Den sista resan

Först lämnade vi vår äldsta dotter vid stationen med sin packning. Några timmar senare skulle hon flyga iväg mot Medelhavet.

DSC_39700139

Två timmar senare blev det ett annat avsked. Lite vemodigt lämnade vi vår Volvo helt ensam åt ett öde vi inte vet något om. Kommer den nya ägaren att vara snäll?
Okej. Sista tiden har vi mest gnällt på den ”fyrbenta” familjevännen. Innan dess hade vi många trevliga mil och bilår tillsammans. Det är de vi ska minnas. De lyckliga stunderna. Volvon har varit vår klart bästa bil genom vårt gemensamma äktenskap. Den kom in som en frisk fläkt efter ett stormigt förhållande med en röd, trött och klumpig Saab.

DSC_39720137

Det kändes som om Volvon kände på sig att den skulle puttas ut från familjen. Det började med utträde från garaget för några veckor sedan. På de sista dagarna har den fått göra några arbetsresor till soptippen med garderober i tvättstugan som vi ska byta. Det gäller att passa på medan utrymme finns. Den sista dammsugningen gjorde vi med omsorg.

DSC_39730136

Ajdå! Jag glömde plocka ur kassetten med Per Gessle och Gyllene Tider. 😦

DSC_39770133

I denna ännu namnlösa bil finns inga hål att stoppa in ”stenkakor” från förr. Tur jag fortfarande kan spela CD. Den nya tekniken får vi lära oss av våra teknikbarn. De flesta skulle fått lyster i ögonen av möjligheterna. Jag och Solveig blev mest trötta av all multimediainfo från den trevliga bilförsäljaren Rasmus Björk.

Rasmus

Vad bortkommen jag kände mig under jungfruresan hem i tät semestertrafik. Har jag verkligen haft körkort i 39 år? Kändes mer som 39 sekunder. Jag trodde nya bilar doftade godare. Som belgisk choklad. Eller tillverkar man inte choklad i Sydkorea?

Instruktionsboken är tjock som en tegelstensroman. Jag är inte helt säker på att den kommer att konkurrera ut de två romaner som vi just nu läser i. Vi får ta det pö om pö. Vi är inga bilfreaks. Bilar ska rulla och fungera. Då är plåtföremålen bra att ha. Annars är de inga investeringar på sikt. Istället sägs det att de tappar många dystra tusenlappar bara genom sträckan från bilhallen till det egna garaget. När jag tittade i backspegeln såg jag inte några sedlar fladdra iväg… Berodde säkert på att allt går med kort nuförtiden och plastleksakerna är kanske helt fladderfria.
När vi nådde hemmaplan började den blå saken att krångla. Ville absolut inte stå i garaget eller vid staketet. Den stretade emot och vägrade att uppföra sig. Precis som vi hämtat hem en baby på sjukhuset. Eller tänkte jag fel? Ska den ammas och … ?

DSC_39810129

DSC_39820128

Av en slump har vi aldrig haft samma färg två gånger. Även denna färg är ny. Inte den snyggaste om vi fått välja fritt. Men det ska jag inte tala högt om för att förstöra den nya sköra bekantskapen. Nu gäller det att vara snäll mot vår nya familjemedlem. Hur vet man om det är en han eller hon? I min värld är det i alla fall ingen höna. 😀
Vi går och klurar på vad vi ska ge den för smeknamn. Har du något bra förslag? Helst inget elakt. Det finns ingen ångervecka liksom.  😉

Närmaste tiden:
Vi ska ”åka blått” imorgon också. Pågatåg till en skånsk stad som jag alltid gillat. Jag ser fram emot att träffa en känd katt som inte gör reklam för en matkedja.
Måtte vi slippa tågförseningar och få en sittplats. Det fick vi inte när vi åkte hem från Emporia. Däremot fick jag fina kläder och härligt god kycklingfilé på vår favoritrestaurang. Efterrätten var inte sämre. 😀

”Sex mil hemifrån” lockar och pockar. Vi väntar in rätt väder och att de ska öppna för säsongen på ett ställe som vi aldrig varit på förr. Snart nollar jag mätaren och vi far iväg på sjätte resan i denna kategori som Solveig kom på förra året. Är det någon som vet var man drar försiktigt i sommarbromsen? Redan inne i andra sommarmånaden. Allt går för fort.

