Pressens givna favorit


Jag vecklade igår upp ett väl inslaget papperspaket i en stor kartong. Inuti låg denna färgglada kaffekopp med sitt ovanliga fat. ❤ Tänk att just denna kopp och fat har varit med i flera dagstidningar & veckotidningar och nämnts på radio.

Det var roligt i början, men jag hoppades att nästa fotograf skulle välja en annan kopp under tiden som vi blev intervjuade av en reporter. Helst med tanke på att vi hade tretusentrehundratrettiotre (3 333 st) olika varianter att välja på, i Lidéns Samlingsmuseum. 😀

Inför den andra säsongspremiären blev det en skylt med texten ”Pressens favorit”. Hur många gånger fick jag frågan om vilken fabrik som tillverkat den? 😉 Hm! Vi hade satt små lappar framför alla koppar vi hittade en bakgrund till. Ex. med porslinsfabrik, land, formgivare, tillverkningsår m.m. Skälet till att det ”bara” stod ”Pressens favorit” var givetvis att det inte stod något under vare sig kopp eller fat. Vissa mysterier ska det inte hittas något svar på. Då försvinner magiken. Så försöker jag se denna gåta.

Koppen och fatet är tuffa. Men vi visade upp åtskilliga andra koppar som var vackrare. Själv gillade jag även de jättefula som vi hade på ”Köksrummets” fönsterkarm. Det handlar om personlig smak. Den tycker jag att vi alla människor ska värna om. Inte låta oss köras över av andras ”vetabästord”.

Ps. Nästa blogginlägg kanske har rubriken ”Dags att fälla en bomb”. 😉 Möjligtvis blir det en tävling där en eventuell vinnare belönas enbart med äran att ”gissa” rätt. Svaret lär dröja för min sociala tid är begränsad detta speciella år.

Annonser

Fredagen den trettonde

1

Känner du igen kvinnan på bokomslaget? Det är trädgårdsjournalisten Gunnel Carlsson som jobbar på SVT. Ex i programmet. ”Gröna rum”.

Mitt turnummer är tretton. Det har det alltid varit. Jag tror inte på skrock och spottar därför varken på svarta eller gröna katter. Men när jag kom hem i fredags efter en utflykt började jag tvivla …
För en gång skull var jag passagerare i min egen bil. Min dotter och jag skulle ut och äta lunch ute någonstans.
Härligt  att studera detaljer under resan mot havet och slippa hålla reda på trafiksituationer. Eller inte. Jag såg två mycket blodiga ben på en tant som kanske någon hade kört på med sin bil. Istället för en schnitzel var det som jag skulle skära upp en skosula. De kokta grönsakerna var sega som tuggummi. Den nya glassen som jag skulle testa smakade som diskmedel. Tror jag. Jag dricker sällan diskmedel. Men jag åt upp allt för att jag behövde höja blodsockret efter att ha lämnat det mesta av skosulan på tallriken. När vi skulle ta en genväg genom ett skogsparti gick jag bakom Jennifer. Vi skojade om något. Pang! Så låg jag i backen och fattade inget. Det gjorde riktigt ont i pannan och i höger hand som domnat bort. Jennifer vände sig om när jag skrek och trodde att jag snubblat och babblade om att akta mig för brännässlorna på min andra sida. (Snart sved det i den handen också) Jag funderade några sekunder på om jag skulle dela ambulans med tanten med de blodiga benen. Till slut fick jag plåster på mina tankar.
Jag överlevde detta också. Orsaken skyller jag på mina nya glasögon. Antagligen tittade jag på marken och såg inte den kraftiga grenen från tallen. Den grenen såg aldrig min äldsta dotter heller. Hon skrattade till när hon vände tillbaka och lätt gick under faran. En fördel med att vara en relativt kortväxt person, insåg hon.
Sedan vände det för mig. Efter att ha legat under i minigolffighten vände jag det på slutet. Vi satt som avslutning och njöt av havet på en klippa. Diskuterade stort som smått. Allvar och skoj. Nutid och dåtid. Vi har haft det riktigt trevligt under dessa två terminer som kom till ”skänks”.  ❤
När vi kom hem låg denna lapp i postlådan. Eller var det i brevlådan?  😉

5

Vilken överraskning. Vilken inspirerande bok. Både att läsa och att bläddra i. Njuta av fotona från åtta länder: Danmark, Tyskland, Nederländerna, England, Wales, Frankrike, Italien och Spanien.

