Den sista biten

Vår yngsta dotter fyllde år förra veckan. Jag minns för sex år sedan när Lizette var inne i en Parisperiod. Då fick hon ett pussel med tusen bitar, där Eiffeltornet fanns med. Jag fick hjälpa till för att det skulle bli klart. 😉
När jag och Solveig var i stan för att köpa presenter för några veckor sedan kom jag att tänka på pusslet, samtidigt som jag drabbades av en längtan. Både efter april och att ta upp en gammal höstaktivitet. Visst är det ett fint motiv?

Tusen bitar

Först möttes jag av motstånd när jag spontant berättade att jag ”ville ha”. Sedan lovade jag att hålla till på köksön, vara klar innan första advent, inte sätta upp det på en skiva och på en vägg. Åtta veckor skulle jag lätt klara. Förr när vi hade tretton rum fanns det mer plats. Min plan var att skänka det till Röda Korset när jag var klar.

Den sista biten

Aktiviteten blev en trevlig syssla för mig och min ”dagsambo” Jennifer som tog paus från sitt pluggande då och då. Det var både rogivande och kul att se hur det växte fram. Samtidigt gällde det att sluta när man blev trött. Efter två veckor och en dag blev pusslet klart, eller nästan klart. Ser du det? Det fattas en bit. Detta insåg jag och Jennifer tidigt. Om jag får gissa tror jag att det är jag som är boven. Ofta hände det att bitar lyftes upp och fastnade på mina varma underarmar. Kanske ligger biten i dammsugaren…?
Vad tycker du om att pussla? Kul, nostalgi? Eller bara tidsödande?

Annonser

En liter mjölk för hundra kronor

Detta kåseri fick inte vara med i vår bok. Istället hamnar det oredigerat här på bloggen. Jag skulle tro att jag gick på lågstadiet. Vilka grabbar…och jag var en av dem. 🙂

Det är tur att mina föräldrar inte finns i livet längre. Nu när jag ska sätta denna bekännelse på pränt. Det känns som det är rätt tid att krypa till korset. Tempo har bytt namn till Åhlens, som blev Hemköp och jag vet inte allt i den stora lokalen. Spåren måste ha bleknat bort för länge sedan och jag har blivit med blogg. Brottsplatsen var dåvarande Tempo på Laholmsvägen i Halmstad. Jag har i nuläget förträngt antalet gånger. Nu tror ni läsare att jag ska berätta om mitt liv som snattare. Där tog ni fel. Så lågt sjönk jag inte. Jag och en kompis roade oss istället med en speciell byteshandel. Inte för egen del. Inte för att få en fördel vid ett köp. Nej, vi hade en annan taktik. Vi bytte helt enkelt prislappar. Detta var långt innan EAN-kodernas värld. Vi hade ingen seriös logik i baktanke utan målet var att nå chockeffekter. Rejält tog vi i ändå från tårna. En liter mjölk kunde få kosta hundra kronor. En fräck dammsugare 98 öre. Ett par damtrosor kunde vi rea för ett par riksdaler. Jordgubbarna kunde nå rekordhögt midsommarpris. Så här gick vi tillväga. Snabbt drog en av oss upp tröjarmen. Den andra rev loss lappar som han sedan satte fast på den andres arm. Tröjarmen gled diskret ner igen. Sedan gick vi på jakt. Ibland bytte vi bara rakt av mellan två varor som stod nära varandra på en hylla. Roligast var såklart att ordna priskap. Vi var tyvärr aldrig så djärva att vi följde efter en kund, som tog en av våra varor och sedan tog rygg på kunden vid kassakön. Där tröt modet. Vi var trots allt valpiga och hade inte fyllt speciellt många år. Jag tror inte heller att någon lyckades få betala ett för lågt pris eller ett för skyhögt. Möjligtvis missade någon semestervikarie bakom kassan. Usch! Nu fick jag dåligt samvete. Det fanns ett viktigt litet skäl till att vi var för fega att följa med en kund till kassan. På Tempo jobbade en kvinna som var mycket kort till växten, eller om det var fyra systrar. Hon eller de fanns överallt i gångarna. Ändå rekade vi alltid innan vi körde igång vår hobby. Ofta hann det inte gå lång tid innan en blond kalufs dök upp bakom en pall med Corn Falkes. Kvickt bytte vi position till en annan avdelning. Då var hon där mellan syltburkarna. Förflyttningen gick på en tystlåten sparkcykel med hjälp av ett supersnabbt, trimmat ben. En sak var säker. Hon hade haft medaljchans på ett Paralympics. Nu i efterhand gissar jag på att den kortväxta kvinnan anade vittringen av oss. Hon måste ha skuggat oss. Det var också hon som var på hemmaplan och kände till genvägarna. Fast hon kom aldrig på oss. Där gick hon bet.

