Snö till Påsk


Ögonblicksbild; tretton

Imorgon startar påsken 2018. Jag minns snön 2013 som vi hade kvar till påsken i Ystad och på Österlen, platsen där vi skulle ta omslagsfotot till ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Detta foto är från Påskafton 1992. Platsen är Hjo. Datumet är 18 april.
I min dagbok står det på Skärtorsdagen. ”Vilket ruskväder. Kom inte in i bilen. Solveig fick putta ut Corsan. Jag körde i 40 km. Halt och massor av snö. Tog lång tid att komma till bibblan. Tur jag inte skulle ut i skogarna till mina tanter och gubbar.”

Ögonblicksbild; fjorton
På vår gata i Hjo två dagar senare. 20 april. Då var det svårt att tro att vi skulle sitta ute och äta lunch i Uppsala med kompisar fem dagar senare och få uppleva vackert väder i Vaxholm och i Örebro hos vänner. 🙂
Aprilväder kan bära på många överraskningar.
Ni som bor längre norr ut är givetvis vana vid snö under påskhelgen. Mitt enda barndomsminne från snö långt in på det nya året är från när jag befann mig vid en Valborgsbrasa med mamma och pappa. En fotograf från Hallandsposten tog kort när det snöade vid majfirandet. Det blev en tuff bild med snöflingor, bål, korvgrillning och en ensam grabb framför de värmande lågorna.
Första gången som jag befann mig på förstasidan på bild i vår lokaltidning. Svart siluett. Ingen kompis såg att det var jag med mössan med tofs och jag berättade aldrig det för någon. Nu är det ingen hemlighet längre. 😉 I min stora låda som det står ”Urklipp” på lär det ligga ett gulnande urklipp som bevis.

Ps. Nästa gång kommer min fototävling/lek. Den ligger här och väntar på dig. Den som fixar flest rätt först får en lott som vinst. En vecka kommer tävlingen vara aktiv. Maxpoäng är 10. Undra om vinnaren/någon kommer att fixa alla rätt. Eller kommer segraren bara att ha 5 rätt? Tänk om bara en ställer upp och får zero poäng och sedan blir miljonär på sin vinstlott. Det hade varit något alldeles extra. 😀

Här kom rejält med snö i natt. Påsken 2018 kommer att starta med snö i Ystad. Dagens fråga: Hur är det hos dig?
Snö:  14 poäng
Barmark: 1 poäng

Jag försöker antagligen starta upp en liten tävling på skoj för att komma in i tävlingstempot. Kommer någon att ha barmark? Om Anne i Australien, Anita på Malta eller Ditte i Peking kommer på fint bloggbesök så kanske… 😉

Annonser

En röd Datsun

datsun-sport

Bobo minns …

Jag bestämde mig för att byta inriktning på mitt liv och äntligen börja plugga på allvar. På tok för länge hade jag skjutit upp tanken. Första steget var att köpa en tolvväxlad cykel och därefter sälja min bil som jag haft så många äventyr med.
Jag hade en ful ovana att i alltför många lägen tänka att saker ordnar upp sig. Inte stressa i onödan. Dumt att göra allt på en gång. Därför hade jag inte förberett mig när jag väl satt in en annons i Hallandsposten om en Datsun 120 A, sportmodell, till salu.

bobobil

För hur längtansvärt är det för köparen att få en bil där det står BOBO med spektrumbokstäver på förardörren som ändrar färg efter solljuset? Efter tre röda sekunder hade personen säkert tröttnat och kanske till och med ilsknat till om spekulanten åkt långt.
Det kom ett telefonsamtal tidigt på morgonen (det enda samtalet). Mannen berättade att han precis mönstrat av från en båt och behövde en bil på land. Han kunde komma redan samma dag.
Jag stod ute i det trånga kallgaraget och försökte hålla huvudet kallt. Det gick inte att peta bort bokstäverna med en fällkniv. Det skulle bli repor i lacken om jag tog till våld. Tiden stod inte still. Jag flyttade tankarna från insidan till utsidan. Var hamnar man då? Vad gör man med en våt kalufs när man ska ut i kylan? Man tar givetvis fram hårtorken. Jag gick in i lägenheten och hämtade den. Förvånansvärt fort hjälpte värmen till med att få bort de fyra bokstäverna utan att lämna några speciellt synliga märken. Endast mattare lackering. Jag vaxade till bilen och den blev som ny.
Snacka om snabba affärer. Mannen tog en provrunda. Vi gick in i lägenheten och gjorde upp affären. Skakade hand. Sedan försvann han iväg med bilen. Undra hur mycket av sin lön han fick ta?
Detta var första gången i mitt liv som jag sett en tiotusenkronorssedel. Först trodde jag att den var falsk. Detta gick för lätt tänkte jag och synade vattenstämpeln. Antagligen har jag blivit blåst på kalufsen (nytt talesätt)…

Jag såg aldrig bilen rulla omkring i staden. Kanske fick den åka båt till en exotisk ö. Däremot dansade jag en fredagskväll foxtrott på Galejan med ett energiknippe till tjej, som några veckor tidigare börjat på mitt jobb. Hon kom in på isbitssamtalsämnet, att hon hade gått ut med sin pappa till nöjesstället. Hon pekade med en hand mot pappan som till hundra procent liknande ”Mannen med en före detta tiotusenkronorssedel.” Jag har vagt för mig att jag fick bråttom iväg efter dansens slut. Man ska inte blanda ihop brudar med gamla bilar. Eller är det tvärtom? Man ska inte blanda ihop gamla ”hårgångar” med hårfönar. För då är det lätt att bli blåst på sista dansen. 😀

Dags för TJUGOSJÄTTE UPPGIFTEN i min lilla lek:
(Stängs klockan 20.00 söndagen den 18 september)

Mycket viktiga regler:
Det är DU som ska hitta skyltarna ute i verkligheten under dessa dagar som uppgiften pågår. Inga ”gamla” arkivbilder eller nätfiskande tillåts.
50 minuspoäng för varje upptäckt nätbild!
För att göra det lite mer rättvist över lag vill jag ha enbart utomhusbilder (garagebilar ger inga poäng) och korten ska vara tagna så jag även ser bilen. Det är inte förbjudet att ta kort på registeringskyltar och lägga upp dem på bloggen. Så länge du inte skriver något nedvärderande om bilen/ägaren. Det handlar om offentligt rullande reklampelare.

