Sommar eller höstbok?

Det ska bli spännande om jag ska minnas min tredje utgivna bok som en sommarbok eller en höstbok. Ännu en gång kommer det att handla om skarven mellan två årstider. Beställningen är skickad. 🙂

Romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” anlände torsdagen den 30 maj 2013. Alltså blev det en sen vårbok. Jag var rörd av ett sorgligt skäl, när jag tog upp första boken och minnena svepte iväg långt bort i tiden. Sorg och glädje går ofta hand i hand. ❤

Vår gemensamma kåseribok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” nådde hallgolvet onsdagen den 8 oktober 2014 efter en hel del strul på vägen från Danmark. Bland annat fattades en låda med 52 st böcker. Men det var ju inget mot den nätmobbing som jag råkade ut för veckan därpå och som stal hela min energi och livslust.  😦 Marknadsföringen ebbade ut och själv var jag full av farliga ketoner i blodet. Ett konstant högt blodsocker under en lång tid har den effekten. Sömnen och matlusten hade åkt på semester. Det hjälpte inte att jag höjde alla insulindoser. Adrenalinet och andra blodsockerhöjande hormonämnen hade makten i min sargade kropp. Då biter inte insprutat insulin.

Omslagsfoto – Framsidan kan också försena en utgivning. Jag minns hur trött jag var på vintern 2013 som aldrig ville släppa sitt grepp om södra Sverige. Dagar blev det veckor och mitt missmod växte. Min första plan med att bo i Steninge i Halland några dagar, och hoppas på rätt väder för att ta fotot av hjärtat i sanden fick jag ge upp. Här i Skåne var det också snö och igenfruset vatten längs strandkanten, trots att det snart var april. 😦

När jag släppte av Solveig och Jennifer i vackra Hagestad naturreservat, för att de skulle kolla läget, tyckte jag som satt kvar i bilen med all snö omkring mig, att det var totalt onödigt. Efter en stund kom de tillbaka och berättade att det fanns en smal snö/isfri kant längst ner och att det var ”fritt vatten”. På denna snöfria yta, påskdagen 31 mars, flanerade människor och njöt av vårsolen.
Solveig gjorde hjärtan för glatta livet med en pinne, som havet busigt suddade ut. Jag var en slags polis som försökte hitta luckor då Jennifer, barfota, kunde gå i hjärtat (se bokens baksida). Människorna var nyfikna och undrade såklart vad vi höll på med. På framsidan kan man inte ens ana att det var högt med isflak precis bakom fotografens rygg.
Jag tycker det är häftigt att jag i ”efterhand” la till kapitel 24 för att min tänkta framsida skulle finnas med i boken. (Jag hade under en lång tid en helt annan framsida i tankarna). Numera tycker jag det är ett av de bästa/vackraste kapitlen. Jag älskade uppgiften att knyta an händelsen i senare text. Ett pusselarbete som passade mig perfekt. Ibland gjorde jag saker som ingen läsare verkar ha noterat. Som ex. att gömma låttitlar jag personligen gillade och mycket annat. Jag tycker också om att ”leka” in kunskaper på ett pedagogiskt sätt. Tyvärr gick det inte att berätta öppet för då förstördes spänningen i handlingen.  Nog om det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att läsarna ska uppskatta min ärlighet och de personliga texter som jag bjuder på i ”Minnen som stannat kvar”.  ❤
Omslaget friserades en aning jämfört med provboken. Därför bjöd jag inte på någon bild när provboken dök upp. När titeln fått fler punkter (blivit större) och centrerats kommer den mer till sin rätt. (Jag har ju redan sett resultatet på vår stora TV-skärm och är supernöjd.) 😀

Jag önskar dig en fin augustihelg. Vi ska varken sitta stilla på ett tåg eller åka i trånga ersättningsbussar. Istället blir det bil och förhoppningsvis cykel. Ännu mer förhoppningsvis – sol och klarblå himmel.
Sköt om dig och unna dig något trevligt.

