Vilken enorm glädje det var att se första manuset ”En andra chans” växa fram på en datorskärm. Vilken lyx. Ni som är äldre. Kommer ni ihåg första gången? Inget tip-ex som kladdade och bromsade upp skrivprocessen. Varje gång som Solveig åkte iväg och kvällsjobbade, ägnade jag mig åt Robin och Sofias äventyr. En deadline fick mig att öka tempot. Jag hade läst att Rabén & Sjögrens bokförlag hade en pristävling; ”Skriv en ungdomsdeckare”. Visserligen var mina ”darlings” ganska unga ungdomar, inte ens tonåringar, men… Mina fingrar dansade på tangentbordet. Jag var tacksam för att jag behärskade att skriva flytande utan att titta på tangenterna. Äntligen hade jag nytta av kursen i skrivmaskinlära på den treåriga ekonomiska linjen. Inte en dag försent.
Där läste ni om mitt första stora nybörjarfel. Jag tror inte på tidspress även under goda förutsättningar. När man bakar och har bråttom kan man fixa ihop en hastkaka eller något annat som går snabbt. Ord är ömtåligare än så. Dem ska man handskas varsamt med. Det handlar inte om att skriva ihop en tjock lunta papper, läsa upp för familj och vänner som lovordar dig och tro att du är en färdig författare. Processen har bara inletts och första resan är möjligtvis klar. Mitt råd är att låsa in manuset i ett stationsskåp. Inte så lätt längre när allt fler gamla trevliga stationer håller stängt eller har förvandlats till någon annan typ av verksamhet. Ni förstod säkert min mening ändå. Jag kunde skrivet på gamla sättet, lägg ner det i byrålådan. Utforska platsen du anlänt till. Gör något annat trevligt istället. Lär din papegoja gamla mellolåtar, skaffa en ny hobby, spring dig trött uppför och nerför några barrträd. Har du behov av att skriva – börja på en ny berättelse. Skapa tid, dagar, veckor och framför allt DISTANS till den värld du varit helt uppslukad av. Någon kanske har kört fast helt i sitt manus. Samma visa där med. Det är i skenet av en ny tid som svaret står att finna. Håller detta? Har verkligen jag skrivet dessa sidor? Hur tänkte jag där? Om jag istället flyttar på… det är först när man tänker i nya banor med friskt syre, som processen tar fart igen och får ett anständigt liv, på tal om en dokumentärtitel av Stefan Jarl.
Grovtvätta. Fintvätta igen. Jag pratar inte om kläder utan om att tvätta bort text. Så många ord som inte behövs i en text. Så ofta man inte behöver förklara allt eller försvinna iväg på stickspår med lösryckta svåruttalade namnpersoner som förvillar läsaren. Där kan jag kalla mig själv för ordens mästare med en negativ klang. Stort nybörjarfel som jag vet alltför mycket om.
Slutprocessen. Nu hoppar jag snabbt. Vill du ha en helt felfri text utan stavfel, teckenfel eller andra korrekturfel? Gör inte allt jobb själv även om du har högsta betyg i svenska. Det är få som mäktar ensamansvaret. Yrkesverksamma redigerare tror jag har en rimlig chans att nå 100 %. Om jag fått en femkrona för varje fel hos vissa som tyckt att de är klara, kunde jag fått ihop en skaplig peng. Det skulle varit betydligt lättare för mig att hitta fel hos dig än hos mig. Där var jag inte självgod om någon snabbläsare trodde det. Den egna texten sitter i bakhuvudet. Fast man koncentrerar sig på varje ord, stavelse, mellanrum, finns tendensen att bli hemmablind. Din text däremot är helt ny för mig. Var snälla. Skicka inte era texter till mig. Det var bara en liknelse. 😉
Mitt bidrag ”En andra chans” vann inte tävlingen. Det hade jag heller inte räknat med. Däremot skickade jag iväg samma manus till nästa förlag och väntade ytterligare flera månader. Tillbaks kom de där trista och torra standardsvaren som ALLA får. Jag har sparat de dystra meddelandena för skojs skull. Ska se om jag fick några personliga synpunkter på ”En andra chans”. ”Ej ge ut det med tillräckligt framgång”, ”Bitvis rafflande berättelse, kanske för orealistiskt, vi får in en mängd manus och förslag till barnböcker och kan bara ge ut ett fåtal”, ”Språket flyter lätt, uppslaget är bra men hela historien skulle vunnit på åtskilliga strykningar, upplösningen är knappast trovärdig, man blir inte författare på en gång, men du är på god väg!” Den sista meningen sög jag i mig. Den gav napptröst under mörka dystra höstkvällar. Helst när jag tänkte på Suneböckerna som sett sitt ljus på det förlaget.
