Det börjar gå troll i det här

Jag och Solveig satt i soffan och njöt av Let´s Dance igår. Daniel är en av våra personliga favoriter. Han hade gärna fått komma hem till oss och träffa vår äldsta dotter. ❤  På tal om Jennifer. Hon kom upp i trappan och undrade vad som hänt hennes ukulele. Därför har vi ingen aning hur Svan dansade sin vals. Istället började vi granska våra besök under dagen i Jennifers rum. Själv hade hon varit i Helsingborg på sin praktik på djursjukhuset.

När J började studera i Uppsala fick pianot stanna hemma. Istället köpte hon en söt ukulele och började lira på den och sjunga upptill. Nu såg instrumentet ut så här. 😦

Vittnesbåset:
Jag hade under förmiddagen letat efter en namnskylt, under tiden som jag pratade i mobilen. I Jennifers rum hittade jag Lizettes skylt som hon behövde när hon strax ankom till Ystad och skulle ta ett pass på MacDonalds. Solveig berättade att hon var med bakom min rygg och därmed mitt alibi för att jag var oskyldig. 🙂
Solveig hade under dagen varit inne och bäddat rent i J säng. Hon hade inte gått emot instrumentet som stod uppställt mot en byrå. Det låg dessutom i ett fodral. Märkligt.

Här någonstans dansade min fantasi iväg till det där hemska som hände … (se förra inlägget) Kan det handla om hämnd från en hel släkt sköldpaddor? I så fall riktat mot fel person. Vad kommer att hända nästa gång. Hjälp!!! Tror jag undviker trädgården när det är mörkt. 😉 Nu ska vi åka och köpa massor av blommor och beställa en diskmaskin. Inte i samma affär. Vad ska du göra idag?

Annonser

En enda chans

Ibland får man bara en chans att välja rätt replik. Ganska läbbigt när man tänker efter.

Posten var sen i onsdags. Det var inte förrän det drog ihop sig till fika som jag såg brevbäraren. Jag hämtade vår tjocka bunt och ropade att fikat var klart. Snart satt vi där hela familjen. Jag och mina tre damer. Familjestund. Myspys. Ändå kändes det som om bara min kropp var där. Jag själv kände mig utanför. Som en katt bland hermelinerna. Det bläddrades febrilt i de nya tjocka katalogerna. Repliker om fult, mode, storlekar och färger studsade runt kaffekopparna och sötsakerna. Ingen hade tid med mig och min nytttiga smörgås med grönsaker på.
”Vet ni om att Kikkan Rendall fyllde 30 år på självaste nyårsafton?”
”Är hon modell pappa?”
”Kunde hon lätt varit. Vet ni vem som ligger sjua efter tre etapper i Tour de Ski?”
”Gunde Svan.” ”Tomas Wassberg.” ”Björn Ferry.”
Jag hade haft mer behållning av att prata med väggen eller bananflugorna.

På kvällen befann jag mig tillsammans med Solveig i badrummet. Någon trängde sig lite fult fram till spegeln så att jag inte hann lämna några spår efter min tandborstning på spegeln.
”Nu är man bara gammal, ful, fet och finnig”, sa Solveig som säkert hade tankarna på sin födelsdag om några dagar.
”Du är väl inte finnig?”
Min replik var spontan, blandad med en portion av ironi, bus, sanning och några kryddor till.
”Vad sa du? Det där var inte rätt replik.”
”Stämmer det inte?”
”Det var väl inte den repliken jag ville höra, dummer.”
”De andra sakerna vet väl både du och jag att de inte är sanna. Var det inte 26 du ska fylla?”
”Försök inte att rätta till det nu. Har du ringt och grattat Kikkan, eller har hon också blogg?”
”Hörde du det i allt bläddrande?”

Vi ensamma och stackars män har det inte alltid lätt. Mina tankar gled över till storyn om mannen som fick två slipsar av sin svärmor i julklapp. När han kom hem till henne nästa gång var han smart nog att ta på sig en av dem.
”Och vad var det för fel på den andra?” sa svärmor redan i dörren.