Skyddsänglarna jobbade övertid

En grå småduggande västkustmorgon i januari 1977 hoppade jag in i baksätet på en svart Volvo PV 444, efter att först ha låst min hoj utanför gymnasiets cykelparkering. Bredvid mig satt min namne, i framsätet två andra grabbar. Alla andra i vår årskurs tog samma morgon tåget från Halmstad ner till Lund. På det traditionstyngda universitet skulle vi under dagen få information om alla möjligheter som erbjöds på de eftergymnasiala utbildningarna. Framtidens smörgåsbord var dukat i Skåne.
I denna stund var jag lyckligt ovetande om att vi aldrig skulle nå fram till Lund. Istället hängde jag med i tugget som växlade mellan handbollsklubben Drott, fotbollslaget Bollklubben, om The Ramones var bättre än ELO och snyggaste brudarna på skolan. Stundtals var det svårt att höra vad Otto och Gert gafflade om i framsätet när den högt uppskruvade Jeff Lynne och alla stråkar överröstade tonårsrösterna.
Otto var den i klassen som skaffat sig bil först. Mitt mål var att fixa körkortet på påsklovet. Redan nu kunde jag inte låta bli att jämföra min körteknik med Ottos och insåg att jag vann den matchen. Det var inte bara det att han körde fort. Alltför ofta skrattade han och vände huvudet åt fel håll, letade kassettband samtidigt som han rattade utan blick på trafiken. Vi slängde ur oss pikar inbäddad med pojkhumor. Ibland hjälpte det korta stunder så att han fick fokus på det viktigaste.
Det var mer än tio år kvar tills E6:an skulle bli motorväg och få separata vägbanor med två filer i varje riktning. Nu var det bara på korta sträckor som det fanns omkörningsfiler. Hastighetsgränsen var 100 km. Otto tyckte det var häftigt att sticka ner högerfoten långt ner i botten trots att det börjat ösregna. Han sjöng glatt med i refrängen till ”Evil Woman”. När vi klättrat en bit på Hallandsåsen bytte vädret karaktär. Först blev det snöblandat för att på toppen gå över till ymnigt snöfall. Jag var glad under nerfärden, för att det inte låg någon tung lastbil med släp framför oss på den slingrande vägen ner mot Hjärnarp och hoppades att Otto lärt sig motorbromsa i trafikskolan.
Det var skönt när vi till slut rullat ner för åsen. Ändå sa jag till Otto att sänka farten. Vi låg bra till tidsmässigt.
”Bobo! Sa du höja farten?” skojade han och drog på extra.
Där någonstans gled mina hemliga tankar iväg till en speciell blond tjej som jag visste skulle ta tåget. Just då skulle jag gjort mycket för att få sitta bredvid henne. Hon signalerade trygghet och värme. Lockelsen att kunna smita iväg tidigare från dagsprogrammet och komma hem fortare hade tonat bort den sista halvtimmen. Jag hade mognat fort i det obältade baksätet.
Det hemska skulle kunnat ha hänt igår. Fortfarande ser jag scenen kristallklart från min plats till höger i baksätet:
En sladdande svart PV som glider över till vänster sida.
”Bromsa inte!” rösten kom försent från en av oss utan rattkontakt.
Vi befann oss på en lång raksträcka när Otto vevade runt med ratten. Just då fanns ingen bil i mötande filen. Strax innan vi skulle åkt ner i diket på vänster sida rätade Otto upp bilen, men kunde inte ta sig över till höger sida på grund av en snövall som bildats i mitten. Efter det att däcken kommit i clinch med vallen åkte bilen på nytt mot vänster dike. Hastigheten var alltför hög med tanke på väglaget, men gick inte att göra något åt. Bromsa skulle ha varit ödesdigert.
Den där pricken som jag anat på avstånd i den dåliga sikten kom allt närmare. Jag registrerade som baksätesförare att det var fronten på en hög lastbil. Tidsmarginalen ströps snabbt. En tystnad rådde med ens i bilen. Mitt hopp för att bilen skulle komma igenom den höga snövallen var ute.