2

3

4

I november kommer jag att plocka fram boken igen. Då kommer den att vara ännu bättre. Jag älskar att en regnig, dimmig och blåsig novemberdag drömma mig bort i bästa fåtöljen. Göra inre resor.
Tack Hemmets Veckotidning. Jag ser redan fram emot nästa gång som …  😉

https://bosseliden.wordpress.com/2016/04/13/jag-har-en-toppenide-pa-gang/

Du får ha en bra start på nästa vecka. För mig inleds den med en röd dag som heter Annandag Pingst. Den dagen som jag blir Stadsminister ska jag rätta till allt. Rösta på mig.  😀 Nåväl. Annars får jag väl nöja mig med att bara bli Statsminister. 😀

Jag har en toppenidé på gång

Solveig har det extra tufft denna vårtermin. Förutom sina tre barn på hemmaplan har hon andras barn på bortaplan. Slutuppgiften i speciallärarutbildningen tar mycket tid i anspråk. Hon är ute och intervjuar viktiga personer. Därför kände jag mitt ansvar och har lovat att dra mitt strå till stacken. Med stort självförtroende och självsäkerhet har jag i smyg börjat på de tolv stegen i ”Bometoden”. Snart ska jag nonchalant visa upp resultatet som innebär att hon är frikopplad under resten av terminen från sin heltidstjänst på skolan på Österlen. Om allt går enligt mina planer behöver hon inte börja jobba förrän 2022.  😉
HVT 1

Steg ett. Skaffa en prenumeration av Hemmets Veckotidning. Jag tog till i överkant med tjugo nummer för att få marginaler.
Korsord 2

Steg två. Riv ut korsordsbilagan utan att den går i småbitar. Det har hänt någon gång, enligt min fru, att jag lyckats göra pussel av korsord.
Steg tre. ”Vässa pennorna”. Ett klassiskt BosseGudfadercitat.
Steg fyra. Gnugga hjärncellerna. Där gäller det att vara försiktig med radergummit och inte komma åt viktiga inre centra.
Steg fem. Välj rätt klädsel. Svart slips till brun kroppströja. Vita solbrillor.
Slipstvång

Steg sex. Välj rätt miljö och se till att mustaschen inte slokar. Låt det mesta gå i blått.
Minigolf

Steg sju. Lös så många korsord som möjligt. Flerdubbla möjligheterna.
Steg åtta. Håll reda på sista inlämningsdatumet. Skicka det precis i rätt tid så det kommer överst i säcken i Helsingborg. Häll gärna på någon romantisk förförisk parfym på kuvertet.
Steg nio. Slicka dit frimärket med känsla. Smek varje tagg med tungspetsen. Tänk energitankar.

Guldpeng

Steg tio. Jag kommer att använda denna lyckopeng vid skrapandet av vinstlotterna. Absolut inte naglarna. Jag ryser av bara tanken.
Steg elva. Nu det jobbigaste. Fördela pengarna i olika korgar. Tänka smart som göken. Du vet väl hur han gör med sina ägg?
Steg tolv. Inte berätta om detta för någon levande själ. För om en vet – vet ALLA det. Genast tejpa för alla nyckelhål med svart tejp. Ligga lågt i trettiotre dagar och trettiotvå nätter. Gå omkring med hela byxor. Absolut inte ha hål på knäna. Det är direkt avslöjande. Då kommer första frågan som en Kenovissling från Visby.
”Har du vunnit en massa stålar eller?”
Blir jag röd om öronsnibbarna är det kört och jag tvingas tillbaka till ruta ett och måste in på nätet och beställa tjugo nya tidningar. Då blir det höst både inne och ute.  😦

Bara ingen stjäl min idé. Jag minns med obehag en gång när jag var liten och kom på en sak som jag döpte till Minnesotamodellen som någon stal och …  😀

DSC_42190005
Ser du att jag är på G? Det här kommer att gå som en trandans.
”Tåliga byxor. Kan det vara KALAS-BYXOR? Omfamning är garanterat BARM.”

