Film arton av femtio

CCI20140429_00010001

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö
Genre: Drama/Thriller, 92 minuter, 2005
Betyg:
1). Ej sedd av alla i familjen.
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritkommentar: ”Livet ska vara som för en fjäril en sommardag.”

Egna ord: Håkan Nesser är en av mina favoritförfattare. Jag uppskattar när han skriver ungdomsskildringar. Denna film är baserad på en bok med samma titel där handlingen utspelar sig en sommar i början av 1960-talet. Jag är säker på att det är tack var Håkans medverkan i manusarbetet som magin från boken når fram till filmen.
Det skulle bli en höjdarsommar för fjortonåringarna Erik och Edmund. Istället blev det en höjdarfilm enligt recensent Bosse Lidén. Redan i filmens upptakt börjar det effektfullt. Sedan blir det en återblick från en begravning i nutid, till denna speciella sommar där det mörka lurar runt hörnet. Eriks mamma har cancer. Det börjar närma sig sommarlov. Hans pappa bestämmer tillsammans med en kollega att sönerna ska tillbringa några veckor vid sommarstället Genesaret. Eriks bror Henry (Jonas Karlsson) ska både skriva på en debutroman och se till grabbarna. Tre veckor innan skollovet får de en vikarie i skolan som ändrar om i alla pojkars hemliga rum. Vackra Kim Novak som egentligen heter Ewa (Helena af Sandeberg) gör succé. På hemmaplan är det mer hennes pojkvän som utmärker sig. Han är en känd landslagsspelare i handboll, Berra Albertsson (Anders Berg).
När Erik och hans omaka nya vän Edmund är ute och ror leker de två-ords-leken. Reglerna enkla. Varje yttrande måste innehålla två ord. Inte fler. Inte färre. Varannan replik ska komma från Erik och varannan från Edmund.
”Önskas ro?”
”Ja gärna.”
”En smörgås?”
”Inte än.”

Livet är lugnt och hoppfullt i inledningen av sommarvistelsen. Pojkarna visar sig passa bra ihop efter omständigheterna, trots vissa olikheter. Erik njuter av att slippa se sin deppiga pappa och befrias från att besöka det sorgliga rummet på lasarettet där så mycket blir osagt. Mitt under detta rofyllda dyker deras fröken ”Kim Novak” upp som en ängel, cyklande längs med sjökanten. Ewa är på riktigt. Snart tar filmen en ny vändning. Ni kommer att få höra följande kommentar från en kommissarie. ”Det är alltid via detaljerna vi kommer fram till helheten.”

Jag är stormförtjust i det gåtfulla och i sagostämningen i fotot. Berättarrösten som lotsar oss tittare. Nostalgiskt trivsamt att återse bilmärken, interiörer; TV, fåtöljer, bokhyllor från tidigt 60-tal som jag mest minns från kort. En tillbakadragen humor i bakgrunden mitt i det dystra.
”Det gör ont att vara fjorton år och veta att man upplevt det fullkomliga.”

Filmen har ett helt annat slut än romanens. En speciell sida av min personlighet föredrar bokens variant men jag förstår förändringen.

Fakta för er som inte vet: Kim Novak var egentligen en känd skådespelare som fortfarande lever, född 1933. Känd i ex. Alfred Hitchcocks film ”Studie i brott”. Hon var en klassisk skönhet med en sexig röst. Vida omtalad i skvallerspalterna för sina kärleksaffärer med kändisar. Just nu är det ett drev av påhopp och nätmobbing om hennes skönhetsoperationer i ansiktet.

