Utsikt från en filt

Under sommartid går det mycket fortare att cykla än att köra bil till centrum eller stranden i vår lilla mysiga stad. Efter en härlig fläktande cykeltur hamnade vi på vår medhavda filt i Norra Promenaden.
Många gånger genom åren har vi fikat och ätit mat på restaurangen i parken. Idag var den stängd. Men det gjorde inget för vi hade redan ätit en god lunch på balkongen och hade eget fika med oss.

1

Här är baksidan till den nya utomhusscenen de har till allsången på sommaren. Gissa om det var trångt när Hasse Andersson sjöng om sina guldgröna skogar förra sommaren. 🙂

2Många hinner passera ”vår filt” under denna stund. Norra Promenaden är populär av många orsaker.

3

4

Jag hade det bra där jag låg på rygg. Solveig läste högt ett roligt parti från sin bok. Hon har en fantastisk berättarröst och jag levde mig in i handlingen.

5

För några dagar sedan läste hon om en vit man i Sydafrika som ”talade” med elefanter. Det var riktigt spännande, roligt och sorgligt när de tog hand om en nyfödd elefant som inte kunde gå. Tänk att ha en elefantunge på 120 kg inomhus. De fick åka och handla nytt porslin flera gånger. 🙂
Inte bara jag uppskattade högläsningen.

6Snart tog mamma gräsand täten mot vår filt och fick med sig sin make Edgar.

7

8

9
Jag funderade på om de skulle lägga sig på filten och lyssna. För det var väl berättelsen som de fängslades av och inte något annat oväsentligt?  😉
11
Girigt behöll vi allt för oss själva och de gav motsträvigt upp. Edgar muttrade något om småsnål. 😀
10

Annonser

En småländsk buss och fyra kapade flygplan

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Septembersolen lyste mot mig när jag tog en sista klunk av kaffet denna ljuvliga tisdagsförmiddag. Fortfarande kan jag än i dag med välbehag känna smaken av den osötade jättestora kakan från konditoriet i Boarp. Orten på höjden där vi en gång träffade en jordnära och trevlig Hasse ”Kvinnaböske” Andersson.
Som ofta när det var fint väder på hösten hade jag valt balkongen mot havet och Hovs Hallar. När de flesta turister åkt hem var Bjärehalvön extra fridfull och livet hade gått in i en ny fas som jag uppskattade i all sin enkelhet.
Bonden som arrenderade mark av oss höll på med någon syssla på åkern och måsarna följde intresserat hans framfart, med mask i blickarna.
Jag slängde upp en hälsningsnäve mot kvinnan som jag brukade handla potatis och jordgubbar av, när hon cyklade förbi med yngsta dottern i barnstolen. Hon som flyttat ner från Stockholm ungefär samtidigt som vi och som senare startade upp Lisas bod.

