Tävling, Plagg NIO; Den kända musen

9A9

Den här tågresan till Göteborg kommer jag ihåg klockrent. Jag och den söta blondinen med hästsvans, hade det mysigt där vi flanerade omkring i solskenet. Förutom tröjan inköptes ett par tuffa skor. Minns till och med var och vad vi åt, liksom andra hemliga saker som vi gjorde på resan. 😉

Imorgon är det dags att tävla. Jag har läst era kommentarer och såg att Grevinnan Blåst redan har lämnat sina två svar på de två frågorna. Hon tycks vara övertygad om att nian och tian inte är aktuella. Kanske är hon upptagen av någon bal på slottet i helgen. 😀

Fel utseende

Efter en jobbig natt fick jag nog. Värken var intensiv i högerörat där jag har ett rör inopererat. Solveig lyste med ficklampan och konstaterade att det fanns en stor gul sak på röret. En ovälkommen vaxpropp som irriterade. Jag beställde en tid på Vårdcentralen. Fick komma på en gång. Sköterskan berättade att doktorn ville att hon skulle ta två blodprov innan jag träffade honom. Hon stack till i mitt finger. Jag berättade att det var i min vilande hand. Eftersom jag är diabetiker brukar jag sticka mig i samma hands fingrar i en månad. Sedan byter jag så att fingertopparna får vila en månad. En rättvis fingertoppskänsla för min kropp.
Jag är nyinflyttad. Har bott i Skåne förr, men min halländska har fått följa med i bagaget i alla år. Sköterskan hade inte tid att lyssna på mitt småprat. Eller hade hon också en vaxpropp? Jag blev hänvisad till ett annat rum där jag skulle vänta på att han, doktorn kom. Efter en stund stack sköterskan in näsan. Hon såg riktigt orolig ut. Tog det lätta först.
”Sänkan är normal. Men ditt blodsocker är lite… lite mycket… i normala fall ska det vara…”
Sköterskan såg som hon sålt smöret men tappat pengarna. Flackade med blicken. Jag hjälpte henne på traven så att hon slapp komma med det trista beskedet att jag drabbats av diabetes. Berättade att jag var diabetiker sedan många år tillbaka. Med ens såg hon lättad ut.
Det kom ingen han. Istället öppnades dörren och in kom en söt grönklädd kvinna med hästsvans. Jag har alltid varit knäsvag för fladdrande hårsvansar. På tjejer i alla åldrar. Hade jag inte varit lyckligt gift så hade jag nog glömt både värken i örat och att jag hunnit bli tjugo år äldre. Eller var hon verkligen redan en doktor? Möjligtvis fotomodell.
Doktorn var inte det minsta intresserad av att titta i mitt öra.
”Har du märkt hur konstig du ser ut i ansiktet? Har du sett ut så länge?”
Egentligen är det rätt fult med hästsvansar. Djuriskt. Hon kanske är veterinär? Smutsig lite överallt. Definitivt inte torr bakom öronen.
Jag försökte avväpna henne med gammal charm och humor. Hjälpte föga.
”Jag har gjort borrelia prov som var negativt om det var det du fiskade efter.”
”Res dig upp och gå och titta dig i spegeln. Vad ser du?”
”En man som håller på att bli gammal. En spegel ljuger aldrig.”
”Du har ingen anhörig i närheten?”
Solveig kallades in från väntrummet och undrade vad jag nu gjort för dumt. Bitit doktorn i örat? Istället fick hon stå till försvar för mitt utseende. Hon stod fast vid att jag sett ut sådan alltid.
Stackars mamma tänkte jag ironiskt. Föda en ful gammal gubbe.
Till slut fick doktorn en stund över för att titta i mitt öra. Vi gick iväg en lång bit till ett rum med möjligheter. Jag bakom den fult svängande svansen. För att inte göra något dumt hade jag händerna på ryggen under promenaden, men det kliade som ett otäckt eksem i min högerhand.
Jag fick sätta mig ner i det nya trånga rummet. Doktorn tog fram en apparat med en lång sladd som hon snubblade på, började sedan stressigt leta runt i vänsterörat. Blev småsur på mig för att det var fel öra. Jag som trodde att hon skulle jämföra. Dra lärdomar inför framtidens karriär. Aha! Så ser ett normalt öra ut hos en man som ser konstig ut. Doktorn tog i ända från tårna. Stönade. Spottade ut några ord som inte finns med i SAOL. Försökte två gånger innan hon gav upp. Den gula ostbiten satt stenhårt fast på röret. Vägrade att flytta på sig en millimeter. Hästsvansen ändrade sig tre gånger innan det slutade med droppar och penicillin, trots att det inte var någon öroninflammation. När jag kom hem blev jag nästan helt döv på örat. Under tio dagar hörde jag bara det jag ville höra. Vissa viktiga fraser nådde inte fram. ”Har du tömt torktumlaren? Satt igång diskmaskinen? Ringt det viktiga samtalet? Vill du ha en smaskig efterrätt?”
”Ja. Gärna.”
”Gå och töm torktumlaren då.”
Nu är det bara att hoppas att jag lyckas. Jag ska ikväll när jag går förbi hallspegeln hoppa fram från sidan, och överraska vaxproppen. Tanken är att ostbiten ska bli så rädd för spegelbilden att den desperat hoppar ut av ren självbevarelsedrift. Risken finns att det blir stroke. Remi är trots allt en halv seger. 😉

Extra. En specialistläkare på öron-näsa-hals sa vid ett senare besök att det är absolut inget fel på mitt utseende. Jag är inte helt symetriskt efter att en skalpell jobbat sig igenom hudlagren vid en halsoperation. Ibland kan det vara nyttigt att behålla sina åsikter för sig själv. Jag sa aldrig till hästsvansen att jag tyckte att hon var söt och sedan trist jobbig. 😉
Extra, extra: Hästsvansläkaren tillhörde inte den ordinarie styrkan utan var inlånad från en annan skånsk ort denna lördag. Förhoppningsvis kommer vi inte att träffas någon mer gång.