Fotnot:
Jag tror jag nöjer mig med att svara eventuella kommentarer med en symbol denna gång. Trots att jag går i väntans tider finns det åtskilligt att göra. Därför måste jag hushålla med energi. Imorgon försvinner vår äldsta dotter iväg till Uppsala, efter att ha jobbat nio veckor på Ystads Veterinärklinik. Det kommer att bli tomt och färre kramar och samtal mellan himmel och jord. Hennes lillasyster har börjat jobba i Malmö och skaffat sig pojkvän. Mycket är nytt hos familjen Lidén. Men själv kör jag vidare med samma fru och trivs bra med det. 😉

Annonser

En fyraåring ska firas

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det känns som det var igår som jag för skoj skull la till ordet ÄNTLIGEN.  ❤

Den 30 maj fyller min debutroman fyra år. Detta firas med ett erbjudande som gäller hela vecka 22.

MINA FOTSTEG I DITT HJÄRTA kostar 75 kronor (+ porto 49 kr) denna vecka.
Läs anvisningarna om signering, kontonummer, adressuppgifter m.m.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår gjorde vi tionde resan i kategorin ”Sex mil hemifrån”. Det underbara vädret bidrog till en mycket gemytlig tripp. Skönt att koppla av. Annars håller vi på att förbereda allt omkring studenten för att det ska bli så bra som möjligt. En natt ska vi bege oss till ett slott för att hämta en dotter som varit på bal. Nu håller vi tummarna för att det ska bli ett härligt sommarväder framöver. Jag önskar dig läsare som kommit hit i texten en fin vecka. ❤

Hallå! Hallå! Var är den värmande våren?

Ett fa

Våren har fått bakslag. Vi väntar på värmen som kom av sig. Idag snöade det till och med och vinterkläderna fick komma till heders igen.

Två

Solveig frös under vår promenad. Mina långkalsonger värmde.

Hallå hallå

”Hallå! Hallå!”, har Ingvar ”Hallå! Hallå!” Persson ropat i snart 40 år från Fritidsbaren, som annars öppnades redan 1936. Om ca sex veckor står han där igen och träffar gamla stamkunder och nya vänner. Deras wienerbröd är legendariska.

Skrivlya

Jag blev både sugen och nyfiken på det påbyggda tornet till vänster.

Där vill jag sitta

Tänk att få sitta där och skriva på en roman mellan april och september. När jag vill ha en nypa frisk luft är det inte långt ner till havet. Vakna nu Bosse. Stå inte där och fotodröm. 😉

Lilla hjärta

Solveig tycks ha de gamla takterna kvar. Vad lätt det är att glömma. Börja gnälla för att man har vinterkänsla en dag innan första april. Tänk just idag är det exakt två år sedan Solveig gjorde alla hjärtan, i sanden på stranden i Hagestad naturreservat, som havet ”otrevligt” glufsade i sig. Jennifer som gick barfota i hjärtat. Bara en liten sträng vid strandkanten var snö och isfri. Hela tiden kom det soltörstande vandrare och ”störde” oss. Då kan man snacka om vinter. På framsidan av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kan ingen ana hur det ser ut bakom kameran.

DSC_29200003

Tiden rinner iväg som sand mellan fingrarna eller tårna. Snart är vi där igen. Fullt med bloggande människor på stranden. Inte ett moln på himlen. Jag längtar. Tror inte att jag är ensam om det ❤

 

Stå ut i tjugofyra år till…

Backagårdens café

Kön på Olov Viktors lockade inte. Därför var det ett lätt val att styra vidare på Österlen mot vårt andra favoritställe. Här är morotskakan nyttigare och godare. Alla blommor är också ett extra plus. Gott om plats än så länge. Turisterna har inte hittat till denna oas ännu. Om några veckor är det annorlunda.

krasse

vallmoinre vallmo

”Krasse och underbara vallmo fixar jag lätt. Vad heter de två andra?”
”Malva och jag tror att det andra är borstnejlika.”

malvaborstnejloiks

”Jag måste älska dig mycket mer, än du älskar mig.”
”Vad har du gjort med din ring?”
”Inget. Jag är oskyldig som vanligt.”
”Du måste ha fastnat någonstans.”
”Jag har fastnat för dig.” 😉
förlovningsringar

”Vi skippar strandpromenaden idag. Det får bli skogen i Hagestad naturreservat. Ska vi ta bilen eller springa över Hammars Backar?”
Hammars backar

”Jag hade inte en aning om att gurkbarn och morotsbarn växer i träden. Solveig! Tror du vi gått för långt? Är vi i ett annat land?”
”Det skulle vara du som är i ett fantasiland. Själv är jag på Löderups camping.”
gurkbarn

”Jag trivs i fantasilandet. Vilken stor ring. Kan det vara en förlovningsring för tjockhalsade från Gränna. Tror du att du kommer att stå ut med mig i tjugofyra år till.”
”Jag lovar inget.”
”Det där var inte rätt replik på förlovningsdagen. Ta tillbaka det. Annars slänger jag i dig i det kalla vattnet och det är inte säkert att jag slänger i ringen. Vad snabb du är. Vänta på mig…”
förlovningsring för polkagrisar

 

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del fem

 Omslagebild

Idag för exakt ett år sedan var det Påskdagen. Det var den stora dagen då omslaget mot alla odds kunde produceras.

Jag var så trött på den skånska vintern 2013 som inte ville släppa sitt grepp och hade inga som helst förhoppningar med tanke på all snö som fanns kvar. Ändå lastade jag in Solveig, Jennifer, systemkamera, handduk, en termos med varm dryck, varma sockor o.s.v. i bilen och åkte iväg mot Österlen i det soliga och vackra vintervädret. Vi började med att försöka ta oss ner på slingrande vägar i Hagestad naturreservat. Det var stora snödrivor, fullt av bilar och inga parkeringsplatser. Jag satt dystert kvar i bilen som gick på tomgång, medan Solveig och Jennifer försvann ner till stranden.
Onödigt att ens titta efter. Jag ville att framsidan skulle ha en bild där betraktaren skulle associera till september, inte sjutton en vinterbild, tänkte jag mörkt. Då kommer min fru tillbaka och vinkar ett okejtecken. Nere vid strandkanten fanns en smal remsa med sand där massor av soltörstande påskfirare flanerade och njöt.
Det rörde sig om en ganska smal remsa. Bakom våra ryggar var det flera lager av is med snö på. Solveig provade att göra hjärtan med en pinne som havet snabbt slickade i sig. Jag hade lust att leka trafikpolis och förhindra att någon gick i dem. Jennifer klippte bilder för glatta livet.
Sedan var det dags för etapp två. Fotspår i hjärtat. Jennifer tyckte inte det var så kallt att gå barfota. Vi åkte till Löderups strandbad en stund senare, där vi fick klättra över stora stenhögar. För säkerhets skull garderade vi oss med Mossby strand nästa dag. Flera hundra bilder. Ändå hade vi redan bestämt oss unisont för vilken bild vi ville ha till huvudbild redan när vi kom hem på Påskdagen. En konstnärligt lagd kvinna med blick för spelet noterade att vi inte hade samma hjärta på baksidan av boken, som på framsidan. Spelade ingen roll för oss. Vi valde den som var finast och var så nöjda.

Om boken skulle getts ut på ett etablerat bokförlag och de skulle ha stått för illustratören, hade jag haft bestämda önskemål. Plats: Galgberget i Halmstad, nära det gamla utsiktstornet. Sebastian och Lena tätt intill varandra på en bänk. En gammal fin antik gatulampa som var tänd, där ljuskäglan lyste upp mot det förälskade paret. En tänd stad framför dem o.s.v.
Detta var inte genomförbart med systemkameran. Jag ville ha ut boken i slutet av maj. Scenen i boken är från september. Höstfärger.

I februari 2013 kom jag på hur jag ville ha det. Tanken slog mig när jag lyssnade på en grupp som hette Runrig och som en bloggvän lagt in (tack Pisan). En av bilderna i musikvideon visade ett hjärta i sanden vid strandkanten. Då föddes min idé om att visualisera min fina boktitel ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, som Lena Sanders nämner under Rundans gatuskylt efter en magisk kväll.
Fortfarande var det gott om tid. Minst sex veckor kvar. Jag tog för givet att det skulle vara vår senast till påsklovet så att vi kunde ta in på hotell några nätter i närheten av en strand i Halmstad. Jag hoppades på soligt väder någon av dagarna. Jag kunde ju inte veta att det var en vargavinter som inte ville ge med sig…

En viktig detalj. En viktig hake. Det fanns inget kapitel om något hjärta i sanden i manuset. Otroligt smidigt tillverkade jag snabbt ett kapitel 24 som smälte in i handlingen och som utspelade sig i natursköna Steninge norr om Halmstad. Det var nästan så jag fick lust att tillverka ännu fler kapitel lite överallt i boken. 😉 Jag tyckte det var underbart att få skriva igen, då kände jag mig trygg med att vistas på hemmaplan, ensam med mina tankar, långt från tekniska beslut.

Vi var glada att vi betalade extra för ett provtryck. Lova att ni alltid gör det. Vi var inte nöjda alls med den mörka och dystra bild som mötte oss när vi packade upp provtrycket. Med en annan teknik lovade tryckeriet i Danmark att lösa detta problem. Ändå var jag spänd när jag tog emot alla dessa stora kartonger, öppnade en … och andades ut när jag hade första boken i handen.

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen.
Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken.
Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

 

Vår, vänskap och val

Många är vi som längtat till våren. Vi som bor längre söder ut är bortskämda med dessa efterlängtade tecken. När de kommer ler vi och när ingen ser det blir en del av oss lyckliga som små barn. Alla har vi våra egna vårtecken. Platser vi gärna återvänder till år efter år. Ibland är det i vår egen täppa. Säkert har många som jag sina privata favoritplatser. Har vi tid packar vi utflyktskorgen. Lämnar stresskostymen hemma. Öppnar våra sinnen vi haft lyckan att födas med. Njuter av sällskap eller bara sluter ögonen ensamma och tar in intrycken som är helt gratis. Låter oss smekas av de mjuka vindarna. Vårregnet har sköljt bort kalla och bitvis jobbiga vinterdagar. En del har upplevt skottningen som en pärs. Några olyckliga har halkat på en isfläck. Kropparna har varit stela. Tankarna dystra. Sakta suddas sorgligheterna bort på vår näthinna. Till nästa gång vintern gör sig påmind. Andra tycker att vintern är den bästa årstiden. Allra bäst är att gilla eller åtminstone acceptera det vi inte kan göra något åt. Vi som inte är ekonomiskt oberoende. Tänka klokt att var sak har sin tid. Efter en lång och dryg vinter kommer det en ny vår som vi borde vara tacksamma för. Inte ta för given. Istället ödmjukt tacka för möjligheten. Det är en ynnest som gör mig varmglad varje år. Lite mer för varje säsong. Tack för att jag får vara med en gång till, tänker en tacksam inre röst.

Vänskap har inga årstider. Men det är i kristider vännerna testas. Det är i de trånga öppningarna i livet vi får muskler likt puppan som kämpar på i sitt skal. Vänner är ett grekiskt ord som står för en intim relation. Har man en bästa vän kan man möta vilken trist och grå vardag som helst. Jag hörde på webben att vi behöver 21 fysiska berörningspunkter varje dag för att ersätta bekräftelsebehovet. Hur många vänner på Facebook motsvarar det? Ärligt talat finns det ett tal som gör det rättvisa? Kan riktig närvaro mellan fyra ögon ersättas? Komplement. Surrogat. Bättre än inget alls. Skype är en modern variant. Men aldrig fullt ut anser jag. När man är med någon medmänniska som man har fullt förtroende för rasar alla murar och stängsel. Tidsbegrepp försvinner. Energi lagras. Endorfinerna bildas. Det är här och nu. Vi blir ett. Först då går det att känna en obeskrivlig tacksamhet över livet. Livet som vi inte ska ta helt självklart. Motsatsen är dåliga vänner. Hörde i samma inslag att man inte ska gå ifrån dem. Mannen gjorde en kort paus. Sedan sa han. ”Spring.” Energitjuvar och de som vill leda in oss på fel spår i livet är inget att hålla i handen.

Tänk så många val vi gör i livet. Medvetet och omedvetet. Tur vi inte räknar dem. Oftast går de på automatik. Svårast tror jag att det är för ungdomar som inte skaffat sig livserfarenheten ännu. Livet är en lång resa för de flesta av oss. Många stationer som ska besökas. Ibland blir vi försenade. Det händer att vi hoppar på fel tåg. Utan rätt vägledning kan det till och med leda till att vi inte ens hittar tillbaks till spåret. Det rätta spåret. Istället virrar vi ändlöst omkring utan något mål eller något fast att ta tag i.
I vissa sammanhang tror jag att det är nyttigt och nödvändigt att våra barn väljer fel väg. En liten bit. För att inse att det är fel. Ändå måste de då vara starka, våga stå emot och i bakhuvudet tänka på vad de lärt sig genom att lyssna på äldre förståndiga människor. Exempelvis kloka mossiga föräldrar. Sätta ner foten innan det är försent. En svår situation. Ibland kan grupptryck stressa beslutet.

Jag skulle skriva om våren men tankarna fladdrade iväg till två andra saker som börjar på bokstaven V och plötsligt höll jag på att gå Vilse i mina egna tankegångar. Samtidigt som jag tänkte skrev jag ner dem här. Just för dig läsare. Mina privata tankar som föddes av att jag lyssnade på ett inslag på Webben och som fick mina egna tankar att fladdra till likt en vårfjäril mellan sina blomstopp.

Eftersom vi flyttat så ofta har vi fått ändra val och mål med våra vårutflykter. Här är ändå några av de saker jag kom på just i skrivande stund. Kära platser som vi mått bra på. Bokskogarna i Åkulla, Galgberget i Halmstad, Guds ängar en bit från Falkenberg, blåsipporna i Berg, triftblommorna nedanför Skallen i Haverdal, backsipporna i Grevie backar, se de nyfödda djuren i Hembygdsparken i Ängelholm, Vallarna i Falkenberg, båtturer till Ven, rapsfälten i Skåne, liljekonvaljen och alla fåglar i Hagestad naturreservat. Balsamoaser där vi tankat energi och bara varit. Fjäderlätta. Harmoniska i både kropp och själ. Livet har för en stund varit helt kravlöst. Stunder där vi önskat att det gick att stanna tiden.
Önskar DIG läsare en fin söndag.
Kram.

Ännu ett lov har passerat revy

DSC_0137

Ännu ett lov har passerat revy. Ett ovanligt sådant. Inte ofta som jag varit ute och skottat snö ett påsklov. Dessutom har snön legat kvar hela tiden. Vi som flyttade längre söderut för att njuta av bättre väderlek. Samtidigt är det bara att acceptera läget och träna på tålamodet. Dumt att lägga ner energi på att klaga. Vi har haft det mysigt i vår familj. Umgåtts på olika sätt. Men även detta lov har gått i Mina fotsteg i ditt hjärta´s tecken. Vilken känsla det är att läsa längre texter från ett prasslande papper. Fast jag är en van skärmläsare sedan 1987 kommer aldrig denna teknik att vinna över gårdagens för mig. Jag har bestämt mig för att vara en bokälskare av gamla stammen till min sista ”läsardag”. Möjligheten att slänga mig ner var som helst. Inne eller ute. Vända blad med fingrarna. Gå tillbaka i handlingen. Låta boken vila en stund på mitt bröst i soffan. Sitta i skuggan under ett äppleträd. Eller med fikakorgen bredvid mig – lägga ifrån mig boken och betrakta mitt älskade hav från en favoritbänk, samtidigt som jag i mitt inre befinner mig någon helt annanstans i världen. D.v.s. om boken är fängslande och har fångat mig i sitt grepp.

Vi drog ut hela manuset. Inlagan som det kallas med ett finare ord. Tillsammans låg vi i sängen på morgonen och läste igenom ett antal kapitel. Sedan gick jag upp och gjorde ändringar på skärmen. Det är alltid med en blandad känsla som jag funderar på om det är bra eller dåligt att vi fortfarande kunde hitta små fel eller komma på några nya vändningar på några ställen. Givetvis är det bra. Samtidigt ger det mig en osäker känsla. Visst handlade det mest om petitesser. Ett enda mellanslag för mycket mellan ” och första bokstaven. Glömt ett frågetecken. In med några fler kommatecken. Ta bort någon mening m.m. Fast vi hittade även ett par stycken åt grövre hållet.

Chanserna minskar för varje gång att hitta allt. Provtrycket är vår sista chans. Det är tur att jag även ska låta en riktig expert granska det. Om vi skulle missa ett fel på första sidan skulle det reta mig för alltid.

Baksidestexten som jag kämpat med länge fick ett snabbt slut. Jag tyckte jag var ganska nöjd när jag för ett tag sedan kom på vilken teknik jag skulle tillämpa. Insåg att det inte var superbra, men klart bättre än mina stapplande tidigare försök med detta svåra projekt. Man ska locka men inte avslöja för mycket. Solveig tyckte inte det var bra. Jag ställde henne mot väggen. ”Det är lätt att klaga på andras. Om du nu vet hur det ska vara. Gör det då. Du får fria händer.” Själv gick jag ner en våning för att cykla på motionscykeln en halvtimme. Efter en kvart hörde jag steg i trappan. Sedan var det högläsning under cykelutflykten som inte förde mig en enda mm framåt avståndsmässigt men… Jag tog upp en spontan applåd. SolBo Förlags förlagschef fixade det galant. Jag köpte det rakt av. Hon har trots allt läst manuset några gånger. 🙂 Detta är ju i normala fall en uppgift som experterna, de anställda på förlagen, skriver. Inte författaren.

Snön har ställt till det med omslagets framsida. Jag ville ha ett foto från en scen en bit in i handlingen. I det läget finns ingen snö eller is vid havet. Jag och Solveig var nere en kylig eftermiddag och spanade. En liten bild skulle gå att ordna men det skulle bli kallt för Jennifer att gå med uppkavlade byxor i sanden. Längst nere vid strandkanten i den lutande sanden var det snöfritt. Vi har provat några gånger tidigare i vintras när det varit snöfritt på någon strand. Skrattat när en större våg stulit vårt hjärta. Fördröjningen från när en färja kört sin rutt ställer till det i våra trakter. Helst med den nya katamaranen till Bornholm, som är direkt livsfarlig för badande. Den kommer att stjäla ett barnliv förr eller senare trots ändrade rutter. Det skrämmer mig. Allt handlar om money, money i första hand.

Så kom Påskdagen. Solen lyste starkt in på oss vinterbleka varelser. Vi bestämde oss för ett försök efter ännu en underbar Solveigmiddag. Oj vad hon skämmer bort mig på loven. Jag hade inga stora förhoppningar med resan. Jennifer, systemkameran, handduk och varma sockar var nerpackade. Jennifer var inte nerpackad. Hon satt i baksätet. 🙂 Ju längre österut vi kom desto mer snö fanns det runt vägarna. När vi svängde av mot Hagestads Naturreservat smalnade vägen. Högarna med snö kröp närmre bilen. Ändå hade folk letat sig hit. Vi fick flera möten där vi fick stanna bilen. Det var fullt med bilar längst ner mot havet. Jag ställde bilen dumt med framhjulen i en stor snödriva. Solveig och Jennifer gick ut. Jag såg all snön och tyckte det var onödigt. Blev därför överraskad av att Solveig nickade efter en stund. Betydde att jag skulle gå ur bilen. En lagom sträng av sand fanns längst ner. Vattnet hade gjort is av snön en bit upp mot land precis bakom våra ryggar. Solveig ritade hjärtan i takt med att havet suddade bort dem. Det kom hela tiden folk som ville göra fula skoavtryck i sanden. 🙂 Jag hade lust att transportera dem på ryggen förbi filmplatsen. Givetvis blev det många blickar från åskådare som undrade vad som var på gång när Jennnifer tog av sig skor och strumpor. Många bilder togs. Vi bytte även strand. Nästa dag körde vi andra hållet och svängde av på en liten väg som jag velat köra ner på flera gånger tidigare vid Mossby strand. I havet stod en fiskare med våtdräkt. Detta var mer överkurs. Jag hade redan bestämt mig för en huvudbild och en liten bild från förra dagens resa. Min inre bild stämde överens. Så där kunde det ha gått till. Den romantiska stunden på stranden. Dagen innan solen gick i moln för Sebastian.

Tack och eftersnack sidan, vänster och höger flik. Små korta texter som kan hjälpa eller stjälpa stora lass. Allt ska vägas på en våg. Jag valde att låta tre personer från min bloggvärld bidra med några rosor om mitt skrivande på vänster flik efter en sekvens från ett spännande parti i boken.

Författarporträttet. Jennifer tog 85 bilder. Jag fick snabbt ner det till tjugo aktuella. Sedan var det tretton kvar en stund innan de reducerades till åtta. Kvinnorna i huset hade sin speciella favorit. Själv hade jag klarat mig utan alla. Under en lång tid vandrade jag mellan bilderna. Kolera eller pest. I nuläget har jag två kort som jag kan tänka mig. Lägger troligen upp tre som tillgängliga pressbilder om någon tidning får för sig att skriva en rad. Skriver de ris får gubben på bilden skulden. Själv är jag 26 år och oskyldig som vanligt. 🙂 Festligt att jag valde mellan två koppfavoriter. Blå Amanita eller Zebra. Många av er kommer att tycka att jag valde fel om vi går efter kopptävlingen på bloggen. Men någon i Finland borde gilla mitt val. 🙂 Ännu mer komiskt är att kaffet som jag hällt i koppen syns på nästan alla bilder. Men inte på den bilden som jag antagligen kommer att välja som förstabild. Typiskt när jag skickligt balanserat i fåtölj, i soffan och på balkongen.

Solveig la ner flera timmar med att jobba på framsidan under Annandag Påsk. Hon lyssnade på en man på nätet som instruerade henne hur man gör. Jag blev supernöjd. Nu är det bara att hoppas att de som inte har en aning om vem Bosse Lidén är blir sugna att bläddra i boken om de ser den lockande bilden. Titeln har jag alltid varit nöjd med. Adekvat med handlingen.

Imorgon ska jag vara privat och prata om ett oväntat möte jag råkade ut för en dag när jag egentligen borde varit i skolan. Istället reste jag iväg på livets skola på räls.

Ord som berör mig; 2

DSCN5851”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som går vilse.”

Tomas Tranströmer

”När någon rör vid en förvandlas man till den man alltid velat vara. Och kanske en gång var, men nära nog glömt.”

Göran Tunström

Fotnot: Jag gillar de där två citaten. Så mycket att de gästspelar i mitt manus ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Bilden är från Hagestad naturreservat. En oas på Österlen. Längtar till en fylld picknickskorg och en solig vårdag.
Idag måste jag försöka hinna med att läsa en stund i boken jag har på mitt nattygsbord. ”Styckerskan från lilla Burma” av en av mina favoritförfattare. Håkan Nesser. Den femte och sista boken om polismannen Gunnar Barbarotti.
Vilken bok ligger på ditt nattygsbord just nu?

Imorgon kommer min blogg att innehålla tio rester av julen 2012 som ska studeras noga av två stycken personer. På tisdag ska jag bli allvarlig i en ny Funderare. Fredagens kåseri handlar om en hobby som jag började med och som inte var så uppskattad av övriga familjemedlemmar om jag ska vara ärlig. En av dem blev till och med nervös av vad jag höll på med. Månadens boktips kommer en dag. Ni som vill förverkliga er dröm ska läsa noga. Sedan lämnar jag övriga tre dagar öppna. Vita dagar? Berätta om hur mitt manus kom till och hur jag jobbar med det för tillfället? Eller är ni mogna för att läsa en novell som jag skickade till en tävling i Västerbotten? Den skrev jag under två dagar när jag ville ha ledigt från skrivandet av manuset. Kände för att göra något helt annat. Testa nya begrepp och tankar. Skrev det mest för skojs skull och flirtade med trakterna runt Umeå. Ha en skön söndag.  

Euforin har lagt sig

Måste erkänna att luften på något vis har gått ur ballongen. Grannens röksignaler har lagt sig till ro. Till och med flygmyrorna som när de tjusigt som vattnet i en fontän flög upp från ett hål vid en av våra trampstenar i trädgården, har försvunnit iväg till sin nya frihet.