Jag hoppas att alla mina bloggvänner och bloggbesökare har det bra.

Annonser

Vi kommer ifrån samma stad

DSC005670002
Idag fyller Per Gessle år. En av mina popfavoriter har hunnit bli 55 år. Hoppas verkligen att han fått min present i tid och att han struntar i att svara på samma frågor igen och igen och igen… från jagande media personer. Hoppas att han istället smaskar på tårta från Regnbågens konditori i Halmstad. Förhoppningsvis sitter Per ostörd i en mysig vrå och sträckläser om ex. Paul Gessles strapatser på fotbollsplanen. Han ler säkert åt Sebastian Rosanders intresse av att göra musiklistor som grabb.

Det är viktigt att ha önskedrömmar. 🙂  Helst i denna mörka tid när jag går och väntar på olika slags svar av privat natur.

I fredags fick jag ett uppskattande mejl från en härlig kille som rörde sig i kretsen under Gyllene Tiders genombrott och som hade uppskattat att läsa ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
”Läste precis din nya bok och tyckte den var bra och kul med 70-talsminnen från Halmstad. Vet inte om du minns mig…”

omslag svart

Jag blir yr

I tio dagar har jag gått omkring och varit lite nostalgiskt småkär sedan skivan dök upp i postlådan. I lagom tid till den efterlängtade sommarturnén släppte Gyllene Tider en skiva med tolv nya låtar förra månaden. De gyllene tiderna glider iväg och det är ”Dags att tänka på refrängen”.  Ett passande albumnamn, men jag tror inte att det handlar om ett definitivt avsked. Den här gången tycker jag ingen låt sticker ut ur dussinet. Det är jämnt skägg. Det kan vara både en för och nackdel. Ingen ”Tuffa tider för en drömmare” som golvar mig direkt. Sedan är det något som säger mig att Halmstadgruppen även kommer att sjunga någon av sina gamla hits. 😉 Rätta mig om jag har fel. Därför var det svårt för mig att välja ut ett smakprov på morgonen. ”Jag blir yr” i presens fick det bli.

300 inlägg – ”Mina fotsteg i ditt hjärta” – Fram och baksida

DSCN8510DSCN8507DSCN8511

Detta är alltså inlägg nummer 300. Jag som bara skulle lägga in ett kåseri en gång i veckan. Det var tanken när jag startade bloggen i slutet av juni förra året. Aldrig håller jag vad jag lovar. 🙂
Här fick ni Solveigs baksidetext till min debutroman. Nu är det dags för sista möjligheten att ändra något. Jag kommer att vara helt fokuserad på den uppgiften och tar därför bloggpaus. Har ni svårt att läsa texten är det bara att trycka en gång på bilden så blir allt större. Njut av vårdagarna. Själv måste jag köpa Gyllene Tiders nya skiva. Den har jag sett fram emot länge. Hoppas att Per Gessle kommer att läsa min bok. Förhoppningsvis småler han i så fall åt att jag vävt in en del av hans låttitlar i min text.
Kram Bosse

Pejling av läget

Flera gånger har jag hört något slags knackande på taket. Ganska högt. Såpass störande att jag slutat att läsa i soffan. Lika fort som det kommit har det försvunnit. Ibland har det hållit på en längre stund. Först trodde jag att det var den nya grannen. Sedan insåg jag att han inte bodde på taket. Tankarna gick istället till skator och duvor. De två fågelarterna som jag haft öppet krig med genom sista åren.

Igår eftermiddag hördes det på nytt. Denna gång var jag redan på väg mot våra fönster mot baksidan. Hade tänkt se efter om Lizette kom hem från skolan eftersom jag tagit fram fikat. Så var det irriterande ljudet där igen. Jag böjde mig dumt framåt för att försöka se det omöjliga. Om det satt någon inkräktare på stuprännan och slog på en plåtburk. Totalt omöjligt att se inifrån. Ni får tänka er bilden. 😉
När jag stod i en löjlig sned vinkling kände jag mig iakttagen från cykelvägen. I ögonvrån såg jag en kraftig kvinna i sjuttioårsåldern och ett manligt smalt sällskap stå stilla och betrakta mig. Jag rätade upp min kropp och tittade ut över den bladlösa dungen och spelade normal. Sökte med blicken mot skyn. Såg att det fanns små stråk av blå himmel. Samtidigt noterade jag att det omaka paret stod kvar och blängde mot mig. Då insåg jag att de troligtvis var spekulanter till den lediga ytterbostaden. Plötsligt slog det mig vilken viktig position jag befann mig, minns egna turer när vi letat bostäder genom åren. Där vi varit smarta och inte bara varit inne på visningar utan även känt av närmiljön vid olika tillfällen. Smygtittande på kreti och pleti.

