Äntligen gjorde vi Öresund rundt

1

Nej! Vi skulle inte gå in på Tivoli i Köpenhamn.

2

Äntligen kunde vi skriva datum på de två biljetterna som vi skulle använt på vår förlovningsdag. Då nöjde vi oss med en hotellnatt i Helsingborg. Därefter har regn, rusk, biljetter och danska pengar som rymt iväg, fördröjt trippen.

3

Vi siktade in oss på tre städer på H. Istället för att göra en omöjlig omväg till Hamburg, Helsingfors och Haparanda fick det bli stopp i Humlebaek, Helsingör och Helsingborg.
I Humlebaek finns berömda Louisiana Museum of Modern Art.

4

Museet invigdes 1958 och ligger fint i en härlig stor park vid stranden mot Öresund. Jean Arp (1866-1966) är en av de kända konstnärerna och skulptörerna.

5

Konst kan vara mycket och smaken är som sn … som  baken.
Spanjoren Joan Miro´s (1893-1983) ”Personage” från 1970.

6

I bakgrunden ser du den svenska kusten.
Museet är byggt på en tomt där det redan stod en villa med namnet Louisiana. Villan finns fortfarande kvar. Den uppfördes av hovjägmästare Alexander Brun 1855 och han var gift med tre kvinnor (inte samtidigt) som alla hette Louise. Han döpte villan efter en av dem.

7

Det är en tuff backe uppåt.

8

Desto mer spännande och rullande neråt. Tänk om jag fick … Bäst att jag lämnar ifrån mig ryggsäck, kamera, pass och går och tittar på tavlor istället för att göra egna. 🙂

9
En fin restaurang och en utsikt som inte går av för hackor.

10
Som vanligt gillar jag att utforska områden en liten bit från centrumets kärna. (Nu när jag inte fick rulla i backen för Solveig.)

11

Det såg skönt ut. Maka på dig lite. Här kommer farbror Bosse.

12

Vi hann med ett återbesök på Fahlmans konditori i Helsingborg.

13

Från Öresundståget hann jag se en glimt av en dröm som finns kvar.
Jag rekommenderar er verkligen att köpa denna biljett som gäller två dagar. Enda kravet är att man åker över Öresundsbron det ena hållet och tar färjan åt andra hållet mellan grannländerna. ❤

Annonser

Mitt liv som stalker

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Det är sällan som jag självmant sökt kontakt med helt okända tjejer. I alla fall på detta impulsiva sätt. Jag är riktigt impad av mig själv. Helt nykter. Bara full av flödeskum, uppochnedvänd chokladbulle och dansk glass.