Från deckarnötter till tankenötter

Hade jag inte varit så envis. Vilken tid det tagit att ta sig igenom tegelstenen. 781 sidor. Vad långt mitt vita skägg har blivit. Aj! Nu fastnade det i balkongräcket.  Soltre0002 Soltvå0001Kunde inte Elizabeth berättat  storyn på några hundra sidor mindre? Det känns som om det gått flera år sedan jag fick reda på att en flicka kidnappats. När jag slog ihop boken med en ljudlig smäll och tittade upp på mina döttrar kände jag inte igen dem längre. Lizette hade blivit lång som en giraff och Jennifer sa med djup röst att hon blivit myndig och ska rösta till hösten.

Solfyra0003Jag tror att jag vilar upp mig från tidschocken med några korsord. Tidning nummer ett av tio kom i måndags, men jag hade ett avtal med mig själv. Först läsa klart ”En liten ond handling” sedan leka med kryssen. Ni som läste min blogg förra sommaren vet om vår sommartradition. En prenumeration varje sommar på tio nummer av Hemmets Veckotidning. Tidigare hade vi tidningen varje vecka. Då blev det ett jobb och inte alls kul. Varje sommar vinner vi några gånger på inskickade kryss.
Jag kör alltid med en säker taktik. Först leker jag och kör fast. Sedan ber jag snällt Solveig att hjälpa mig. Låter problemen ligga framme på strategiska ställen där min fru snubblar över dem. 😉
I själva tidningen är jag mest intresserad av Veckans kriminalfall och vitsarna på Staffans glada sidor.

Går ni in på Bosses tävlingar kan ni se vilka namn som blivit röda och en tabell längst ner. Fem länder är klara men ingen har fem rätt. En i familjen leder, men den personen har tippat att England ska gå vidare. 😉
Imorgon fyller min blogg två år. Någon gång under dagen lägger jag in en snabbtävling. Den som är först med rätt svar på mina två bildfrågor vinner en Trisslott.
Önskar dig en fin Midsommardag.

Längtan och väntan

Tio veckor springer iväg fort när livet är snällt. Nu är det dags att skicka in tionde och sista korsorden till Hemmets Veckotidning.

DSCN94750029

Än så länge har vi vunnit en gång. Två stycken Sverigelotter kom med posten. Det ovanliga var att vi vann på bägge lotterna. Bli inte förvånade om det kommer inlägg på bloggen från Maldiverna. Eller inte…det finns andra saker som börjar på M… madrasser som kan fyllas. 🙂

Som jag skrev i ett tidigare inlägg tycker jag om att längta och vänta. Var sak har sin tid. Hemmets Veckotidning och korsorden hör för mig ihop med härliga sommartider och pauser mellan olika aktiviteter. När vi hade helårsprenumeration försvann charmen och ersattes av en löjlig press. Måste hinna läsa och lösa korsord med tanke på att vi betalt tidningen. Istället gör vi numera såhär: När längtan blir för stark så köper vi ett lösnummer. Helst vid högtider när det är en tjockare tidning och fler korsord att kämpa med.

Ibland kan längtan övergå i spontanlösningar. När vi närmade oss Ängelholm och skulle köra på E6:an slängde jag ur mig frasen till Solveig.
”Hinner vi in till Nisses Konditori?”
”Du vill ha dina älsklingskakor? Klart vi gör, men det är ju inte säkert att de gjort några.”
DSC_31910112

Jag har som tur är ingen statistik på alla goda ”Nisses kakor” jag ”fått” genom åren. Alla gånger jag ringt och beställt när jag vetat att vi haft ärende till den trevliga lergöksstaden, slunkit in och hämtat en vit kartong med namnet Bosse Lindén på locket. (Nej. Jag skrev inte fel efternamn. Det är nästan aldrig det står rätt någonstans.) Fördelen med att ringa först var att det alltid handlade om nya fräscha kakor. Inte tal om annat än att det är en väsentlig skillnad om kakor stått framme i x antal timmar och dagar. En gång såg jag en kaka som rymde ut från… nej. Nu överdrev jag lite. 🙂