Låt mig nu ta dig med på ett tänkt scenario som aldrig hänt. Jag lovar. 😉 Men låt oss låtsas att jag ville ha speciella grannar. Barn i passande ålder till våra tjejer. Ett trevlig par i vår ålder. Eller en ensam mysig tant som skulle kunna bli en extramormor. Om jag då nyfiket sett vilka som varit på husvisningen. Lyssnat från trädgården till konversationerna. Hört en jättejobbig kvinna låta hemskt; vara elak mot sin man, fräsa åt mäklaren, spotta efter en oskyldig katt och dessutom skratta ett elakt skratt som sved i mina öron och fick mig att kila in och svälja en Alvedon.
Tänk då om jag sett personen både DÅ och NU. Sett samma person stå och betrakta mig där jag stod på snedden i ett av våra panoramafönster. Vilken makt jag skulle haft.
Detta paret ville ha bostaden men först ville de pejla in grannmiljön. De tänkte bjuda över högsta budet. Pengar hade de i stora drivor. Skulle kunna hänga med länge i budgivningen. De insåg att det skulle bli en fight, men tanten var en dålig förlorare och skulle vinna detta med vilka medel som helst. Den jobbiga tanten sa precis till sin hunsade man att hon ville bo här till 95 % – om det var hög klass på grannarna. Inga trista Medelsvensson. Inga stökiga barn. Inga invandrare. Inga som inte var äkta skåningar.
”Det verkar vara ett lugnt och behag… Gustav? Vad sjutton gör den där mannen i fönstret?”
”Inte vet jag. Du får väl ringa på dörren från andra sidan. Om du inte klättar uppför stupröret. Han kanske har ont i ryggen.”
”Ryggen? Han petade sig i näsan…Gustav. Du ser väl för sjutton att han slickar på rutan.”
”Är du säker Sonja? Kan det inte vara en katt?”
”Har du kört bilen utan dina glasögon?”
”Glasögonen ligger på instrumentbrädan.”

Pendeln fladdrade till. Började så smått peka neråt. Nådde 90 % hos damen. Jag hade hopp om högre fall på mätaren. Jag drabbades av en energi som fick mig att rusa till kylskåpet där jag slet till mig de nyköpta melonerna. Kutade till fönstret. Fångade min publik samtidigt som frukterna tog plats innanför tröjan. Med frenesi viftade jag med härligheten. Låtsades dansa mazurka. Jag såg Jennifers japanska peruk ligga frestande nära på TV-bordet. Två sekunder senare låg peruken inte kvar. Den satt istället och slängde bak och fram på min hjässa.

Damens lust att flytta hit hade sjunkit till 60 % och hon tog sig för magen. Gustav kände en inre ro över att Sonja satt nytt rekord i att vara tyst. En halv ljuvlig tyst minut.
En känsla från när jag var ung dök upp. En rest från grabbtiden. Fast det var minusgrader kunde inget hindra mig. Jag öppnade balkongdörren. Barfota kutade jag ut och sjöng för hög hals en Gyllene Tider-klassiker. ”Jag går och fiskar och tar en tyst minut.” Högt och falskt utan att stämbanden krullade ihop sig helt.
Sonja väste till Gustav.
”Om den galningen är sådan på en vanlig tisdagseftermiddag. Hur är han då på helgerna? Nu bankar han sig på brösten som en apa… eller är han en sådan där transa? Vad stora de är.”
Genom köksfönstret såg jag paret hoppa in i den illa parkerade bilen. Kvinnan var spänstigare än jag hade haft fördomar om två minuter tidigare. Mannen rullade i väg utan att ha tagit på sig glasögonen som ramlade ner på golvet.

Detta hann jag tänka när jag i VERKLIGHETEN gått andra hållet. Hämtat vattenkannan. Gett växterna i köket en skvätt vätska samtidigt som jag såg paret hoppa in i bilen utanför köksfönstret. Funderade en stund på hur vanlig jag blivit nuförtiden. Så Svenssonaktig. För jag gjorde inget av min dröm. Eller? Det händer att Solveig läser min blogg. Jag gjorde alltså inget. Men jag kan inte hjälpa att min fantasi levde sitt eget liv. Än bor sjökaptenen kvar och nu blev jag så hemskt sugen på melon. Vad skrynklig den verkar vara. Det finns svarta långa syntetiska hårstrån i fruktköttet. 😉

Gyllene Tider igen

Då var det dags igen. Det är nio år sedan gruppen återförenades en magisk sommar. En halv miljon människor köpte biljett och supergruppen drog 28 000 personer i snitt per konsert. Den gången firade GT 25 år. Per Gessle har som vanligt koll på statistiken.

Lagom till sommarens 18 konserter släpper Gyllene Tider en ny skiva i april med namnet ”Dags att tänka på refrängen”. Återstår att se om det handlar om ett avsked. Tror jag inte personligen. Gissar på ännu en framgång för gruppen från min barndomsstad och en återförening om x antal år när det blir en lucka bland Pers andra ”hobbyprojekt”.

Jag minns en ung Per skratta gott åt frågan om han kunde tänka sig att åka på turné som Ulf Lundell gjorde och som nyss hade fyllt 30 år. ”Aldrig i livet, sa han. Berättade att han troligen skrev musik åt andra om tio år. Stod definitivt inte på scen.

Jag har alltid varit impad av Per i intervjuer. Både de jag hört och läst. För mig är han fortfarande samma sköna kille. Står stadigt på jorden trots alla framgångar. Sedan har han en underbar förmåga att snickra ihop suveräna låtar i rätt tid. Låtar som oftast gör mig glad. Det bästa är att jag aldrig har växt ifrån dem helt. Tröttnat. Ändrat min musiksmak totalt. Sedan finns det såklart långa perioder när jag spelar annat.

Det är häftigt att jag på avstånd varit med om hela resan. Däremot gick jag aldrig med på att leta okända namn i telefonkatalogen. För att sedan skicka in vykort till Kaj Kindvall i Norrköping som var programledare i Poporama. Allt för att GT-låten skulle hamna i heta högen nästa vecka. Fuska var inte min stil då heller. Alla svenska band gjorde säkert annars så. Jag minns många urkassa låtar som slog ut etablerade utländska artister och grupper på det orättvisa sättet.

I baksätet på en Opel Manta satt jag och diggade tillsammans med tre andra killar. Vi satt och lyssnade på fem-sex låtar från ett färskt demoband som fyra killar precis spelat in. ”Billy”, ”Rembrandt” och ”När alla vännerna gått hem” var med på bandet. Halmstad höll för andra gången på att bli Sveriges Liverpool. Första gången var på sextiotalet.

Något stort på väg att hända i staden. Affischer överallt. När jag kom till diskoteket Joe Hill några månader senare var det kaos. Själv blev jag överraskad av att två grabbar i gänget var blonda. Per var en av dem. Jag kunde varenda rad i texterna där jag stod nära scenen. En av mina klasskamrater, numera även Facebookvän, bodde tillsammans med de flesta i gruppen i ett kollektiv under en vild och bohemisk tid. Han känner till många sköna anekdoter om den ”Gyllene Tiden”. Liksom The Beatles kickade de en av medlemmarna precis innan genombrottet på ett raffinerande sätt och plötsligt var de ett band på fem istället.

Jag ska om en liten stund tänka på några sköna tryckare när tiden begav sig på mörka diskotek. Fast när det var konsert var det cigarettändare som gällde. Stör mig inte. Vad söt hon var. Visade sig sedan vara en falsk blondin. Sådant förstod jag inte då…

Extrafakta: Denna gång har de kritikerhyllade Linnea Henriksson som förband på turnén.

På Gyllene Tiders första gula EP fanns det med fem låtar och Janne Carlsson spelade bas i fyramannabandet. Under Micke Andersson står det att han lirar kakburkar. Överst på baksidan står texten:
GYLLENE TIDER
Är en rockgrupp ifrån Halmstad.
Detta är deras första skiva.
Köp den!

Skivan är inspelad juli-augusti 1978. Sedan dess har Per Gessle och GT sålt några skivor till utan att behöva uppmana läsarna. 🙂