Det gick värre för en annan kvinna, flera år senare. Av en slump råkade jag se hur en välklädd äldre kvinna stoppade en laxförpackning innanför kappan. Först stod jag bara och stirrade på den propra damen. Därefter gick jag och berättade för ett biträde som fick med sig kvinnan in på kontoret. Hoppas att den fina damen fick sitta på en kall, hård bänk och rabbla ”sex laxar i en laxask” tio gånger i en följd, innan hon fick tillåtelse att gå hem. Jag har haft en flickvän vars mamma var butikskontrollant, så jag har fått höra många varianter när det gäller sätt att stoppa på sig varor. Ofta är det de man minst anar och som ekonomiskt inte behöver göra stölden, som är de skyldiga. Handlar det om spänning, snålhet eller ”bara” kleptomani? Allt har sitt pris och sin tid. Detta insåg jag snabbt och hittade spänning på många andra håll istället. Önskar dig läsare en trevlig helg. Ska du göra något speciellt?

Utsikt under ett bord

Alla små barn har sina intressen. Sina hobbyer. Förr var det väldigt traditionsbundet. Flickor som lekte med bilar fick säkert dispens om det inte hände för ofta, men pojkar som lekte med dockor varje dag och hade en pappa som var betongarbetare fick nog tänka både en och två gånger om de skulle behålla sin manliga status i kärnfamiljen.

Själv hade jag mina perioder. Aldrig några dockperioder. Fanns inga hemma. Istället kunde det bli lite av varje. Min mamma hade en handfull väninnor som dök upp ibland på fika på eftermiddagarna. Eftersom jag ännu inte hade börjat i lekskolan fanns det goda möjligheter att bedriva min nya halvskumma hobby. Dumt nog berättade jag till sist för mamma, eftersom mina grubblerier och min omtanke om minst en kvinna blev för mycket att bära helt för sig själv. Jag var ju bara fem år.

Vårt kök var begränsat till utrymmet så fikastunderna skedde alltid i vardagsrummet som vi på den tiden mest kallade för finrummet. Jag vet inte om jag var speciellt inbjuden men satt ändå med. Väninnorna var snälla och skojade med mig. Själv var jag ofta en slags clown eller trollkarl om lådan var framme. Efterhand gled samtalen över till kvinnliga saker och själv gled jag ner under bordet. Där låg jag och hade det trevligt. Nu i efterhand kommer jag inte ihåg ett enda ord av samtalen. Vet inte ens om jag brukade tjuvlyssna. Jag var fullt upptagen av något mer väsentligt och livsviktigt.

Några år efteråt inser jag att om jag fått komma in i ett mörkt rum där det fanns femtio kvinnor och två av dem var mammas väninnor, tror jag att jag skulle fixat uppgiften när lampor plötsligt lyste upp bara en viss del av kropparna.

Benen är svaret på min unika hobby. Inte fötterna. De befann sig i tjusiga finskor. Jag låg på den mjuka sköna mattan med den långa linneduken som skydd och studerade kvinnobenen. Framför allt vaderna. Helt uppslukad hur olika de kunde vara. Alltså inte på samma ägare. :D. Tjocka. Långa. Korta. Svängda. Kurviga. Ibland håriga som pappas eller aporna på Zoo i Köpenhamn. Blårandiga. Prickiga.

Så fanns det en favorit. Med skräckblandad förtjusning låg jag fascinerat och naglade fast blicken vid Gerds stickor till ben. Jag fick verkligen behärska mig för att inte göra slag i saken. Bara ett par decimeter från dessa klenoder tog jag i luften och mätte med tumme och pekfinger. Skulle jag nå runt? Tänk om en hård läderboll träffade henne när hon gick hem? Om det började blåsa storm? Skulle hon blåsa omkull eller ännu värre sväva bort som ett kolapapper i en virvelvind?

