Rita-gissa-spring

Kåseriet är hämtat från arkivet. 🙂

När mina döttrar kom hem med sina nya skolscheman blev jag avundsjuk.

Jag älskade att färglägga nya fräscha scheman. En färg för varje ämne. Med stor omsorg valde jag i kritasken med sextiofyra olika färgnyanser. Mina favoritfärger blå och lila gick på grundskolan till idrott och långraster. Träslöjd fick alltid brun färg. Jag gillade inte färgen eller ämnet. Orsaken kallades guldgruvan. En kortväxt äldre slöjdlärare som ofta skrek så att guldtänderna blottades och syret i slöjdsalen höll på att ta slut. Helst när han retade sig på ”lakritstrollet”. Gert var en snäll, storvuxen, svarthårig och lat klasskamrat. Mobbing från katedern var tillåtet på sjuttiotalet. I alla fall på vår skola.
”Halleluja. Ditt feta lakritstroll. Ska du få ändan från stolen någon jä… gång innan terminen är slut.”
Jag var en väluppfostrad elev och blev knäsvag av de oväntade utbrotten. Det gällde att inte vara nära en borrmaskin eller hålla vänsterhanden för nära sågen när läraren vrålade till. Tyvärr jag hade inte ögon i nacken. Guldgruvan kunde ställa om från noll till ett vulkanutbrott på en nanosekund.
Han kan inte ha varit religiös trots att hans favoritord hörde bibeln till. De andra favoritorden osade mer, än passade in i den gamla heliga boken. Det skulle gått åt en hel tvål för att tvätta rent munnen på honom. Ingen elev tänkte på hans riktiga namn. Det var visst Lennart Johnsson. Alla sa bara Guldgruvan.

Under alla mina år på högskolan och universitetet fortsatte jag med mina invanda schemafärgningar. Nu var det inte kritor utan överstrykningspennor i olika färger som gällde. Flera av mina kurskamrater smittades av färgsysslan vilket bara var trevligt.

Vår familj flyttade för ett tag sedan. Våra två flickor tvingades byta skola. Det gick bra för dem och de smälte snabbt in i gemenskapen. Värre var det för mig när jag fick se deras scheman. Jag blev helt förvirrad. Stackars töser. Hur ska det gå för dem? Jennifer hade inte ens ett schema. Lizettes schema fick mig att stirra fånigt på den obegripliga lappen. Jag som smittat av mig till tjejerna som älskat att färglägga sina scheman på förra skolan. Nu läste jag termer som arbetspass, intressegrupp, arbetspass, plan ett, arbetspass, egen planering och arbetspass hela fredagseftermiddagen.
Var är roliga timmen som avslutade våra skolveckor? Under hela mellanstadiet var rutan på veckans sista lektionstimme, ljusbrun till färgen. Varför slipper nutidens dåliga streckdragare helt undan? Jag ska förtydliga mig om det där med streckdragare med vit krita på svart tavla. I vår skolklass på roliga timmen turades små grupper om att hålla i programmet för Roliga timmen. Nästan alla grupper valde att köra med rita-gissa-spring. Det var helt okej för mig om jag ingick i ansvarsgruppen. Annars var det pest. Det sistnämnda ordet spring funkade bra eftersom jag var snabbast i klassen. Att läsa på den hemliga lappen som någon höll upp vållade heller inga svårigheter, trots varierande handstilar. Svettningarna kom istället när jag stod framför svarta tavlan och ingen av mina lagkamrater kunde gissa rätt. Någon gång bad jag om att få läsa om lappen. Mest för att vinna tid och hoppas att klockan skulle ringa. Jag kunde såklart ha läst fel. Det hade trots allt gått nästan hela lektionen sedan jag läste lappen. Kanske stod det flodhäst eller zebra som två i mitt lag nyss irriterat ropat. Inte rullskridsko som jag fått det till när jag läste lappen. Följden blev att det rann iväg ännu mer dyrbar tid för mitt lag. Det busvisslades i klassrummet och det gick knappt att höra att det ringde ut i högtalarna.
”Varför kan det inte stå sol, hus eller fyrkantig boll på Bobos lappar”? ropade någon schysst före detta kompis. 🙂
Att rabbla floder, gångertabeller och engelska glosor var rena barnleken för mig. Som en kille som älskade korv i alla format var korvstoppning enkelt. Det behövdes inte många genomläsningar förrän informationen fanns innanför korvskinnet. Tänk om det stått arbetspass efter fredagslunchen på mitt schema, eller bänkstädning som vi hade på lågstadiet. Då hade jag gjort en streckgubbe av bara farten och målat himmelskt blått.
Önskar er en fin helg. Våren verkar ha kommit på återbesök i vår del av landet. Hur är det hos dig? Ska du göra något trevligt i helgen?