En solig vårdag mitt i veckan. En ensamresa till Helsingör. När jag tittade upp mot Domkyrkans klocka såg jag belåtet att jag fortfarande hade fullt betalt som brevbärare i en stad långt från den danska kuststaden på Själland, där jag just nu befann mig.
Suget efter en rejäl glass svepte över mig. Framför mig i glasskön stod en söt tjej. Jag gillade hennes röst och dialekt när hon valde glasskulor. Blev förtjust i hennes gester och det gulliga skrattet när hon skojade med expediten.
Hon var svenska. Nu var det inte bara livet som lekte. Jag började också leka. Eller jobba hemligt.
Jag konstaterade att hon var ensam. En klar fördel i spelreglerna för aktiviteten ”Följa John”. Jag var fortfarande för grön för att veta fullt ut vad den engelska termen stalker innebar.
Jag hade visserligen lovat mamma att se om affären på ”Lilla Ströget” hade kvar rätt garnkulör till korsstygnstavlan som hon höll på att sy, men det kändes just nu inte som något livsviktigt mål. Därför bestämde jag mig för att låta benen ta mig i den riktning en viss tjejs ben tog. Blev glad när jag insåg att de fyra benen inte var på väg mot färjeterminalen och Sverige. Jag ville inte redan avbryta min dagsutflykt i grannlandet eller gå på en nit i min nya hobby som kändes spännande och våghalsig. Borde kanske hålla ett längre avstånd, med tanke på att det stundtals var förhållandevis glest med flanörer, men som tur var hade hon hörsnäckor i öronen.
Måste erkänna att hon var smart eller så var jag dålig. Som barn var jag superduktig på att spana på folk. Helst i de höga sanddynorna i Frösakull och Haverdal. Där kunde jag ligga blickstilla och speja och se både aptitliga och oaptitliga sekvenser för en tioåring.
”Förföljer du mig?”
Jag vände mig om för att vinna tid samtidigt som jag ställde den snusförnuftiga frågan: ”Vem?”
”Jobbar du som spion eller ska jag vara rädd för dig? Ingen skruv lös?”
Trots alla frågor hade hon tid att slicka på sin ”fyrkulsglass”.
”Svåra frågor. Får jag fundera en stund?”
Hennes mjuka ansiktsdrag klarade inte riktigt av att leva upp till det snärtiga talet.
”Du är extra söt när du kör med kulsprutstaktiken, sa jag avväpnande.”
”Tack Mr Bond.”
Det passerade människor omkring oss, så hon behövde inte vara rädd. Vi gick bredvid varandra en stund med våra glassar och hade renässansslottet Kronborg snett framför oss. Det glittrade i Öresunds vatten. Efter en stund satte vi oss på en stenmur och jag fick låna ena örsnäckan.
”Det fattar du väl. Att jag blev nyfiken på vilken låt du lyssnar på.” Jag pekade mot Kronborgs slott. ”Vet du att statyn Holger Danske enligt en sägen sitter och slumrar i ett valv i källargångarna, men kommer att stiga upp och rädda Danmark om det blir krig? Häftigt att Hamlet utspelar sig i Elsinore”, briljerade jag med få andningspauser.
”Aha! Var det DET du skulle berätta för mig?” retades hon.
”Jäpp! Tjejen framför mig vill äta glass, förbättra sina slottskunskaper och diskutera Shakespeare med ett proffs.”
”Dags att släppa en bomb. Håll hårt i rånet. Jag är uppvuxen på ett slott.”
”Du skämtar väl?”
Den närmaste ”danska tiden” var en av alla dessa gyllene stunder i livet som jag aldrig glömmer. Vi pratade högt och lågt. Brett och smalt. Aldrig uppstod de där jobbiga stunderna när man inte vet vad man ska säga eller göra av kroppen. Ändå hände det ett par gånger. Att hon kom på sig själv.
”Händer detta på riktigt? Allt är surrealistiskt. Jag har aldrig gjort något sådant här knäppt förr.”
”Inte jag heller. Du drömmer kanske. Eller så sitter du här och pratar skit med dig själv. Titta! Duvan skakar på huvudet åt dig.”
Där kom det gulliga mjuka skrattet spontant igen och ett drag från hennes barndom fick henne att knuffa till mig retfullt i sidan, innan hon rättade till ålderskostymen. Snabbt var vi tillbaks i ett vuxensamtalsämne. Vår bakgrund var otroligt olika. Hon bodde fortfarande på ett slott och gick i en privat skola. Skulle vi stött på varandra i ett helt annat sammanhang hade denna stund aldrig hänt. Hennes namn var ett typiskt prinsessnamn, som jag tyckte klingade vackert. Själv presenterade jag mig med mitt artistförnamn som hunnit bli ett normalt alias de sista åren. Annars var jag äkta vara. En glad prins, för några ovanliga timmar. Jag fick hennes telefonnummer på servetten. Hon insisterade på jag med min framfusighet skulle ringa henne. Inte hon mig. Hon avslutade med frasen:
”Du är en ovanligt trevlig spion.”
När jag kom hem tänkte jag på höga murar, vallgravar, bordsskick, flotta middagar i stora salar, stela affärssamtal och ett underbart liv som ungkarl. Fullt av möjligheter. Dessutom hade jag en hemlig plan inför hösten. Hade inte tid eller lust att äta slottsstek eller ens leka gömme på ett slott. Möjligtvis det sistnämnda.

Detta är låten hon hade i lurarna när jag fick låna den ena snäckan. Vi delade samma musiksmak. 🙂

Skulle hon snubbla över min blogg eller höra låten är jag övertygad om att hon minns episoden, eller så är det ett önsketänkande. Låt mig få ha kvar min dröm. 😉
”Att vara eller icke vara, det är frågan.”

