Hon fattas oss

Ett kåseri med några år på nacken.

Jag är en hemmapappa. Jag har axlat min mammas roll. Hon var visserligen ingen hemmapappa, men en underbar hemmafru.
När skolbussen stannar till vid vårt hus finns jag till hands. Vi har det mysigt när vi en stund senare sitter och fikar. Tjejerna pratar om sin skoldag. För det mesta bubblar de av glädje. Har svårt för att inte prata i munnen på varandra. En ädel konst som vi annars har tränat mycket på genom åren. Att inte prata samtidigt.

Det var sista sommardagen enligt almanackan. Än så länge var vädret somrigt. Vi satt på altanen. Ämnena kunde skifta snabbt runt det blå träbordet. Från dag och stund. Nu kom vi in på det känsliga ämnet farmor. Fortfarande blir både jag och Jennifer tårfyllda när farmor kommer på tapeten. Farmor dog några dagar innan julafton förra året. Jennifer var sju år och Lizette hade nyss fyllt fem år. För storasyster finns det fortfarande många mysiga minnen kvar, medan de flesta börjar blekna i kanten för lillasyster. Lizette kommer heller inte ihåg så många saker från tiden, när farmor fortfarande var frisk och full av busenergi.
”Jag minns farmors varma händer”, säger Jennifer med öm röst.
Jag minns själv när jag var liten och kom in genomfrusen efter pulkaåkning. Inte behövde jag lägga mina händer på elementet, när mammas mjuka händer fanns till hands. Värmen från dem strålade snabbt ut i mitt blodomlopp. I vanliga fall hade jag berättat om episoden. Denna gång försökte jag istället memorera stunden och höll en låg profil.
”Hennes goda hjärta. Alla fina presenter vi fick”, fortsätter Jennifer.
”Hon var glad för mina teckningar”, säger Lizette.
”Det är skönt att sitta och prata om farmor. Jag behöver försöka komma ihåg allt om henne. Vill inte glömma något. Usch! Vad ledsen jag var på julafton. Visst var det kul med julklapparna, men det saknades någon liksom”, filosoferar Jennifer vidare.
”Jag kommer ihåg när farmor satt i soffan när mamma spelade julsånger på pianot, upplyser Lizette.
”Ebba har en gammelfarmor kvar och alla de andra fyra med”, berättar Jennifer.
”Fy vad fuskigt”, utbrister Lizette.
”Det är väl bra för henne. Du ska inte vara avundsjuk”, säger storasyster.
”Jag är inte avundsjuk. Det är bara fuskigt. Föresten är det bara Nanne (Grönvall) som är avundsjuk. Så det så”, säger Lizette med en bestämd röst.
”Lizette! Det är bara en sång. Tror du att det är hennes riktiga öron också?”
”Synd att inte morfar bor närmare oss.”
Lizette är bra på att byta riktning på samtal om hon håller på att bli inträngd i ett hörn.
”Hade vi bott i Skara hade vi kunnat hälsa på honom varje dag”, säger Jennifer.
”Varannan dag. Vi måste gå på Skara Sommarland också”, rättar Lizette som därmed fick sista ordet denna gång med.

De har så många underbara funderingar de små liven. Ibland kommer något urklokt från deras munnar. Bättre än en Nobelpristagare skulle kläckt ur sig. När jag och Solveig släckt våra sänglampor händer det att vi berättar för varandra om dråpliga kommentarer och episoder. Tyvärr glömmer jag ibland bort att skriva upp dem direkt i min dagbok. Ljuvliga ord som inte går i repris. Vilken gåva barn är. Det gäller att fånga dagen. Små barn blir snart stora. Plötsligt tvingas de att tänka och prata som vuxna. Blir mer trångsynta. Enligt ett italienskt talesätt föds ett barn med hundra språk men berövas nittionio. På tisdag skulle farmor fyllt 88 år. Om hon fått leva. Sådant råder vi inte över. Trist att våra barn inte fick ha någon av de fyra kvar när de blev tonåringar. Jag är övertygad om att de hade haft riktigt stor glädje av varandra. Vilken tur att vi har Sofias lillasyster Majsan kvar i livet (till höger på bilden).
CCI20140326_00010001

En doft av kakor

Min mamma var hemmafru när jag växte upp i Halmstad. Ett släkte som håller på att dö ut i vårt välfärdssamhälle. Vad bra jag hade det. Inte förstod jag det på den tiden. Då var det bara något självklart. Som att efter regn kommer sol. Inte behövde jag någon nyckel om halsen. Mamma fanns alltid till hands och undrade hur skoldagen varit. Hon tog sig tid för att lyssna och berättade att hon nyss bakat bullar. Precis som hon behövde det. Mina näsvingar hade glupskt vädrat sig till doften av kanelbullar redan i farstun.

