Turister på hemmaplan

En regnig dag bestämde vi oss för att leka turister på hemmaplan. Efter att ha strosat runt bland gatuhusen i centrala Ystad nådde vi det gula huset med den vackra svarta skylten som förkunnade att vi nått rätt museum.

DSC_16300018

DSC_16310017

DSC_16330015

Jag tror att Charlotte Berlin är den mest kända Ystadkvinnan de senaste tvåhundra åren. Hon trotsade den manliga världen på många sätt. Hon föddes 1841 och var dotter till en rådman. När föräldrarna dog ärvde hon två aktier. Detta blev startskottet som formade henne till en mycket slipad affärskvinna. Charlotte satsade sina aktier rätt och fick sin förmögenhet att snabbt växa. Hon tog med sig sin trotjänarinna Ingrid Tullberg från föräldrahemmet och köpte det gula gatuhuset på Dammgatan i centrala Ystad. Alla utgifter och inkomster redovisades i kassaböcker som än finns kvar. Charlotte blev en stor samlare av olika föremål som klockor och silver.

DSC_16520005

Vi visades runt i lägenheten av denna trevliga guide, men fick inte ta privata kort. Guiden pratade om Charlottes liv. Husägaren var nog inte så populär varken ibland syskon, kvinnor eller män. Enligt ryktet var Charlotte snål. Oftast tillbakadragen i privatlivet. Levde sitt liv med Ingrid som varit i familjens tjänst sedan Charlotte var tolv år och som bodde i ett rum bredvid Charlottes sovrum. Ändå hände det att Charlotte gick på större fester och tillställningar, där hon utmärkte sig med att festa runt och klä sig vulgärt med dåtidens mått. Redan i unga år hade Charlotte en dröm som snart blev till en plan om att skapa ett museum av samlingarna. Jag frågade guiden om det fanns någon skriven dagbok eller kärleksbrev kvar. Tyvärr finns inget sådant hittat ännu. Min privata tanke gick direkt till att jag tror att Charlotte fick kärlek och värme från Ingrid som hon till slut delade sovrum med. För trots sin snålhet tror jag inte att de behövde spara på att slippa värma upp ett rum. Guiden sa att flera tänkt i de banorna.

Charlotte Berlin

Ett mycket detaljerat och vattensäkert testamente möjliggjorde att Charlottes vilja gick i uppfyllelse. ”All min öfriga kvarlåtenskap af hvad namn beskaffenhet det vara må skall användas till ett museum här i staden, som skall bära namnet Fröken Charlotte Berlins i Ystad stiftade museum.”
Charlotte dog 1916. Om två år är det hundra år sedan. Jag gissar på att det kommer att uppmärksammas på något speciellt sätt. Det var intressant att se lägenheten och sakerna. Även om mycket hade blivit sålt i starten och det förekommit svinn genom åren, innan enbart guidade turer infördes.
Det jag personligen saknade var dagböcker att komplettera fakta med. Författaren Gull Åkerblom har skrivit ett tänkt julbrev från Charlotte till sin brorsdotter Henriette 1915 när första världskriget härjade utanför Sveriges gränser, som jag blev förtjust i att läsa och som kändes trovärdigt.

Här har du länken om du är intresserad och har tid.

http://www.ts.skane.se/person/charlotte-berlin

Avslutningsvis frågade jag även efter var Charlottes grav fanns. När vi cyklade hem genom Norra Promenaden åkte vi förbi den. Bredvid fanns hennes föräldrars gravsten.

DSC_16840003

 

Kuriosa. Jag måste ge dig läsare hennes riktiga dopnamn. Vad sägs om att hon föddes till Charlotte Josephina Euprosyne Aurora Constantia? Visst var det vackra namn.

I museet finns även en butik med exklusiva varor i alla prisklasser. Det var allt från kulturBosse. 🙂

Annonser

En planering som sprack

Det går fortare att cykla eller att gå jämfört med att ta bilen. Den meningen stämmer bra i våra kvarter som är tämligen bilfria. Då handlar det om ärenden ända ner till centrum. Det går mycket fortare att rulla nerför backarna med ett tvåhjulat fordon än att krångla med bilen och försöka hitta en ledig parkeringsplats i ett somrigt Ystad. Om man struntar i att tänka på tillbakavägen med tung last…

Igår stämde även uttrycket att det går fortare att gå än att köra bil på en landsväg med den högsta hastigheten 90 km i timmen. Flera gånger när vi satt i bilen genom den underbart kuperade omgivningen kom någon snabbt gående person och gick förbi vår bil som rullade i snigelfart på den slingrande vägen. Ibland stod vi helt stilla i flera minuter.

