Film sjutton av femtio

Sweet home Alabama

Sweet home Alabama OBS. Idag tre stycken filmtips för att komma ikapp vecka sjutton.
Genre: Romantisk komedi, 104 minuter, 2002
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 36/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritscen/kommentar: Direkt i filmens upptakt. Det är åskväder. De två tioåringarna befinner sig på stranden. ”Varför vill du gifta dig med mig?” ”Så att jag får kyssa dig när jag vill.”

Egna ord: Denna film har en speciell plats i mitt hjärta. Vi hade på våren 2009 bestämt oss för att vi skulle ha fredagsmys i filmsoffan. Den 3 april var det dags för minstingen i familjen att dra en lapp från en plastlåda med 17 lappar. Lizettes önskan var av någon personlig anledning att det skulle stå ”Sweet home Alabama” på lappen. Jag stod färdig med kameran för att föreviga ögonblicket när L gör ett glädjetjut. Nu i efterhand kan jag fundera på om teaterapan smart nog hade gjort en prick på just den lappen. I en annan burk med 17 lappar med vad vi skulle ha som tilltugg, drog hon lappen med texten Naturgodis. Inte kunde vi denna premiärkväll ana att det skulle bli 185 filmer och tio säsonger. Jag har sett om denna romantiska komedi 7-8 gånger. Första gången fick den bara en åtta i betyg av mig. Antagligen var jag försiktig för att jag visste att det fanns flera pärlor av de andra sexton filmerna i hyllan. För denna film växte snabbt när jag såg om den. Den är ytterst charmig och rolig. Även om jag tyckte att den allra första biten inte intresserade mig och var rädd för att det skulle bli en ytlig pladderfilm. Något modelejon har jag aldrig varit…

Baksidetext: Melanie Carmichael (Reese Witherspoon) är på väg mot det perfekta livet. Sedan hon lämnade småstadstillvaron i Alabama efter High School, har hon gjort kometkarriär och blivit en av New Yorks hetaste modedesigners. När sen stadens mest eftertraktade ungkarl, son till New Yorks borgmästare, friar till henne säger hon givetvis ja. Det är bara en hake – hon råkar fortfarande vara gift med sin ungdomsförälskelse Jake, som hon lämnade för sju år sedan. Melanie återvänder till Alabama för att ordna upp skilsmässan med Jake – innan hennes blivande make och mäktiga svärmor får reda på sanningen…

Dagens fråga: Hur viktig är musiken i filmen för dig?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Annonser

Film femton av femtio

CCI20140416_00010001

17 Again
Genre: Komedi, 97 minuter, 2008
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 33/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritkommentar/Scen: ”Jag gick ut med skolans snyggaste tjej men lät henne gå.” Scen: När Mike läser upp ett brev i en domstol. Då fuktades mina ögon.

Egna ord: 37-årige Mike O´Donnells (Matthew Perry) liv är inte solsken utan mer öken. Han är på väg att skiljas, blir snuvad på en befordran på jobbet och har bara sporadisk kontakt med sina två barn. Annat var det förr då han dejtade skolans snyggaste tjej. Då spåddes han en ljus framtid inom basketen. Han var stjärnan på High School. Inför årets viktigaste match satt en talangscout på läktaren. Livet lekte. Precis innan matchen ska starta dyker flickvännen Scarlett upp. Mike rusar fram och kramar om henne. Han ser att hon är bekymrad för något. Mike ger sig inte förrän han får reda på vad det gäller. Sekunderna därefter ändrar sig livet både för Mike och för Scarlett (Allison Miller).

Tjugo år senare söker sig en deppig Mike tillbaka till sin skola. Han står och studerar lagfotot som togs precis innan finalmatchen. Då dyker en vaktmästare med vitt skägg upp bakom honom och tilltalar honom. ”Känner jag dig?” frågar Mike. ”Nej, men jag känner dig. Stjärnan som inte riktigt levde upp till förväntningarna.”

