Allvarligt samtal med Gud

Jag vet inte vilket som är mitt äldsta minne. Fragment från stora släktkalas hos min mormor på landet finns bevarade. En massa snö på jularna. Facklor utanför kyrkan. Allt var ljust och vackert. Många barn och lekar. Dans genom de stora salarna. Skratt och buller.
Ett längre minne har jag däremot från en natt när jag smög upp från sängen och klev upp på knä i kökssoffan, som stod placerad vid fönstret mot den inhägnade trädgården.  Där betraktade jag den stjärnklara himlen. Fäste blicken på månen och började min monolog och affärsuppgörelse.
”Snälla Gud! Gör så att inte mamma dör under operationen. Du ska få min bästa bil om hon får leva.”
Först hade jag bara pratat om några bilar som inte var mina populäraste. Efterhand hade jag blivit alltmer rädd, mer desperat och lagt alla korten på bordet. Skulle det fungera var det nog bäst att erbjuda den finaste bilen.

Jag har inget givet svar på när det är rätt tidpunkt att berätta pedagogiskt för sina barn om allvarliga saker. Så många omständigheter spelar in. Personlighet, utveckling, prognoser och andra faktorer man som vuxen ska väga in, med för och nackdelar med att säga hela sanningen, delar av den, eller låtsas som det regnar med förhoppningen att livet kommer att återgå till det normala inom en snar framtid. Leva på ett osäkert hopp, med tanken att skydda sitt barn.

Jag var en nyfiken liten pojke som var försigkommen och utåtriktad på ytan, men även en riktig tänkare som hade lätt för att roa och umgås med mig själv. Jag hade läst av min mamma. Förstått att hon inte mådde bra och var orolig av någon främmande orsak. Jag hade börjat tjuvlyssna på samtal. Hört saker som jag varken förstod eller borde fått höra. En gång smög jag försiktigt på mattan i korridoren från mitt rum, så jag kunde höra vad mamma sa i telefonen i hallen.
Jag var sex år och hade aldrig varit på en kräftskiva, men visste att det var ett djur med skal och otäcka klor. Det jag inte förstod var hur ett sådant djur kunnat komma in i mammas kropp och bosatt sig i hennes mage. Min nyfikenhet tog överhand och jag frågade rakt på sak och avslöjade därmed att jag tjuvlyssnat. Fick ett skämtsamt svar tillbaka och en kram som inte alls ingav den vanliga tryggheten som jag var van vid. Jag försökte tjata mig till mer fakta, men fick bara svaret att hon och pappa skulle ta tåget till Göteborg. Inte för att gå på Liseberg, utan för att hon skulle opereras. Det var inget farligt. Jag skulle inte vara orolig. Hon skulle snart vara hemma igen.
Detta besked skulle säkert lugnat andra sexåringar, men inte mig. Jag låg vaken och hörde hur det lät i huset. Visste att det var bråttom. Jag skulle efter frukosten gå till lekis. Detta var på våren så jag var varm i kläderna och hade gjort denna promenad några hundra gånger.
Det gick inte. Redan i sängen hade jag noterat förändringen. Benen lydde mig inte. Jag kunde alltså inte gå. Istället kröp jag ut i hallen och mot köket. Jag grät inte. Var inte ens rädd för just det lilla problemet.
Nu var det riktigt bråttom. Tåget väntade inte utan hade sin avgångstid. Mina föräldrar trodde såklart inte på mig när jag sa att jag inte kunde gå på mina fötter. Efter ett snabbt samtal mellan sig och när de insåg att jag kommit upp i kökssoffan och skulle klara av att äta min frukost gick de med på att jag fick slippa lekis den här dagen.
Jag kan inte ge er någon tid när förlamningen släppte. Vet att den försvann rätt fort. Däremot vet jag exakt när jag lärde mig något nytt. Under mina studier till fritidspedagog älskade jag att läsa psykologi. Jag läste allt jag kom över på bibblan. Log när jag ibland kände igen personer i deras fallbeskrivningar. Log ännu bredare när jag både fick det fina namnet (glömt just nu) och äntligen insåg vad jag drabbats av den morgonen. En akut och tillfällig förlamning orsakad av djup rädsla inför något farligt.  

Tro inte att jag hade gått och funderat på detta genom alla år. Detta var kanske första gången sedan den hemska morgonen som jag tänkt på det. Annars skulle jag säkert fått dåligt samvete och råkat ut för det igen eftersom jag svek Gud. För han höll det jag bad om – men jag behöll min finaste bil.