En kväll gjorde jag min stora tabbe. Berättade om mina mörka tankar och stora omtanke om Gerd. Konstigt nog verkade inte mamma orolig. Istället skrattade hon högt innan skrattet dog tvärt.
”Är det, det du sysslar med under bordet? I fortsättningen får du aldrig mer ligga där. Efter fikat går du in på ditt rum och leker. Och du. Du behöver inte vara orolig för Gerds ben. Alla människor har olika ben. De kommer inte att gå av på mitten.”
”Mamma! Du lyssnar inte. Kolla själv. Det är inte ben. Det är tändstickor eller plockepinn.”
Det började bubbla i mamma trots att hon gjorde allt för att behålla vuxenmasken på.
”Så du menar att jag ska lägga mig bredvid dig under bordet?”
”Jäpp. Pappa kan fixa kaffet.”
Nu skojade jag med. Var med på noterna.
Mamma rufsade kärvänligt om mig i håret.
”Du har alltid haft huvudet bland molnen. Vad ska det bli av dig när du blir stor? Säkert något stort.”

Med tiden fick jag andra intressen. Jag kunde ändå inte ha fortsatt. Mina ben hade blivit så långa när jag gick i lekis att fötterna skulle ha stucket retfullt ut utanför bordet. 😉
Intresset är inte helt dött ändå. Jag tycker fortfarande att Solveig har stiliga ben och snygga vader. 😀
Och Gerd lever än. Hon har överlevt alla sina väninnor. Hon går enligt säkra källor dagliga långa promenader. Man ska inte ta ut bekymmer i förtid. Jag hade fel. Tur att jag inte slog VAD med någon. 🙂

Ord som berör mig; 2

DSCN5851”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som går vilse.”

Tomas Tranströmer

”När någon rör vid en förvandlas man till den man alltid velat vara. Och kanske en gång var, men nära nog glömt.”

Göran Tunström

Fotnot: Jag gillar de där två citaten. Så mycket att de gästspelar i mitt manus ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Bilden är från Hagestad naturreservat. En oas på Österlen. Längtar till en fylld picknickskorg och en solig vårdag.
Idag måste jag försöka hinna med att läsa en stund i boken jag har på mitt nattygsbord. ”Styckerskan från lilla Burma” av en av mina favoritförfattare. Håkan Nesser. Den femte och sista boken om polismannen Gunnar Barbarotti.
Vilken bok ligger på ditt nattygsbord just nu?

Imorgon kommer min blogg att innehålla tio rester av julen 2012 som ska studeras noga av två stycken personer. På tisdag ska jag bli allvarlig i en ny Funderare. Fredagens kåseri handlar om en hobby som jag började med och som inte var så uppskattad av övriga familjemedlemmar om jag ska vara ärlig. En av dem blev till och med nervös av vad jag höll på med. Månadens boktips kommer en dag. Ni som vill förverkliga er dröm ska läsa noga. Sedan lämnar jag övriga tre dagar öppna. Vita dagar? Berätta om hur mitt manus kom till och hur jag jobbar med det för tillfället? Eller är ni mogna för att läsa en novell som jag skickade till en tävling i Västerbotten? Den skrev jag under två dagar när jag ville ha ledigt från skrivandet av manuset. Kände för att göra något helt annat. Testa nya begrepp och tankar. Skrev det mest för skojs skull och flirtade med trakterna runt Umeå. Ha en skön söndag.  

Tusen visningar

Denna magiska gräns nådde jag för en stund sedan. En milstolpe. Ganska snabbt marscherat på så kort tid. Första veckorna berättade jag bara för en handfull personer om min nya hobby. En egen blogg. Det var så många tekniska bitar jag var tvungen att sätta mig in i först.

Det är trevligt att då och då gå in på de detaljerade statistiksidorna och avläsa dagens visningar, veckans visningar och numera även vidare till månadens. Lika trist är det att en dag se att det står sex visningar idag. Helst om jag lagt ner tid på att lägga in ett nytt inlägg. Då brukar jag ta ett allvarligt snack med mig själv om att siffror kan ljuga. De där sex visningarna är kanske bättre än de femtiosju jag hade dagen innan. Det rörde sig säkert om sex personer som hade stor glädje av texterna. Tog till sig av orden, kände igen sig i något, skrattade och var tillfredställda med bloggbesöket efteråt – som är huvudsyftet med detta projekt. Dagen innan handlade det garanterat istället om personer som snubblade in på sidan på grund av någon medvetet bra skriven tagg. Ett nyckelord som fick en Beatles-intresserad att hamna på min blogg och undra vad en trollkarl har att göra med hans favoritlåt Yesterday. Men den taktiken är heller inte helt fel. Vänta bara till hösten när jag börjar med ett nytt sidoprojekt på denna blogg. Annars är det så att man får ta siffror med en nypa salt:

ETT enda äkta berömmande ord är oftast tusen gånger mer värt än EN stel rak siffra med tre nollor efter 🙂

Inte bara siffror visas på mina dolda statistiksidor. En Top Views by Country for all time visar i vilka länder mina visningar har skett. Numera är det bara världsdelen Afrika som fortfarande är vit på kartan. Mina geografikunskaper testas. Jag lär mig var länder i världen ligger. Vilka färger och symboler de har på sina flaggor. Gissa vilken flagga och vilket land som ligger etta? Inte svårt. Landet som har skrapat ihop en Guldmedalj hitintills i OS i London är svaret (handbollsfinalen är kvar att spela).

Riktigt tjusigt och samtidigt konfunderande med dessa flaggor. Ska jag känna mig stolt eller börja småskratta när jag ser att jag haft en visning i Brasilien och en i Indonesien? Än så länge ligger United States klar tvåa efter Sverige i tabellen. Genast går min fantasi igång. Rör det sig om svenskamerikaner eller amerikaner som trycker på knappen översätt? Den funktionen är skrattretande. Jag syftar på att jag hade en hel del problem med svenskan när jag skulle installera denna blogg på WordPress som i grunden är på engelska. En trött kväll satt jag och funderade över den djupa frågan om jag själv verkligen är svensk. Jag tvivlade många gånger under arbetets gång. Tacksamt noterades att Solveig hade samma problem som assistent. När vi tryckte på översätta blev det ibland så dålig och hackig svenska att vi inte visste om vi skulle skratta eller bli sura. Alla som provat på att trycka på översätta till svenska på Google förstår vad jag menar. Ordföljden haltar och vissa ord är översätta med helt fel ord. Komiskt men störande när man vill vidare och komma igång med en blogg. Helst detta år 🙂

I dagens moderna värld behöver det inte innebära att det suttit en söt fransyska på ett utomhuscafé i Paris och njutit av mina ord på sin laptop bara för att jag ser den franska flaggan i en tabell. Inte när jag i efterhand får reda på att en god vän var inne och läste i min blogg ett par gånger under sin långsemester i Frankrike. (Där sprack den trevliga drömmen). Några sekunder senare kom nästa tankeställare.
”En dag när det ösregnade i Tyskland tittade jag också in på din sida.”
”Har du varit en vända i Indonesien också?”
” Nej. Det får bli next time.” Varför undrar du föresten något så knasigt?”
”Du sa nästa gång?”
”Det gjorde jag av bara farten.”
”Var du inne på bloggen i Danmark om jag får fråga?”
”Ja. Givetvis. Mitt på bron.”
”På vilken sida gränsen?”
”Jag skojade bara. Har du drabbats av solsting?”
”Me too. Tror jag. Skojar alltså. Inte om solsting.”
”Du kanske skulle ta semester och vila upp dig. Har det inte blivit för mycket bloggande för dig i sommar?”
”Ja en härlig lång tur på Autobahn låter frestande. Där finns mycket jag slipper se.” :- (

Från och med i nästa vecka har jag bestämt mig för att ha en fast veckodag för längre kåserier under hösten 2012. Fredagar. Däremellan blir det funderingar och mindre inlägg när andan och lusten kommer smygande. Månadens boktips och Österlenbilder är givetvis återkommande inslag.

Vad är mer passande än att avrunda detta sifferinlägg med att skriva TUSEN TACK till Er som följer denna blogg och till Er som gästtittar ibland. Välkomna åter!