Checklista och poängberäkning:
1. Ett pojknamn: 2p.
Ex. Ken, Tom, Alf, Ulf, Dan, Dag, Jan, Noa, Set.
2. Ett flicknamn: 2 p.
Ex. Eva, Moa, Ann, Era, Gun, Rut.
3. Något som går att äta: 2 p.
Ex. Mat, lax, ost.
4. Början på en månad på en skylt: 3 p.
Jan, feb, mar, apr, maj, jun, jul, aug, sep, okt, nov eller dec.
5. En ö: 5 p.
Ex. Kos, Ven, Fyn, Als.
6. Känd förkortning på en skylt: 2 p.
Ex. NHL, OBS, SEB, TEX, OSA, BLA, SMS, MMS, DNS.
7. Tre olika vokaler på en skylt: 5 p.
Finns bara dessa att välja på. A O U E Y.
8. Tre olika konsonanter på en skylt: 1 p.
B C D F G H J K L M N P R S T W X Z.
9. Egen skylt: 3 p.
Tant Glad lär ha en. Den får inga poäng om bilen står i garaget på fotot.  🙂

Maxpoäng:
Som mest 25 poäng. Som minst 450 minuspoäng. 😉

Mina förslagsbilder inom de olika bitarna:
Jag får inga poäng och behöver inte ha med hela skylten och bilen. Dessutom kan mina foton omöjligt vara tagna under lektiden. 🙂

kaj
Jag har fotat flera pojknamn.

flicknamn
Där tänkte jag lite på Meg Ryan.
gar-att-ata

augusti

Jag såg en Augustibil.

en-o

En av Danmarks många fina öar.

forkotning

Det dröjer ett tag tills de drar igång den stora hockeyligan där borta. Först ska det bli en spännande landslagsturnering.

tre-vokaler

Den fick jag jobba länge på. Plötsligt dök den upp på en mysig gata i min lilla stad.

tre-konsonanter

Den lättaste av de nio uppgifterna. Kan inte ta många sekunder.

egen-skylt

Jag hade några till att välja på. Men tyckte att ett tjejnamn var trevligast.

Jag önskar dig som vill vara med och leka god tur. Här finns möjlighet under veckan att motionera, sitta still vid rätt ställe, umgås med en kompis. Ta sig en runda till en parkering vid en större affär. Håller det fina septembervädret i sig kan det bli en trevlig aktivitet som går att kombinera med annat.

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag.

Jag kommer att lägga in 30 lekuppgifter. Finaluppgiften dyker upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (Jag lottar.) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten. ❤

Lek-Tabell: (Efter 25 uppgifter)
1. Ditte Akker, 303 p. 🙂
2. Eva Rohlén, 290 p. 🙂
3. Znogge, 286 p. 🙂
4. Wiolettan, 271 p. 🙂
5. Gunilla Wahlberg, 268 p. 🙂
6. Villa Herberts/Lena, 242 p. 🙂
7. Anki Arvidson, 242 p. 🙂
8. Ethel Hedström, 219 p. 🙂
9. Primrose, 210 p. 🙂
10. Comsi Comsa, 197 p. 🙂

11. Maria Bromander, 185 p. 🙂
12. Lma/Lisbeth, 178 p. 🙂
13. Gun Britt Söderström, 148 p.
14. Mia J, 152 p. 🙂
15. Kicki Olsson, 141 p. 🙂
16. Sanna, 82 p.
17. Kersti, 77 p.
18. Gunnel Moberg, 73 p.
19. Tant Glad, 54 p. 🙂
20. Anne, 50 p.
21. Sussie, 48 p.
22. Gun Toresson, 38 p.
23. Gerd Lindblom, 37 p.
24. Susjos 20 p.
25. Ninni, 19 p.

26. Ezter 17 p. 27. Annika Sohlin, 12 p. 28. Susan Johansson, 11 p. 29. Mickan, 10 p. 30. Susie på Stjärnarve, 9 p.

31. Minton, Katarina, 7 p. 33. Åsa H, 6 p. 34. Kerstin, 5 p. 35. Anna Andersson, Skåningen, Jennifer, Gunilla J, RosMarie, 4 p. 40. Pia Boman, 3 p. 41. Övriga 0 poäng.

Missa inte att gå in på mina lekkompisars blogginlägg:
– Det är alltid de som står för underhållningen.
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/09/bosses-lek-uppgift-nummer-26.html#comment-form
https://znogge.wordpress.com/2016/09/15/da-var-det-dags-2/#comment-201101
http://dammsamlare.blogg.se/2016/september/bosses-sjugosjatte-lekuppgift.html
https://villaherbert.wordpress.com/2016/09/17/bosselek-nr-26/comment-page-1/#comment-1084
https://egopyret.blogspot.se/2016/09/bosse-26-uppgiften.html?showComment=1474104963223#c8755073921877223748
http://tantglad.bloggo.nu/inte-lekande-latt-men/#comments
http://akker.blogg.se/2016/september/manga-men-inte-de-ratta.html#comment
http://kicki-olsson-58.bloggo.nu/Uppgift-26/#comments
http://eva49.bloggo.nu/Tjugosjatte-uppgiften/
http://minsoltrappa.se/2016/09/18/bokstavslek/#comment-369
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/09/18/11365790-biljakt-med-kameran/
https://ankistankar.blogspot.se/2016/09/bosse-igen.html
https://lma7.wordpress.com/2016/09/18/biljakt/comment-page-1/#comment-13247
http://gunwah.bloggo.nu/Bosses-lek-nr-tjugiosex/#comments

 