 

Annonser

Vad dåligt jag mådde

Det är måndagen den 22 april. Ett datum jag aldrig kommer att glömma…

Min mammas mormor var visst synsk. Mamma brukade inte vilja prata om det. Tror att det fanns en massa spännande saker jag hade velat ha reda på. En orsak var nog att mamma också fått lite av sleven. Hon brukade ofta känna på sig saker…
Det här året var den 22 april en lördag. Jag befann mig i slutspurten av min utbildning till bibliotekarie. Livet lekte för mig. Denna lördag hade jag tackat nej både till en middag på Restaurang Gyllene Prag i Göteborg och till en fest i Varberg. Istället var jag kvar på min studieort. Hade varit på högskolan under dagen. Pluggat inför en tenta. När jag kom hem till min lilla lägenhet borde jag ha varit trött och sugen på att slappa framför TV:n. Istället drabbades jag av en mysko rastlöshet i hela kroppen. I vanliga fall skulle jag ha kunnat sticka ut och springa en runda och botat symptomen direkt. Ett gammalt väl beprövat knep. Nu var det sent. Dessutom var det en sådan konstig känsla som jag aldrig upplevt förut. Ett tag var jag inne på att jag höll på att bli sjuk. Kom fram till att jag inte var matt och inte hade ont, men ändå skavde det inombords trots att jag inte hade ett enda problem att brottas med. Inga gömda skelett i garderoben. Istället lekte som sagt var livet. Jag hade mängder av planer för den närmaste framtiden. En del av dem var hemliga. En lockande semesterresa var betald. Livet var helt enkelt underbart. Varför ville jag då krypa ur skinnet? Inget hjälpte fast jag försökte lura mig själv. Jag hade ätit så det var inte orsaken. Trots att jag inte hade någon större lust bestämde jag mig för att ta mig ner till centrum. Stod länge och frös vid en busshållplats, alldeles ensam. Kroppen var som en främling för mig. Attackerna kom stötvis. En stund kändes det bättre och jag trodde att jag bara inbillat mig. Snabbt kom obehaget tillbaks som en bumerang. Vad hade jag drabbats av? Taskiga nerver av ingenting alls? Måste lura hjärnan. Dansvåningen på Grand lockade inte. Inte alla dessa brudar som såg likadana ut allihop. Dit gick jag nästan aldrig. Mycket roligare med kårfesterna på högskolan. Där kunde jag vara mig själv och blev aldrig avspisad. Jag sökte mig istället upp på andra våningen. Vid pianot sjöng och spelade en medelålders man med runda brillor och en häftig hatt, gamla hits. Jag köpte mig en dryck vid baren och satte mig tillrätta i en skön fåtölj. Efter ett tag drog han en lång rad Beatles klassiker. Han gjorde det med bravur. Skickligt spelande. En bra röst. Variation mellan ballader och lite mer ös i melodierna. Vettigt mellansnack då och då. I min vanliga värld skulle han ha trollbundit mig. När någon träffar rätt på mina själssträngar har de ”en vän för livet”.
Jag mådde skit. Riktigt dåligt. Utav inget alls skäl. Ingen matthet. Inget malande. Bara en obehaglig känsla som jag inte blev klok på. Mitt i låtarna kunde det bli riktigt äckligt. Hjälpte inte att ta en klunk. Bara för stunden. I nästa refräng var det dags igen. Till saken hör att jag är envis. Sitter du nu här efter allt krångel för att ta dig hit, blir serverad suveräna Beatleslåtar och andra hits från sextiotalet – då sjutton sitter du kvar grabben, intalade jag mig själv. Uppför dig som folk.
Ingen såg vilket krig som föregick i min kropp. Det handlade inte om något virus som hade krig mot de vita blodkropparna. Detta satt djupare. Så djupt att mina tankar inte nådde dit. Var inte ens i utkanten av sanningen. Jag kommer aldrig att glömma dessa sega maratontimmar. Där jag var som en främling för mig själv i min egen kropp. Ont om pengar, ingen nattbuss. Det kändes lite bättre under den långa promenaden uppför alla backar på hemvägen i mörkret. Klockan visade söndag sedan några timmar när jag knoppade in.