”Styr ner i vänster dike”, sa jag stilla.
”Det går för helvete inte.”
Jag var inte det minsta rädd. Ett inre lugn inföll när jag insåg att mina dagar skulle sluta här. Lastbilen och världen utanför försvann. Istället blixtrade det till och olika stillbilder dök upp framför näthinnan. Jag minns inte hur många bildsekvenser som kom. Det var väldigt många och de kom sekundsnabbt. Någonstans retar det mig att jag inte kom ihåg vilken tjej som dök upp. Däremot minns jag flera bilder och episoder från saker jag gjort under mina snart arton år; Personer som stod mig nära. Mamma, pappa, syskon, mormor, semestrar, kalas. Inga suddiga bilder. Allt var helskärpt när bilderna svepte förbi.
Om Otto såg bilder eller filmer vet jag inget om. Jag måste ge honom en eloge för att han inte gav upp. Plötsligt fick däcken fäste och vi skakade till när PV:n kom igenom vallen och gled in på rätt sida av vägen strax innan flertons-lastbilen passerade förbi. Det handlade mer om tiondelar än sekunder.
Det fanns just där ingenstans att vända på, om vi nu inte skulle göra en U-sväng på motortrafikleden. Därför fortsatte vi färden med våra nya liv. Otto höll en lägre hastighet någon mil, men snart var han uppe i hundra igen. Det hjälpte inte att vi tjatade på honom. Slå honom i huvudet var heller ingen god idé. I hans värld var han oslagbar och odödlig.
Nästa gång hände det snabbt. På nytt gled bilen över till fel sida vägen. Den här gången kom det bilar mot oss, på närmare håll. Jag såg inga nya scener från mitt tidigare liv, utan trodde stenhårt att den här gången kunde vi inte komma undan med livet i behåll. Inte två gånger under samma timme. Vi hade fått vår chans och inte tagit hand om den. Min puls skenade iväg.
Otto verkade inte det minsta rädd. Han såg sig som en Ronnie Peterson som då var vår stora formel-1 stjärna i racervärlden. Skillnaden mot förra gången var att bilen åkte fram och tillbaka mellan vänster och höger sida flera gånger, som om vi åkte bilslalom, eftersom det inte bildats någon vall i mitten av denna vägsträcka.
Första gången gick det bra när vi fick möte. Just då befann vi oss på högra sidan i ”svarta faran”. En stund senare var PV:n tillbaks på vänster sida för att någon sekund senare befinna sig på höger sida igen. Vi såg att det kom tätt med bilar mot oss.
”Ratta ner bilen i diket” skrek någon.
Otto lydde för en gång skull.
Det var ett djupt dike. Vi skakade till och våra kroppsdelar fick sig en kyss både här och där. Omtumlade kom vi ut från bilen och gick stapplande i snövädret mot en lantgård. Bonden som var fåordig drog upp bilen från diket med hjälp av en traktor och kedjor.
Nu blev det stränga order från baksätet.
”Vi kör hem till Halmstad. Du kör i 40 km. Inte en enda kilometer fortare. Hajar du!”
Vi höll ögonen på hastighetsmäklaren och röt till varje gång visaren gled över avtalet. Det blev en dryg hemväg. Jag kände kroppen skaka okontrollerat. Chocken hade kommit ikapp mig. Ändå kunde jag ta till mig texten i 10 CC låten ”The things we do for love”. Sjöng med ljudlöst inbäddad i ett slags valiumtäcke.
När vi gick ut från bilen vid skolan, satte sig min namne på huk. Bosse spottade på asfalten efter att han sparkat på framdäcket.
”Otto för fan! Vet du om att mönstret knappast kan vara en mm? Däcken är helt blankslitna.”
Svaret han fick var omoget, billigt och följdes av ett nervöst skratt.
”Man kan inte få allt för femton hundra spänn.”