Smällen bakom ryggen

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Jag kan fortfarande höra det metalliska oljudet mot den hårda asfalten. Första tanken var att det skett en krock av allvarlig art. Troligen en seriekrock för smällarna hade inte kommit samtidigt. Hoppades att ingen hade dött. En titt i backspegeln fick bilden att frysa till is när den otäcka sanningen …

Det var en fredagsförmiddag på posten. Jag låg bra till tidsmässigt. Efter arbetspasset, som jag skulle tjäna in tre betalda timmar på, var jag långledig. Nästa arbetspass skulle inte börja förrän klockan ett på tisdagseftermiddagen. Så hade jag det varannan vecka. Andra varianten känner jag inte för att prata om.
Just denna syssla var inget som jag gjort speciellt många gånger. Annars brukade jag göra en tur ner till tågstationen för att hämta och lämna värdepost. Nu skulle jag köra upp sex containrar med paket som jag lastat på två vagnar. De skulle följa efter min lilla gula traktor genom Halmstad centrum. Ingen hade hjälpt mig så det var ett knixande innan jag fick alla trilskande hjul att göra som jag ville. Jag var inte utbildad för att köra posttraktor, men sådant tog man inte hänsyn till. Därför var jag inget proffs på tågperrongerna med sina pelare, skyltar och resenärer som knappt hade vett att flytta sig när jag kom. Syftade inte på skyltarna som stabilt stod kvar, även efter det att jag ”hälsat” på dem.
Hade jag bara en vagn kände jag mig en aning stolt när jag vågade vända på perrongen. När jag hade två vagnar bakom mig var jag inte lika kaxig. Då fegade jag ur och körde iväg hundra meter på perrongen och in på ASG lastområde, där jag gjorde en U-sväng. Jag var trots allt ingen postchaufför utan bara en vanlig postiljon.

Jag hade en träff med tre kompisar på Regnbågen, som lockade denna fredagsförmiddag. Vi coola grabbar skulle planera helgen på det populära konditoriet. Tänk om hon med stort H skulle dyka upp på Pinnen under diskokvällen. Sådana viktiga tankar tänkte jag när jag fått stanna för rött vid Slottet. Efter en evighet blev det grönt och jag körde in vid Hotell Svea och ner mot Nissan. En kort vägstump på tjugo meter innan jag skulle till vänster på Hamngatan och bara hade femtio meter kvar till Postens lastbrygga.
Det var några meter in på Hamngatan som jag hörde det illavarslande metalljudet. En bilkrock? En seriekrock på Slottsbron? Tänk om en bil ”puttades” ner i Nissan. Ljudet skar i öronen och lät väldigt nära inpå.
I backspegeln såg jag en mardröm. Sex liggande containrar på gatan. Paket överallt. Bilar som stannat. En häpen kvinna som stod vid räcket på Slottsbron och spejade. En yngling med ett fult leende på läpparna. Det var då jag krympte till en teskedsgubbe. För varje steg som jag sprang mot lastbryggan så blev jag allt mindre.
Då dök han upp. Mannen med vingar. En ängel i postuniform.
Lennart Helmstad var bas för postbilarna. Han måste ha hört smällarna från kontoret. Många tyckte att han var en butter gubbe som var lite svår att ha att göra med. Det intrycket hade jag aldrig haft. Jag förstod dem visserligen delvis för den personlighets-kostym han visade upp på jobbet, men jag såg bakom fasaden. Visste att trots att han var på mig ibland om småsaker så gillade han mig. Den där värmen lyste igenom. Ändå hade jag räknat med att han skulle bli jättesur med all rätta denna svarta fredag. Skulden var helt och hållet min. Farten jag hållit i hotellkurvan måste ha varit för hög för mitt ekipage.

Lennart krävde ingen förklaring. Istället hoppade han spänstigt in i en gaffeltruck och rullade bort till olycksplatsen och tog med sig sin hjälpreda Sixten Bång. Otroligt snabbt var allt som vanligt på gatan. Nästan. Jag satt och skämdes när de kom tillbaka med alla paket och containrar. Inget paket hade blåst ner i Nissan. Tänk om det varit brev, viktiga rek och ass i lasten. Jag vågar inte ens i skrivandets stund tänka klart mardrömstanken. Snacka om tur i oturen.
Detta kommer att bli en skröna som alla kommer att prata om i flera år, tänkte jag dystert.
Inte en gång.
Inte en enda gång drev någon med mig om händelsen. Inget skitsnack hörde jag bakom ryggen.
”Jag skäms”, sa jag till Lennart och tackade honom i hand.
Han bad mig att sätta mig ner på en smutsig stol vid skrivbordet. Sedan bjöd han på en riktig fadäs som han gjort när han var ung.
Den bästa pedagogiken av dem alla. Lyfta upp istället för att trycka ner en medmänniska. Sådant kallar jag för fingertoppskänsla. Dessutom lärde han mig att man alltid lastar med det tyngsta längst bak på flaket. Bättre sent än aldrig.
Vilken medmänsklig och psykologisk personlighet. Det är i trängda pressade situationer som man kan skilja agnarna från vetet. När det är idel solsken finns det många trevliga personer i ens närhet. När det börjar blåsa upp till storm kommer olyckskorparna gärna fram och hackar i sig av kosten. När man känner sig liten som en teskedsgubbe vill man helst möta en ängel i overall.
Tack Lennart Helmstad. ❤

Efterord: Jag såg dödsannonsen i Hallandsposten och noterade att Lennart delade födelsedag med vår yngsta dotter. Mina tankar gick till denna personliga episod.

Fotnot: Nästa månad finns det inte utrymme för något Månadens kåseri. Sedan återstår det bara en månad. I december 2014 bestämde jag mig för att skriva trettio nya kåserier under månaden som jag hade paus från Facebook. Mitt interna mål infriades. Det lustiga är att inget av kåserierna har visats upp här under året. De trivs bra i dammet i wordlådan. Istället har jag suttit och kommit på något nytt varje månad. Egentligen bär jag på hundratals minnen, men jag vet inte hur personlig jag kan vara. Hur mycket jag kan berätta utan att någon råkar illa ut eller känner sig träffad. Ibland hjälper det inte att bara byta ut namn och orter. Nästa år har jag andra hemliga planer, men livet lämnar mycket öppet. Hälsan vill ständigt vara med och bestämma. Den och jag har inte alls samma åsikter. Det hjälper inte att jag fjäskar. Det skrämmer mig en del. Helst eftersom jag saknar en ängel i vit rock som kan leda mig rätt när det blåser storm på havet. När vågorna är allt för höga och kompassen är trasig.

