När hissen inte går ända upp

Vilken tur jag har. Tänk alla dagar i min ungdom som jag trodde att jag hade det. Det där lilla extra som skulle föra mig långt fram i kön och i livet. Nu behöver jag inte vara orolig längre. Varje gång jag tittar mot diskbänksväggen där de hänger och blänker vet jag hur sanningen ligger till. Den är inte alls otäck att ta till sig.
Jag är inte den vassaste kniven i lådan eller på väggen. 🙂

Solveig passar alltid på att köra storkok när hon ex. gör köttbullar. Det passar mig förträffligt. För några dagar sedan såg jag en stor burk i frysen där locket putade ut. På locket stod det Bosses köttbullar. Två underbara ord. Kunde stått. Här har du late kock när du ensam i köket är. Antagligen står det inte så enbart därför att den meningen inte får plats på locket.

Det är jag som är FrukostNisse i vårt hushåll. Nu är det mörkt när jag kliver upp eftersom vi nått en bra bit in i oktober…

Jag var rätt trött när jag äntligen hittat upp till köket. Ändå passade jag på att förbereda lunchen. Gäspande tog jag ut burken och öppnade den. Märkte att de där köttbullarna verkligen satt closed till varandra. Var det för att de frös så mycket i frysen? Även köttbullar kan ha känslor. Med risk för att riskera ett par fingrar fick jag jobba en bra stund innan jag fick loss fem stycken med en skarp kniv. Jag är inte större i maten. Nöjd med min tidiga morgonsyssla la jag de lösa köttbullarna på ett fat och satte in dem i kylskåpet för att de långsamt skulle tina.
Sedan började det krångla. Min hjärna insåg att antalet hade minskat med fem. Alltså borde resten få plats i samma burk. Ändå fick jag pröva många varianter innan de överlevande köttbullarna hamnade i frysburken igen. Man måste vara glad för det lilla. Jag var tillfredställd för att jag slapp vara med i finalen på Mästarnas Mästare på TV. Tangram är inte min grej.
Allt var frid och fröjd i flera dagar. Jag varierade med köttbullar och mos, köttbullar utan mos, köttbullar med makaroner, köttbullar med de där långa raka rören som så lätt går sönder. Ni som kan namn i matlagningen vet vad jag menar.
Imorse var jag på nytt besök i frysen. Såg ledsamt att innehållet i Bosses köttbullar hade minskat till antalet. Nu satt de kvarvarande ännu hårdare ihop. Precis som om de kämpade för sitt liv. Likt en köttbullsmördare tog jag till den vassaste kniven i lådan. Jag syftade på verktyget. Kniven.
”JAA!!!”
Stolt fick jag loss fyra köttbullar. Hur många sekunder hann jag vara glad för denna tidiga morgonframgång? Inte många. Jag greppade tag i de återstående rädda uslingarna och slet som ett djur för att få loss en enda dum köttbulle till. Det gick inte. Sjutton också. Ska jag behöva vänta på kvinnlig hjälp? Jag tog en kort paus för att lugna de manliga nerverna. Försökte med fingrarna att bryta loss en lymmel. Fingrarna frös och förlorade matchen. Trodde ni att jag blev så arg att jag slängde köttbullarna i diskbänken och hoppades att en enda köttbulle skulle lossna? Helt fel. Jag drabbades av ett skrattanfall som fick den sovande Lizette att halvvaken öppna dörren och undra vad som var på gång ”mitt i natten”. Till saken. Kan ni läsare gissa vad mina ögon sett?  I det kalla lilla stycket köttbullar jag höll i handen fanns FEM sammansatta köttbullar. Exakt så många som jag ville ha till lunch. På det lilla fatet fanns FYRA köttbullar som jag stolt fått loss en stund tidigare. Så kul kan en FrukostNisse ha en tidig morgon i oktober när han skakande av skratt gjorde en rockad på köttbullsfronten och lät de fyra ensamma hoppa in i frysen igen. Med viss hopphjälp. Hängde du läsare med i räkningen? Eller blev de för knivigt? För i så fall är jag rädd för en sak angående… 😉