Jag har alltid hävdat att omslagsbilden till en bok är viktig. Måste erkänna att jag ofta väljer bok efter om framsidan tilltalar mig eller ej.
Vet att jag inte är ensam om det. Att försöka få ett barn att läsa en bok som ser tråkig ut är näst intill omöjligt. Det är omslagsbilden som fångar blicken oavsett om man går bland bokhyllorna på ett bibliotek, i en bokhandel eller ser den skymta förbi på sociala medier: Titta här! – Läs mig!
”Påfågelsommar” dök upp på Instagram och framsidan med en kvist gammaldags, rosa rosor framför en vägg med en vacker tapet – den fångade mig direkt! ❤
Två parallella handlingar, nutid och dåtid, vävs samman och skapar en berättelse om Lillian och Maggie som det är svårt att lägga ifrån sig. Lillian, en gång Mrs Charles Oberon, frun på det praktfulla godset Cloudesley. I nutid en åttiosexårig, smått förvirrad kvinna som bor kvar i ett alltmer förfallet Cloudsley.
Maggie, Lillans barnbarn, nås av kallelsen att genast komma hem eftersom Lillian råkat ut för en olyckshändelse och behöver hjälp. Maggie, som flytt till Australien och lämnat byn Cloud Green med många lösa och oavslutade trådar bakom sig, inser att inget kan vara viktigare än att ta hand om sin farmor och försöka återbetala den skuld hon har till henne.
När Maggie återkommer till Cloudsley upptäcker hon att breven som Lillan skrivit undanhållit en hel del sanningar. Pengarna är slut, räkningarna obetalda, taket läcker och många av de dyrbarheter som tidigare funnits i de olika rummen tycks ha försvunnit från sina platser. Det finns mycket att rätta till och många frågetecken som behöver rätas ut. Maggies pappa, Albie, lyser som vanligt med sin frånvaro och Maggie inser snabbt att hon får lita till sig själv om hon ska kunna hjälpa Lillian.
Men vem var egentligen Lillian Oberon och vad har husets väggar sett under de år som gått sedan hon kom dit som den nya frun i huset och som styvmamma till Albie? Det är ett annat Cloudsley som möter läsaren på 50-talet. Påfåglar spatserar på gräsmattorna, festerna avlöser varandra, elegans och lyx präglar tillvaron och Lillian har en man som är galen i skönhet, men är hon verkligen lycklig? Hon har förstås Albie, för hon känner sig som hans riktiga mamma även om hon inte är det.
När konstnären Jack Fincher kommer till godset för att förverkliga en av Charles idéer, att måla ett helt rum och skapa en visuell upplevelse, förändras Lillians liv för alltid.
Maggies många lösa trådar nystas så småningom ihop samtidigt som dåtid och nutid flätas samman.
Definitionen av en riktigt bra bok för mig är att jag lever med i handlingen, gråter och skrattar under händelsens gång. Upprörs och förargas på personerna som jag lär känna och till och med önskar att jag ibland kunnat kliva in i berättelsen och ge någon ett gott råd. Det finns saker som gör mig ont och annat jag gläds över. Jag gillar att pusselbit för pusselbit läggs samman och skapar en helhet. Jag njuter av språket, imponeras av formuleringar och beskrivningar (och känner mig smått avundsjuk över att jag inte själv kan skriva så uttrycksfullt). Men det som kanske mest avgör bokens slutbetyg är om jag tänker på den även när jag lagt den ifrån mig, eller ej. En bra bok ska kännas som om den är på riktigt!
Påfågelsommar uppfyller i stort sett alla mina kriterier. Det tog lite tid för mig innan jag kom in i den, men sen blev den bättre och bättre ju mer jag läste… Detta är en bok som jag kan tänka mig att läsa om.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 