Först förstod jag inte vad det var frågan om. Helt omtöcknad som alla känner sig en tidig söndagsmorgon efter en utekväll. Telefonen hade inga planer på att ta hänsyn. Den malde på i samma tonläge. Med ett öga halvöppet läste jag på de eldröda siffrorna på klockradion.
Klockan var kvart över sex. Samtalet kom från min storebror. Utan att borsta tänderna, äta frukost eller ens kamma mig slängde jag mig på telefonen och ringde efter en taxi. Med en hårfin marginal hann jag med en motorvagn till Varberg och sedan vidare med ett tåg söderut. Klev av i Halmstad. Åkte bil vidare ner till Lunds universitetssjukhus och tillbringade mitt livs längsta söndag där.

Visst kände jag till att min pappa gick och väntade på en operation. Men det bedömdes inte som akut. Väntetiden var upp emot ett halvår, minst. Jag hade pratat i telefon med honom någon vecka tidigare. Han såg fram emot att få komma igång med tennisen igen, kanske till slutet av sommaren och allra senast när innesäsongen började igen. De skulle ta några friska blodkärl i underbenen och flytta upp dem en bit i kroppen där det var trångt runt hjärtat. Inte visste jag att en främmande person blivit förkyld och ställt in sin operation. Att pappas manick som han jämnt bar på sig hade pipit till. Att han inte tyckte det var så viktigt att höra av sig till sina barn innan han tog tåget till Lund.
Där satt han på tåget och planerade sin ljusa framtid. Tog sig för egen maskin till det stora sjukhuset. Lite segare än under sina glans dagar.
Hem till Halmstad åkte kroppen på ett annat sätt. Då hade bollen gått i nät i hans sista match.
Efter detta tillfälle brukar jag ringa mina nära och kära om jag känner en liknande odefinierbar känsla i kroppen. När de svarar går ett omätbart lyckorus genom min kropp. Tack gode Gud… Ändå kan jag lite tufft manligt låtsas på rösten som om allt är som vanligt.
”Hur är läget? Allt väl?”
Detta var mitt första besök i skånska staden Lund. Jag kände bara till att det bodde en söt tjej i närheten. Där var inte mina tankar en enda gång denna söndag. Söndagen då jag fick en lång lektion i livets allvar.

200 inlägg

Detta är inlägg nummer 200 på min blogg. En ny gräns är nådd. Ett rätt häftigt tal. Just det talet förknippar jag annars med tre händelser i livet.

En kurva och en raksträcka på en friidrottsarena. Det var en speciell känsla att dra på i kurvan med spikskorna på. Helst inte mötas av motvind på rakan och helst inte ha åkt på att ha ytterbanan där man inte såg sina konkurrenter under hela kurvan. Om man inte hade snigelfart…

En annan speciell känsla var när jag nådde 200 högskole- och universitetspoäng. Jag firade inte. Annars startade vi tidigt. Vi var nämligen så lyckliga när vi hade fixat en hel poäng så vi ställde till med stor fest. Sedan blev det en ny efter två poäng…
”Vi har gått en hel vecka på högskolan. Vad vi är bra!”
Egentligen var det en bluff. Vi hade inte haft någon tenta och stod kvar på noll poäng.