Den kvällen sände jag tacksamma tankar till min skyddsängel. Denna januaridag då jag fick två nya chanser var varken första eller sista gången som jag räddats från en alltför tidig död. Jag borde vara mer tacksam än jag varit. Det är så lätt att ta livet för givet när man är ung och frisk. Livet är inte rättvist. Ofta har jag funderat på varför inte alla har skyddsänglar. Mitt hjärta blöder för alla små barn, kvinnor och äldre människor som råkat ut för hemskheter i mörkret. Fel plats, fel tidpunkt, fel möten.

Vi fyra tuffa grabbar gled ifrån varandra. Aldrig nämnde vi episoden. Berättade jag det för mina andra kompisar? Tror inte det. I alla fall inga detaljer. Jag ville inte smutsa ner min skyddsängel. Coola killar pratade inte om känslor. Mitt hjärta är varmt när ämnet skyddsänglar kommer på agendan. Samtidigt tror jag inte man kan utmana ödet för många gånger. Jag hoppar inte Bungyjump med silkestråd. Leker inte Rysk Roulette med en laddad pistol. På ett vis lever jag på övertid, men min tid att ta ner skylten var inte i januari 1977. Tyvärr var den det för Ronnie Petersson den 11 september 1978. Dagen efter den otäcka kraschen på Monza, i Italien. När jag lyssnade på bilradion från formel-1 loppet och när kraschen hände, befann jag mig också i en bil som var på väg ner från Hallandsåsen. Den gången i riktning norr ut. Bättre bil, bättre däckmönster och framför allt bättre chaufför.

År är bara siffror. Det finns fortfarande mycket kvar att lära och uppleva. En sak har jag accepterat, som också gett mig en slags inre trygghet. Det måste finnas en mening med allt. Ingen lever förgäves. Det är bara att vi människor är för små för att alltid veta alla svar och på tok för ofta för otåliga, när vi inte direkt förstår alla sammanhang i neontext. Jag tror att vi alla har vår personliga livsbok. Den kan vara tjock eller tunn. Det viktigaste är att vi försöker efter bästa förmåga fylla de blanka sidorna med så många fina saker som möjligt. Kärlek föder kärlek. Godhet sprider godhet. Skratt smittas. Ärlighet varar längst. Empati känns gott i bröstet och gör det lättare att andas. Samtidigt får vi inte skämmas för de grå dagarna när orden inte alltid kommer rätt. Då vår livsbil sladdar okontrollerat på vägen. Vi är inte mer än människor. Jag anser att vi alla behöver lätta på gasen och sakta ner våra liv. Vad rusar vi efter? Hur många minuter vinner vi på att sätta gaspedalen i botten på en viss sträcka för att nå en superviktig plats ett par minuter före vaddå? Alla skyddsänglar jobbar inte övertid …

Eftersnack: Gillade du månadens kåseri och mitt sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Solveigs förslag

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar.

Privata ord: Eventuella kommentarer besvaras med en 🙂
Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka. Här är det statistiskt vår. Experterna skrev att vi gått från höst till vinter.

 

Annonser

Längre än näsan räcker; del ett

Pekfingret och tummen vilade på var sin sida om näsryggen. Sakta förde Pierre fingrarna upp och ner som i ett mantra. Tärningen vilade i den andra kupade handen.
Han studerade de sex alternativen på lappen innan kuben med de 21 svarta ögonen fick sköta beslutet åt honom. Oturligt nog rullade tärningen in under soffan. Den skamfilade soffan som var den enda möbel som Isabell lämnat kvar efter sin snabba sorti. Han släppte taget om näsan och lät sorgen komma tillbaka som en bumerang.

Det var ironiskt att tänka på att det var i den soffan som han ertappat henne. Han hade fortfarande inte haft kraft och energi att be någon om hjälp att putta ner soffan fyra våningar. Första timmarna skulle han haft tillräckligt med adrenalin för att kasta ut den från balkongen med sträckta armar mot himlens kaskad av störtskur. Då hade känslorna åkt snabbhiss mellan djup förtvivlan och högt okontrollerat vansinne.