Ett sista råd angående utskick. Gör inte om mitt misstag och skicka ditt manus till ETT bokförlag åt gången. Om du nu inte tänkt leva ett riktigt långt liv. Vissa av mina manus har varit ute på vift i nästan ett år. Oftast kom det dock ett svar efter 2-3 månader. Råden har också ändrats och blivit humanare. Förr stod det att det var god ton att bara skicka ett åt gången. Jag föreslår tre stycken åt gången. Ett till ett stort förlag, ett till ett medelstort och ett till ett mindre förlag. Den moderna tekniken har tagit över. En del förlag tar bara emot e-manus. Andra kombinerar teknikerna. På slutet skickade jag bifogade filar till några förlag. Billigt fraktsätt, men jag tycker inte att min text blir helt rättvis i denna form. Mitt mål har alltid varit pappersvändande.
”En andra chans” var både mitt första bokmanus och den första boken där jag lät Halmstad vara bas för handlingen. Berättelsen börjar och avslutas i staden på västkusten. Annars handlar det om två hemliga kompisar i femman som skolkar från skolan en matteprovdag för att fira sin ”ettårsdag”. De tar tåget till Helsingborg och där börjar ett oväntat äventyr, mitt i deras eget. Snart skuggar de en tjej på färjan till Helsingör.
När jag ville ha en längre paus med ”Mina fotsteg i ditt hjärta” satte jag mig i stugan som vi hade i vår trädgård och började tvätta ”En andra chans”. Robin och Sofia ersattes av Tiger och Tess. Hade jag fått den hjälp som jag fick inför ”Stegboken” tror både jag och Solveig att jag fått ut denna bok för 15-20 år sedan. 2014 är jag kall som en droppe i en mugg iste. Manuset handlar inte om några övernaturliga figurer med magiska krafter, ingen av barnen dricker blod, de är inte hälften människor och hälften varulvar. Ändå tyckte jag om Tiger och Tess. De blev snabbt som Lena Sanders och Sebastian Rosander, mina skötebarn. Under några veckor vistades dessa fyra ungdomar nästan i samma rum och familj. Jag hade nämligen kommit på hur jag skulle ta mig förbi det enda höga berg jag hade under skrivprocessen med ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Som jag skrattade för mig själv en ljummen sommarkväll i trädgården. Jag satt nära fontänen i dammen. Tittade på guldfiskarna som lekte nära vattenytan. Då hörde jag en replik från min yngsta dotter genom ett öppet fönster som löste knutarna. Ämnet var hundar men min koppling gick till något mer erotiskt. Min fantasi hade fått startskottet och jag hade inte tid att sova bort sommarnatten.
Så här startade mitt manus ”En andra chans”. Målgruppen var INTE vuxna läsare!!!
Kapitel 1
Högerfoten sparkade hårt i väggen och Tiger vaknade med ett ryck.
Tiger parkerade drömmen och lät blicken vandra till postern med Zlatan. Med ett V-tecken tackade han för drömmens smörpassning. Inte ens en blind höna hade kunnat missa målet. Han tryckte bort mobilväckningen. Säkerhetsåtgärden. Behövdes egentligen inte. När det väntade något spännande runt hörnet fick han alltid upp ögonen i tid.
Tiger rynkade pannan och flyttade blicken till fotografiet på nattygsbordet. Ögonen blev med ens blanka. Varsamt strök han med pekfingret bort det tunna dammet från mammas kind. Mitt i rörelsen knackade det på dörren. Tiger drog bort fingret lika snabbt som om han bränt sig på en platta.
”God morgon”, hojtade pappa. ”Jag hörde allt smällen.”
Pappa flög in och låtsades titta efter fotspår på väggen.
”Var det en straff du sköt direkt upp i krysset? Ska det bli kul med matteprov?”
”Visst pappa”, gäspade Tiger.
Gäspningen var för att vinna tid. Hade pappa ändå sett det andra?
”Nio gånger sju?” frågade pappa och drog bryskt av täcket.
”Sextiotre”, svarade Tiger blixtsnabbt.
Tiger kunde alla tabeller. Svaren satt där som superlim mellan fingrarna. Matte var favoritämnet i skolan.
”Frukosten står i kylskåpet. Jag har bråttom. Ska hämta en höjdare vid stationen. En diplomat.”
”Menar du tåg… tågstationen?” frågade Tiger som med ens blivit klarvaken.
”Du vet lok som drar vagnar på räls”, skojade pappa och fiskade upp gårdagens smutstvätt som låg utspridd på golvet.
Tiger log fånigt. Inombords kändes det som om någon elak filur satt och gjorde volter i hans mage.
”När exakt kommer tåget in?”
Rösten lät normal. Bara en aning för mycket betoning på ordet exakt. Ett ord som han borde ha droppat helt.
”Hur så? Varför är den exakta tiden viktig? Bara jag slipper sitta och dega i taxin. Jag kommer att få sittsår i rumpan en vacker dag.”
Pappa var stressad. Han kramade hastigt om Tiger och skyndade iväg ut genom dörren. Hans tankar var redan någon annanstans.
Tiger tittade frånvarande på sovrumsdörren. Rummet var så litet att dörren nästan rörde vid hans kudde. Han knäppte händerna under huvudet. Lugnt och metodiskt gick han igenom planen. Inget fick gå snett. Alla stenar måste vändas och vridas på. I tisdags hade han lagt dit lappen i sprickan…
Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂
Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen.
Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken.
Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀
Bloggäventyr med Bosse Lidén 