Dagens fråga: Vilken är din favoritbok av Håkan Nesser? Eller är det så illa att du inte alls tycker om den gamla läraren som författare?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Annonser

En klockren tia

Ni som såg fjärde avsnittet av Solsidan såg en nertonad Ove Sundberg berätta för Alex att Freddie stöter på hans fru Anette.
En liten stund tidigare hade vi sett sekvensen hur Anette kommer och stör Freddie och Alex i deras privata grabbrelation. Hon tror tydligen att hon blivit Freddies bästa kompis eller hemliga älskarinna sedan hon själv tiggt till sig att samåka till jobbet i city varje morgon.
”Samåker ni fortfarande”? frågade Alex.
”Jag blir inte av med henne. Jag börjar nästan tycka att hon är fascinerande. Man börjar undra hur hon fungerar. Hon tar inte ett nej. Det är som att prata omkull en bulldozer.”
Detta tänkte antagligen Alex på när Ove fortsätter vid köksbordet.
”Ser du inte vad som händer? Han stöter på min fru.”
”Nämen. Så är det ju inte. Jag tror inte att hon är Freddies typ”, försöker Alex säga.
”Hon är väl allas typ. Mickan (Freddies fru) är väl en åtta-nia men Anette är full pott. Hon är en tia. Hon är behaglig, resonabel, måttlig och lydig. Queen of Saltis. Det är Anette. Det är inte så konstigt att Freddie räfsar i en annan mans trädgård.” 

Jag vet inte vad Ove Sundberg har för referensramar när det gäller att få en tia i betyg av en grabb eller man. För mig är Nettan mer än klockren tvåa. Jag vill hemskt gärna behålla ettan fri och intakt med vetskapen om att det alltid kan finnas någon värre.

Håller alla grabbar på med sifferleken? Gjorde ni tjejer likadant? Jag började tidigt. Redan i trean på lågstadiet hade vi våra hemliga omröstningar bakom både stängda och låsta pojkrum. Jag och en klasskompis. En gång hittade vi inget papper. Vi tog var sin tavla på väggen och vände på dem. Skrev en lista över klassens tjejer. Den snyggaste överst. En poäng till det namnet som stod längst ner på listan. Vi tog god tid på oss. Sedan tog vi ner en tredje tavla och summerade på baksidan. Tänk på det nästa gång du köper en begagnad tavla. Vänd på den. Ser du en tjusig tabell. Maila till mig och påminn mig vem som låg överst. Skojar bara. Klart jag minns. I alla fall de tre översta. Även från mellanstadiet. Tror bara att vi gjorde det i fyran. Klassen hade delats efter trean. Vi hamnade på två olika skolor. En cykelväg utgjorde en ”osynlig” gräns. Alla från ”TOPP-TRE” fanns kvar i klassen. Men nu hade de fått konkurrens av minst fyra nya söta tjejer.

Man växer från barnsliga saker. Jag tror inte att jag höll på med sådant på högstadiet. Däremot minns jag, att jag och en annan killkompis valde ut den snyggaste tjejen från varje klass på gymnasiet när vi bläddrade i skolkatalogen. Minns även att vi nästan aldrig hade samma smak. Den var totalt olika. I smyg funderade jag på elaka saker, som att han inte hade någon smak alls. Vad han funderade på vill jag helst inte veta. 😉