Pierre hade haft en röd ros i munnen. Nyinköpt på torget. I väskan låg en flaska Dom Pérignon som behövde komma in på kylning. I en koboltblå ask låg något runt och blänkte på en sammetsbädd. Han var så barnsligt nöjd med att kunna överraska. Sista visningen hade avbokats och gjort den tidiga hemgången möjlig. Idag skulle han säga det. Blev svaret ja var det för resten av deras gemensamma liv. Spänningen låg och darrade i luften fast Pierre innerst inne var tvärsäker på ett positivt svar. En sista gång gick han igenom talet och stunden när han skulle gå ner på knä vid den öppna spisen. Det skulle bli vackert som i en saga. Vad kunde gå fel? Han kände sig som om han svävade fram genom livet. Livet kunde aldrig bli bättre än så här när drömbruden skulle föras till altaret.
Med en blandning av spontanitet och beslutsamhet låste han ljudlöst upp dörren. En tagg från stjälken rispade till överläppen. Den tatuerade delfinen på den välsvarvade bakdelen gjorde djupare jack än så. Såret frätte till på insidan och lämnade osynliga spår som övergick till ett blödande ärr som senare skulle pocka på uppmärksamhet under de ensamma nätterna i en öde dubbelsäng. En säng för två synkroniserande varma hjärtan.
Pierre mindes alla vakna vridande vargtimmar i skrynkliga lakan som samlade på en hög av vemod, när sovtåget hade gått och lämnat honom ensam kvar på perrongen. På helgerna kunde han ligga hela dagen och stirra på fuktfläckarna i taket eller följa spindlarnas trådbygge tills solen försvann bakom takåsarna. Om det åtminstone hade suttit en snopp på andra sidan delfinen. Då kunde han fått nytta av sin nyinköpta avbitartång. Nu var det istället den trevliga kurskamraten Sara som bekantade sig med hans intimaste hemkvarter. Ilskan hade runnit av honom som vatten på en gås på tröskeln till vardagsrummet. Någon sekund kändes det nästan som om han skulle be om förlåtelse för att han stod där i dörröppningen. Att han skulle värpa fram något tamt som en person som inte hade alla getterna hemma kunde ha sagt. När hissen inte gick ända upp. Eller alla flingorna inte låg i paketet.
”Mitt favoritdjur är också delfin.”
Istället hade Pierre blivit stum, som om orden inte längre visste hur de skulle bildas. När dörren slog igen bakom honom kom ilskan tillbaks och käftade med förnedrelsen. Han hade kommit in i chockfasen som de lärda så tjusigt skulle ha formulerat tillståndet. Han hade inte suttit i ett väntrum och samlat mod bakom en tummad tidskrift inför ett eventuellt dystert besked från en doktor. Han hade bara flugit rakt in i stormens virvelvind med huvudet före. Utan skyddsnät. Overkligt. Detta hände inte Pierre Rydell. Vilka andra som helst i en film, i någon hopsnickrad novelltext eller i vänkretsen. Men inte han och Isabell. Deras relation var tajt som ett lim. Alla sa just så. Eller visste de mer?
Pierre klippte med ögonen av det starka minnet och böjde sig ner på knä. Han sträckte ut sin fulla armlängd och med pincettgreppet fick han till slut fram den gröna skygga tärningen. Fem svarta prickar stirrade mot honom. Han behövde inte läsa på lappen. De sex alternativen var redan memorerade. När det gällde den biten hade han inte lämnat några smulor åt slumpen.
”Umeå”, sa han till sig själv.

En sista titt på lappen med de sex ortsnamnen fick honom att inse att förmågan hade gått i arv. Det behövdes inget hokuspokus, inga levande ljus med dansande glas, tarotkort eller kaffesumpar. Sanningen var enklare än så. Den låg aldrig längre bort än en strykning mellan ögonen.
”Tänk intensivt på någonting gott du verkligen vill ska hända.”
Farmor hade inte gjort någon stor affär av saken. Hon hade bara lugnt tittat honom djupt i ögonen och sakligt sagt det på underbart sjungande västerbottniska med sin kärva hesa cigarettröst
”Pierre. Du har det. Var rädd om gåvan. Försegla den väl. Utnyttja den bara i rätt sammanhang. Dra inget skit under galoscherna. Jag förstod redan när jag såg dig första gången att du skulle bära det hemliga vidare. Men du ska veta att en dag försvinner kraften. Fråga mig inte varför.”
Mer hade inte hans farmor sagt.
På sommaren hade Pierre rest ensam upp till henne. Han hade valt vingarna av stål för hundralappen. Vid flygdisken kom impulsen att mäta sina inre krafter. Med vänster tumme och vänster pekfinger gjorde han rörelsen på näsan. Samtidigt hade han tittat intensivt på damen i luckan som lite kort hade sagt att flyget var fullt. Hennes mun var som ett smalt streck. Samma kvinna vaknade nu till liv. Steg för steg. Ögonen började glänsa. Ett leende började leka i ena mungipan och munnen sprack upp i ett brett leende strax innan hon ändrade tonläge åt sammetshållet.
”Det finns visst ett sent återbud här. Att jag inte såg det innan. Det första man blir blind på är ögonen.”
Pierre hyrde en bil på flygplatsen och åkte fågelvägen ut till farmor. Parkerade bilen vid Obbola strand. Rodde sista biten med ekan som låg gömd under det täta snåret. De tre följande dagarna förändrade hans värld. Satte den i gungning. Dörrar öppnades och stängdes. Så väl synliga som osynliga. Han svor Farmors ed i skenet från brasans eld som dansade på träden i gläntan. Efteråt hade de inte sagt många onödiga ord. Deras gemenskap satt djupare än så. Tystnaden var mer talande än de längsta orden i världen. Ändå föll det mesta i glömska de närmaste åren. Skolan, kompisarna, festerna och allt annat spännande tog överhanden. Kontakten med farmor blev mer sporadisk när hennes hälsa avtog. Farmor somnade stilla in en midsommarnatt. Hennes själ sveptes långt bort med sin hemlighet. Pierre hade i den vevan träffat Isabell på Natti Natti i Tylösand. Det hade varit kärlek vid andra ögonkastet. Vid det första hade de bråkat om samma stol.