Tur i oturen. Det fanns bara fem kakor vid disken. Inga i frysen. Jag fick de sista. Dessa osötade kakor är en läckerhet som jag önskade att receptet var offentligt på.
DSC_31940118

Ibland är det dumt att säga att det gör vi nästa gång. Det gjorde vi inte heller när vi VAR i Smygehuk förra gången. Det var när vi kom hem som jag fick reda på att de hade ett häftigt vattenfall med stenar som kunde passat bra på byrån i vår hall. Jag blev mer och mer sugen på detta och när vi åkte förbi på väg 9 i lördags blev det ett stopp i Smygehuk. ”Sorry. De är slut. Jag kan säga till Leverantören att de ska ta hem nästa säsong.”
DSCN94660020DSCN94670021

De orden tröstade mig inte alls just då. Eftersom tjejerna var med la jag mig inte ner på golvet och tjöt. Istället tänkte jag. Det var inte meningen. Hjälpte föga. Svårt att lura ”vill ha hjärnan”. Jag var själv förvånad att jag blev besviken. Brukar annars släppa sådant direkt. Gick ändå snabbt över när vi fortsatte ut på piren i den underbara sensommarvärmen. Vad bra. Då har jag ännu en sak att längta efter…
DSCN94680022

Hoppas att sommaren 2014 blir lika fin när vi kommer hit nästa gång. Längre ner kommer vi inte i vårt avlånga land. Då blir vi blöta.

DSCN94730027

Önskar er en fin avslutning på arbetsveckan. Nästa gång lägger jag in månadens boktips.

 

 

Tyst i bilen och inget spring i trappan tack!

Passageraren i taxin lutar sig fram och knackar chauffören försiktigt på axeln. Denne rycker till, får sladd på bilen och kör nästan in i en buss.
”Milde tid, jag rörde dig knappt”, sa passageraren.
”Jag ber om ursäkt, men detta är första dagen på nya jobbet”, sa chauffören. ”Tidigare körde jag likbil i tjugo år.”

”Jag satt fast i två timmar i en hiss under strömavbrott i går.”
”Det var väl inget. Jag stod i fyra timmar i en rulltrappa.”

Många roliga vitsar förra veckan i HV. Vi har tagit en paus efter att ha varit flitiga myror sedan tidigt i morse. Hunnit med en tur till tippen med flera gamla dörrar som förra ägaren lämnat kvar till oss på garagevinden. Dessutom tog jag farväl av fyra sköna trädgårdsstolar som varit med i mitt liv sedan jag bodde hemma hos mina föräldrar. Tufft även för en man. 🙂 Trots att vi köpt nya utomhusmöbler då och då genom åren har jag lyckats rädda kvar dessa. Okej. Det ruttna bordet fick ge sig för några år sedan. Men jag har kvar de fyra färgglada sjuttiotalsdynorna. Måste bara gömma dem på ett bra ställe så de inte råkar illa ut nästa gång. 😉 Varje gång vi köpt nytt har jag envist sagt att mina gamla ändå är de sittvänligaste om man ska sitta en längre stund.
Ett viktigt problem har uppstått. Ska jag följa med tjejtrion och vädra JoJo-kortet efter lunch eller åka ut ensam till de övergivna stolarna som ligger och vantrivs i en grön container. Vad tycker du läsare? Ärligt talat. Var jag för hård mot stolarna? Skulle jag stått på mig mer? Solveig brukar ha tålamod med mina ”ekorrtendenser”. Visst var de en aning klumpiga på altanen och gnisslade störande. Men de var gamla vänner. Och gamla vänner ska man vara rädd om. Vårda. Tänk att få ett sådant allvarligt och stort bekymmer redan första julidagen. 🙂

