Anställningsintervjun som flöt på

Endast sex dagar kvar av mitt gamla liv.

Annonsen stod i Hallandsposten. De sökte en skolbibliotekarie till Våxtorp. Jag skickade iväg mina papper och de hörde av sig. Anställningsintervjun skulle vara på Huvudbiblioteket i Laholm. Det var i början av februari och redan mörkt på vägen dit, eftersom mötet var sent på eftermiddagen. Var jag nervös för ett bombaderande av svåra frågor? Inte det minsta. Jag kände mig trygg. Spelade på hemmaplan. Jag hade specialiserat mig på barn & ungdomsböcker under utbildningen i Borås och var van vid att ta ungdomar i alla åldrar. Däremot var jag orolig för en annan sak. Den sista tiden hade jag kommit in i ett konstigt stim. Antagligen hade jag fått en släng av blåskatarr. Därför var det inte så konstigt att jag kissade ofta, blev torr i munnen och hällde i mig diverse drycker. In och ut principen stal både tid och kraft. Jag hade upplevt det några gånger förut när jag inte bytt de våta badbyxorna på stranden. Andra signaler hade också dykt upp om hela sanningen ska fram i ljuset. Hela kroppen kände sig mysko. På sista passet på Friskis & Svettis fick jag ta i för att orka med hela programmet. Var tvungen att gå ifrån och uppsöka ett WC mitt i, vilket aldrig hänt mig tidigare. På jobbet hade jag börjat se taskigt. Usch! Glasögon ville jag absolut inte ha. Min fysik hade försvunnit i snön. Det där måste jag ta tag i snart. Två äldre kvinnor i 35-årsåldern hade cyklat ifrån mig på vägen hem från jobbet. Min manlighet hade fått sig en törn. Så fort kisseritet slutat skulle jag börja storsatsa, träna minst fem gånger i veckan och ta tillbaka förlorad mark, bryta nya barriärer. Sömnen hade blivit lidande av att jag var tvungen att gå upp en gång i kvarten. Fick jag bara sova en hel natt skulle jag bli som en ny människa, eller åtminstone som den gamla killen jag var vid att vara. Intervjun skulle säkert ta minst en timme. Det skulle bli tufft. Ofta behövde jag kissa minst en gång i halvtimmen, ibland oftare. Det trängde på redan efter ett par minuter. Gå till en doktor fanns inte med på min karta. Never in my live.

Jag hittade en fräsch toalett som jag besökte precis tio minuter innan mötesdags. Jag kände mig som en disktrasa, men lyckades som vanligt gaska upp mig. Skvätte försiktigt kallt vatten i ansiktet och drog några tag med kammen. Det var ganska många viktiga personer runt det ovala bordet. Ingen fråga tog mig med storm.

När jag lämnade mötesrummet kände jag mig säker. Var övertygad om att jag lämnat ett gott intryck. Jag hade deltagit i en förtroendeingivande dialog och fått möjlighet att berätta om mina erfarenheter och meriter. Varit seriös på de rätta ställena och lämnat några lättsamma skämt som fått dem att skratta:
”Hoppas de har glömt att det var jag som sänkte fotbollslaget med en avgörande nick i en pojklagsmatch.”

Medan jag stod i toaletten och kände en konstig acetondoft, var jag övertygad om att bibliotekschefen skulle ringa mig.

Visst ringde hon. De hade varit säkra på sin sak och sitt val, men lägenheten ekade tom. Nästa dag försökte de igen. Den gången svarade min flickvän. De sökte Bo Petersson. Det gällde jobbet som skolbibliotekarie i Våxtorp. Hon berättade att han inte kunde nås eftersom han låg inlagd på lasarettet. Det kunde dröja ett tag innan han var hemma igen. Hon nämnde diagnosen Diabetes ett.

Efterord: Det dröjde många år innan jag återsåg skolan och biblioteket vid ett föräldramöte. Då hade min äldsta dotter precis börjat på högstadiet och lämnade havet varje skoldag för att ta skolbussen till metropolen Våxtorp. Det var en speciell känsla när jag tog omvägen in på bibblan och tänkte tanken. Här skulle jag kunnat ha jobbat i flera år, eller skulle jag vandrat vidare kort därefter? Jag gillar att fantisera runt saker. Bitterhet tar jag aldrig med på mina fantasiutflykter. Det ligger inte för mig.

Dagens eventuella kommentarer besvarar jag med en glad gubbe. 🙂

Annonser

Idag håller jag tummarna

DSC_0052

Idag är det en spännande eftermiddag för vår yngsta dotter. Hon ska på audition i Simrishamn. Målet är att komma in på Nova Performing arts, ett estetiskt program med inriktning musik, dans och teater, till hösten. Ofattbart att vi snart inte har någon dotter på högstadiet.

Morgonen har börjat tufft. Det blåser storm. Tågen är inställda och ersatta med buss. Ändå ville Lizette få ut sin reklam idag eftersom hon är upptagen imorgon. Denna vecka vägde reklamen (10 sorter) över hundra kilo till skillnad från förra veckans tjugo kg (2 sorter). Jag ställde upp som taxi och rullade snällt bakom med en fylld bil. De är duktiga våra tjejer som kämpat på med Svensk Direktreklam. Började redan när vi flyttade hit. Jennifer har distrikt precis utanför vår dörr och lillasyster kvarteren i närheten. Det är bara när det varit riktigt taskigt väder och när de varit sjuka som jag och Solveig fått rycka in. Annars cyklar och går de själva. Största jobbet är att varva reklamen. Lägga den i rätt ordning. Nyttigt att lära sig att ta ansvar och få egna pengar och motion i utbyte. (gammal bild)
DSCN7076

Nu ska vi äntligen åka och hämta Jennifers nya säng på Mio. Den hade vi fått löfte om redan vecka 9.