En regnig kväll några dagar senare ser Mike vaktmästaren stå vid räcket på en bro. Plötsligt försvinner den äldre mannen. Mike hoppar ur bilen och rusar över vägen. När han desperat tittar ner i vattnet ser han sig själv som sjuttonåring och dras ner i vattnet. I nästa scen vaknar han med blöta kläder i en säng i en gammal kompis bostad. Problemet är bara att Mike nu är sjutton år (spelas av Zac Efron) och har svårt att övertala sin förskrämda och galna kompis Ned (Thomas Lennon) om detta, helst innan Ned slår ihjäl honom. En komedi när den är som bäst. Samtidigt finns en allvarlig botten att betrakta för den som är lagd åt det hållet. Handlingen spårar aldrig ur som jag befarade innan första titten. Den vuxna Scarlett spelas av söta Leslie Mann. Hon känner sig besvärad när henne sons nya klasskamrat kommer på besök. Vem skulle inte göra det. 😉 Han påminner henne alltför mycket om hennes odåga till man. Doftar precis som…

Dagens fråga: Vad skulle du göra om du var sjutton år igen?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Hopelessly devoted to you

Grease

I måndags var vi föräldrar bjudna till skolans aula för att se Grease. Vår yngsta dotter Lizette spelade en roll i musikalen. Hon är med i teaterprofilen på fredagar. Hon går i åttan och det är alltid niorna som har huvudrollerna i årets stora framträdande. Mina tankar gick till en tid då jag var kär upp över öronen i världens sötaste blondin…

…När jag kom ut från biografen Röda Kvarn var jag mer än nöjd. Jag var så belåten med filmen att det fick bli en repris två veckor senare. Fjorton nätter där jag drömde ljuvliga drömmar om Sandy Olsson från Australien. Den söta blondinen på Rydell Highschool i USA.
Engelska Olivia Newton-John hade varit popstjärna i fem år när hon fick rollen som Sandy i filmen ”Grease”. Den numera klassiska filmmusikalen blev en kult världen över. Det dansades på diskoteken till hitsen så att golven gungade. Sandy tänkte på Danny Zuko när hon gick ut från Frenchys hus med brevpapper och penna i handen. Hon lutade sig mot räcket på verandan. När hon började sjunga balladen ”Hopelessly devoted to you” sjöng hon rakt in i mitt pojkhjärta i mitten av biosalongen. Mitt är nog inte det första hjärta som krossas. Mina ögon är inte de första som fäller en tår.
Det var det oskuldsfulla som tilltalade mig. Hon såg ut precis som flickan jag hade drömt om. Jag kan inte tänka klart. Min hjärna säger: glöm honom dummer, men hjärtat säger: släpp inte taget. Du måste hålla ut.
Vi skulle gå barfota hand i hand längs strandkanten. Tillsammans titta på eldklotet, som gick ner i horisonten bakom Tylön i Tylösand. Lekfullt stänka vatten på varandra. Därefter skulle jag jaga ikapp henne. Avslutningsvis skulle vi utforska varandras kroppar tills stjärnorna lyste upp himlavalvet. Jag kunde känna den salta smaken på hennes mjuka läppar. Se det blöta tyget på hennes blus som avslöjade hemliga konturer.
För mina kompisar vad det precis tvärtom. De föll pladask för Sandy när hon i slutscenen hade tuffat till sig för att impa på Danny. Tände till på hennes trånga läderbrallor, att hon rökte en cigarett, att hon hade en helt annan look. Jag vet inte om de var mogna nog för min åsikt om att man ska vara sig själv. Inte spela en roll som inte var äkta. Inte förändra sin personlighet bara för att vinna tillbaks en kille som inte förstått vilken pärla han hade haft i sin hand. Om hon valt mig skulle hon fått vara den tjej hon innerst inne var.
Av en kompis lillasyster fick jag en posters. Från den dagen tittade Olivia på mig varje gång jag stängde dörren till gillestugan, där jag hade mitt pojkrum. När jag flyttade hemifrån flyttade givetvis Olivia med. Hon tog plats på mitt kylskåp. Kanske var hon ett kallt inslag när jag hade dambesök. Som om det lyste rött för upptaget till ett personligt rum. Vet inte om det hade varit bättre med John Travolta (jag får ringa Jonas Gardell och reda ut det). Lite salt i såret var åldersskillnaden. Det var Staffan som kom med ovädret. Glädjedödaren. Tack Staffan. 🙂
”Olivia Newton-John är en bit över 30 år.”
”Skämtar du?”
”Visste du inte det?”
Jag trodde bergis att det handlade om avundsjuka. Min Olivia kunde inte vara en dag över 18 år. Det var jag som hade fel. Jag bläddrade fram det hemska i en biografi på biblioteket. Med tunga steg vandrade jag hemåt i höstblåsten.
Tiderna förändras. Livet går vidare på något vis. Tar nya svängar. Jag gifte mig inte ens med en äkta blondin. Ändå kunde jag inte låta bli att köpa DVD:n. Vet att det kan vara direkt livsfarligt att se om en film man älskat för länge sedan. Det är nu som det kommer fram om det är en klassiker som ex. ”Casablanca” eller en kalkon. Musikalpjäsen på Broadway som blev en biofilm har fortfarande bra musik och dansnummer. När jag såg om Grease 2012 tyckte jag att storyn var rätt tunn som biofilm. Men hon i läderbrallor… hon gick inte av för hackor. Hon var kittlande tuff och läcker. 😀

Tack Lizette för en fin föreställning och ljuva tonårsdrömmar.

