Kvällsposten som gick åt

Jag var glad för min gula väska med röd text som hängde på axeln. Jag kände mig stor. Var på väg att bli tonåring, men ännu var jag bara tolv år.
På helgerna sålde jag Kvällsposten. Jag hade eget distrikt. Två gårdar med hyreslägenheter och sex villagator. På lördagen hade jag gott om tid. Tyvärr brukade det bli kvar tidningar i väskan när jag var klar med turen. Efter några helger lärde jag mig hur många tidningar jag var kapabel att sälja. Därför minskade jag antalet begärda exemplar. Det hjälpte inte. När bunten låg på min trappa var det ändå samma antal tidningar i den som tidigare. Visst gick det bra att skicka tillbaks osålda tidningar, men det var struligt och gav inga pengar i min kassa. Goda råd var dyra. Efter ett tag hade jag blivit varm i kläderna och tog till taktiken att smyga in på kollegornas områden. Inte helt riskfritt att ge sig in på andras revir.
”Vad bra att du kommer redan. Är den ordinarie killen sjuk?”
”Jag brukar köpa av en annan grabb.”
”Mitt barnbarn har detta distriktet.”
Det hände att jag såg en snubbe med en gul väska på avstånd. Det kittlade till av blandade känslor när jag såg hur han gled in i en trappuppgång som jag besökt och sålt i för en stund sedan. Såg han stor och farlig ut krympte jag en bit.
Varannan söndag hade jag andra sorts problem. Då spelade Halmstad Bollklubb sina allsvenska fotbollsmatcher på Örjans Vall. Antingen var tidningsbudet en supporter till andra storlaget i staden, Halmia, eller så var han bara anti mot fotboll. Just dessa söndagar måste han ha haft sirap i biltanken. Min tidningsbunt var alltid sen. Det slog aldrig fel. Jag stressade genom distriktet. Ringde bara på hos de säkra korten. Sedan fick det bli ös på cykeln mot den idylliska fotbollsarenan. Väl framme stod jag utanför grindarna och sålde min väska tom. Inte var jag populär där heller. Några tuffa storvuxna kids ansåg att just den platsen var deras domän. Ett par kom med inlindade hot.
En sommardag gick det extra dåligt för mig. Nästan ingen var hemma på mitt distrikt. Semester och badstranden var säkert orsaken. Moloken kom jag hem med en tung väska. Axeln värkte och det kändes som om det var fler tidningar i väskan än det var när jag startade min runda. Pappa tyckte synd om mig och föreslog en tur ut till Grötvik vid havet. Bland sommarstugorna blev jag en efterlängtad kille. Tidningarna gick åt som smör i solen. Snabbt blev väskan tom. Allt borde varit frid och fröjd. Det var det inte. På hemvägen satt jag tyst i bilen och kände en klump växa i magtrakten. Jag hade ljugit och inte berättat hela sanningen för en snäll kvinna som till och med bjudit in mig på ett glas svalkande hallonsaft. Mellan klunkarna hade jag farit med osanning för kvinnan som satt i rullstol. Hon hade varit så glad för servicen med tidning till stugan. Hon berättade att hon skulle tillbringa hela sommaren där och att hon redan såg fram emot att få träffa den trevlige tidningspojken igen nästa helg.
”Du lovar väl att komma nästa lördag? Då ska du få glass.”
Orden skavde i mitt samvete. Pappa undrade varför jag såg så deppig ut när han hade ställt upp och kört ända ut till Grötvik. Det låter löjligt. Men denna korta stund av samvaro med den trevliga kvinnan hade lämnat ett mycket starkt intryck efter sig. Mina tankar gled dystert iväg till filmen ”Rännstensungar” och till den söta flickan som satt i rullstol. Varje gång minnet dök upp kände jag mig som en riktig förrädare.

Fjorton år senare satt jag själv i rullstol. Jag jobbade som medhjälpare på ett handikappläger i Delsbo i Hälsingland under sportlovet. Första kvällen skulle vi ha lekar och tävlingar. Först skulle föreståndaren på Delsbo Center presentera sig. En glad blond kvinna rullade in i samlingsrummet. Hon pratade en stund, men jag var oartig och lyssnade bara med ett halvt öra. Rätt snart hade jag insett att världen är bra liten. Eller så hade min fantasi spelat mig ett spratt. Minnet från min korta Kvällspostförsäljarkarriär dök oväntat upp. När föreståndaren vid ett senare tillfälle berättade för mig att hon hade en sommarstuga utanför Halmstad kröp jag till korset.
”Ligger din stuga i Grötvik?”
Jag visste svaret innan det kom. Först tog hon en klunk Loka.
”Ja. Alldeles precis ovanför handikappbadet de byggde i somras.”
Jag berättade om mitt barndomsminne. Hur jag hade haft dåligt samvete genom åren.
”Nu när du säger det minns jag en trevlig mörklockig pojke som dök upp mellan tallarna som på beställning. Du är för gullig. Jag förlåter dig här och nu. Om du sticker och köper en tidning till mig.”
”Kvällsposten eller Expressen?”
”En klass bättre. Svensk Damtidning.”