Ingen har ringt från Svenska Spel. Dags att se sanningen i vitögat. Den största orsaken måste vara att vi hade fyra fel på den bästa Lotto-raden  😦

Jag blir aldrig avundsjuk på andra människor. Inte inom något område. Jag kan önska att jag hade en viss persons gåva som den fötts med eller tränat upp under flera slitsamma år. Måla tavlor, fixa till underbara trädgårdar eller komma på en smart uppfinning för att ta tre exempel från högen. Däremot kan jag bli vemodig till sinnet när Rickard Sjöberg och hans hjälpredor delar ut de riktigt stora pengarna och bilen i Postkodmiljonären. Jag för ingen statistik över de nya ägarna till bilarna, men ofta är det den riktigt gamla personen i gruppen av vinnare som får bilnycklarna. När den lätt virriga bilägaren berättar om att den sista bilen såldes för tjugo år sedan, eller att han eller hon inte ens har körkort, blir jag illa berörd. När Postkodmiljonären har Grannyran och vinnaren till tio miljoner knappt kan ta sig upp för trappan till scenen på grund av skröplighet och ålder, gör det mig vemodig till sinnet. Jag funderar på om det finns barn som tidigare brytt sig om sin förälder eller giriga barnbarn som plötsligt gör sig ärende att hälsa på. Främmande elaka människor som ringer, skriver eller kommer på natten när ingen ser. Jag vet. Jag tar lätt ut sorgerna i förskott. Sanningen kan vara tvärtom. Jag blir själaglad när det visar sig bli en solskenshistoria. När de stora pengarna hamnar på precis rätt ställe. Sådant får vi tittare inte reda på i det ögonblicket. Vi lämnas åt vår egen fantasi eller slängs rakt in i ett nytt reklaminslag, men ibland dyker det upp i en veckotidning vid ett senare tillfälle.

Det jag egentligen vill komma till är att jag anser att det hade varit mycket bättre om tio personer fått var sin miljon än att alla tio miljonerna hamnar hos en och samma person. Nu lämnar jag Lotto och pengar åt sitt öde.

Jag kastar en hastig blick på min nya tuffa klocka från Regal. Jag struntade i att kvinnan i köpcentret sa att det var en damklocka. Petitesser. Vaddå? Det finns inga höga klackar på den. Den doftar inte damparfym. Den har inga speciella kurvor som är avslöjande. Däremot har den en stor urtavla och lila färg. Än så länge visar den rätt tid. Dessutom sommartid. Rätt tid för att njuta av den sena värmeböljan som vi drabbats av här i söder under en veckas tid. Imorse när jag vaknade var det tjugo grader ute. Kanske har det varit en tropisk natt. Nu ser jag fram emot en familjeresa till Skillinge på Österlen. Där ska vi träffa trevliga människor. Äta medhavd matsäck i Hagestads naturreservat. Stanna till en stund på stranden. Doppa tårna, möjligtvis vristerna. På hemvägen är två fasta stopp inplanerade. Först festa till det med fika på Backagårdens café & växthus. Det är ju Jennifers sista sommarlovsdag. Förra gången satt vi inomhus bland vinrankorna. Med dagens väder får det bli en av alla härliga vrår i den stora trädgården. Överallt finns små rangliga bord med udda stolar. Omgivna av olika sorters blommor. Fritt fram att välja en skugg- eller solplats, avskilt eller nära bordsgrannar. Med tanke på att det vattnas i munnen på mig när jag sitter här och skriver och ser maffiga bilder framför mig, får det bli en skuggig oas så att inte vissa saker smälter bort. Sista stoppet är planerat att bli Österlenkryddor. Den familjeägda Gårdsbutiken där man blir frestad att köpa något som man absolut behöver, eller inte behöver. Frestelserna är många för både ögat och gommen.

Just nu visar sig Österlen från sin bästa sida. Det är så skönt att puttra fram på landsbygden. Göra små spontana stopp när man ser något lockande. Loppisar, vernissage, alla sorters utställningar, gårdsbutiker m.m. Runt nästa kurva kan finnas en lockande skylt. Det är tätt mellan utbuden.

Inget. Absolut inget av all denna kreativitet som råder slår det som jag helst vilar mina bruna ögon på. Det naturliga. Det skiftande landskapet som alstrar energi inom mig. Ger mig sinnesro. Får mig att känna mig liten men samtidigt ödmjuk och trygg. Vilket under att få chansen att se och suga in allt detta. Helt gratis.