Förtroende åt två håll

Förtroende. Det kan aldrig betonas för många gånger. Vi måste ha förtroende för våra barn. Detta måste även vara ömsesidigt. Om detta samspel klickar råder inte balans. Stora elaka mörka moln kan dyka upp i familjeidyllen som skapar oro.

Lizette är duktig i köket. Hon testar gärna nya maträtter och leker med sina apparater hon samlat på sig. I torsdags hade hon bakat en ny sorts kaka som skulle göras i många steg. I slutändan hamnade den i frysen. Längst upp. Hennes önskan var att den skulle avnjutas på fredagen när familjen skulle fira helg. På fredagen gav hon mig en hemuppgift. En livsviktig sådan. Hon berättade att jag skulle ta ut kakan klockan tolv. Den gick inte att tina i mikron.
”Glöm nu inte det pappa”, sa hon och kramade om mig innan hon på sina långa ben försvann ner i backen mot högstadiets sista skoldag för veckan.

Under förmiddagen log jag när jag skulle greppa vattenkannan. En stor rejäl lapp satt fasttejpad på vår svarta kanna. På kylskåpet och frysen fanns lappar med en personlig handstil och de söta fåren från blocket vi köpt på Gotland. När jag uppsökte toaletten kom jag heller inte undan. I sovrummet låg ytterligare en lapp strategiskt utlagd. Efter ett tag blev lapparna naturliga ingredienser i hemmiljön. Mina tankar fick ett annat liv. Jag kände mig jäktad. Mitt manus hade fångat mig igen. För vilken gång i ordningen orkade jag inte hålla reda på. Klockan skvallrade om att nu var det bråttom. Ännu ett livsviktigt lopp väntade mig. Min uppgift att heja på skidåkarna manade på. Det fick bli något snabbt i mikron och en matstund i soffan. Stressad slog jag mig ner i soffan med alla matbitar, dryck, bestick, glas och en smaskig efterrätt framför mig. Jag tog tag i fjärrkontrollen och såg i grevens tid en ny lapp. Svår att undvika. Jag flög upp från soffan…
”Fantastiskt pappa. Du kom ihåg kakan. Det trodde jag aldrig.” 

(OBS! tryck på bilderna så det går att läsa.)

DSCN8230

DSCN8233

Prao nu Pryo då

Idag gör Lizette sin första praodag på möbelhuset Leander Pehrson. Helst hade hon velat vara på ”Ystads Allehanda” men där hade de inte tid med henne. I dessa moderna tider tycks ungdomarna vara hänvisade till att själva jaga platser och bara i nödfall uppsöka studievägledaren. Vet inte om de byter platser denna vecka. Så att ”syon” sitter vid klassbänken och lär sig saker under tiden som eleverna är borta från skolan. Rulla tummar kan bli tjatigt i längden och det kan bli dyrt att spela poker på nätet. Jag förlåter personen ifråga om han eller hon stängt dörren, låter det lysa rött för upptaget utanför och sitter och smygläser min blogg. 😉  Det där är bara vilda gissningar. Själv trodde jag att yrket gick ut på att knyta kontakter med världen utanför skolan. Fixa platser. Odla kontakter men inte cannabis. Det är inte så lätt när man är relativt nyinflyttad och inte har de rätta kontakterna i en småstad.
Det blir säkert bra och lärorikt ändå för Lizzan.

Jag var själv ingen idéspruta i den åldern på just det området. Ville heller inte härma en äldre kompis som gjort sin pryo, som det hette då, på tidningen Hallandsposten. Annars var det ett naturligt val om jag inte fick vara hos en gymnastikmagister. Istället valde jag det internationella Åhlens. Eller Tempo som det hette då. Jag trodde att det skulle bli en skön avkoppling från läxor och prov. Prissätta, sätta upp varor, äta en övergiven glass eller något godis som inte gick att sälja av någon anledning. Glida omkring i city på lunchrasten. Jag hade skrivit till på blanketten att jag gärna ville hamna på den coola skivavdelningen. Rena rama julafton om det önskemålet skulle gå i uppfyllelse.

Nyduschad, med mitt långa hår, gick jag på måndagen upp på andra våningen med mitt papper i handen. Inger Thorson hette min kontaktperson. Jag minns att jag kände mig rätt tillfredställd. Lite blyg men inte bortkommen och vilsen. Det där sista blev det snart ändring på. Damen i informationsdisken berättade att jag kunde slå mig ner i besökssoffan. Där satt jag och fördrev tiden med att göra hundöron på blanketten jag hade i handen. Första problemet dök upp på studs. Inger Thorson var svår att nå eftersom hon var på en semesterö vid Medelhavet denna vecka. Jag förstod med min fjortonårsintelligens att jag inte skulle få en sista minuten biljett med flyget ner till henne. Sedan började cirkusen som jag i soffan lätt kunde följa. Damen i disken slog in kortnummer till olika avdelningar och pratade med hög röst. Mottagarens svar hörde jag tydligt i högtalaren som fanns bakom disken. En äldre man svarade irriterat att han inte kunde vara någon dagispappa till ännu en pryo. Den sista hade varit mycket lat och jobbig. Damen gjorde en paus i sökandet och frågade om jag var intresserad av en speciell avdelning. Jag piggnade till och föreslog skivavdelningen eller sportavdelningen. Det här kanske blir bättre än bra, tänkte jag från den ljusa soffan. