En naken kvinna åt gången räcker

Det måste ha sett festligt ut. En stor grupp av människor av samma kön som satt, stod och halvlåg. Alla livligt viftande åt samma håll – mitt håll. Snett framför dem försökte min blodsockerfattiga hjärna komma i rätt balans. Jag läppjade på min Cola och försökte njuta av havsutsikten. Det glittrade i det somriga vattnet. Jag såg Danmarksfärjan närma sig hamnen. Sakta kände jag kolhydraterna återvända till min diabetikerkropp. Försynt vände jag mig om för att se vilken populär person som befann sig bakom mig. Var det Uffe Lundell som stannat kvar efter gårdagen spelning vid Varbergs fästning? Han skulle säkert kyssa havet en sista gång.

Jag hade varit i mysiga Träslövsläge och badat. Denna fiskehamn är en av mina många favoritplatser på västkusten. Innan jag åkte hem till Falkenberg svängde jag in till Varbergs bibliotek för att hämta en bok som jag hade beställt. Inne på bibblan kände jag de första signalerna, kroppen började bli seg. Jag sneglade på klockan. Det var redan en bit över fikatid för Skalman. En stor del av min energi hade gått åt till att simma och leka kurragömma med några leksugna brännmaneter. När jag kom till bilen hade jag ingen lust att fika i bastuvärmen eller på parkeringen. Fast jag är diabetiker kan man väl få ha några krav på livskvalitet. På studs bestämde jag mig för havet vid fästningen, som den livsnjutare jag oftast är.
På darriga ben klev jag ur bilen med min kylväska och filt. Det fick bli rakt ner. I mitt flummiga tillstånd var det inte förhandlingsbart att leta efter världens bästa plats. Rakt ner fanns det bara vassa stenar. Jag tittade med oklar blick mot vänster och såg en kille och en tjej på en perfekt klippa tjugo meter bort. Bakom dem såg jag lediga klippor men vågade inte klättra dit. Jag vecklade istället ut filten och öppnade fumligt min väska. Bestämde mig trots mitt darriga läge för Light Cola. Detta för att undvika jättehöga värden på hemvägen, om jag valt den söta Cola som egentligen behövdes just nu.
Jag hade förutom de två obligatoriska smörgåsarna ett äpple med mig. Efter några glupska bett på frukten tittade jag förstrött på dem som råkade befinna sig närmast mig. Det skiljde säkert tjugo meter åt andra hållet också. Närmast låg en läsande kvinna i bikini och en tant i brun baddräkt. Nedanför dem fanns det ett räcke med en trappa rakt ner i havet. En äldre kvinna med en röd badhandduk virad omkring sig närmade sig trappan. Jag sänkte blicken från Grenåfärjan och såg förvånat hur kvinnan tog av sig handduken och knöt den runt trappräcket. Med sin skrynkliga rumpa gick hon försiktigt nerför trappan. Aha! Någon gammal frisk tanke vaknade till liv. Jag befann mig i ”Syndens Näste”. Staden där tanterna börjar slåss om någon okänd kvinna lagt rabarber på deras gräsplätt inne på Nudistbadet. Det hade jag nyligen läst i Hallands Nyheter. Inte en gång utan vid flera reportage genom åren. Sakta vred jag på huvudet och såg nu att den där tantens baddräkt inte alls var brun. Hela tanten var kroppsligt brun som en pepparkaka. Samtidigt som jag åt på min första smörgås försökte min tröga hjärna smälta informationen. Även en nyfikenhet började växa i takt med att blodsockret lämnade farligt låga gränsen. Utan att kunna hejda mina nackmuskler vred jag diskret på huvudet. Först nu insåg jag att överallt låg det kvinnor som glömt att önska sig badkläder i julklapp. Fortfarande var jag inte tillräckligt skärpt för att känna mig generad. Dessutom fanns det unga paret med kläder till höger om mig. Frestad vände jag mig om och såg varken staket eller plank. Så vitt jag visste hade jag varken flugit dit eller klättrat över ett elstängsel. Jag kände ingen extra värme i rumpan. Inga hål i mina nya sommarshorts efter en taggtrådskontakt. Nä. Jag hade på darriga ben tagit mig fram på offentligt område. Det var jag helt övertygad om.
Efterhand som sockret steg mot ett normalvärde flyttade jag blicken mot havet igen. I ögonvrån märkte jag att någon viftade som en stins. Nu var jag mitt vanliga blyga jag och låtsades som inget. Jag var rädd för att stinsen var näckklädd. Som en sommarepidemi spred sig viftandet bland klipporna. Ett par tjejer reste på sig. Somliga skrek något ohörbart. Trots mitt stirrande över havet förstod jag att det var lynchstämning på gång och att lilla snälla jag plötsligt var både i centrum och huvudperson i detta drama i verkliga livet. När en barsk kvinna började prata med en hög stämma förstod jag att Uffe Lundell inte var föremålet för deras dyrkan. Det var ingen mindre än Bosse Lidén som fått deras adrenalin att pulsera i blodet. Jag tog bort bladet från munnen. Letade bland alla ord jag lärt mig genom åren.
”Jag skulle bara fika”, var det enda snusförnuftiga textilBosse fick fram mellan tuggorna. Detta verkade inte alls lugna de argaste kärringarna. Med risk för att de bruna rumporna skulle skifta åt pionrött tog jag demonstrativt sakta ett sista smörgåsbett. När jag gick mot bilen bubblade det upp ironiska kommentarer som jag istället borde ha kläckt ur mig. Jag var arg, omtumlad och road i en salig blandning. Dessutom övertygad om att jag var oskyldig. Om jag varit lagd åt snuskhållet kunde jag väl hyrt en video från hemliga hyllan. 😉
Det var nog tur att min hjärna fortfarande led av sockerbristen och jag inte hade sagt någon av dessa dräpande fraser. Gatlopp kan vara jobbiga även för en gammal sprinter. Dessutom var mina smörgåsar slut.
På hemvägen kom jag på ännu fler smarta saker jag borde ha kläckt ur mig. Nåväl. Det går fler tåg. Om jag tar på mig fiskmåskostymen nästa gång. Döljer propellern under fågeldräkten. Landar på en behaglig sten en lagom lång bit ut från land. Blandar mellan fågelläten, mänskliga rörelser och strupljud kan de få lite att fundera över. Om jag skulle ta och vifta med en färgglad BH och en trosa för skojs skull. Då är frågan om de kastar smörgåskanter eller småsten mot fiskmåsen. 😉