Inte satt mamma och åt bullar tillsammans med mig i köket. Hon var i full gång med nästan projekt. Småkakor. Svarta plåtar med bakplåtpapper stod uppställda lite överallt. På några av dessa fanns nyss uttagna kakor som doftade underbart. Andra kakor stod och väntade på att få komma in i ugnen och få färg och bli bakade. Ingen tid fick gå förlorad. Mamma var som alltid supereffektiv. Använde därför samma grunddeg till olika sorters kakor. Delade på degen och gjorde nästa moment.

Det var varmt i det trånga köket. Fönstret var öppet på glänt. Mamma hade rosiga kinder. Håret var uppsatt i en knut och gömt under en sjal. Ett förkläde var knutet runt midjan.

En syssla som jag mer än gärna hjälpte till med var att slicka skålarna rena. Jag hade mina favoritdegar. Det var även kul att mala nötter. Vi hade en gammal sliten kvarn som man satte fast på skärbrädan. Ett trälock trycktes ner på nötterna samtidigt som man vevade med andra handen. När det var som roligast brukade fästet under skärbrädan lossna.

Satt mamma någonsin och njöt på förmiddagen när hon skickat iväg oss barn till skolan? Stod en rykande Koka Blå-kopp fylld med nybryggt kaffe och en assiett med något smaskigt framför henne på köksbordet? Bläddrade hon förstrött i en skvallertidning med det ena benet uppdraget över det andra när hon var ensam och ingen såg? Hur jag än försöker kan jag inte se henne så framför mig när jag blundar och drömmer mig tillbaks. Jag ser bara den ruschiga hemmafrun med många järn i elden. Hon som alltid prioriterade oss andra familjemedlemmar först. Rynkan i pannan, innan hon kryddade lite mer i såsen, den synen ser jag starkt just nu.

Jag och Solveig brukar ibland jämför kaksorter. Vi skrattar och minns gemensamma minnen från våra hemmamammor. Recepten kom ofta från den välbläddrade ”Sju sorters kakor”. Bakningen skulle gå fort. Snabbakade sorter utan krimskrams i många steg var populärast. Helst skulle satsen ge många kakor så att burken blev full. Vi bubblor och pratar i mun på varandra. Nostalgin går nästan att ta på. Namn som Drömmar, Havreflarn, Nötklickar, Syltbollar, Korintkakor, Brysselkex, Schackrutor, Finska pinnar och Bondkakor dyker upp i våra minnen. Jitterburgare var en av de småkakor som jag fick tjata mig till att mamma skulle göra. Degen skulle vila svalt under natten i kylskåpet. Tog för lång tid ansåg mamma. Dessutom ville marängsmeten rinna ut när man skulle skära degen. Jag kunde inte låta bli att ta med Jitterburgare i min fiktiva roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Jag och Solveig kommer in på ämnet mjuka kakor. Sockerkaka, Drömtårta och min favorit Tigerkaka. Solveig minns särskilt sin mammas Kärleksmums.

En snabb titt i ”Sju sorters kakor”. Aldrig behövde några recept läsas rad för rad i boken. Recepten satt i huvudet. Någon enstaka gång kunde mamma snabbkontrollera, om det gått en lång tid sedan senast hon gjorde just den sorten.
”Så var det. Precis som jag trodde”, kom det belåtet från hennes mun.

Trots det höga arbetstempot hade mamma nästan alltid tid för mig. En vältränad simultanförmåga. Hon gav mig sällskap, kärlek, värme, tilltro och svar på alla mina tusen frågor. Alltid med en ängels tålamod. Visst fanns en klassisk replik som fick plockas fram då och då.
”Bosse! Glöm inte att andas en sekund då och då.”

Tänk om jag hade fått uppleva det igen. Att det gick att skruva tillbaks tiden. Bara en gång. Snälla. Ge mig en chans att få ställa in pojkcykeln i garaget. Gå igenom förrådet och vidare ut i inneträdgården. Öppna groventrén till tvättstugan. Dra in doften från nybakade bullar. Stänga ute den fuktiga höstkylan. Hoppa ur skorna slarvigt utan att knyta upp snörena. Kliva in i barndomsköket med sina olika dofter. Ta en klunk av den hemlagade saften på egna bär. Ge mamma en bamsekram. Bubbla på om något viktigt som hänt i skolan med munnen full av smulor. Höra den ställda äggklockan ringa. Den gula klockan med en buckla i. Ett minne från när jag rev ner den från bordet under en viktig ishockeyspelsmatch mot min bror. Klockan som ringde en minut efter strecket.

Nu har både klockan och mamma tickat färdigt. Tiden är förbi men de ljusa minnena består.

Ps. Den gula äggklockan har jag kvar men hittade inte den just nu. Ds