Eventuella kommentarer besvaras med en ”symbol” som uppskattning för att du tog dig tid. ❤

Är du sugen på att läsa mer kåserier finns alltid …             Facebook

Nähä. Du läser hellre romaner. Men då har jag ett suveränt boktips här. 😉

Solveigs förslag

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Snart ska jag berätta om en person som INTE uppskattade romanen trots att personen gillade handlingen och den söta kärlekshistorien. ”En författares försvarstal” heter det sedan länge färdigskrivna blogginlägget. 😦

Har jag haft samma skyddsängel eller är det olika varje gång?

Jag har en gång bjudit på det privata att jag skriver i en femårsdagbok. I den senaste är jag inne på andra året. Innan jag börjar i en oskriven bok brukar jag fylla i på rätt ställe när människor jag tycker om fyller år. Jag låter även andra viktiga händelser få följa med till en ny bok. Överst skriver jag en anteckning om något jag upplevt och inte vill glömma. Därför har jag ex. många egna ”födelsedagar”. Otaliga är de tillfällen då jag borde ha fått ta ner skylten. Två av dem nämns i kåserier i ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”, men det är bara en del av det totala antalet gånger. Det har hänt några gånger att jag funderat på skälet till att just jag skulle få leva vidare på jorden. Varför hade en skyddsängel tid med mig när så många andra människor inte ens får en andra chans? Det är inget som ska ge mig dåligt samvete, men ändå värt och viktigt att fundera på någon gång under livets gång. Varför flög inte ängeln istället till ”flickan” som mötte ett ”monster” i en skogsdunge? Hon som borde haft hela framtiden framför sig? Som cyklade stolt på sin nya röda cykel och sjöng en sång vid fel plats och fel tidpunkt.

Jag var trött efter mitt tolvtimmarspass på jobbet, men glad för jag hade fått en ny trevlig killkompis. Min devis är att allt blir roligare om man skojar istället för gnäller om man sysslar med en monoton arbetssyssla. Nu var jag på väg mot min tuffa röda sportbil som stod parkerad vid Slottet i Halmstad. Först måste jag passera en dubbelsidig led över Slottsbron. Under en tid hade det varit vägarbete så det vanliga trafikljuset hade varit omkopplat till blinkande gult sken. Denna dag hade det återgått till rött-gult-grönt sken igen. Jag hann heja på några killar som träningsrodde på Nissan innan jag närmade mig vägen. Trafiken var lugn eftersom det var relativt sent på höstkvällen. Jag noterade att bilen som kom rullande i filen närmast mig bromsade in och stannade eftersom det var rött. Jag gick ut i gatan och såg mot skeppet Najaden som på den tiden låg nedanför Slottet. Min bil stod precis med fronten mot det anrika skeppet. Jag tänkte några hemliga tankar och fick samtidigt en hint inifrån om att sluta tänka och istället agera. Snabbt som ögat tvärstannade jag. En bil i hög hastighet körde mot rött i den andra filen. Något eller någon höll tillbaka mig. Stoppade både mina tankar och mina ben i exakt rätt sekund. I min värld var det en ängel. Därefter blev det fart på benen. Jag var på den tiden snabbast på 100 m i min åldersklass i Halland. Frågan är om jag inte vunnit SM om det funnit en distans som hette ”Springa 240 meter efter en bil”. På den tiden svor jag ibland. Jag skulle gärna velat höra och se på film hur det gick till. Adrenalinet fick mig att bli ruskigt snabb. Jag kutade efter bilen som inte gjorde någon ansats till att stanna. Vid den tidpunkten fanns bara en rondell i min barndomsstol. Inför rondellen var den hemliga föraren tvungen att sakta ner och jag tog in på bilen och kunde läsa av skylten med tre bokstäver och tre siffror. Sedan ökade bilen farten på väg mot Tylösand och jag stannade utmattad till för att hämta andan. Nästa dag ringde jag bilregistret och fick ägarens namn. Adrenalin-Bosse, som blivit Detektiv-Bosse blev Medmänniskan-Bosse efter samtalet med kvinnan i 60-årsåldern och anmälde aldrig till polisen som jag bestämt mig för att göra. Min barska men korrekta telefonröst ersattes av lyssnarens. Jag beklagade och lovade att inte anmäla henne. Någon gång tänkte jag tanken som kompisar också framfört. Tänk om hon fabulerade.
Några månader senare stod annonsen där i Hallandsposten.
Dödsannonsen.
Kvinnan hade obotlig cancer. Hon såg aldrig det röda ljuset. Skyllde på det blinkande gula som varit där tidigare när hon kört till och från jobbet, drogad av stark medicin. Jag överlevde och kunde gå vidare i livet. Om jag fortsatt att tänka på mitt och inte lyssnat på Ängeln hade det varit jag som gått först …

Varje gång jag stannar till för att släppa fram en gående vid ett övergångsställe tittar jag i backspegeln. Ser till om det är möjligt att bilen bakom inte får en chans att trycka sig förbi. Jag är observant när det är två filer och jag stannar. Tänker att fotgängaren som tackar mig måste se upp så att bilen som kommer i den andra filen också kommer att stanna. Ingen självklarhet. Alltför många gånger har jag sett att så inte är fallet. Jag skapar en falsk trygghetskänsla som kan sluta illa.

