräs vilsamt låg. Så måste det vara, försökte jag övertyga mig själv.
Någonstans når man dit. Till gränsen där man måste inse sanningen. Till stationen där det sunda förnuftet får råda. Där hjärnan äntligen tar till sig ren fakta. Inte ett enda grässtrå var uppsamlat under premiärturen. Där var logiken.
Några timmar senare cyklade jag nära havet bland sommarstugorna. En tidig sommargäst höll på att klippa gräset med en Stiga. Hans fru bläddrade från sin Baden-Baden-stol förstrött i en tidskrift. Jag cyklade ner till stranden. De friska västanvindarna ruskade om mig. Fick mig att släppa på både min stolthet och manlighet.
Jag tog samma väg tillbaka. Det visade sig vara en trevlig Västerbottning från Umeå. Jag berättade om mitt dilemma. Hans modell var från 2005. Bensinblåsan satt där den skulle såg jag när min nya kompis sprang in i stugan. En kort stund senare kom han ut med en grå plastmojäng.
”Den här ska du ta väck.”
Han satte den på plats i sin gräsklippare och gav mig en lektion.
”Nu ska jag hem och impa på frugan”, bjöd jag käckt på.
Det blev inte så. Något gick snett. Eller stod still efter att jag elegant tagit ur plastgrejen. Solveigs leende låste sig i en stel grimas.
”Vad skulle du visa mig för roligt?”
Gasvajern fastnade på första rycket. Hur jag än drog eller lirkade satt reglaget orubbligt fast. Det gick inte ens att prata den tillrätta. Ingen dialekt eller språkvariation kunde ändra på situationen. Mina mörka tankar gick till vår gamla Huskvarna. Denna luggslitna maskin som behövt så mycket omsorg och lirkande, men som ändå hållit gräset kort i vår stora trädgård. Jag borde inte ha sålt gräsklipparen till mannen med det häftiga humöret. Det var den inte värd på ålderns höst. Det var gräsligt gjort av mig.
Med gemensamma krafter fick vi in den nya gräsklipparen i kofferten på bilen. Jag höll krampaktigt i garantisedeln. Om jag hade tittat i backspegeln skulle jag sett hur fem bruna löv fladdrade iväg i vinden.