Solveigs förslag

Tiden går fort. Min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” firar två år på lördag. Specialerbjudande: Du som läser detta inlägg kan köpa boken för bara 100 kr denna vecka (+ porto 49 kr) Gå in på https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/ för information om kontonummer och glöm inte att det är viktigt att skicka mail till oss med dina adressuppgifter m.m. OBS! Erbjudandet gäller enbart ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och fram t.o.m. d. 31/5 2015. Köper du en bok blir det 149 kr och vill du köpa två böcker blir det 249 kr, eftersom de får plats i samma gröna påse.
SolBo Förlag ska fira extra på lördag. På söndag firar jag och Solveig 25 år som förlovade. ❤

Slutord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in ett nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner.
Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka!

 

 

Hade hon valt en annan?

Om någon frågade mig förr om jag var blyg eller väldigt framåt skulle jag svarat blyg.
Om någon frågade mig om jag var helknäpp eller normal skulle jag självsäkert svarat att jag var helt normal, utan att rådgjort med mina tre psykologer och åtta psykiatriker. 🙂
Varför hittade jag då ett bussmånadskort som ser ut så här i en minneslåda?

DSCN7783

 

Därför att mina hemliga vänner som känt mig länge var övertygade om att jag var normal och ganska blyg och därmed också helt säkra på att jag INTE skulle våga göra det. Summan är hemlig liksom vännernas namn. Däremot var mina studiepengar på väg att sina. Det triumf-kortet berättade jag inte högt om. 😉
”Det fattar du väl Bobo att du inte får åka med bussen?”
”Du kommer att bli avslängd direkt.”
”Antagligen får du böta.”
”De är skitnoga med sådant. Det är nästan som ett pass.”
”Vill du förlora pengar enkelt får du skylla dig själv.”

Jag åkte buss i princip varje dag den månaden. Ibland flera gånger om dagen. Jag placerade en tumme precis på tungan varje gång jag visade kortet för busschaufförerna. Inombords log jag segersäkert. 😀
Vissa av mina vänner borde ha lärt sig av misstaget några veckor tidigare. Första gången i Göteborg låg det ingen insats i potten. Då fegade jag ur. I Helsingborg var därför vissa stensäkra när jag föreslog ett vad – om jag vågade gå in på drop in och göra slingor i håret innan vi tog färjan till Helsingör. Det tog säkert en dryg timme, men jag vann xxx svenska riksdaler, mina vänner hade härliga ansiktsuttryck och Elsa var mycket trevlig. Hon berättade att hon snart skulle flytta upp till Stockholm och till sin pojkvän vilket var mindre trevl … att höra. ; ) Jag har kvar ett visitkort med foto på henne, men hinner inte gräva fram det från gömmorna. Lådorna äro många.

Vad skönt att ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” inte är en bilderbok för då … 😉 och att jag såg ganska normal ut när Solveig såg mig för första gången. Nu vet hon såklart den otäcka sanningen. 😉

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del tre

Facis ett

Vilken enorm glädje det var att se första manuset ”En andra chans” växa fram på en datorskärm. Vilken lyx. Ni som är äldre. Kommer ni ihåg första gången? Inget tip-ex som kladdade och bromsade upp skrivprocessen. Varje gång som Solveig åkte iväg och kvällsjobbade, ägnade jag mig åt Robin och Sofias äventyr. En deadline fick mig att öka tempot. Jag hade läst att Rabén & Sjögrens bokförlag hade en pristävling; ”Skriv en ungdomsdeckare”. Visserligen var mina ”darlings” ganska unga ungdomar, inte ens tonåringar, men… Mina fingrar dansade på tangentbordet. Jag var tacksam för att jag behärskade att skriva flytande utan att titta på tangenterna. Äntligen hade jag nytta av kursen i skrivmaskinlära på den treåriga ekonomiska linjen. Inte en dag försent.