OBS! Det blev ett seriöst inlägg idag med. Jag gick en runda på stranden igår. Då hittade jag en flaska med post. Det stod att min humor hade det bra på Maldiverna. Utan att jag tänkte på det blev detta blogginlägg en perfekt språngbräda till filmtips fyrtiofyra på torsdag. Nu ska jag fira en av mina otaliga födelsedagar. Som ni ser tar jag alla chanser till att fiska efter skäl att fira. Hoppas du också njuter av din tisdag. Dagen kommer aldrig tillbaka. 🙂

Skämt8

Anställningsintervjun som flöt på

Endast sex dagar kvar av mitt gamla liv.

Annonsen stod i Hallandsposten. De sökte en skolbibliotekarie till Våxtorp. Jag skickade iväg mina papper och de hörde av sig. Anställningsintervjun skulle vara på Huvudbiblioteket i Laholm. Det var i början av februari och redan mörkt på vägen dit, eftersom mötet var sent på eftermiddagen. Var jag nervös för ett bombaderande av svåra frågor? Inte det minsta. Jag kände mig trygg. Spelade på hemmaplan. Jag hade specialiserat mig på barn & ungdomsböcker under utbildningen i Borås och var van vid att ta ungdomar i alla åldrar. Däremot var jag orolig för en annan sak. Den sista tiden hade jag kommit in i ett konstigt stim. Antagligen hade jag fått en släng av blåskatarr. Därför var det inte så konstigt att jag kissade ofta, blev torr i munnen och hällde i mig diverse drycker. In och ut principen stal både tid och kraft. Jag hade upplevt det några gånger förut när jag inte bytt de våta badbyxorna på stranden. Andra signaler hade också dykt upp om hela sanningen ska fram i ljuset. Hela kroppen kände sig mysko. På sista passet på Friskis & Svettis fick jag ta i för att orka med hela programmet. Var tvungen att gå ifrån och uppsöka ett WC mitt i, vilket aldrig hänt mig tidigare. På jobbet hade jag börjat se taskigt. Usch! Glasögon ville jag absolut inte ha. Min fysik hade försvunnit i snön. Det där måste jag ta tag i snart. Två äldre kvinnor i 35-årsåldern hade cyklat ifrån mig på vägen hem från jobbet. Min manlighet hade fått sig en törn. Så fort kisseritet slutat skulle jag börja storsatsa, träna minst fem gånger i veckan och ta tillbaka förlorad mark, bryta nya barriärer. Sömnen hade blivit lidande av att jag var tvungen att gå upp en gång i kvarten. Fick jag bara sova en hel natt skulle jag bli som en ny människa, eller åtminstone som den gamla killen jag var vid att vara. Intervjun skulle säkert ta minst en timme. Det skulle bli tufft. Ofta behövde jag kissa minst en gång i halvtimmen, ibland oftare. Det trängde på redan efter ett par minuter. Gå till en doktor fanns inte med på min karta. Never in my live.

Jag hittade en fräsch toalett som jag besökte precis tio minuter innan mötesdags. Jag kände mig som en disktrasa, men lyckades som vanligt gaska upp mig. Skvätte försiktigt kallt vatten i ansiktet och drog några tag med kammen. Det var ganska många viktiga personer runt det ovala bordet. Ingen fråga tog mig med storm.

När jag lämnade mötesrummet kände jag mig säker. Var övertygad om att jag lämnat ett gott intryck. Jag hade deltagit i en förtroendeingivande dialog och fått möjlighet att berätta om mina erfarenheter och meriter. Varit seriös på de rätta ställena och lämnat några lättsamma skämt som fått dem att skratta:
”Hoppas de har glömt att det var jag som sänkte fotbollslaget med en avgörande nick i en pojklagsmatch.”

Medan jag stod i toaletten och kände en konstig acetondoft, var jag övertygad om att bibliotekschefen skulle ringa mig.

Visst ringde hon. De hade varit säkra på sin sak och sitt val, men lägenheten ekade tom. Nästa dag försökte de igen. Den gången svarade min flickvän. De sökte Bo Petersson. Det gällde jobbet som skolbibliotekarie i Våxtorp. Hon berättade att han inte kunde nås eftersom han låg inlagd på lasarettet. Det kunde dröja ett tag innan han var hemma igen. Hon nämnde diagnosen Diabetes ett.

Efterord: Det dröjde många år innan jag återsåg skolan och biblioteket vid ett föräldramöte. Då hade min äldsta dotter precis börjat på högstadiet och lämnade havet varje skoldag för att ta skolbussen till metropolen Våxtorp. Det var en speciell känsla när jag tog omvägen in på bibblan och tänkte tanken. Här skulle jag kunnat ha jobbat i flera år, eller skulle jag vandrat vidare kort därefter? Jag gillar att fantisera runt saker. Bitterhet tar jag aldrig med på mina fantasiutflykter. Det ligger inte för mig.