Vi hade laddat upp med en maffig fikakorg. Hade först tänkt oss att motionera i Brösarps backar. Krävande fotvandring är bra för aptiten. Efter fikat skulle vi leka turister. Besöka Ravlunda kyrka. Leta upp Frithiof Nilsson Piratens gravsten med sin personliga text:
Här under är askan
av en man som hade vanan
att skjuta till morgondagen.
Dock bättrades han på sitt yttersta
och dog verkligen
den 31 jan 1972

Kanske även se mångsysslaren Olle Adolphsons gravsten som vi missade förra gången när vi var där för fem år sedan. (ska visst vara ett enkelt träkors några meter från Piratens pampiga grav) Då var vi turister på riktigt. Sedan skulle vi vika av från väg 9 för att inte riskera att hamna i Kivik. I Ystad Allehanda hade jag på morgonen läst om att årets marknad var igång. Hade inte varit så kul att hamna i någon slags bilkö genom lilla orten Kivik. Det gäller att vara förutseende. Smart. Ligga minst ett steg före…
Detta var min teoretiska tanke. När allt skulle bli precis som jag hade tänkt mig. Av detta blev det intet. Redan när vi svängde in genom Brösarp stod trafiken stilla. Bara åt vårt håll. Mina tankar gick stillsamt till gatuarbete. Helst när det kom en jämn ström av bilar från andra hållet. Givetvis en tillfällig trafiksignal och bara en fil att köra på. Sedan fladdrade tankarna för omväxlings skull vidare till en trafikolycka. När vi till slut tagit oss genom lilla Brösarp var det slut på att ens tänka tanken att vända bilen. Den möjligheten var tömd. Om vi inte skulle överraska några främmande människor som bodde en bit in på någon av grusvägarna. Kiviks marknad är tydligen inga småsaker ens på rätt avstånd. En oändlig bilkö åt vårt håll.
Vid de berömda Brösarps backar svänger vägen rejält. Vi hade stått stilla ett bra tag i en uppförsbacke. Flera personer i olika åldrar gled gående förbi bilarna. Regnet hängde i luften. I backspegeln hade jag sett att det stod flera hundra bilar stilla bakom mig. Nu hade vi kommit runt ett hörn och rörde oss i alla fall framåt. Meter för meter. Då ropade Lizette från baksätet.
”Det finns inga bilar bakom oss.”
Kul kommentar. Inte alls rolig kommentar. Min humor hade just då åkt på semester. Åt ett helt annat håll. Befann sig på restresa i ett exotiskt land. Jag tittade trött i backspegeln och trodde att jag såg i syne. Det var kliniskt rent på bilar. Alla hundratals bilar var borta. Med risk för akut nackspärr vred jag snabbt på huvudet. Litade inte på spegeln. Den fina omgivningen upplevdes med ens skrämmande. Deltog vi i ett skämt? Under en nanosekund jämförde jag situationen med när Cary Grant i Hitchcocks film
”I sista minuten” upplever tystnaden på det vida fältet där inga bilar kommit körande på en kvart. Det är helt tyst innan flygplanet dyker upp från ingenstans och han inser faran och börjar springa i sicksack in i majsfältet.
Chauffören i bilen bakom oss hade antagligen tänkt på miljön. Stängt av motorn. Sedan hade motorn blivit sur och vägrat att starta. Vi gissar på det. Bakom sista krönet kom efter en stund en jämn strid av bilar, men den blå Volvon låg inte längre bakom oss när de kom ikapp oss.
Plötsligt började det regna. Först lite inom oss. Sedan definitivt utanför bilen. Efter en och en halv timmes krypkörning i tre kilometer kom äntligen en möjlighet att köra av mot Vitaby. Glassbilen som låg tio bilar fram blinkade också höger. Fikat intog vi i bilen. Utsikten var en grön häck utanför en skoaffär. En svensk sommarhäck. Jag hoppade möjligheten att ta kort på den. Annars hade jag med mig två kameror. Idag stannar vi hemma och gör en inre utflykt till tvättstugan. Vi fick nog av äventyr igår. Både vi och bilen behöver vila upp oss. Bilen hade ju sitt äventyr imorse när han fick hälsa på Bildoktorn.