Där läste ni om mitt första stora nybörjarfel. Jag tror inte på tidspress även under goda förutsättningar. När man bakar och har bråttom kan man fixa ihop en hastkaka eller något annat som går snabbt. Ord är ömtåligare än så. Dem ska man handskas varsamt med. Det handlar inte om att skriva ihop en tjock lunta papper, läsa upp för familj och vänner som lovordar dig och tro att du är en färdig författare. Processen har bara inletts och första resan är möjligtvis klar. Mitt råd är att låsa in manuset i ett stationsskåp. Inte så lätt längre när allt fler gamla trevliga stationer håller stängt eller har förvandlats till någon annan typ av verksamhet. Ni förstod säkert min mening ändå. Jag kunde skrivet på gamla sättet, lägg ner det i byrålådan. Utforska platsen du anlänt till. Gör något annat trevligt istället. Lär din papegoja gamla mellolåtar, skaffa en ny hobby, spring dig trött uppför och nerför några barrträd. Har du behov av att skriva – börja på en ny berättelse. Skapa tid, dagar, veckor och framför allt DISTANS till den värld du varit helt uppslukad av. Någon kanske har kört fast helt i sitt manus. Samma visa där med. Det är i skenet av en ny tid som svaret står att finna. Håller detta? Har verkligen jag skrivet dessa sidor? Hur tänkte jag där? Om jag istället flyttar på… det är först när man tänker i nya banor med friskt syre, som processen tar fart igen och får ett anständigt liv, på tal om en dokumentärtitel av Stefan Jarl.
Grovtvätta. Fintvätta igen. Jag pratar inte om kläder utan om att tvätta bort text. Så många ord som inte behövs i en text. Så ofta man inte behöver förklara allt eller försvinna iväg på stickspår med lösryckta svåruttalade namnpersoner som förvillar läsaren. Där kan jag kalla mig själv för ordens mästare med en negativ klang. Stort nybörjarfel som jag vet alltför mycket om.
Slutprocessen. Nu hoppar jag snabbt. Vill du ha en helt felfri text utan stavfel, teckenfel eller andra korrekturfel? Gör inte allt jobb själv även om du har högsta betyg i svenska. Det är få som mäktar ensamansvaret. Yrkesverksamma redigerare tror jag har en rimlig chans att nå 100 %. Om jag fått en femkrona för varje fel hos vissa som tyckt att de är klara, kunde jag fått ihop en skaplig peng. Det skulle varit betydligt lättare för mig att hitta fel hos dig än hos mig. Där var jag inte självgod om någon snabbläsare trodde det. Den egna texten sitter i bakhuvudet. Fast man koncentrerar sig på varje ord, stavelse, mellanrum, finns tendensen att bli hemmablind. Din text däremot är helt ny för mig. Var snälla. Skicka inte era texter till mig. Det var bara en liknelse. 😉

Mitt bidrag ”En andra chans” vann inte tävlingen. Det hade jag heller inte räknat med. Däremot skickade jag iväg samma manus till nästa förlag och väntade ytterligare flera månader. Tillbaks kom de där trista och torra standardsvaren som ALLA får. Jag har sparat de dystra meddelandena för skojs skull. Ska se om jag fick några personliga synpunkter på ”En andra chans”. ”Ej ge ut det med tillräckligt framgång”, ”Bitvis rafflande berättelse, kanske för orealistiskt, vi får in en mängd manus och förslag till barnböcker och kan bara ge ut ett fåtal”, ”Språket flyter lätt, uppslaget är bra men hela historien skulle vunnit på åtskilliga strykningar, upplösningen är knappast trovärdig, man blir inte författare på en gång, men du är på god väg!” Den sista meningen sög jag i mig. Den gav napptröst under mörka dystra höstkvällar. Helst när jag tänkte på Suneböckerna som sett sitt ljus på det förlaget.
Ett sista råd angående utskick. Gör inte om mitt misstag och skicka ditt manus till ETT bokförlag åt gången. Om du nu inte tänkt leva ett riktigt långt liv. Vissa av mina manus har varit ute på vift i nästan ett år. Oftast kom det dock ett svar efter 2-3 månader. Råden har också ändrats och blivit humanare. Förr stod det att det var god ton att bara skicka ett åt gången. Jag föreslår tre stycken åt gången. Ett till ett stort förlag, ett till ett medelstort och ett till ett mindre förlag. Den moderna tekniken har tagit över. En del förlag tar bara emot e-manus. Andra kombinerar teknikerna. På slutet skickade jag bifogade filar till några förlag. Billigt fraktsätt, men jag tycker inte att min text blir helt rättvis i denna form. Mitt mål har alltid varit pappersvändande.