Dagens eventuella kommentarer besvarar jag med en glad gubbe. 🙂

Den högg som en kobra

En klasskompis jobbade extra på posten i Halmstad. Han slog in koden på dörren och släppte in mig. Jag traskade upp till personalanställaren. Mannen med makt lyssnade på min önskan och berättade att det var lång väntetid. Kanske flera år. Två veckor senare ringde min väckarklocka i mörkret på en okristlig tid. Klockan fem var jag på plats och fick träffa den ordinarie brevbäraren på distrikt 137 A. Efter att ha övat ett par lördagar var det dags för min första ensamtur. Jag gillade verkligen mitt distrikt trots den tuffa backen upp till första lådan på vackra Rotorp. Den obligatoriska genomsvettiga och äckliga skjortan åkte av i första trappan och ersattes av min medsmugglade privata tröja. Några av tanterna var övertygade om att jag var ett hemligt barn till den populära brevbäraren som levde som ungkarl. Vi hade båda bruna ögon och han hade haft mörkt hår tidigare. Jag tog mitt jobb som ett träningspass. Siktade in mig på att slå nya rekord. Helst med tanke på att jag också var fotbollstränare i Halmstad Bollklubbs fotbollsskola och mina grabbar hade match på lördagsförmiddagarna. Ändå försökte jag som vanligt att vara trevlig och hjälpsam mot mina ”kunder”. Just nu kom jag bara på ett arbetsproblem som störde mig. Samtidigt var jag trött på mig själv de första gångerna för att jag hade glömt bort den livsfarliga brevlådan.
Lägenhetsägaren skulle ha en speciell tidning varje lördag. Lådorna på gården var trånga och av gamla sorten. Jag var tvungen att hjälpa till med vänster hand för att öppna fliken till det snåla utrymmet, för att sedan med höger hand tråckla ner tjockare saker.
Precis som jag gjort några lördagar tidigare tryckte jag in med vänster hand, stack in högra handen i det mörka och plötsligt kändes det som om jag flög med en bit mot dörren. Mitt hjärta hoppade till när tidningen slets ur min hand. Visst hade jag andra hundar på mitt distrikt, men de visste jag exakt var de bodde och de hördes ibland redan när jag öppnade trappdörren. Flera hundägare hade också plastkorgar som skapade både fingerutrymme och samlade upp posten innan den hamnade på hallgolvet. Denna hemliga tidningshund var knäpptyst men snabb i käken. Hos de andra hundarna öppnade jag med fingertopparna och såg till att inget finger på högernäven låg före posten som jag stack in.
Min arbetsrytm stördes och jag bestämde mig för att verkligen komma ihåg detta till nästa lördag. Som alltid när jag gör monotona arbeten som jag har hjärnkoll på, åker min hjärna på semester. När jag var yngre var jag en mästare på det utan att det blev några fel. Det kan jag inte skryta med längre. 🙂 Dessutom var jag kanske ledig nästa lördag. Anställningen gick ut på att man jobbade tre lördagar och var ledig den fjärde.  Nu börjar vi närma oss poängen med detta hundkåseri. Fortfarande vet jag inte vad det var för ras. Jag har en stark känsla av att det är försent att få reda på det nu. Är ni beredda? Det hade gått ytterligare en tid. Jag hade blivit varm i kläderna på det andra sättet. Inte kär, men erfaren på jobbet. En snabb kille i sina bästa år med ett bus-sinne som ville ha med ett ord i laget. När jag tog ut tidningen från den bruna skinnväskan föddes idén. Aldrig hade jag hört någon röst från lägenheten. Alltså handlade det om en ilsken inneboende tant, gubbe eller en ensam hund. Jag röstade fortfarande på en hund. Visst hade jag sett några huggtänder glimma till. Ingen annan person dök upp i trappan. Försiktigt gläntade jag på lådan med vänster hand. Placerade min högra hand längst ut på tidningen och fattade hämnande mod.
Knäpptyst som vanligt.
Två minuter senare lovar jag att det var det mest svårlagda tidningspussel som skådats på det hallgolvet. Odjuret högg som en kobra som vanligt, men denna gång hade jag lagt undan all annan post. Nu var det en fight mellan idrottskillen Bobo och en okänd motståndare på fyra ben. Den fick några bitar medan jag drog tillbaka tidningen. Sedan tog vi nästa rond som jag också vann. Jag vet att det var dumt att chansa även på en sista fight då jag bara hade en pytteliten del av tidningen kvar, men mitt mod var så stort att jag hade kunnat möta ett hungrigt lejon på ett parti schack inlåst i en mörk cell.
Jag vann alla ronder. Men det bästa, aldrig mer dök det upp någon som slet åt sig posten från den lägenheten. Berodde inte på att en plastkorg kommit på plats. I Hallandsposten stod det inget om att en hund hade dött tidningsdöden. Ingen chef kom till mitt skrivbord och hade frågor åt det känsliga hållet efter att ha fått ett argt kundsamtal. Visst var det banalt och omoget, men mina sympatier är kvar hos den sextonårige, långhårige grabben som hade ett stort hundhjärta för snälla hundar. Jag har inte det minsta dåligt samvete, men retar mig på att jag just nu inte kommer ihåg vad det var för speciell tidning. Ingen hundtidning i alla fall. Kanske en katt-tidning.
Jag slår till med ”Veckans brott”. 😉

Nästa fredag får det bli ett tredje kåseri om hundar. Mest för variationens skull. 😉

Posten som levde sitt eget liv

Det måste ha varit det bästa sommarjobbet som fanns, när jag hade ett eget distrikt. När det i postyrket fortfarande hägrade en morot vid sista postlådan och man visste att man fick åka hem, fast man hade betalt för flera timmar till. Dagens brevbärare har inte kvar den moroten. Den har tagits bort av någon hög chef med långa öron och giriga gnagtänder. När det var höststormar ville jag däremot helst stanna kvar på Postterminalen. Började det dessutom ösregna utanför fönstret lockade inte en tur på den gula cykeln speciellt mycket, där jag satt i fikarummet och åt en bulle och drack en het kopp kaffe.

Denna ruskiga morgon var jag fortfarande en orutinerad novis på mitt distrikt. Jag behövde därför gå efter fastighetspärmarna när jag ställde i ordning dagens post. (Några veckor senare kunde jag rabbla allt om så någon väckte mig mitt i natten. Varje trappa, varje våningsplan, från vänster till höger – jag visste alla hundratals för- och efternamn på de som var skrivna på adresserna. Pärmarna plockades därefter bara fram för att göra ändringar. Förarbetet på skrivbordet framför mitt distrikts fack gick undan som en intränad dans.)

Den här händelsen inträffade alltså några veckor för tidigt… Panelhönan dansade inte denna höstdag. Därför stod en pärm framför mig med sin turordning och jag fick ägna mig åt ett evigt bläddrande. Det var superviktigt att all post var packad rätt, innan jag slog ihop pärmen. Ett endaste fel tog inte död på en sjuk person, men störde definitivt arbetsharmonin. Varje fel stavades extraarbete med stort E. Inte så kul när man upptäckte felet tre gårdar längre bort. Givetvis bodde också missarna ofta på översta våningen. Det var då bara att cykla tillbaka och springa glatt uppför alla trappor igen. Dagliglediga på mitt distrikt undrade såklart vad brevbäraren sysslade med. De med andra åsikter tänkte högt om saknaden av den gamla trevliga och snabba brevbäraren som skött deras post i många år. Klanderfritt. Ingen mindes längre att han en gång också haft sin första dag där.

