Ett svartvitt foto fick liv

Har du också upplevt det? Att ett enda foto från förr kan sätta igång en hel berättelse eller inre film. Den här texten är inte tvättad och jag stoppade inte in en endaste replik. Jag ville bara bjuda på ett privat minne. Skrivet ”i en tagning”.

I gamla album letade jag efter lämpliga foton på mig själv som kunde få vara med i korsordstävlingen 2018. Självklart kunde jag valt helt andra foton som varit häftigare. Nu var det inte det jag var ute efter.

En lång stund satt jag och tummade på två foton från förr och flera minnen dammades av och fick glömda känslor att vakna till liv. Jag log av flera skäl. Värme, pinsamheter, nostalgi, skratt… för att nämna några.

Min mamma Sofia hade många väninnor som hon umgicks regelbundet med. Det var grannar, syskon, släkt, ingift släkt, barndomsvänner och syföreningsmedlemmar för att katalogisera lite löst.

En som var med från min livsstart var Signe. Hon och hennes man hade haft en lägenhet i samma hus som min familj. Efter några år flyttade båda familjerna till nybyggda hus på bostadsområdet Gustavsfält. Tidigare hade det varit rena landet i denna del av Halmstad.

 

I ingen speciell ordning minns jag: vida fält, lantgårdar, älgar, den stora inre insynsskyddade trädgården, att en stor nyfiken råtta gjorde besök i vårt kök och att min lilla mamma visade sig vara en tuffing som slog ihjäl den.
Utanför huset var det länge grusväg med gropar och nästan varje lördag kom en gubbe med häst och vagn och parkerade hos vår närmaste granne. Jag kände till att gubben var tvilling till tjocka Eva och hade bondgård nära Snöstorps kyrka.
Både Signe och Sofia hade stora barn. Sedan kom jag på sladden i vår kärnfamilj och fem år senare fick Signe och Janne en dotter.
Karin var söt som en docka. När hon blev lite större blev jag hennes idol vid våra sammankomster. Det var mysigt till en viss gräns. När vi var på semestrar blev det ibland för mycket av den varan för mig. Ändå följde jag med på familjebilresor upp mot tonåren. Sedan fick jag tillåtelse att utnyttja mitt frikort på SJ och min värld vidgades och blev mer äventyrlig och självständigt än den var för många i min egen ålder.
Det var då. För vid en jämförelse senare i livet var det precis tvärtom. Jag återkom ständigt till kända kvarter medan Karin upptäckte hela världen. Hon verkade helt orädd. Samtidigt hörde jag självklart snacket efter några år. Om att hon aldrig verkade ha någon ro med att bo ”hemma” i Sverige någon längre tid. Skulle hon någon gång skaffa sig en rejäl utbildning? Ett längre förhållande? Äkta man? Kids? Åtminstone fast adress? Själv var jag impad och tyckte hon var en härlig liten tuffing. ❤

Genom åren fick jag rapporter via mamma och Signe om resor till Kanada, staterna, Israel och mycket annat. Signe försökte övertala min mamma om att resa med till Israel, men mamma vågade sig inte upp i luften i en plåtfågel. Tror hon i efterhand ångrade sin rädslas seger. För hon hade en stark längtan att få se Israel någon gång i livet.

Karins resor handlade mycket sällan om lyx och flärd. Hon bodde på en kibbutz och gjorde många smutsiga, dåligt betalda gårdssysslor. Hon var oftast borta i flera månader i sträck, eller till och med år. Med tiden fick hon vänner från jordens alla hörn. Hon tog tillfällighetsjobb på hemmaplan när kassan var skral. Var aldrig rädd för att rycka in och påminde otroligt mycket om sin mamma. Många järn i elden, social och nära till ett skratt och leende.

De mindre färgglada ryktena fick smisk på fingrarna. För mot alla odds gjorde Karin precis tvärtom. Flyttade flera år senare tillbaka till Sverige och bosatte sig på landet med sin pojkvän. Hon utbildade sig till sjuksköterska och jobbade på sjukhuset i Halmstad. Där jag gissar på att hon var supereffektiv och omtyckt. När hennes man fick ett jobb i huvudstaden som han inte kunde tacka nej till blev det flytt till Stockholmsregionen. Barn kom till världen. Ett efter ett efter ett.
Mitt upp i Svenssonlivet tog livet en ny vändning. Cancern var ingen snäll motståndare som visade öppna kort. Den tog ingen hänsyn till tre yngre söner och en äkta man. Den lömska sjukdomen måste slagit till blixtsnabbt. Livsresan hon tvingades in i vill jag ingen ska hamna i. Den är så orättvis och ovärdig.