Kra! kra! För er som är ovana med fågelspråket. Trevlig helg betyder det med denna betoning.

Annonser

En svärande groda

Jag satt i mitten i en lektionssal där bänkarna var formade till ett pedagogiskt U. Där framme vid overheaden stod läraren och pratade om hur viktigt det var att vi fick Sverige och framför allt Falkenberg på fötter igen.

Tillsammans med ett tjugotal andra deltagare gick jag en Starta Eget kurs. Alla hade vi olika ambitioner med kursen. Någon skulle starta en kryddträdgård, en annan ett Vandrarhem, en tredje en smedja. Själv skulle jag förverkliga min svärmors stora dröm och öppna ett museum så att människor fick njuta av alla hennes samlingar. Framför allt de fina porslinssakerna.

Huvudläraren hade själv varit en framgångsrik företagare tills för några år sedan, när hans företag sveptes med i den ekonomiska kraschen. Då gick han i konkurs. Nu hade han näringsförbud i x antal år. Jag upplevde honom som en duktig och pedagogisk instruktör. Lugn och eftertänksam. Ändå kunde jag stundtals se den där personligheten han hade varit i sina glans dagar. Så långt ifrån min egen värld där jag alltid satt människans värde framför pengar. Jag funderade ibland på om han hade blivit en bättre människa, mer ödmjuk av sina motgångar. Det verkade så, eller var det bara en fasad? Lugnet före stormen när förbudet hävts?