Det fanns inga fel i packningen denna stormiga och regniga höstdag när jag motvilligt tog ut cykeln ur garaget. Jag hade de små breven i tjocka buntar i sidofacken. De stora försändelserna fyllde den blå väskan framför mig och de båda sidoväskorna var fullpackade med tjockare och ännu större paket. En dag full av post med andra ord. Jag hade på mig regnstället och ett insytt regnskydd i väskan skyddade posten från väta när jag trampade iväg på min hårt lastade tjänstecykel.
Det tog tjugo minuter för mig att cykla till första trappan. Jag ställde cykeln på dubbelstödet. På den korta stund när jag tog upp trappans post hann både den översta pensionsavin och en Allers bli blöta. Jag skyndade mig in i trapphuset. På första våningen lämnade jag ifrån mig den blaskiga avin. Väl uppe på fjärde våningen hörde jag en skräll utanför huset. När jag lagt i veckotidningen gick jag en halvtrappa ner och tittade ut genom fönstret och bevittnade min egen mardröm. Cykeln hade blåst omkull i en vattenpöl. Jag tog tre steg åt gången när jag flög nerför trapporna. Den stora postväskan var halvtom när jag vände på den. Det var däremot inte min hjärna av tankar när jag stressad såg hur försändelserna levde sitt eget liv. Gummibandet till en stor bunt småbrev hade brustit och lekte flygpost. Breven cirklade omkring i luften i kastvindarna. Lättast att plocka var de sakerna som landat i vattenpölar, de låg snällt kvar. Några brev hamnade tursamt i en häck som en slags juldekoration. Ett bankbrev kilade sig fast i en parkerad cykel.
”Har du någon post till mig?”
Jag såg aldrig från vilket håll denna välklädda kvinna kom. Kanske landade hon med fallskärm.
”Cykeln blåste omkull”, svarade jag lamt.
”Jaha. Jag väntar på ett viktigt brev.”
Jag fortsatte med mitt uppdrag att fånga den flyende posten. Kvinnan gjorde ingen ansats till att hjälpa till.
”Jag bor på femtionian.”
Nu låg jag på alla fyra och grävde fram ett vykort mellan två buskar och höll på att missa upplysningen.
”Överst på fjärde våningen till höger.”
Jag sprang vidare till sandlådan där det låg något vitt och retades.
”Storm är namnet.”
Passande namn. Driver hon med mig. Skulle någon märka om jag slog henne hårt i huvudet och grävde ner henne bakom rutschkanan?
”Just nu har jag vissa smärre problem med att se efter”, svarade jag extra artigt och reste upp cykeln.
”Annika är mitt förnamn. Jag är hemma en kvart till. Hinner du till dess?”
”Vet inte.”
En kvart senare satt jag kvar i första trappan och hoppades att jag åtminstone samlat ihop all viktig post. På trappelementet låg de våtaste försändelserna och torkade tills de blev sträva och skrynkliga. Första tanken var att cykla tillbaks till fastighetsboken på postterminalen och börja om från början. Istället grovsorterade jag efter trappnummer. Hur som helst var jag en looser. Det höll på att mörkna när jag äntligen var klar med rundan. Det kom konstigt nog inget klagomål efter mardrömsturen. Fortsättningsvis satte jag alltid in cykeln ordentligt i cykelstället vid varje trappa. Blåsiga dagar hade jag gummiband om varje trappuppgångs post.
Jag hittade ingen post till hjälpsamma Annika Storm. Men jag funderade på att sätta in en ironisk annons i Hallandsposten som tack för hjälpen under rubriken ”Dagens ros”. Jag tror ändå inte att budskapet gått hem. Hissen gick nog inte ända upp till fjärde våningen hos denna fru Ego.

Prao nu Pryo då

Idag gör Lizette sin första praodag på möbelhuset Leander Pehrson. Helst hade hon velat vara på ”Ystads Allehanda” men där hade de inte tid med henne. I dessa moderna tider tycks ungdomarna vara hänvisade till att själva jaga platser och bara i nödfall uppsöka studievägledaren. Vet inte om de byter platser denna vecka. Så att ”syon” sitter vid klassbänken och lär sig saker under tiden som eleverna är borta från skolan. Rulla tummar kan bli tjatigt i längden och det kan bli dyrt att spela poker på nätet. Jag förlåter personen ifråga om han eller hon stängt dörren, låter det lysa rött för upptaget utanför och sitter och smygläser min blogg. 😉  Det där är bara vilda gissningar. Själv trodde jag att yrket gick ut på att knyta kontakter med världen utanför skolan. Fixa platser. Odla kontakter men inte cannabis. Det är inte så lätt när man är relativt nyinflyttad och inte har de rätta kontakterna i en småstad.
Det blir säkert bra och lärorikt ändå för Lizzan.

Jag var själv ingen idéspruta i den åldern på just det området. Ville heller inte härma en äldre kompis som gjort sin pryo, som det hette då, på tidningen Hallandsposten. Annars var det ett naturligt val om jag inte fick vara hos en gymnastikmagister. Istället valde jag det internationella Åhlens. Eller Tempo som det hette då. Jag trodde att det skulle bli en skön avkoppling från läxor och prov. Prissätta, sätta upp varor, äta en övergiven glass eller något godis som inte gick att sälja av någon anledning. Glida omkring i city på lunchrasten. Jag hade skrivit till på blanketten att jag gärna ville hamna på den coola skivavdelningen. Rena rama julafton om det önskemålet skulle gå i uppfyllelse.