En efterlängtad sommartradition

DSCN86780003

Igår kom den. Den första av tio stycken Hemmets Veckotidning. Det har blivit en tradition att prenumerera på tidningen på sommarlovet. Precis en lagom tid innan jag tröttnar. Sedan kan det bli köp av något lösnummer vid andra högtider. Jag älskar korsorden. Mina två favoriter är Ordplocket och Humorkrysset som ofta får mig att skratta åt roliga bilder och finurliga textrutor. Ofta brukar bilagan få följa med på våra semestrar. Blir det för svårt lämnar jag över till experten Solveig.
Fast vi gnäller ibland har vi vunnit rätt många gånger på inskickade kryss. Sedan kommer nästa problem. Att vinna en gång till. På lotten. På tal om tävlingar. Till helgen är det dags för ny tävling på min blogg. Då firar jag ett år som bloggare.

Kort och gott

Ibland behöver man inte krångla till det. Men allt handlar såklart om var man är mantalsskriven?

På somrarna brukar vi nappa på ett erbjudande från Hemmets Veckotidning. Med glädje leker jag gärna med ord och bokstäver i deras då extra tjocka korsordsbilaga. Platsen kan vara på stranden, i trädgården, på balkongen eller något annat lämpligt ställe. Vissa av korsorden är rätt lätta när man blivit varm i kläderna som man kan bli på sommaren. 🙂  Jag behöver knappt skaffa hjälp från hjärnan i familjen – Solveig. Nej. Mitt största problem var istället fram till i fjol, att fylla i den lilla lappen som skulle med de lösta korsorden. En ynklig pytteliten ruta som skulle klippas ut. Först satte jag kryss vid rätt korsord jag löst. Skrev namn, gatuadress och postnummer. Nu började molnen hopa sig på himlen och jag fick ta fram skohornet på pennan. Försöka skriva med så små bokstäver som möjligt. Hopplöst svårt att få plats med SKUMMESLÖVSSTRAND. 17 bokstäver. Finns det ett längre namn på en bostadsort i vårt land? Tydligen lyckades jag plita i dem rätt för det hände ibland att vi vann. Vann till och med på lotterna vi fick hemskickade.
När vi letade bostad i Ystad förra året fick vi göra en del resor hit ner för att gå på visningar. Tyvärr var det i januari-februari när vägarna ofta var luriga. Vi brukade först plocka upp våra döttrar på deras skolor och välja vägen genom inre Skåne. Ljuset faller snabbt på vintern. Plötsligt hajade jag till bakom ratten.
”Såg du?”
”Nä.”
”Det stod bara He på den blå skylten.”
”Du såg såklart fel. Måste ha varit någon lustig en som klippt av skylten. Du håller väl inte på att somna? Ser halva skyltar…ska vi byta?”
”En trött mot en halvsovande? Mitt i farten? Det stod faktiskt He. Där vill jag bo och lösa korsord.”
”Nu har du blivit helt knasig. Stanna vid nästa parkering. Vi byter chaufför.”

Efter en ny träff med en mäklare med mer fantasi än min och med en vidvinkelkamera som heter duga bar det iväg hemåt efter ytterligare en smaskig hotellfrukost på vårt favorithotell Prins Carl på Hamngatan.
”Fem poäng till mig.”
”Vadå? Vi spelar väl inte Alfapet?”
”He! He! Vad skojig du är. ”