DSC_16430017

OBS! Om du vill lämna någon kommentar EFTER det att du läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” så var snäll och gör det genom att trycka på fliken SolBo Förlag längst till höger under Gotlandsbilden/Headern. Avslöja helst inga viktiga detaljer för dem som ännu inte läst boken. Vill du hellre skriva något privat går det bra till mejladressen som står på samma ställe.
Ska du köpa boken glöm inte att läsa instruktionerna under fliken: Köp boken. Försök få dit för- eller efternamn på bankens snåla utrymme, 12 tecken, där det står meddelande till mottagaren. Det är viktigt för oss så att vi kan pussla ihop pengarna med rätt adressuppgifter och slipper gissa.
Under sommaren kommer jag att lägga in inlägg som jag gjort tidigare. Dock inte varje dag. Om det händer något roligt som har ett samband med min debutroman kommer jag givetvis att lägga in det. Annars blir det samma mix av saker som tidigare. Kåserier, funderingar, bilder på Skånes smultronställen, månadens boktips, tävlingar och andra lite halvgalna saker som jag kommer på. Naturligtvis kommer jag med intresse att följa alla mina favoritbloggar. Ni blir fler och fler till antalet.
Jag önskar er alla läsare av denna blogg en skön sommar. Var rädda om er. Bry er om varandra. Njut av livet så gott det går. Ta varje dag som en gåva. Kram Bosse.

Månadens boktips – ”Nattvägen” av Kristin Hannah

Kristin Hannah

Ett lästips från Solveig Lidén

Tvillingarna Mia och Zach Farraday är uppvuxna i en familj med två föräldrar som älskar dem. De är vana vid att få allt de behöver och lite till. Lexi har varit ensam under större delen av sin uppväxt. Med en missbrukande mamma är hon van vid hunger, smuts, kyla och avsaknaden av någon som sträcker ut sina armar för att ge en kram. Efter att ha varit fosterhemsplacerad på flera ställen får hon äntligen veta att hon har en släkting i livet. En släkting som visserligen är både gammal och fattig men som är beredd att ta emot Lexi.

Första dagen i high school letar Lexi efter en plats där hon kan äta sin lunch. Under ett träd sitter Mia och läser. När Lexi frågar om hon kan slå sig ner där berättar Mia att det vore detsamma som socialt självmord. För trots sin fina familj saknar Mia något mycket väsentligt i skolsammanhang – nämligen kompisar. Vänskapen mellan Mia och Lexi växer sig allt djupare. Mias mamma Jude, en äkta curlingmamma, får finna sig i Lexis bakgrund eftersom hon märker hur väl Mia mår av att äntligen ha fått en riktig kompis. Samtidigt uppstår känslor mellan Lexi och Zach, trots att de till att börja med stretar emot. Så en natt händer det som inte borde fått hända. Ett enda felaktigt beslut förändrar livet för hela familjen Farraday, men ännu mer för Lexi. Hat och skuld intar kärlekens plats och livet blir plötsligt totalt annorlunda för dem alla.

Det här är en bok som engagerar mig som läsare allt mer ju längre jag läser. Jag kan lätt sympatisera med den lite utstötta och ensamma Mia som alltid kommer i bakgrunden av sin snygga och populära bror. Jag kan lika lätt bli trött på mamma Jude som innerst inne vill så väl, men som inte riktigt vet när hon ska stå tillbaka och låta sina barn klara sig utan hennes hjälp. Men det är trots allt Lexi jag känner för mest. Hennes totala utsatthet och brist på vuxenomsorg. Hennes glädje över små förbättringar i tillvaron. Hennes förmåga att försöka hitta något positivt att klamra sig fast vid.

Omslagsbilden har en lite mörk och dyster utstrålning. När man läst baksidestexten inser man snabbt att detta inte kommer att bli en Askungesaga där huvudpersonerna lever lyckliga i alla sina dagar. Men det verkliga livet kan vara just så här bräckligt och innehålla alla de här ingredienserna; glädje, kärlek och lycka – likväl som sorg, hat och skuld. Vad händer när allt det man byggt upp sitt liv kring splittras och blir till tusen bitar?