Nu hade det snart gått sex år. Världen hade gått itu. En trevlig och attraktiv kvinna hade konkurrerat ut Pierre på alla känsliga plan. Han hamnade inte ens på avbytarbänken och höll reda på vattenflaskor och hörnor. När han hade trott att han och Isabell var på väg mot den vitkalkade kyrkan i Torekov, två söta välskapta barn, radhus med täppa och skyhöga bostadslån var Isabells tankar längre bort än så. Hur skulle han någonsin kunna lita på någon kvinna i framtiden? Trots sina bruna ögon hade han varit naiv och helkorkad. Borde han inte ha sett tecken? Små bevis på att allt inte stod rätt till med deras förhållande. Långt innan delfinen guppade omkring i den nötta, slitna soffan. Hur ofta Pierre än rannsakade förhållandet kom han alltid fram till samma slutsats. Det hade inte funnits några mörka moln på deras himmel. Eller var det, det som hade varit för perfekt? Som en tavla av Monet. Saknades de djupa, hemliga långa skuggorna i deras perfekta relation? I svarta stunder jagade han i efterhand orsaker och bevis. Allt hade dock glidit undan som en hal tvål i badkaret och en dag hade han plötsligt insett att deras förhållande hade varit en illusion som hade spruckit som en såpbubbla. För första gången på länge log han, när han tänkte på hur svårt det hade varit att spola ner ringen i toalettstolen.

Pierre hade två veckor på sig innan han behövde registrera sig på Umeå Universitet. Han såg fram mot en termins studier i Drama-Teater-Film i Västerbotten. Det var tillräckligt långt bort från minnenas kvarter. Han skulle få distans till livet. Han behövde samla sina mörka osorterade tankar. Gå vidare. Följa ficklampsskenet och leta upp öppningen i tunneln. Någonstans utanför Hallandsåsen skulle borret Åsa trolla fram gläntan.
Det hade inte varit några problem med att få tjänstledigt från jobbet. Alltid fanns det någon glad prick med fantasi som kunde sälja hus. Det var en attraktiv marknad sedan länge att kränga kustnära bostäder. Tyvärr hade Pierre tappat både glöden och moroten till de snabba klippen. Han hade tröttnat på att se andra få det han själv hade fluktat efter. Inget är för evigt, tänkte han innanför yrkesmasken han så falskt visade upp under visningarna. Det var bara en blekning av tänderna som fattades innan han kände sig som en dålig kopia av sig själv. Falsk som vatten.
Dagen innan resan gjorde Pierre några sista ärenden på stan. På torget såg han den röda bussen. Blodbussen. Spontant bestämde han sig för att tänka på medmänniskorna. När han satt i stolen närmast dörren var det redan för sent. Giftbubblan Ronny från högstadiet fick bussen att gunga till i trappan. Han hade växt på bredden, men hökblicken var intakt.
”Tjänare Pierre. Behöver du också extra stålar?”
”Jag gör det mest för att hjälpa an…”
”Det här är min första gång. Jag har nog sjutton inte tagit sänkan sedan i lumpen.” Så skrattade Ronny till och satte sina grisögon i Pierre. ”Och hur känns det att ha blivit brädad av en flata?”
”Brädad? Flata?”
”Jag hade fan inte tålt det. Hade det varit min käring så…” Ronny slog en hårig knuten näve i andra handflatan.
Sköterskan satte dit en kompress med kirurgtejp i armvecket. Pierre reste på sig. En kort stund senare stoppade han generöst ner hundralappen i Barncancerfondens bössa innan han tog en klunk av den söta saften i muggen. Samtidigt tog han ett tag om näsan och tänkte blandade hämndtankar.
Sköterskan noterade klunken.
”Var saften för stark?”
Pierre hann inte svara på frågan. Ett högt stönande hördes bakom ryggen.
”Mår du inte bra? Ska du ha något att dricka?”
Pierres sköterskas kollega fick aldrig något svar. Varken på första eller andra frågan. Drygt 125 kg man låg redan avsvimmad efter en duns på golvet som fick hela bussen att vibrera.
Pierre hjälpte till med att lyfta upp den bleka Ronny i stolen igen, innan han snabbt lämnade bussen.
Pierre insåg att kombinationen att tänka elaka tankar och farmors förmåga som gått i arv var starkare än outspädd saft. I fortsättningen bestämde han sig för att hålla isär sysslorna. Vagt inom honom hörde han farmors visdomsord vid elden.
”Pojkvasker. Glöm inte att tänka längre än näsan räcker.”