Jag minns bara ett tillfälle från när vi träffades som äldre. Först i mötet kände vi oss obekväma med vår vuxenkostym och alla år som runnit iväg som vatten i Nissan. Minns att jag hade en dos kvar av min storebrorsroll och hade lust att fimpa hennes cigarett.
Det var vinter och kallt utanför nöjesstället. Hon skulle ut och röka och varför jag var där vet jag inte ens själv. Antagligen för att svalka mig efter dansandet eller för att jag ville andas in frisk decemberkyla.
Som alltid var det mycket folk på ”Norre” när hemvändare gjorde besök hos släkt och familj under julhelgerna. Kul att se nygamla ansikten. Inte kunde jag ana att det skulle bli mitt sista samtal med Karin. Minns att hon pratade om sin närmaste långresa. Jag lyssnade mest och stack in en och annan fråga och nämnde att min närmaste långresa skulle gå till GeKås i Ullared. Den sista stelheten försvann när jag drog en anekdot som bidrog till att hon fick problem med rökhosta mellan skrattattackerna. Hostandes kramade hon om mig och bad mig sluta skoja. Men det syntes att hon menade tvärtom och jag fick lust att skrapa på hennes yta av ren omtanke. Då dök någon rökkompis till henne upp och ögonblicket var borta som ett tomtebloss.

Vi vet väldigt lite om vårt kommande liv och dagar. Bäst är att göra det bästa av varje sekund. I korsordsmästerskapen är egentligen ett rätt eller fel bara en snöflinga i luften. Men det kan vara ett trevligt inslag i novembermörkret.

Vila i frid K! ❤

Eftertext: Som vanligt lämnar jag inga personliga kommentarer när jag kåserar. Men läser mer än gärna era tankar och åsikter. Om du har kommit ända hit ner i texten lämnar jag som en dagsgåva informationen, att nästa inlägg är uppgift 13. Inga julmotivsfoton innan dess. Men efteråt lovar jag inget. 😉 Ha en bra dag.
Kram Bosse, Bobo, Sebastian. 

Annonser

Jag blev mångalen

Bobo minns …

Med ett annat slut skulle jag kunnat hamna i fängelse. Ännu en gång slapp jag skaka galler.

Denna mörka blåsiga och regniga fredagskväll i november var det skönt att äntligen ha kommit hem. Jag hade varit och spelat singel- och dubbelmatch i serien i badminton med klubben som jag grundat, Bolf IF. Min flickvän hade suttit och applåderat i publiken. Sådant gav mig alltid extra tändvätska. Bäst tyckte jag om att möta någon som egentligen var mycket bättre än jag som spelare. Mina snabba ben svek mig sällan. I kombination med bollsinne, list och rätt taktik gick det att sätta sista poängen mot en överman.

Sedan drygt ett år tillbaka bodde jag i min första egna lägenhet, en stor etta på 47 kvm på bottenplan. Tyvärr ingen balkong eller altan och bara fönster mot ett håll. Utanför fönstret i köket och de tre fönstren i stora rummet fanns det allmänt gräs. Därefter en cykel och gångbana. Utanför det en större väg. Bortom det ett stort bostadsområde som hette Gustafsfält och som varit ”mitt” område som jag växt upp i.

Vilken erfarenhetsresa som jag gjort på dessa månader. Jag var långt ifrån killen som ett år tidigare ringt hem till sin pappa för att han var skraj. Egentligen inte så konstigt den gången. Utanför dörren stod två okända kraftiga typer och höll inne ringknappen i långa intervaller. De höll för mitt titthåll med ett paraply när de såg skuggan av mitt öga och verkade inte ta hänsyn till att det stod Petersson på brevinkastet. Om de ville ha sex eller knark vågade jag inte öppna dörren och fråga dem om. Det där får bli i ett annat ”kåseri”. Jag ville bara berätta för dig om min livsresa. Jag har berättat i ett annat kåseri om de två civilpoliserna som gick in i min lägenhet så mitt förtroende för poliskåren låg under fryspunkten. Här är upplevelsen: https://bosseliden.wordpress.com/2013/03/15/polis-eller-kriminell/