Näsduken behövs vid flera olika tillfällen och för mig är det ett konkret bevis på hur bra den här boken är. Kristin Hannah har gjort det igen – skrivit en bok som jag knappt kan lägga ifrån mig trots att klockan för länge sedan passerat ”dags att sova tiden”…

Månadens boktips – ”Undrens tid” av Nicholas Sparks

Från förra månadens boktips som i allra högsta grad var en nagelbitare till en helt annan sorts bok. En bok där det gäller att ha näsduken till hands.
Nicholas Sparks behöver kanske inte presenteras. Sedan debuten 1996 har denna amerikanska författare gett ut flera tårdrypande romaner. De flesta har nått stora framgångar både som böcker och som filmer.

I Undrens tid är det Landon Carter som är jagpersonen. I prologen är Landon en femtiosjuåring som redan i första meningen berättar för oss läsare om hur hans liv förändrades för evigt när han var sjutton år. I första kapitlet befinner vi oss i en liten kuststad vid namn Beaufort i North Carolina. Året är 1958. Landon går sista året på High School. Han är en oansvarig grabb som givetvis är med i skolans innegäng. Han är son till en kongressledamot som sällan är hemma. Far och son relationen är usel. Landon saknar en manlig förebild. Det är endast mamman som är fullt närvarande i hemmiljön. Landon försöker ta en genväg i skolarbetet sista året genom att välja drama istället för särskild kurs i kemi. Varje år spelas samma julspel. I årets julspel ska den kvinnliga huvudrollen som ängel spelas av baptistpastorns dotter Jamie Sullivan. Det finns bara två killar med i dramagruppen. Den ena grabben är en oförbätterlig stammare. Gissa vem som kommer att göra den manliga huvudrollen? Just det. Landon Carter.

Jamie Sullivan är bara för mycket av allt tycker skolans elever. Hon är godheten själv där hon går omkring med sin Bibel. Bryr sig inte om utsidan, har håret i en knut, målar sig aldrig, bär intetsägande tråkiga kläder och är alltid glad och positiv. Hon samlar in pengar till föräldralösa barn och har oftast ett Guds ord till övers när saker går snett i livet. Många av skolans elever retar sig på henne. Landon och hans bästis Eric är ledande med sina skämt och skitsnack bakom ryggen på Jamie, men hon verkar inte bry sig om eller ens märka vad som sägs bakom hennes rygg. Istället väljer hon sin egen väg. Den rätta vägen. Hon är både mönstereleven och idealdottern.

Så händer det oförutsägbara. Landon tvingas omförhandla sina fördomar. Han kommer inte undan. Både den inre och yttre skönheten som finns där när Jamie släpper ner håret tvingar honom att kapitulera mot sitt gamla egoistiska fördomsjag. Men det han inte vet är att Jamie bär på en mörk hemlighet. ”Du får inte älska mig Landon.” Under en relativt kort tid mognar Landon som människa. Han gör en livsresa som kommer att prägla honom för alltid.

Många teman tas upp i handlingen. Kompisrelationer. Far och son-relationen som tar sig en intressant vändning. Att se hela människan istället för att döma efter utsidan. Hur barn präglas av vardagen när en viktig förebild saknas av olika anledningar och hur det skapar och formar individen. Hur många visdomsord det finns i Bibeln om man tar sig tid att analysera och ta till sig texterna och inte skrattar bort det som nonsens.

Detta är en fin romantisk berättelse med många bottnar. Först och främst en mysig och ömsint hyllning till den första kärleken, den möjliga och den omöjliga. Precis som det står på baksidan: Först kommer du att le och sedan kommer du att gråta – kom inte och säg att jag inte varnat dig.
Ett kvitto på att handlingen berör mig som läsare är när jag tvingas att pausa för att det är alldeles blött i ögonen. Vad kan det vara för något manligt drag? Detta är min andra läsning av boken. Först läste jag den som en förkortad version i ”Det bästa” för några år sedan. Däremellan har jag sett filmen vars titel inte är översatt: A Walk to Remember. Sammanfattningsvis: Boken är ljuvlig men filmen är minst en klass bättre. Det är ytterst sällan jag tycker så. Återkommer med en filmrecension i framtiden. Jag är glad och tacksam för att jag fick vara med på denna läsresa. Storyn berör mig djupt.

”Undrens tid” är utgiven på Kjellbergs förlag 2008. Nio år efter den blev utgiven på sitt originalspråk.