Fest i vardagen

Vi har under flera år haft som vana att nästan alltid har färska blommor hemma. För oss gör det skillnad. Vi njuter och ser dem verkligen. Uppskattar dem. Det gör oss gott. ❤

Jag hörde att tulpanerna redan är här. Dyrare än rosorna. Möjligen är jag avig och bakåtsträvande, men för mig handlar det om att jag gillar att längta & vänta efter saker. Därför vill jag varken ha eller se ex. semlor under sommaren. Sedan är det så att jag förknippar årets första tulpaner med Solveig. Hon fyller år i början av januari och får alltid årets första bukett på sin dag. ❤

Det är givetvis trevligt med annat som blommar längre. Solveig är duktig på att sköta orkidèerna. (hamnade apostrofen rätt?) Den uppgiften lämnar jag över till henne.

Utomhus har det blivit färre färger. Detta foto tog jag för ett par veckor sedan. Men faktum är att kommande foto, tagit på samma plats igår, är inte så avvikande. Gissa vem som satt där i mörkret? 😉

”Vad gör du där Mr Winter?”
”Väntar på en Gotlands-taxi.”
”Får man fråga vart du ska?”
”Fråga får man.”
”Du vet att du är domare imorgon kväll. Så stanna inte för länge hos Miss Spring på Fårö.”
”Du behöver ingen domare nästa gång. Till och med dina hjärnceller kan avgöra vem som har rätt och vilka som har fel.”
”Du sa fel där. Jag har bara EN hjärncell.”
”Sedan har jag ett viktigt krav också. Det stör mig att du överst ska ha 30 stycken foto på dig själv.”
”Kan jag skönja lite avundsjuka.”
”Rättvisa är mitt epitet.”
”Vilket ord du vränger dig med. Skölj munnen och prata halländska så jag förstår.”
”Här är mina krav. Inte kav. Nästa gång ska det vara 30 kort på mig.”
”Ska de gissa vilket årtal? Okej. Tror det blir vissa smärre problem. För du ser väldigt mycket lika ut hela tiden.”
”Jösses. Har du ingen fantasi Bosse? Ska jag göra allt? en napp, ett skötbord, en bil, en fet cigarr, solbrillor. Några schysta gotländskor. En ståtlig rauk. Vi kan sticka till olika platser på Gotland och ha det kul.”
”Bör nog prata några ord med Solveig först.”
”Är du Fridolf eller? Givetvis ska du inte nämna ett ord till henne. Det här är man-talk.”
”Vi får ta det sedan. Jag ska ut med kompostpåsen och sedan…”

Det borde inte vara möjligt

Tiden går. Vi har inga små barn längre. Det är slut på att borsta tänderna, skära köttet, byta de där illaluktande blöjorna och läsa spännande sagor. Inte behöver vi längre sätta fast dem därbak på något fordon.

Små barn, små problem. Stora barn, stora problem. Jag vet inte vem som myntade uttrycket. Det är klart att jag funderar ibland. Vad ska man annars ha de tre hjärncellerna till. Min svärfar skämtade till Solveig att han skulle släppa lös en arg farlig hund om hon kom hem med pojksällskap. Jag vågar nog inte ha en sådan hund hemma hos mig. Jag är mer intresserad av mindre modeller på fyra ben. Små hundraser kan låta bra och tro att de är stora hundar men skrämmer inte dagens tuffa grabbar med läbbiga tatueringar och ringar överallt. Jag får allt fila på framtiden. Samtidigt känns det som om jag redan varit där. Vid det där olämpliga i fel ålder. Minns kristallklart när Lizette knappt tog sig uppför vår dubbeltrappa. Klagade på att hon hade ont i magen. Jag fick inte ens nudda vid den ballongstora magen för hon gnydde så högt.
”Det gör jätteont pappa. Vad kan det vara?”
”Lilla älskling. Jag vet vad det…”
”Kommer jag att dö?”
”Nä. Ingen av er kommer att… vi ska bara låta en doktor titta försiktigt på din mage sedan blir allt som vanligt igen. Vi kommer alltid att vara fyra i familjen Lidén min vän.”
”Räknas inte Texas?”
Lizette verkade ha glömt bort sitt onda och hade åsikter om att inte vår hund räknades in i familjen.
”Jo fem. Pappa räknade fel.”

Vi åkte direkt efter jag ringt ett samtal och krävt en akuttid. Jag fick dra till med en vit lögn. Bytte ut första siffran mot en lägre siffra i Lizettes födelseår för att den bestämda kvinnan skulle förstå brådskan i ärendet. Jag fångade en oförstående Solveig i flykten som undrade varför det var så bråttom och framför allt varför vi måste smyga ut från huset bakom häcken.
”Jag förklarar senare. Snabbt in i bilen. Du vet vilken skvallerkärring Svea är.”

På sjukhuset tyckte jag att jag gjort mitt som chaufför. En riktig karlsyssla. Jag är inte så sugen på stora mängder av blod och otäcka vassa instrument som ska stoppas in här och där. Dessutom såg jag en Kalle Anka i väntrummet jag inte läst förr.
Dumt nog kom både Lizette och hennes mamma ut INNAN jag läst färdigt. Nu vet jag inte om min vän Kalle löste gåtan med den elaka vargen. Solveig sa bestämt att jag INTE fick ta med tidningen hem. Att hon INTE hade tid att stanna kvar så jag fick läsa klart. Nämnde även något fult om att jag var för gammal för sådan lektyr. Att hon var som en ensamstående trebarnsmamma.
”Lektyr är väl något helt annat?” svarade jag när ett minnesstråk gled förbi.
Jag nämnde inget om att hon var dålig på matte när det gällde räkna barn i vår familj, eftersom min mage började kurra och jag ville inte hetsa upp min favoritkock
i onödan. 😉

 

Ps. För känsliga läsare kan jag berätta att jag hittade på det mesta i detta inlägg. Eller kanske allt. Det var inget kåseri tagit direkt från verkligheten. Det här är heller ingen Kalla Fakta-blogg. Den får Lennart Ekdahl sköta själv. Även bilder kan ljuga. Däremot hade storasyster Jennifer en ännu större mage vid ett senare tillfälle. Då ringde jag inte till doktorn. Dessutom visste jag att det gick att fixa själv utan bedövning. Det var bara att dra upp tröjan en bit och sticka in en nål. Pang! Så var den svullna ballongmagen ett minne blott. Inte en bloddroppe syntes på den vita mattan. 😉

Inte EN fluga i soppan

Ibland kan man elakt upplysa en kompis om hans eller hennes inre kapacitet. Dra djuriska paralleller om att hjärncellerna motsvarar antalet hos en bananflugas. Sådana jämförelser ska bara göras med glimten i ögat. Om man inte är i stort behov av att byta kompisar.  😉

Jag kom på en kväll att jag ska sluta med dessa bananflugsgliringar. Tror inte ens att det är sant. När jag irrade omkring i köket trodde säkert grannarna att jag var galen. Var tvungen att dra ner persiennen i köket eftersom en nyfiken granne inte betalt biljett. Varenda en av bananflugorna flög skickligt igenom mitt vapen. Vilka smarta små djur. Inte ens ETT litet smatter hördes. På den medskickade broschyren fanns visserligen inte djurarten med bland de uppräknade, men det gjorde varken elefant eller giraff heller. Annars brukar det dofta grillat, eller okej bränt, när jag anfaller med min blå leksak. Ett riktigt härligt knaster hörs och det blixtrar effektfullt om jag smyger mig på dem i mörkret, så att otäckingarna kommer i kontakt med det elektriska nätet. Det gäller förstås att hålla sina egna fingrar i styr.  😉

Kortast är mitt tålamod när jag precis har somnat och det landar något läbbigt i ansiktet. Då har jag MORD i tankarna. Smyger upp det blå vapnet som strategiskt ligger under sängen. Trycker finkänsligt in den svarta knappen… borde jag inte ha handskar på mig? Måste börja tänka på framtiden. Min. xD

Sedan gaddar de ihop sig också. Bananflugorna. Tillsammans blir det en massa hjärnceller. Ständigt har de släktkalas och jag har spanat… det är oftast frukt på menyn. Bananer, äpplen och andra godsaker som glömts kvar på fruktfatet. Hur kan de hålla reda på vem som är vem?

Alla som någon gång har glömt att slänga gammal frukt eller varit bortresta någon längre tid har gjort upptäckten. De är inte farliga, bits bara när de är RIKTIGT arga, men det känns ändå som ett intrång. Som om de halkat in på ett bananskal i mitt privata liv. Här kommer mitt botemedel: Ta till din lugnaste röst. Välj rätt ord. Helst även rätt dialekt. Gör inga hastiga rörelser… vänta… det var fel lapp… men den texten funkade jättebra i förra veckan när jag var ensam hemma några dagar. En blöt kväll när jag satte in nyckeln i låset satt det ett livs levande lejon på en köksstol och… Här är rätt lapp: Häll ungefär en halv deciliter vinäger i en kopp och toppa med några droppar diskmedel som bryter ytspänningen. Bananflugorna dör en sur vinägerdöd. Skriv gärna en kommentar när du provat vapnet. Drick bara inte ur den där koppen när samlingen är komplett.

