Från rampljus till golvcell


Svante var mallig och pratglad när jag i torsdags väntade in stylisten. Han såg fram emot att få glänsa. Visste om att fotografen skulle dyka upp en timme efter stylisten. Likaså mäklaren. Framför sin björnnäsa såg han hur hela världen skulle kunna se honom på internet under de närmaste veckorna. Allt ljus var på honom. Precis som han alltid vill ha det. Han brukar gå hem hos det kvinnliga könet. ❤

Själv hade jag 45 minuter kvar tills jag skulle släppa in stylisten. Jag kom på att jag inte fick glömma att ta en husbild som skulle kunna bli tavla nummer 7 på väggen över våra gemensamma bostäder genom åren, sedan 1990.

Mina tankar fladdrade vidare till att jag skulle ta kort inomhus på alla vrår för att sedan ta nya kort när jag kom hem igen – 3 timmar senare. Då kunde Solveig få se och jämföra skillnaderna.
Bilden ljuger. Jag har inte protes istället för ett vanligt högerben. Tror jag. 😉

Här har du två exempel. Först hur det såg ut innan och …

sedan efter stylisten tagit sig en kort siesta. 😉

Vad fridfullt det var att äntligen varva ner efter alla måsten under flera veckor. Jag gick fem promenader vid havet vid olika ställen. Läste tidningen ordentligt. Fikade med utsikt över ett glittrande vatten.

Intressant att jämföra. Ingen av våra möbler eller tavlor hade bytts ut. Endast blommor och kryddväxter hade tillkommit. Sedan hade saker plockats bort eller bytt platser. Dukar är nog alla stylister allergiska mot. 🙂 Jag fick leka leken; hitta saker under några timmar. Det var inte förrän på kvällen när datorn ”tvärdog”, som jag förstod att sladden inte fanns i.

Jag insåg att det gått snart fyra timmar sedan … vad var det för ljud? Vem ligger på golvet och snyftar?

Stackars Svante och hans kompisar från vår dubbelsäng. Steget från rampljus till golvcell kan gå på en nanosekund. ”Stackars dig. Vet du vad Svante? Du vet att vi brukar flytta då och då. Din chans kommer. Nästa gång ska du se… 😉

Fotnot:
Jag svarar med en symbol. Vi jobbar vidare och har fullt upp. Som du kan se om du trycker på länken under är det två offentliga ”visningshalvtimmar” inplanerade. (du får gå via hemnet till mer beskrivningar på mäklarsidan.)
Vi blev taggade när vi läste på ”privat sida via dosa”, att vårt objekt hade 634 % mer visningar än genomsnittet i vårt bostadsområde. Detta är efter två dagar. Nåväl. Vem vet. Efter en vecka kanske vi istället börjar närma oss fryspunkten och ligger 1000 % efter. 😦
Det viktigaste är att det blir en smidig affär. Det kommer att bli tufft att lämna denna bostad som vi trivts så bra i. ❤  Vi sa just det nyss när vi satt i lugnet och åt balkongfrukost. En koltrast ville göra oss sällskap, men hann vända innan sin planerade balkongräckelandning. Den såg antagligen att det bara var dukat för två. 😉

En månad går fort. Jag har aldrig haft så långt mellan två blogginlägg.

https://www.hemnet.se/bostad/bostadsratt-4rum-akeshall-ystads-kommun-rotfruktsgatan-48-14095815

Annonser

Det var en gång ett tjusigt rött JellyBean fat

Min fru Solveig jobbar som lärare. Hon har fått åtskilliga fina presenter genom åren vid skolavslutningarna. En av dem var ett dyrt stort rött glasfat, JellyBean, i tre våningar. Ni har säkert sett varianten på ex. Duka. På den tiden bodde vi stort och hade gott om plats för stora saker. Värre var det när vi flyttade till en söt gul skolåda. Vi hade ingen plats i något skåp. Därför fick presenten stå lite malplacerad över ett vitrinskåp i vår hall. När vi hade större kalas togs den till heders och dukades upp med sju sorters kakor, men mest stod den däruppe och samlade damm.