Det var trångt i den gamla franska bilen. Ändå hade Pierre fått magasinera åtskilliga saker hos sina föräldrar. Han körde öster ut mot Ljungby och svängde sedan ut på E4:an, riksvägen som skulle föra honom ända upp till Umeå. Resan skulle ske i två etapper. Första biten var den upp till Täby. Hans sällskap i framsätet var en fulladdad cd-spelare och en klase bananer. Pierre såg i backspegeln hur en svart BMW åkte slalom mellan bilarna för att sedan svänga in snävt framför honom. Det handlade om högst ett par frimärken mellan bilarna. Han lät bilen få ett försprång på några hundra meter. Artigt lät han Ane Brun sjunga färdigt den avskalade gamla dängan ”Big in Japan” innan han släppte irritationen fri och i en ren reflex förde upp fingrarna till näsan.
”Bildåre! Måtte den jä…åka fast i en trafikkontroll.”

Utsikten över Vättern var magnifik. På håll såg han de södra delarna på Visingsö breda ut sig i Sveriges djupaste sjö. Den magiska sjön som så snabbt kunde visa sig från sitt sämsta humör. Synen av den parkerade polismotorcykeln var heller inte så dum. Men det bästa. Det bästa var något tufft svart med mycket hästkrafter under motorhuven, som stod parkerat bakom långa lagens hoj. Pierre höll inne med vinkningen. Han såg bara till att hans egen visare av bilens hastighet tog ett diskret skutt till vänster på instrumentpanelen. Polisen utanför bilrutan såg bister ut. Föraren av den snabba bilen blåste just i en mätare. En väldresserad affärsnisse som såg uppretad ut. Gestikulerade som om han lekte helikopterleken.

Vilket sammanträffande. Alla verkade vara ute och lufta bilen runt Stockholms tullar. Det tog lika lång tid att ta sig från yttre staden till Täby som från Gränna till Södertälje. Pierres blåsa hade också synpunkter på detta. Han ångrade med ens sista kaffepausen på Vägkrogen. Åtminstone påtåren och tretåren. Kunde inte alla 08:or åka under jorden istället, tänkte Pierre och stönade till när bilen hoppade till på ett gupp.
Pierre var inte mycket till sällskap när han ringde på hos Gerhard i ett av de höga blå husen vid Täby Centrum. Det blev mest ja och nej innan han somnade i bäddsoffan.
De hade bestämt sig för att sticka iväg tidigt. Gerhard hade en veckas semester och skulle följa med i bilen till Umeå och sedan ta tåget tillbaka. Redan klockan halv fem rullade de ut från garaget. Först hade de lekt knektleken. Gerhard blandade och kuperade kortleken. Sedan drog de ett kort var i taget. Den som först fick upp en knekt fick äran att köra bilen. Sträckan var satt till sju mil. Därefter fick chauffören stanna vid första bästa parkering och kortleken åkte fram igen. Pierre förlorade hela tiden. Ofta fick han efter sina sju mil köra långt innan en parkering dök upp. Rekordet var drygt sex extra mil vid en etapp.
Gerhard skrockade innan han slöt ögonen igen.
”Kul lek. Gött att ha sovmorgon. Måste du väcka mig för att göra om proceduren? Vi vet ju båda två att du älskar knektar och platsen framför ratten.”
Pierre var frestad men höll emot lockelsen. Ända tills han fick hicka bakom en finsk långtradare. Då började det klia både i och på näsan.
Det funkade varje gång. De sista 28 milen sov Pierre skönt mellan kortvändarstoppen.
”Nu får du snart köpa en lott. Är du snuvig?” frågade Gerhard som i sin tur visade lätta spår på dålig förlorarmentalitet.