Tillägg för känsliga läsare: Jag överdrev en aning. Det satt inget lejon… det var bara en ofarlig tiger. En randig sak. Gjord av tyg. Mjuk till sinnet. Heltam. En perfekt kompis när man är ensam hemma. Om man inte pratar politik med honom för då… det är ingen idé att berätta. Du läsare tror mig inte. Det gjorde inte Solveig heller. Inte ens tjejerna litar… tror på mig längre när jag berättar sannhistorier. Det verkar inte vara kul att bli vuxen. ”Vill aldrig bli stor”, sjunger sångerskan Tekla för mig i bakgrunden. Nu sjunger vi duett med altandörren vidöppen. Hon på skånska jag på… och där dök nyfikna grannen nummer två upp. Skulle visst skotta snö. Vilket kamouflage. Impad! Not. Han fick väl ta vad som fanns till hands…   😀

Tour de Sea

Enligt ett sportrykte finns det några små cykeltävlingar som heter Tour de France och Giro d´Italia. Hur kul kan de vara egentligen? Jag råkade se ett inslag på dumburken. Såg hur de cyklade så tätt intill varandra så man kan kunde tro att allihop är rädda för att köra vilse. Tydligen visste de inte riktigt vart de skulle heller. Cyklade mest upp och ner för kullarna i Alperna som vilsna själar. Verkade vara hemskt förtjusta i just en gul tröja som de jagade efter att få bära. Ett mysterium bara det. Om det är något jag inte vill ha när jag cyklar är det just en gul tröja. Aldrig glömmer jag gamla misstag med gula tröjor och ett par gula badbyxor som jag hade som barn. Vid varje tillfälle på sommaren träffade jag på svarta djur som var på släktträff i luften. Snart såg mina kläder mer svarta ut än gula. En del djur letade sig in på pinsamma ställen eller stirrade mig rakt in i nålsögat. Då gällde det att vara kall. Vänta ut dem. Inte blinka först. Visa att man var blödig. Fast om man började gråta vann man ändå på ett vis när de sköljdes ut.

Jag och Solveig cyklar istället Tour d´Sea. Vi avverkar en ny etapp precis när vi känner för det. Behöver inte ta hänsyn till tidtabeller, reklampauser eller teamtjafs. Går istället efter dagsform och rådande väderförhållanden. Vi sätter cyklarna på bilens cykelhållare och far iväg. Inledningsetapperna är avklarade. Vädret har varit perfekt. Nästan ingen vind och en värmande sol. Utsikten magnifik. Ett glittrande hav med guppande små båtar som samspelar med Bornholmsfärjan. Det enda problemet har varit att hålla andan. Vet inte om det kan räknas som ett rekord om man klarar en kvart. Tiden för att ta sig förbi reningsverket och den sura tången. Okej! Jag erkänner. Jag fuskade ett par gånger. Önskade samtidigt att jag inte hade något luktsinne.

Dessutom är det skönt att slippa se rumpan på hjälpryttare och riskera att bli stoppade av dopingpolisen. För det är väl inte så illa… måste läsa på fusklappen… njet. Zoegas kaffe står inte med på den numera omfattningsrika dopinglistan. Skulle i så fall ha stått efter både Löfbergs lila och extra starka Läkerol. Österogen? Vänta lite. Nää! Det är fel lista. Vad gör min personliga inköpslista i cykelkorgen?

En sak har vi gemensam med alpklättrarna. Vi använder cykelhjälm. Man ska vara rädd om det lilla man har. Sist jag räknade hade jag niohundratrettioen hjärnceller kvar. Nu kan det hända att ett dussin är på semester och några andra fick nog när jag skulle lösa ett problem i ett korsord för någon timme sedan.

Helt ensamma är vi aldrig på turerna. Trots att vi provat varianten med att starta en etapp redan vid åttasnåret. När vi kommit till en lämplig parkering med havsutsikt och en blå plasttoalett har vi till och med fått problem med att hitta en ledig bilparkeringsplats. Överallt finns utlandsskyltade husbilar. Sverige är ett Paradis. Det har spridit sig värre än det osanna skvallret om att Jonas Gardell har blivit kär i Eiffeltornet. Ingenstans längre ner i Europa kan man bo gratis på samma gästvänliga sätt. Artiga är de också. Hejar på olika språk. Syftar nu på ägarna och passagerarna. Inte husbilarna. Det är bara i filmer som ”Bilar” som de pratar med varandra.

Lite trött blir jag antagligen av cyklandet. Både nu när jag sitter här med en öm bakdel och svamlar och även när vi i morse kommit tillbaka till bilen och hejat på alla nya vänner som just vaknat i sina husbilar och förberedde sina frukostar. Överallt doftade det olika exotiska dofter som fick mig att lite dumt treva i byxfickan efter mitt pass. Var jag verkligen kvar i Sverige ett par mil väster om Ystad? Drömde jag dagdrömmar? Med en tom blick tittade jag ner i den vita sanden, som om jag letade efter ett par kvarglömda svenska ord.
Samtidigt är det helsant. På ett vis. Att jag ÄR ute och cyklar. Då och nu.
Som vanligt 🙂