För mig personligen är 200 mest magiskt i ett annat sammanhang. Jag läste på universitetet i Umeå. För första gången hade jag haft en tenta där man kunde få väl godkänt. Innan var det bara underkänt och godkänt som gällt i min studievärld. Denna fredag fick vi tillbaks våra skrivningar. Jag noterade att jag missat den högsta gränsen med en halv ynklig poäng.
Vad gjorde det två timmar senare. ÄNTLIGEN nådde jag drömgränsen i bowling. Inte 301 poäng. Inte ens maxpoängen 300 poäng. Utan just 200 ljuvliga poäng. (203 om jag ska vara exakt.)
Jag var bara en glad amatör. Men det hade blivit rätt många serier genom åren. Ibland hann vi inte med att gå i skolan. När jag läste på Bibliotekshögskolan hände det x antal gånger att de tre B:en missade trista föreläsningar och istället höll till i bowlinghallen. Bosse, Boel och Björn.
Nu i Umeå var min spelkompis en jättesnäll kille från Island som jag fått låna från hans flickvän som gick i min kurs. Hon ville att han skulle lära sig svenska och vad vore bättre än en äkta hallänning som inspirationskälla.  Undrar ni vad han hette? Är det viktigt? Han hette också Björn. Tydligen måste man ha ett namn som börjar på B för att spela bowling med mig. Baronessan! Läser du detta? Ska vi lira en serie? Nåväl. Vid några tillfällen genom åren hade jag varit nära. Nära räknas inte. Minns hemska ögonblick när sista käglan stått och gungat och sedan rätat upp sig igen. Bara för reta mig. Eller så satt någon liten rumpnisse i hålet och satte kvickt upp den när jag hade händerna halvvägs uppe för att fira med ett djungelvrål, som jag satte i halsen sekunden efteråt. 199 poäng var mitt personbästa. Ända tills denna magiska fredagseftermiddag. Efter det har jag aldrig varit i närheten. Gör inget. En gång är också en gång. 😀
Vid de gånger vi lirat bowling i familjen, jag Bolveig, Bennifer och Bizette 😉 var det mera disko än sport. En massa blinkande och skränig musik. Inte konstigt att de har så höga priser. Visserligen effektfullt och kul när det är födelsedagskalas men inte annars. Här i Ystad stängde de bowlinghallen någon månad innan vi flyttade hit. Vet inte om det har något samband. Vad tror du? 😉

Det hade jag missat…

Man kan inte vara bra på allt. Jag erkänner. Att kunna ge ett signalement är inte min styrka. Polisen skulle blivit mycket ARG på mig om jag hade varit det enda vittnet till ett grovt rån på nära håll. Antagligen skulle de sytt in mig. Varit övertygade om att jag varit i maskopi med rånaren som mitt på ljusa dagen stulit tantens nyuttagna pengar.
”Du måste väl för sjutton komma ihåg om mannen hade skägg, glasögon, långt eller kort hår och ett eller två ben?”
Hade jag svarat TVÅ ben lite ironiskt skulle jag legat risigt till. Det hade polisen tagit som trots mot tjänsteman. Hade jag svarat ETT ben hade det säkert varit fel det med. Vågar inte tänka på om jag hade viskat det minsta ord om eventuella bröst. 😉

Läs följande sannhistoria och inse att jag antagligen lider av ansiktsblindhet eller är det bara så att jag lever i det blå. 😉

Min första termin på högskolan led mot sitt slut. Lärarna hade snällt samlat ihop hela terminens teorikurser till fyra tentor inom loppet av fyra vardagar. Vi hade även hunnit med långpraktiken med syftet att vi direkt skulle känna av om vi trivdes med vårt linjeval. Jag hade aldrig under mina studieår haft så roligt i skolan. Vilken skillnad det var att läsa som vuxen. Fast frågan var om vi i Fritidspedagogklassen var så speciellt vuxna. Nu var det inte det jag skulle berätta om just nu. Där har jag annars en djup sjö att ösa ur om jag vill dela med mig av underbara saker. Knasiga saker. Romantiska saker. Vilda saker. Spännande saker. 😉 Som sagt…

Jag hade bestämt mig för att ge järnet. Plugga in allt, i smyg. Som tur är har jag alltid haft lätt för att lära mig saker om jag är intresserad och har beslutat mig för något. Det fanns bara en enda kille i klassen som tyckte om teori. Han blev klassens plugghäst. Själv kunde jag smyga med min taktik som oftast inte kolliderade med alla andra sköna upptåg. Vi kan kalla den här grabben för Tobias. Tobbe bodde bara ett stenkast från min lägenhet som var större än hans. Därför föredrog han mer än gärna att lämna sin lilla etta och sträcka ut sig i min stora tvåa. Tillsammans hade vi genomgång av de trettiosju böckerna (sant) och de gedigna anteckningarna från föreläsningar och lektionspass alltefter som termin ett förlöpte. Efter påsk la vi om taktiken och började göra nya gemensamma anteckningar, föra djupa diskussioner och förhöra varandra. Det hände att Tobias följde med på en och annan fest eller gick med och fikade på Regnbågen. Han var med och spelade tennis, badminton och bowling. Ibland fick jag lägga in all min charm för att få honom att slita sig från böckerna. Precis innan tentorna brukade han sitta vid sitt köksbord, i sitt lilla pyttekök, och somna över böckerna.