Annonser

2-1 till mig

När jag fick diabetes snubblade jag över en nyskriven broschyr där det stod om den moderna behandlingen av sjukdomen. Teamkänsla var viktigt. Att läkare, diabetessköterska, dietist, fotvårdsspecialist och psykolog samarbetade och gjorde en gemensam planering för varje patient. Vackra ord. Jag tog upp det med min läkare. Han var för det mesta. Hummande åt det där med psykolog som inte verkade ingå i hans team. Ändå sa han en liten detalj som jag la på minnet. Psykologen hade en dotter med diabetes.

Det var tufft att få en kronisk sjukdom som påverkade hela vardagen. Praktiska problem tyckte jag var det värsta. Jag hade ett bra skyddsnät att gnälla av mig hos. Psykologer kände jag några sedan tidigare. En hade till och med gett mig ett jobb året innan. Jag hade praktiserat hos två. Vid nästa läkarbesök frågade jag doktorn om han kunde fixa en tid hos psykologen med ett diabetesbarn i familjen. Han verkade lite avig men gick med på det.

Rätt skönt att få ledigt från jobbet ett par timmar, tänkte jag denna fina vårdag. Vilket vackert japanskt körsbärsträd som blommade utanför byggnaden. Jag log åt ett privat internt skämt om att jag var tillbaks på brottsplatsen igen.

Jag kom min vana trogen, några minuter för tidigt. Dörren var öppen.
”Kan jag komma in?” frågade jag vänligt.
Jag fick en slags nickning. Hon gjorde en rörelse åt den enda lediga stolen där jag slog mig ner med mina femtio kg (minst tio hade ramlat av mig).
Jag hade hela tiden ögonkontakt. Mina tankar gick till en gammal kommunist. Handmålade träskor. Röda strumpor. På tok för korta byxor. Runda glasögon.
Jag skrev i ett annat inlägg här på bloggen, att jag missat att min klasskamrat inte hade några tummar. Vi hade gått i samma klass i fem månader. Ni som läste det undrar såklart varför jag  fortfarande kan beskriva denna kvinna. Så här många år efteråt. Mitt svar är enkelt. Hon sa inget. Min syn skärptes när inga ord byttes. En konstlad situation. Kvinnan satt och studerade mig från topp till tå i något som jag upplevde som en evighet. Det är dumt att ljuga och hitta på antal minuter i denna nakna text, men den här kvinnan fingranskade mig verkligen. Jag satt där med ett litet leende och försökte göra likadant utan att överdriva. Mina tankar gick till allt som jag lärt mig genom åren inom ämnet psykologi. Tyckte att det var töntvarning med tanke på att hon gjorde det så demonstrativt och öppet.
Vad såg hon? Jag såg säkert trött och tärd ut. Långhårig med ljusa slingor i håret. Självförtroendet var inte på topp. Min gamla superfysik var historia. Jag hade redan fått känna på massor av insulinkänningar under de få veckor som gått sedan de äntligen släppt iväg mig från sjukhuset.

Hon hade övertaget. Om jag varit en knäckt kille och inte haft något skyddsnät på hemmaplan skulle jag kunnat fått dumma griller i huvudet. Hoppat i Nissan eller ställt mig framför ett tåg i ökända kurvan vid Sporthallen. Jag överdriver inte. Hon kunde varit skuld till något sådant. Eller är hon? Fler än jag har besökt detta rum under årens lopp.
Detta var hennes öppningsreplik. Håll i er kära läsare:
”Hur känns det att veta att du inte ska bli så gammal?”
Hade jag varit en brottsling kunde jag förstått taktiken. Den med en ond polisman och sedan därefter en god polisman som skapade ett förtroende med den misstänkte. Nu jobbade min hjärna i hemlighet samtidigt som jag försökte svara på frågan med en blandning av artighet, trams och spelad dumhet där jag samtidigt försökte vinna tid.
Jag var inte dummare än att jag förstod att hon var ute efter en provokation.
”Vad menar du med den frågan?”
”Du hörde frågan. Du vet väl att medellivslängden vid diabetes är avsevärt lägre…”
Jag visste mycket. Hade pluggat in alla otäckheter redan i sjukhusbritsen och skulle redan då kunnat hålla föredrag om ämnet diabetes och sjukdomens senkomplikationer.
Nu ska jag inte dra allt. Bara nämna en sak till. Jag fortsatte vid hela besöket att vara vänlig och svarade på rätt konstiga frågor. Tänkte att jag skulle vara snäll och bjuda på en anekdot jag hunnit samla på mig. Berättade om när jag åkt tåg till Göteborg och… inne på toaletten när jag testade blodsockret….min story som var rätt rolig har jag glömt nu, men inte hur hon avbröt mig mitt i.
”Gick du in på toaletten för att testa dig? Varför gjorde du det?”
”Jag behövde gå på toaletten. Behöver det ibland. Även innan jag fick diabetes. Det var inte det som var det roliga, som jag skulle vara personlig och berätta för dig.”
”Men. Varför vågade du inte testa dig i din stol i tågvagnen?”
”Jag hade precis tvättat händerna. Hade mätaren till hands…”
”Så kan du inte göra.”
Plötsligt blev det en lång deprimerande föreläsning om inget alls. Jag skulle bara berätta en rolig sak som inte hade med det trista ämnet diabetes att göra. Mitt syfte var att lätta upp stämningen och skapa något slags personlig kontakt.

Jag fick en lapp om en ny tid. När jag kom hem och återtänkte allt blev jag arg. Jä… kärring. Hon var väl inte Gud. Det fanns inget som sa att hon skulle överleva mig. Jag hade inte tänkt en tanke på att jag skulle dö i förtid. Man kan bli överkörd av en bil även om man är en vältränad, ung och fräsch människa. Jag tog en dag i sänder. Försökte anpassa mig till mitt nya liv.
Hon vann med 1-0 i första ronden. Det var bara att erkänna. Dessutom retade jag mig på, att jag inte fått någon chans att fråga om hennes erfarenhet av sjukdomen. Det var ju det som var mitt dolda skäl till besöket.
När någon okänd människa är elak mot mig blir jag alltid ställd. Helst om jag inte har en aning om att det ska hända. Fick stor lust att ringa mina två psykologkompisar och diskutera mitt besök. Samtidigt har jag ofta en inre förmåga att ladda för en revansch. Måste ha att göra med allt mitt tävlande genom åren.

Vid nästa träff, några veckor senare hade jag blivit lite starkare i min nya personlighet.
Därför frågade jag henne artigt om vi skulle leka leken titta på varandra och se vem som kunde hålla tyst längst. Hon var inte med på noterna. Låtsades inte förstå vad jag syftade på.
Sedan kopplade jag på charmoffensiven. Var personlig och berättade att det var tufft att äta två lagade middagar och att jag varit ett godis och glasstroll i mitt tidigare liv. Hon högg direkt.
”Två middagar. Det orkar du aldrig med. Det gör vi aldrig.”
Där kom öppningen i hennes fasad. 1-1. Jag som var påläst och hade besökt sjukhusets dietist berättade detaljerat om hur viktigt det var för att få rätt balans i kosten för att kunna styra upp insulinet.
”Doktorn sa att jag kunde ta en rad choklad på lördagarna. Men dietisten var tveksam till detta. Hon borde såklart veta mest…”
”Du kan äta det nya tuggummit som kom för ett par år sedan. Min dotter som har diabetes tuggar på dem jämnt. Tur att de finns.”
Jag suckade och skakade lite på huvudet. 2-1 till mig.
”De är inte alls fria. Direkt farliga om man slarvar med dem. Sötningsmedlet omvandlas till fruktsocker som är lika blodsockerhöjande som vanligt socker. Dietisten varnade länge för dem och sa:
”Det är en farlig och falsk reklam för något som egentligen inte är bra.”

Vet inte vad psykologen hade i ”timlön”. Jobbade gjorde hon definitivt inte längre. Vi hade lämnat min diabetes för länge sedan och ännu mer påtagligt. Kvinnan hade tappat hela sin yrkesroll. Nu var hon plötsligt en orolig mor på sin arbetsplats och kunde inte släppa ämnet. Förgäves försökte jag komma ifrån det sega tuggummit.
”Det är bara en vecka sedan jag var hos dietisten. Du kan ringa henne och få det bekräftat från säker källa.”
Det verkade hon inte alls ha någon lust att göra trots hennes ansiktsuttryck och ett kroppsspråk som talade sitt tydliga språk. Inre oro. Ren och skär rädsla. Istället måste jag lova att ta med broschyren som jag hade hemma nästa gång. Med desperat röst upprepade hon det när jag gick ut genom dörren.

Jag tyckte det räckte med 2-1. Berättade om mina två misslyckade besök för doktorn som skrattade till och erkände att psykologen inte ingick i deras team fullt ut. Han ville inte gå in på några detaljer…