DSCN7583

Två män och en hund

Ibland kan situationer bli pinsamma. Helst om de händer för ofta och vid samma tidpunkt.
Vi flyttade till Ystad förra sommaren. Det blev en vana att äta kvällsmiddag vid halv sextiden den sommaren. Till saken hör att vi direkt såg att det var populärt att gå med sina hundar utanför vårt köksfönster. Ofta under dagarna passerade olika raser i varierande storlek förbi på gatan. Vi fick var och en våra favoriter. Just vid halvsex dök det nästan varje eftermiddag upp en Golden Retriever med sin husse som var i sextioårsåldern. Husse var otroligt brun i ansiktet och hade anletsdrag som gjorde att det såg ut som han log varje gång han passerade våra två köksfönster. Eller så inbillade vi oss det. Varje gång vi såg honom tittade vi upp på köksklockan.
”Aha.” Klockan är redan halvsex. Punktlig som vanligt.”
Efter ett tag började framför allt våra tjejer att tycka det var genant. De försökte göra sig så små som möjligt. Sjönk ner på stolarna.  Efter ytterligare några veckor gick det ännu längre.
”Vad pinsamt. Kan vi inte dra ner persiennerna?”
”Jag vägrar att sitta här. Jag sätter mig vid köksön.”
Ibland blev jag lämnad ensam vid bordet eftersom Solveig inte brukar äta lagad mat på kvällen.
Veckor blev till månader. Plötsligt hade vi bott här i femton månader. Mattiderna på kvällarna är numera mer flexibla. Men fortfarande händer samma sak. Man ser en skugga. Tittar ut. Ser en fin Golden Retriever. Ett långt koppel. En brunbränd husse som tycks le. Automatiskt går min blick till klockan som visar tider runt halvsex med några få minuters marginal.
Förra veckan satt jag ensam vid köksbordet. Åt och kämpade samtidigt med de två sista knepigheterna på ett av Hemmets Veckotidnings kryss. Lämnade spår efter sig. Lätt för en lokförarson. Rallare såklart. En skugga dök upp utanför. Jag sneglade i smyg. Där var hunden och husse fem meter bakom med det utdragbara kopplet. Leendet på plats. Direkt var min blick tillbaks vid sista klurigheten, fäst på de sex tomma rutorna. Har vissa för ögonen. Brillor om jag stavar som en kråka. Vänta. Linser går in. Jag blev så nöjd att jag unnade mig ett belåtet rap efter kolsyran och tittade ut genom köksfönstret. Då ser jag mannen igen. Utan något koppel framför sig. Mitt leende fastnade halvvägs. Vad in i sjutton. Hade jag drömt om hunden? Visst såg jag först hunden och sedan gubben för mindre än en halv minut sedan. Eller var det igår? Nu har jag blivit knäpp på riktigt. Jag reste mig tvärt så både pennan och suddgummit åkte i golvet. Kvickt tog jag mig ut genom köket mot vardagsrummet. Gick ut på balkongen och ställde mig farligt nära räcket för att mitt tålamod inte ville vänta en sekund extra. Bakom häcken vid den branta backen kom onekligen hunden. Efter en stund när kopplet kom till öglan satt det i husses hand. Allt på rätt plats men… mannen kunde inte ens om han sprungit ifatt en lös hund hunnit till den platsen. Om han nu inte var Ursain Bolts farfar. Han var brun men inte färgad. Omöjligt från Jamaica. Fast ekipaget fortsatte nerför backen frös jag den inre bilden för att ha något att hålla mig fast vid. Det vill säga den vanliga sanningen som jag sett ett hundratal gånger på dessa femton månader. En Golden Retriever och en brunbränd leende husse som nu försvann bakom dungen.
Det var då som det hände. Jag såg mannen komma igen. Samma sorts kläder och samma sorts gångstil. Bakom grannens häck. Ingen hund. Jag hade två saker att välja på. Ringa och invänta personal med vita rockar. Istället kom ett skrattanfall som gav mig kramp i magen. Det ville aldrig ta slut. Halvvikande tog jag mig in i bostaden. Ingen av mina tre damer förstod något av mitt osammanhängande svammel. De hörde något om en hund och dubbla män och att jag aldrig skulle dricka en Coca Cola light mer.
”Ma…mannen med Golden Retrievern är tvilling.”
”Och vad är det som är så jätteroligt med det?”
”Ni fattar inget. De hade samma kläder men bara en hund.”
”Så synd om den ena då. Hur fick de plats i samma kläder pappa?”
Jag ruskade på huvudet och försvann till ett damfritt rum.

Två dagar senare hände det. Det kom en Golden Retriever och två exakt likadana män med likadana kläder.
”Titta pappa” Ser du?”
”Jäpp. Där går mina kompisar. I samma kläder. Annars är allt bra? Kan ni den här. Katt som håller tyst?”
”Lätt pappa”, svarade lillasyster.
Det var tyst för länge. Jag kunde inte hålla mig.
”Fram med det då?”
”Nä. Jag TIGER.”