Jag hade som en trevlig tradition att damma och dammsuga på fredagseftermiddagarna. Belöningen brukade vara att vi åkte iväg och fredagsmyste hela familjen lite senare. Ofta satte jag på en skiva med ös i, innan jag startade städningen med en dammvipa. Ibland när jag var lat hoppade jag över vissa ställen, eller ställde mig på tå och tog ett tag på t.ex. det röda fatet. Pang! Där åkte det lilla översta fatet i golvet. En lång resa på nästan två meter. Jag var oskyldig som vanligt. Det var den översta skruven som hade lossnat och var orsaken till olyckan. Om man inte visste hur fatet skulle se ut gjorde det inget att det plötsligt bara hade två våningar. Det fick ändå plats minst sju sorters kakor och var fortfarande ett mycket tungt fat när jag lyfte ner det. Dessutom har Ingela Benson i Båstad även gjort tvåvåningsfat.

Vid denna tid för två år sedan hade deadline passerat. Vi var alla fyra överens om att det skulle bli en flytt från Halland till Ystad. En pinsam historia var att vi inte varit uppe på den oisolerade vinden på flera år. Hade inget större skäl att besöka vinden eftersom vi inget förvarade där och inget hemskt hade hänt. Vi hade inte hört några fotsteg av varken tvåfotade främlingar eller av de små med fyra ben och svans. En lördagsmorgon när barnen satt och såg på Tv tyckte vi att det äntligen var dags. Innan huset skulle in på Hemnet och vi ringde en mäklare.

Luckan fanns i hallen. Jag var lättklädd. Vi hade inte dragit upp några persienner. Smart som jag var placerade jag en mjuk filt under fötterna på vitrinskåpet som hade tre glashyllor och fina prydnadssaker i. Med små dragningar behövdes inte sakerna plockas ut. Bara man är försiktig och säker på handen. Jag ropade på Solveig. Delade ut smarta order.
”Vi drar vitrinskåpet in till köket så finns det bra utrymme när jag fäller ner stegen från vinden.”
Solveig som befann sig i köket började från sitt håll att försiktigt dra det höga skåpet mot sig. Det gick som en dans mellan två dansanta personer. Vi är ett bra team. Jag och min fru. Från den tecknade filmen hördes starka röster. De var rätt låga om man jämför med ljudet som  snart skulle höras.

Det började rätt lugnt med att jag hörde hur något skrapade samtidigt som vi drog. Några sekunder senare small det till i mitt huvud och en enorm smäll hördes och vi såg hur tusentals glasbitar splittrades och studsade till på golvet. Det smärtade från många ställen på min rygg. Mina stressade tankar for runt:
Låt inte barnen se detta. Vad hände egentligen? Kan jag ligga på rygg i ambulansen?
Tänk om någon kommer att filma mig på sjukhuset? Tänk om en tidning får reda på det? Vilket scoop! Underbart. Solveig hade klarat sig. Alltid något.
Solveig kunde däremot inte ta sig igenom passagen mellan kök och hall. Området var täckt av små och stora glasbitar och såg ut som ett glastäcke. Istället fick hon gå ut via altandörren, vidare ut i trädgården och komma in från groventrén som var olåst för tillfället.
Under tiden väntade jag på att antingen svimma, eller att blodet skulle börja rinna ur mig. Fantiserade om tusentals glasbitar, vassa som spetsiga pilar som satt rakt in i huden och som var orsaken till att blodet inte kunde komma förbi? Sedan när de drogs ut… skulle Ängelholms sjukhus bli rött.

Snacka om träskalle. Endast ett litet jack fanns mitt på mitt huvud. Solveig tog bort några glasbitar på ryggen. Huvudvärken gick att kontrollera. Jag klarade kuggfrågorna. Visste vad det var för dag, att september kommer före oktober och att nio gånger nio är åttioett.
Det tunga röda tvåvåningsfatet gjorde sin resa via att det först slog i den lägre taklisten mellan kök och hall som vi inte tänkt på, sedan i mitt huvud och sedan krossades effektfullt först mot golvet. Det var väl däri min tur låg. Om ni tycker att jag har konstiga inlägg någon dag så får ni ta hänsyn. Handlar säkert om sviter som visar sig först nu.

Det där var en klassisk Bosse Lidénare. Det har blivit en och annan genom åren. Dessutom har det smittats till både Solveig och Jennifer. Vi får väl se om de vill att deras äventyr ska visas upp på Blogglandia. Berätta gärna i en kommentar om någon tabbe ni gjort som ändå gått bra i slutändan. Delad glädje är dubbel glädje. Eller bara skratta rått och snett åt min. 😉
”Är han så korkad får han skylla sig själv.”