Jag har alltid velat vara ute i god tid om det är möjligt. Stensjön Buss, med femtiofem glada smålänningar, skulle komma först om en timme. Redan kvällen innan hade jag gjort rent toaletten, dammsugit och torkat alla golv, sett över montrarna och putsat bort nyfikna fingeravtryck. Det kändes viktigt att allt såg fräscht ut.
Stensjön Buss skulle detta år vinna min tävling, årets buss. Det bussbolag som var hos Lidéns Samlingsmuseum flest gånger under en säsong fick sitt namn på en leksaksbuss som stod överst på en monter. Stensjön Buss var ett pålitligt bussbolag som fattat tycke för vårt samlingsmuseum redan första året. Jag uppskattade kontakten vid beställningarna och att de alltid höll ankomsttiden.
Utanför entrédörren stod jag och njöt av vädret och kisade upp mot den slingrande vägen mot Hov. Nästan på klockslaget dök bussen upp och jag gjorde mig beredd mentalt för att kliva på bussen och greppa mikrofonen. Något som jag gjort hundratals gånger.
Det syntes att gruppen var yngre och piggare än genomsnittsbesökarna och jag visste att det stora sällskapet precis varit och fikat. Därför pratade jag en extra stund och mina skämt gick hem, eftersom det skrattades på de rätta ställena.
Väl inne på Lidéns Samlingsmuseum spred sällskapet ut sig som jag bett om på bussen, för att det inte skulle bli för trångt. Som alltid fanns det en uppsjö av frågor och ofta fanns det någon extra pratglad person som ville ha en större bit av mig.
Det var svårt att räcka till för alla när Solveig inte var tillgänglig en vardag under en skoltermin. Jag ville helst inte lämna disken där vi sålde saker, vykort och dryck. Dessutom dök det ibland upp andra besökare som skulle betala entré.
Bland centerkvinnorna var det en kvinna som hade läst om oss i en veckotidning och som bubblade av frågor och flera andra väninnor stod i en tät ring omkring mig när jag visade någon detalj i en monter. Därför noterade jag inte att chauffören påkallade min uppmärksamhet utanför ringen. En mycket sympatisk yngre man som annars var lågmäld och försiktig i talet.
”Har ni en TV någonstans här i närheten?” viskade han till mig mellan de fina utflyktsklänningarna.
Eftersom jag var inne i min pratbubbla tyckte jag den privata frågan var tokig. Han visste väl att vi inte hade någon TV i museet. Han hade ju sett alla rum i muséet förr. ”Nä. Det har vi inte plats med”, svarade jag spontant innan nästa kvinna tog över konversationen och jag på nytt blev en tupp i hönsgården.
En kort stund senare var chauffören Thomas där igen och viskade en engelsk term och något svamlande om något flygplan.
”Menar du Högskolan i Halmstad? Trade Center?” svarade jag spontant och han log snett.
Det fanns inte många sekunder för mig att tänka. Skulle jag släppa upp honom till vår privata bostad för att titta på TV? Vad konstig han verkade? Mådde han bra? Skulle han snart fråga om jag kunde öppna en låst monter och hälla upp nybryggt Zoegas Kaffe i just en bestämd kaffekopp? Jag noterade tacksamt att han gled ut till bussen innan jag fick fullt upp med annat.
Fast jag upplevt tillståndet många gånger tidigare var det alltid samma overkliga känsla när en buss rullade iväg från parkeringen. Från ett sorl från en stor skara till en total tystnad som värkte bokstavligen i öronen. Hade de verkligen varit här? Vad skulle de minnas av besöket i framtiden? Förhoppningsvis spreds ringar på vattnet.
Jag kände mig extra nöjd denna gång. Många trevliga kvinnor. Flera intressanta frågor. De hade varit köpsugna och uppskattat Solveigs tavlor med tänkvärda ordspråk och hennes egentillverkade minikaffekoppar på stenar. Det enda jag inte blev klok på var Thomas, busschauffören. Vad knepig och annorlunda han varit denna gång. Vad hade han fiskat efter? Jag drog för cafégardinerna och låste entrédörren. Tänk om en rånare slog till just i detta läge. Slog ner mig och tog min magväska med alla pengar. Det hade hänt andra. Ändå hade jag inte vett att vara rädd. Istället tänkte jag glatt på att jag skulle hämta tjejerna från förskolan tidigt. Eftersom det fortfarande var fint väder fick det bli en tur till Båstad och lekplatsen vid havet. Där trivdes vi alltid alla tre. Kanske kunde vi ta med Solveig hem när hon slutade. Varför inte överraska henne med fikakorg.
Under tiden som fiskgratängen blev ätbar i ugnen kom jag att tänka på den där Thomas igen. Därför struntade jag i att sätta på en CD och gjorde istället något som jag aldrig gjorde annars mitt på dagen. Jag satte på dumburken … och livet blev aldrig detsamma igen.
Först trodde jag att kanalen, mitt i lunchtid, visade den gamla amerikanska filmen ”Skyskrapan brinner”, som jag sett på sjuttiotalet. Under flera minuter kämpade dokumentärbevisen mot mitt hårda skal av naivitet. Det här händer inte på riktigt. Någonstans från köket hörde jag timern kalla på uppmärksamhet. Jag stod kvar paralyserad och såg om, och om, och om igen samma filmade sekvenser, som hjärnan inte fixade att ta till sig. Flygplan som styrde rakt mot World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan i New York. Mitt känsloregister levde sitt eget liv. Både inom mig och där jag spankulerade runt i den stora salen och försökte greppa något som inte gick att greppa. Varken då jag jagade den hala tvålen 2001 eller nu fjorton år senare. Alla dessa inre sår som aldrig kommer att läkas ut helt hos oskyldiga medmänniskor. Eftersom jag redan tagit måltidssprutan kom jag inte undan att återgå till min vardag. Självbevarelsedriften fick mig att skrapa bort det svarta täcket och kämpa mig genom måltiden som mest smakade kofta. Annars hade jag själv legat där fysiskt medvetslös på golvet. Mentalt var jag redan golvad på köksstolen, med en tom blick in i tapeten.