”En andra chans” var både mitt första bokmanus och den första boken där jag lät Halmstad vara bas för handlingen. Berättelsen börjar och avslutas i staden på västkusten. Annars handlar det om två hemliga kompisar i femman som skolkar från skolan en matteprovdag för att fira sin ”ettårsdag”. De tar tåget till Helsingborg och där börjar ett oväntat äventyr, mitt i deras eget. Snart skuggar de en tjej på färjan till Helsingör.
När jag ville ha en längre paus med ”Mina fotsteg i ditt hjärta” satte jag mig i stugan som vi hade i vår trädgård och började tvätta ”En andra chans”. Robin och Sofia ersattes av Tiger och Tess. Hade jag fått den hjälp som jag fick inför ”Stegboken” tror både jag och Solveig att jag fått ut denna bok för 15-20 år sedan. 2014 är jag kall som en droppe i en mugg iste. Manuset handlar inte om några övernaturliga figurer med magiska krafter, ingen av barnen dricker blod, de är inte hälften människor och hälften varulvar. Ändå tyckte jag om Tiger och Tess. De blev snabbt som Lena Sanders och Sebastian Rosander, mina skötebarn. Under några veckor vistades dessa fyra ungdomar nästan i samma rum och familj. Jag hade nämligen kommit på hur jag skulle ta mig förbi det enda höga berg jag hade under skrivprocessen med ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Som jag skrattade för mig själv en ljummen sommarkväll i trädgården. Jag satt nära fontänen i dammen. Tittade på guldfiskarna som lekte nära vattenytan. Då hörde jag en replik från min yngsta dotter genom ett öppet fönster som löste knutarna. Ämnet var hundar men min koppling gick till något mer erotiskt. Min fantasi hade fått startskottet och jag hade inte tid att sova bort sommarnatten.
Så här startade mitt manus ”En andra chans”. Målgruppen var INTE vuxna läsare!!!

Kapitel 1

Högerfoten sparkade hårt i väggen och Tiger vaknade med ett ryck.
Tiger parkerade drömmen och lät blicken vandra till postern med Zlatan. Med ett V-tecken tackade han för drömmens smörpassning. Inte ens en blind höna hade kunnat missa målet. Han tryckte bort mobilväckningen. Säkerhetsåtgärden. Behövdes egentligen inte. När det väntade något spännande runt hörnet fick han alltid upp ögonen i tid.
Tiger rynkade pannan och flyttade blicken till fotografiet på nattygsbordet. Ögonen blev med ens blanka. Varsamt strök han med pekfingret bort det tunna dammet från mammas kind. Mitt i rörelsen knackade det på dörren. Tiger drog bort fingret lika snabbt som om han bränt sig på en platta.
”God morgon”, hojtade pappa. ”Jag hörde allt smällen.”
Pappa flög in och låtsades titta efter fotspår på väggen.
”Var det en straff du sköt direkt upp i krysset? Ska det bli kul med matteprov?”
”Visst pappa”, gäspade Tiger.
Gäspningen var för att vinna tid. Hade pappa ändå sett det andra?
”Nio gånger sju?” frågade pappa och drog bryskt av täcket.
”Sextiotre”, svarade Tiger blixtsnabbt.
Tiger kunde alla tabeller. Svaren satt där som superlim mellan fingrarna. Matte var favoritämnet i skolan.
”Frukosten står i kylskåpet. Jag har bråttom. Ska hämta en höjdare vid stationen. En diplomat.”
”Menar du tåg… tågstationen?” frågade Tiger som med ens blivit klarvaken.
”Du vet lok som drar vagnar på räls”, skojade pappa och fiskade upp gårdagens smutstvätt som låg utspridd på golvet.
Tiger log fånigt. Inombords kändes det som om någon elak filur satt och gjorde volter i hans mage.
”När exakt kommer tåget in?”
Rösten lät normal. Bara en aning för mycket betoning på ordet exakt. Ett ord som han borde ha droppat helt.
”Hur så? Varför är den exakta tiden viktig? Bara jag slipper sitta och dega i taxin. Jag kommer att få sittsår i rumpan en vacker dag.”
Pappa var stressad. Han kramade hastigt om Tiger och skyndade iväg ut genom dörren. Hans tankar var redan någon annanstans.
Tiger tittade frånvarande på sovrumsdörren. Rummet var så litet att dörren nästan rörde vid hans kudde. Han knäppte händerna under huvudet. Lugnt och metodiskt gick han igenom planen. Inget fick gå snett. Alla stenar måste vändas och vridas på. I tisdags hade han lagt dit lappen i sprickan…

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen.
Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken.
Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