Nu lyssnade jag på hans utmärkta föreläsning. Jag brukade ha en bra förmåga att stänga av allt annat när det var något viktigt. För egentligen hade jag det just då väldigt tufft på hemmaplan. Solveig hade närståendepenning för vård av nära anhörig. Hennes mamma hade blivit drastiskt sämre de sista veckorna. Under sommarlovet hade Solveig åkt hem varannan vecka till sina föräldrar. Nu hade höstterminen pågått några veckor. Lilla Jennifer var alldeles för långa dagar hos fel sorts dagmamma. Vår dotter var helt slut när jag hämtade henne efter kursdagarna. Skälet till att jag gick på kursen var att min svärmor så gärna ville se museet en gång i sitt liv innan cancern skulle vinna kriget i hennes kropp. Annars hade jag givetvis väntat till vårkursen och nu förstod jag att den biten av hennes dröm inte skulle gå i uppfyllelse.

Vi hade redan i kursstarten muntligt var och en berättat om våra planer och skälet till att vi gick kursen.
Nu hade läraren Sven kommit riktigt i gasen där framme. Var allt annat än lugn. Han eldade på sig själv. Pratade hetsigare. Fick ett nytt kroppsspråk. Yvigare gester.
”Sverige behöver komma på fötter igen. Men det är viktigt att vi tänker rätt. Vi behöver inte ett JÄVLA museum till i Falkenberg…”
När han spottat ur sig ortsnamnet stannade han till. Verkligheten hade hunnit ikapp honom och bultade på dörren. Sven insåg att han inte befann sig på ett flott hotell och frukostpratade inför ledande välklädda personer i affärsvärlden och kunde invänta applåder. Han var anställd via Arbetsförmedlingen som instruktör eller kurslärare för en brokig grupp människor som av olika anledningar funderade på att starta en verksamhet…och nu var det knäpptyst i den enkla salen.

Sven letade upp min blick. Min blick var som vanligt. Mina tankar var privata.
Han sträckte upp en hand.
”Förlåt Bosse.”
”Det är lugnt. Fortsätt du.”
Fler ord hade jag inte att bjuda på.

Det var lugnt för mig. Jag hade tillräckligt med saker att tänka på ändå. Kvällssamtal med en ledsen fru som jag inte kunde krama för att jag inte var född med trettiomilsarmar. Jag visste att Sven inte sa det för att vara elak mot mig. Det var en groda som hoppat ut. Han hade rätt. Hur skulle det se ut. Om finaste gatan i Falkenberg hade olika sorters museum sida vid sida. Där de visade upp leksaker, dammiga böcker, bokmärken. Inte ens museet med gamla traktorer skulle få Sverige på hjul igen. Samtidigt tänkte en annan sida av mig: Måste allt gå ut på att tjäna pengar eller lura andra på pengar. Finns det inte plats för oss andra udda fåglar? Vi som vill ge våra medmänniskor något annat. Behöver alla tjäna miljoner? Ingen blir nöjd ändå. Går det att flytta företaget till ett annat land för att suga ut mer…

Sven hade inte behövt vara orolig. Med eller utan den fula svordomen slapp han ett till museum i sin stad. Jag hittade den perfekta platsen nio mil därifrån. Till och med i ett annat landskap. Skälet till att han valde säga ordet museum var antagligen att det just då stod rätt mycket i Hallands Nyheter om ett fotomuseum i staden, där ägaren ville ha hjälp ekonomiskt av kommunen.

Jag är en enkel man. Brukar ibland tänka egna tankar. Som den här banala. När vi små människor är framme vid slutstationen spelar det ingen roll om man tjänat miljarder på bra eller mindre bra företag. Jag är ganska säker på att det då handlar om helt andra kriterier. Själv känner jag mig varken bättre eller sämre än andra. Jag har mycket kvar att jobba på. Jag är t.ex. väldigt dålig på att kliva över människor. Helst de som redan ligger. Jag hoppas att det inte beror på att jag inte har tillräckligt långa ben, för det går inte att ändra på…nu.