Logi var fixat i förväg denna första gemensamma vecka. De gamla lumparkompisarna hyrde ett rum på Gammliavägen strax intill ett rosa hus med en stor klocka på fasaden. De hade gemensamt kök och dusch & toalett med övriga rumshyrare. De såg bara som hastigast till ett äldre par under veckan. Antagligen bodde ingen mer där just nu. En regnig dag spelade de några serier bowling i Teghallen. På kvällen såg de en actionfilm på biografen Spegeln. Ett par soliga dagar besökte de områdena utanför statskärnan. Pierre som varit runt där som barn när farmor och farfar levde kände till många smultronställen. Gerhard blev mest imponerad av utsikten från Tavelsjöberget. Det var värt varje steg och svettdroppe. Rakt ner till höger glittrade vattnet i Tavelsjön. På fredagen tog Pierre farväl av sin kompis vid stationen. Samtidigt tog han ut sin egen cykel som åkt godsvagn upp från Halland.
Pierre hade nästan fått fjäska för att få bo kvar på Gammliavägen. Värdparet ville helst bara hyra ut till gäster dygnvis. De ville inte ha några långliggare. Konstigt tyckte Pierre som betalade det fulla priset och inte alls varit ute efter någon rabatt. Men om detta skulle pågå hela terminen skulle hans ekonom bli mer än ansträngd. Det var hög tid att få tag i en studentbostad. Trots att han ställt sig i kö hade de inte hört av sig. Orsaken blev uppenbar när han gjorde ett personligt besök hos Stiftelsen Bostaden på Östra Kyrkogatan 2. Hastigt gick det upp för honom att ingen annan studieort i Sverige hade så lång kö. Han insåg att det började bli bråttom. Om två dagar började kursen. Det hade varit skönt att ha klart med ett permanent boende. Då var det inte så upplyftande att få reda på att det dagligen var hundratals studenter som desperat hörde av sig. Nu var redan stugorna vid Nydalasjön uthyrda. Värden för Umeå Camping hade gått med på att förlänga säsongen till mitten av oktober. Sedan skulle han ha semester och stänga anläggningen till nästa säsong. Många stackars studenter skulle bli tvungna att tälta. Mysigt en natt på sin höjd när man är tolv år gammal. Inte så lätt när man ska plugga och sköta hygienen. När de kyliga nätterna kom var det kört. Då hjälpte inte ens om man var nykär i en brunbjörn. Jo, de håller väl ramarna stilla när de ligger i idé, fantiserade Pierre när han dystert lämnade bostadsföreningen. Han tröstade sig med ett besök på Nya Konditoriet. Ett mysigt fik mitt i centrum på Kungsgatan, som snart skulle bli hans favoritställe. Inte blev det sämre av att utsikten redan vid första besöket var strålande, d.v.s. utsikten inomhus. Runt borden satt flera söta norrländska tjejer i olika åldrar. Pierre blev även förtjust i dialekten och snappade upp vissa uttryck som han började använda sig av. I smyg började han lyssna på samtal i affärer, på bussen och på det fina stadsbiblioteket. De flesta expediter tog god tid på sig. Var artiga och pratade personligt med varje kund. Det gällde att inte ha bråttom. Pierre blev också imponerad av att människorna här uppe verkade lita på varandra. Han hörde att de varken låste bildörrar eller ytterdörren till husen när de gick iväg. Hur vågade de?FORTSÄTTNING FÖLJER IMORGON. Inte världens bästa ställe att klippa på, men det var för långt för att lägga in allt idag. Här är tio grader kallt i Ystad idag. Bäst att ta på sig bra. Jag önskar alla som kommit ända hit ner i texten en bra onsdag.