Månadens boktips – ”ETT CP-BRA LIV” av Jonas Helgesson

Februariboktips

Jag skrattar inte åt Jonas Helgesson. Jag skrattar med Jonas. En sann fighter som med självironi skildrar många olika situationer som han upplevt i sitt liv. Jonas berättar om sin träning inför att bestiga Kebnekaise, om varför han vill arbeta med människor, om att inte följa alla välvilliga råd, om hur det är att starta eget och varför han inte tror att man måste vara Ernst Kirchsteiger för att bli en lycklig människa.

Jonas mixar sina tankar med en blandning av självupplevda situationer han hamnat i.
Det lockar både till skratt och eftertanke. Han har åsikter om mycket. Vrider på intressanta hypoteser, fördomar och myter. Drar paralleller och gör kopplingar som intresserar mig. Enligt honom själv är denna bok framsprungen ur hans föreläsningar. Han har satt på pränt de tankar om liknelser, bilder och slutsatser som han delgett sin publik. Målet är att smitta andra med det han tror på: Att människan och livet är det vackraste som finns.

I boken beskriver han sig som en tacksam 31-åring. Han med de haltande benen och de skakiga armarna. Han som just lärt sig att ta på sig strumporna på mindre än 20 sekunder – han är faktiskt just grymt tacksam.
För Jonas har en historia precis som alla hans medmänniskor. Fast mer dramatisk.
Jonas mamma är lika pratglad som Jonas. När hon blev inlagd på förlossningsavdelningen la de henne på ett eget rum för alla de andra rummen var fulla. Hon ville inte ligga ensam och tjatade envist tills de baxnade in en extra säng i ett rum. Mamman blev glad och började prata med de andra blivande mammorna. Några timmar senare gick allt snabbt. Mamman började störtblöda. Svimmade. Ramlade pladask ner på det hårda golvet. Moderkakan hade lossnat. Två och en halv liter blod hann forsa ut innan de fick stopp på det. Hade mamman legat ensam i ett rum hade varken hon eller Jonas levt idag. Slump eller livets mening? Jonas fick navelsträngen fyra varv runt halsen och var utan syre i fyrtio minuter. Läkarna trodde att han skulle dö. Sedan var prognosen att han skulle sitta i rullstol hela livet och att han aldrig skulle kunna tala.
Idag arbetar han som föreläsare och ståuppare på heltid, åker landet runt för att hålla föreläsningar och spelar golf m.m. Därför är det inte alls svårt att tro att hans planer på att bestiga Kebnekaise kommer att bli verklighet en dag.

Det finns många underbara partier i boken. Beskrivningen av hans möte med kvinnan i 60-årsålderna på Skatteverket är bara en av många. Han avslutar den med ett tack:
Tack, kära Skatteverket-kvinna. Du är med på alla de föreläsningar som jag arbetar med på heltid numera. Förläsningar som gör att jag träffar nya härliga människor vecka efter vecka och som betalar min mat och mina kläder och min lägenhet. Inte för att jag tycker jättemycket eller illa om dig som person, utan för att du så tydligt stakade ut samhällets förväntningar på en CP-skadad kille i hans bästa år. 5000 skattekronor om året!

Det finns böcker som man snabbt läser och som man sedan lika snabbt glömmer att man läst. Det finns andra böcker som gör att man stannar till, funderar, läser vidare och stannar till igen – Böcker som berör och som gör att man får något med sig på vägen. ”Ett CP-bra liv” hör definitivt till den sistnämnda kategorin. Det är nyttigt att ta del av en annan människas liv. Att för en stund få se in i en annan människas verklighet. Jonas Helgesson har kämpat från sitt första andetag. Han är ett typexempel på att positivt tänkande behövs om man ska orka vidare.
Det enda jag önskar är att avsnittet med fakta om olika typer av CP hade placerats i slutet av boken istället för mitt i. Det är viktiga fakta som visst ska finnas med, men som kommer in i ett läge av boken där man just då bara vill veta mer om Jonas.

Jag har själv träffat på många härliga ungdomar med diagnosen CP när jag jobbat på handikappläger. Deras vilja och speciella humor tilltalade mig mycket. Humorn låg mycket nära åt mitt eget håll. Kanske var det jag som lärde mig mest av dessa läger? Fast det egentligen var jag som var där som medhjälpare. Låt mig sluta med två citat från boken, väl värda att fundera vidare på:
Ingen kan allt, men alla kan något. Det gäller bara att komma på vad. Ingen föds utan potential. Det är min största övertygelse.
I livet behöver det inte vara en nackdel att vara lite annorlunda. Det gäller bara att veta hur man ska handskas med det.

http://www.jonashelgesson.se/OM-MIG.html

Jonas Helgesson Ett CP-bra liv. Libris Förlag 2010. Debuterade med boken ”Grabben i kuvösen bredvid”. Lz Helgesson. Biografi.