Antingen hade vi ätit friterade räkor eller bläckfisk och druckit något gott till det. Minns i alla fall att vi hade haft det trevligt. Kanske sett någon film på burken. Vi skulle iväg på något på lördagen så vi la oss tidigt.
Det var den där känslan som bara fanns där. Mitt sjätte sinne brukar jag kalla det. Jag hade även känt av det någon vecka tidigare. Minns att jag diskuterat det med en kompis som bodde i samma bostadsområde i en lägenhet på tredje våningen. Han hade hört ett rykte, men kände sig trygg och var inte rädd för giraffer med nerdragna gylfar.

Du fick väderupplysningen i inledningen. Ett skitväder som endast tvingar ut hundägare och de som absolut vill vädra sina snoppar. Till saken hör att mina persienner inte höll tätt. Det fanns springor både där nere och även snällt mitt på för de typer som hade ont i knän och ryggen.  😦
Jag hade anat en skugga, trots att sängen fanns på andra sidan i det relativt stora rummet. Utan att säga något rusade jag upp, hoppade upp i soffan och drog snabbt upp persiennen.
Bingo.
Han måste hållit på med något annat och var inte fullt fokuserad, för resan måste ha tagit minst tre-fyra sekunder trots mina snabba ben och snabba reflexer. Jag hann inte uppskatta åldern. Jag såg förvåning och skräck. Minns en luva till någon slags anorakjacka som var uppdragen och delvis skylde en del av ansiktet. Min dödande blick fick direkt fart på äcklet, som även tycktes ha två fötter.
Jag hoppade i ett par jeans och fick ner fötterna i ett par skor i hallen. Från det att jag öppnade ytterdörren tills jag nådde ”brottsplatsen”, kan jag ha gjort mitt snabbaste lopp i karriären. Då har jag ändå sprungit hundra meter under elva sekunder i för snabb vind i en tävling. Fulltankad med adrenalin kutade jag som en galning med mord i blicken ut ur huset. Sträckan med de två svängarna runt hyreshuset var runt femtio meter. Det fanns avtryck av skor från kräket i det fuktiga höstgräset. Det var allt. En Wallander och framför allt en Nyberg kunde eventuellt hittat fler vätskespår.

Efteråt, och även när jag analyserar i skrivande stund, inser jag att fönstertittaren måste ha bott i närheten. Vädret var riktigt uselt och inte ens en snusksnubbe gör långa kvällsutflykter och om hans snopp fått bestämma tror jag att den trivts bäst inomhus och även önskat en annan ägare varje kväll.
Troligen fanns svaret bland lägenheterna i mitt område. Möjligtvis bland de gula husen i nästa område, eller var det en kostymnisse från villorna mitt emot? Han skulle haft svårt att smyga med sin kvällshobby.
Under denna tid höll jag även på med en kampsport som inte gick ut på att slå ner mina medmänniskor. Tvärtom. Frågan kommer aldrig att få något svar om vad som hänt om jag fått vittring och sett en bit av anoraken. Helt säkert hade jag hunnit ifatt. Till skillnad från honom hoppas jag att jag hade haft en spärr som höll även i novemberväder. Helt säker är jag inte. Bara att min gylf varit uppdragen under mötet och att han garanterat aldrig hade glömt mig.

Fotnot: Det stod en notis i lokaltidningen om en blottare på Öster strax efteråt, en som hade varit på en fönsterturné under några veckor. På måndagen ringde jag till felanmälan och en vaktmästare kom och löste insynsproblemen i persiennen. Det var samma man som kom ihåg att han fått sätta in ett nytt tittglas i min dörr när jag flyttat in året innan. Den utländska kvinnan som bott där tidigare hade tagit med sig glaset och därmed fanns ett runt hål i dörren, som jag tyckte var både läbbigt och för offentligt för min smak.
Jag gjorde ett avtal med mig själv. Aldrig mer att jag skulle bo på bottenvåningen. Det avtalet höll jag som ungkarl i de kommande flyttningarna…

Eventuella kommentarer besvaras med en symbol. Nu ska jag ge mig i kast med de 248 fotona som jag tog i helgen.