Nyduschad, med mitt långa hår, gick jag på måndagen upp på andra våningen med mitt papper i handen. Inger Thorson hette min kontaktperson. Jag minns att jag kände mig rätt tillfredställd. Lite blyg men inte bortkommen och vilsen. Det där sista blev det snart ändring på. Damen i informationsdisken berättade att jag kunde slå mig ner i besökssoffan. Där satt jag och fördrev tiden med att göra hundöron på blanketten jag hade i handen. Första problemet dök upp på studs. Inger Thorson var svår att nå eftersom hon var på en semesterö vid Medelhavet denna vecka. Jag förstod med min fjortonårsintelligens att jag inte skulle få en sista minuten biljett med flyget ner till henne. Sedan började cirkusen som jag i soffan lätt kunde följa. Damen i disken slog in kortnummer till olika avdelningar och pratade med hög röst. Mottagarens svar hörde jag tydligt i högtalaren som fanns bakom disken. En äldre man svarade irriterat att han inte kunde vara någon dagispappa till ännu en pryo. Den sista hade varit mycket lat och jobbig. Damen gjorde en paus i sökandet och frågade om jag var intresserad av en speciell avdelning. Jag piggnade till och föreslog skivavdelningen eller sportavdelningen. Det här kanske blir bättre än bra, tänkte jag från den ljusa soffan. Skivkillen berättade utförligt om att han höll på att inventera och absolut inte hade tid med en bromskloss denna vecka. På idrottsavdelningen skrattade personen rått åt förslaget.
”Skojar du. Kom inte med sådana måndagsskämt. Jag har huvudvärk efter en tuff helg.”
Nu började förvandlingen. Hade Alf Pröjsen varit med skulle han ha kommit med en uppföljare till sin berömda saga. För varje sekund krympte jag tills jag blev en ”Teskedsgubbe” i soffan. Efter ytterligare några samtal, nu till lagret och kontoret, funderade jag allvarligt på att rymma. Jag tittade ner i golvet. Bedömde att avståndet var för långt för att våga hoppa. Snart skulle jag ända kunna gömma mig i soffan mellan dynorna. Ingen ville ha mig. Sista tåget verkade ha gått och jag var kvarglömd på perrongen i världens största soffa.
Räddningen blev klädesavdelningen där det mest fanns kvinnokläder. Precis rätta platsen för grabben som inte ens visste hur man vek ihop en tröja på rätt sätt. På avdelningen jobbade tre äldre  kvinnor. Alla var supersnälla mot mig och jag blev som en maskot. En av dem blev min absoluta favorit. Det fanns inte mycket att göra på dagarna. Inte så många kunder. Mina arbetsuppgifter var allt för få. Ändå gick tiden relativt fort. Vi pratade mycket när det var kundfritt. Tuffaste stunden var avskedstillfället. Till slut blev klumpen för stor. Det brast. För enda gången i mitt liv rann det tårar på en damavdelning för kläder. Kvinnorna hade varit som tre underbara mormödrar eller farmödrar. Jag var inte ensam. Min favoritkvinna grät också och vi kramades länge. Vad jag minns kom ingen kund just då. Det dröjde flera veckor innan jag vågade mig dit igen. Min grabbighet tog överhanden.  Den enda kunden från praktiken som jag kommer ihåg, är en kund som jag aldrig glömmer. Det var en lång man som stod bland slipsarna. Jag sattes på prov, ett prov som jag inbillar mig att jag klarade av med glans. Jag fick i uppgift att beskriva ett antal slipsar in i minsta detalj. Sedan fick jag samma syssla bland livremmarna. Skälet var att mannen var helt blind. Jag var hans smakråd. Hans händer förstärkte mina ord och han verkade nöjd med sina två köp.

I skolan skulle vi någon vecka senare gå fram en och en och muntligt redovisa på svensklektionen om vår pryovecka. När det blev min tur vägrade jag. Den enda i klassen. Jag berättade aldrig varför. (En natt för ett tag sedan höll jag ett underbart tal på just den lektionen. Inte ett öga var torrt hos tjejerna. Inte en tuff kille log eller skrattade. Inte ett enda ord av det jag sa var onödigt. Det var ett av mina bästa tal. Dessvärre ett tal som aldrig blivit framfört.)
”Tänk på din saliga hädanfärd”, sa min lärare med allvarlig och torr röst.
Jag förstod inte sista ordet men tyckte inte det var läge att visa det. Tyckte inte ens att jag gjort något fel. Menade han att jag inte skulle få komma upp till Gud? Den meningen har jag haft kul åt många gånger. Som vuxen. Då var den malplacerad. Gjorde inte ens ont i såret från min praostart i soffan. Men i klassrummet hade jag inte mod. Ingen erfarenhet hur jag skulle tackla mina tankar utan att det syntes att jag åkt på stryk i livet. Visst kunde jag skojat och dragit ner skrattsalvor om den blinda mannen. Men det kändes inte rätt mot honom. För jag hade blivit stukad redan i en mjuk stor soffa i min första inblick i det vuxna yrkeslivet. I soffan där jag krympt och känt mig som något katten släpat in. De få sysslorna jag hade gjort kändes så torftiga. Mina underbara samtal med mina damer var privata.
Från den dagen älskade jag skolan resten av högstadiet. Inget jag berättade för mina kompisar. Inte längtade jag ut till framtidens yrkesliv.
Min lärdom tog jag med mig in i mitt första yrke. Jag vet inte hur många pryoelever jag fick tilldelat mig under mina år på Postverket. Alla behandlade jag med stor respekt. Först skojade jag så att deras blygsel och osäkerhet försvann. Sedan satte jag dem i arbete. Berömde. Ibland var det svårt att hitta något, men de flesta var duktiga när de fått en chans. Visst tog allt längre tid. I smyg fick jag gå igenom deras arbete så det inte blev för stora grodor.
Aldrig skulle någon av dessa ungdomar behöva klaga på att deras kontaktperson var hemsk var mitt motto. De skulle inte behöva känna känslan att de var i vägen. Det är så otroligt viktigt att de får en ärlig chans och ett gott intryck av världen utanför skolmiljön under dagstid. Sedan får man aldrig döma dem på grund av utseende och klädsel. Inte ens första intrycket är viktigt enligt mig om det skulle råka vara negativt. Innanför skalet kan det finnas en pärla. Unik i sitt slag. Någon som bara väntar på att bli sedd.