Jag växte lite till. Började på högskolan. Fick massor av trevliga nya kompisar. Bestämde mig några veckor innan skolstarten i januari. Jag ska aldrig bli kär i en tjej i klassen. Inte trassla till saker. Började också få ovanor och trivdes alltför bra med ungkarlslivet. Utan pardon byggde jag upp en hög bastant mur. Sommaren efter första terminen misslyckades jag och en klasskompis med konsten att flygluffa. Istället för att komma till Medelhavet hamnade vi i Stockholm. En dag gick vi i Gamla Stan när vi kom på att vi var hungriga. Närmare bestämt vrålhungriga. Vi hittade en mysig restaurang bland de smala gränderna. Såg inga andra gäster. Vi beställde mat. Väntade och väntade. Blodsockret var lågt och vi blev extra tramsiga. Då föddes idén. Vi gör en lista på alla tjejerna i klassen. En penna trollades fram. Ingen av oss gick omkring med kollegieblock i fickan på sommarlovet. Jag hade ingen lust att gå in på ett galleri och fråga om de hade någon billig tavla att sälja. Det fick bli servetter från stället. Nu hade vi kommit så långt i utvecklingen att vi insett att utsidan inte är allt hos en kvinna. Istället bestämde vi oss för att göra två listor och sedan lägga ihop våra poäng. Först började vi dock med utsidan. Vi skrev upp namnet på våra klasskompisar med lätt hand. Inte helt enkelt att skriva på servett. Inte trycka för hårt på pennan. Höll sedan våra händer under bordsnivån. Räknade ett-två-tre och slängde upp ett till tio fingrar i luften. Ni som läst tidigare kåseri av mig förstår att det inte var Tobias som var med mig på Stockholmsäventyret. Det hade varit tjaskigt mot pärlorna i klassen och även riskabelt om Tobias kompletterat med två tår. Vi kunde blivit utslängda. Nu var det istället Glenn från Göteborg som var mitt bordsällskap.
Vi skrev upp tjejens siffra och gick vidare med nästa. När alla fjorton tjejerna fått sina utsidespoäng blev vi djupt seriösa. I nästa fas gick vi efter den insida vi upplevt efter en termin på lätt avstånd. 😉
Vi hade nästan identiska poäng både på insidan och utsidan. Inga jättestora skillnader. En vinnare korades. Vi skålade högtidligt. Samtidigt tog vi en extraskål för alla de andra som vi kallade för goda tvåor allihop. För det var faktiskt så. Alla tjejerna och kvinnorna var underbara. Var och en på sitt sätt fast de var så otroligt olika alla fjorton. Åldern varierade från arton till upp emot fyrtio. När jag röjde i förrådet i minneslådor med namnet Bosse på, hittade jag servetterna och hemmabion gick igång.
Solveig såg mig inte. Hon höll på med sitt i den stora klädgarderoben. Hon lokaliserade mitt skratt som hon hörde från det tända förrådet.
”Vad skrattar du åt? Är det så kul att städa? Du borde göra det oftare?”
”Titta här! Fyra glasslådor ska jag slänga. Inte illa va?
”Och var är innehållet som låg i dem om jag får fråga?”
”Visst får du fråga. Det tryckte jag ner på andra ställen.”
”Du är hopplös. Det är meningen att det ska minska när man röjer. Titta här i stället. Du fick tre nya vintertröjor i förra veckan. Vilka tre ska vi slänga?”
”Ingen. Jag visste det. Det var därför jag inte ville ha någon ny tröja. Nästa gång går jag inte på det.”
”Det har du glömt till då min älskade bananfluga. Det är föresten tur att du är gift med mig. Mina väninnor skulle aldrig kommit på idén att fråga ens.”
”Gör du något dumt får du bara en tvåa av mig och Glenn.”
”Vilken Glenn? Du ska nog ta rast. Fixa kaffe till mig istället. Varför berättade du inte sådant här innan vi gifte oss.”
”Om att jag inte vill skiljas från gamla kära tröjor eller om Glenn?”
”Låtsas du känna den där Hysén eller har du tomtar på loftet?”
”Jag svimmar. Kan du fotbollskillar från förr? Varför sa du inte det när vi var klasskompisar. Du hade fått en urstark tia. Nu fick du den på helt andra grunder.”
”Rättvisa eller orättvisa?”
”Får vi något gott till middag?”

Det är inte långt till jul på tal om hemliga listor. Jag hittade en massa andra trevligt skrivit på toalettpapper och hushållspapper. Dikter, snälla saker om mig. Namn. Adresser. Hoppas att tjejerna inte rört på sig de senaste trettio åren. Inte bytt efternamn. Åldrats fort. Vänta. Vem sjutton är Helena af Sandeberg? Klingar bekant. Är det inte Kim Novak som aldrig badade i Genesarets sjö? Hon är en klockren elva. 😉