När jag puttade fart på Lizettes gunga gick mina tankar till alla barn som mist sina föräldrar, mor- och farföräldrar några timmar tidigare, helt i onödan. Vilken fasansfull död. Mina tankar fladdrade utanför boxen. Tänk om någon tvekade på morgonen. Kände efter en extra gång innan de ringde det där samtalet och sjukskrev sig. Skulle personen i framtiden ha två födelsedagar? Definitivt skulle personen aldrig mer gnälla över en nästäppa.
Våra döttrar är uppfödda på kramar, närhet och kärlek. Jag tror inte att de märkte att jag kramade några extra gånger denna mörka eftermiddag då höstsolen sken falskt från himlafästet. Mörkt tänkte jag tanken: Är detta den nya framtiden som väntar våra barn?

Jag har sökt och kommit in på många utbildningar på Högskolor och Universitet, som jag sedan tackat nej till av olika skäl. Väldigt sällan ångrar jag beslut jag som tagit genom åren. Gjort är gjort. Om någon ställde mig mot en vägg och krävde att jag skulle berätta om en enda utbildning som jag borde ha tackat ja tack till, skulle svaret komma direkt från hjärtat, Juristutbildningen i Lund. En utbildning som skulle passat mig perfekt. Inriktningen skulle givetvis blivit åt åklagarhållet. Jag skulle blivit en stenhård och rättvis yrkesman. Med facit i handen flera år efteråt. Jag hade inte blivit gammal. Varken i yrkesrollen eller privat. En bomb skulle slängts in i min bostad. Mina eventuella barn hade levt otryggt och farligt. Världen är inte rättvis. Bevisen är just nu kristallklara i ex. ett blödande Syrien, där godhet hålls tillbaka och överskuggas av mörkare krafter.

Det svarta datumet 11 september började för mig med att min formel 1 idol Ronnie Peterson dog 1978 i sviterna från kraschen på Monza-banan. Två år efter terroristattacken mot World Trade Center och Pentagon dog Anna Lindh av skadorna som hon fick efter knivöverfallet dagen innan på NK. Min favoritsångerska Marie Fredriksson föll ihop i sitt badrum d. 11 september 2002 och hennes liv förändrades helt. Det gör ont när jag tänker på allt dystert som förknippas med just detta höstdatum. Tänk om det sker ett upplyftande världsmirakel söndagen den 11 september 2016. Jag tror att jordens människor är i behov av det ljuset. Mer än någonsin. Jag blir inte sur om det sker tidigare.

Solveigs förslagFacebook

Här är länken om du vill köpa en signerad bok av SolBo Förlag. ❤

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Fotnot/Privata ord: Månadens kåseri låter jag ligga ”överst” cirka en vecka. Detta var enda chansen för mig att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå vara kvar i den underbara bloggvärlden ett tag till. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin fortsättning på hösten. Som vanligt i denna kategori svarar jag eventuella kommentarer med en symbol av något slag.