Nu satt vi ett par dagar innan ”tentafinalen” i slutet av maj, vid köksbordet i mitt kök. Tobias kände sig lika hemma i mitt kylskåp och i mina köksskåp vid det här laget som jag själv. Jag gissar på att vi skrev långt över hundra A4-sidor under denna termin. Jag lovar. Vi kunde ALLT som var viktigt att kunna.
”Så ont jag har i mina fingrar,” slängde jag ur mig och började gymnastisera högerhandens fem fingrar.
Jag noterade att Tobias tittade lite konstigt på mig.
”Värst är det med högertummen. Jag får så ont efter en enda skrivtimme. Vet att det beror på att jag håller pennan så hårt. Jag har alltid skrivit för hårt. Såg jättehäftigt ut på mellanstadiet när vi i klassen fick gå fram och skriva var sin rad. Min text såg tjusigast ut. Klart starkast…”
”Jag då”, avbröt Tobias.
Han höll fram sina två händer i luften och lekte barnleken att gömma sina tummar i handflatan. Han hade pokerfejs. Inte en skrattrynka syntes. Jag var impad av dåtidens Tobbe Trollkarl. Jag skrattade till. När jag är trött blir jag ofta extra tramsig.
”Kul”, slängde jag glatt ur mig.
”Driver du med mig?”
”Inte alls min vän”, sa jag och gjorde om trixet framför hans ögon utan att behöva träna.
”Look here my friend. Only eight.”
Vad var det med min pluggkompis? Hade det blivit för mycket? Nu såg han direkt sur ut.
”Bobo. I vanliga fall tycker jag att du är rolig och en schysst kompis. Nu gick du för långt.”
”Sorry”, sa jag och fällde fram mina två gömda tummar och sa lite lamt. ”Tada. Tio.”
På den tiden fanns tjugofemöringar. En blank sådan ramlade just ner och fick mig att resa mig från köksstolen och gå de få stegen fram till Tobias. Det kändes som världens längsta och tyngsta resa. Jag tog hans händer i mina och vecklade ut hans fingrar. Såg något som jag aldrig sett under hela denna termin. Min klasskamrat Tobias hade bara åtta fingrar. Ingen av mina andra klasskamrater hade sagt ett ord om det och vi umgicks stundtals tjugofyra timmar om dygnet. Visst hade jag noterat att hans teknik i tennis inte var så bländande. Ibland hamnade bollarna väldigt avigt. Men nästa gång drämde han in en hård forehand. När han åt hade jag sett att han antagligen inte skulle platsat på lite finare tillställningar, men det hade inte jag heller. Jag studerar aldrig mina kompisar så ingående. Brukar hoppa över deras DNA 😉
Det tog en bra stund den här gången för mig att övertyga Tobias om att jag inget visste. Där tummarna skulle suttit var det slätt och fint. En jämn och slät yta. Precis som det ska vara mellan fingrarna.
Den närmaste timmen la vi Freud och Jean Piaget åt sidan. Istället lotsade Tobias mig in i mörka vrår där jag aldrig varit och som han aldrig kommit över. Om Tobias fått träffa sin okända mamma hade han mördat henne, sa han, utan den minsta ironi eller humor inblandat i kommentaren.
Tobias var född i ett annat land i Europa. Bakom järnridån. Kvinnan som blev gravid ville inte ha något barn. Istället skaffade hon sig starka tabletter. Jag minns inte namnet på dessa mördande piller som visst var både kända och ökända. Hon stoppade i sig dem med målet att få död på det som hade börjat växa inom henne. Det gick inte som den gravida kvinnan önskade. Inte helt. Hon blev inte av med allt. Ut kom en bebis efter nio månader med vissa defekter. Förutom saknaden av två tummar fanns det bara med en njure vid leveransen. Tabletterna hade orsakat fler skador, skador jag inte längre minns.
Tobias pappa, med ny kvinna, tog med sig sin son till landet Sverige efter det att Tobias några år bott hos sin mormor. Men det är en annan story. I denna tisdagsfunderare ville jag berätta om avsaknaden av två tummar och att jag inte granskar mina kompisar. Istället låter jag mina kompisar berätta vad de själva vill – i sin egen takt – och ibland kan det ta lång tid…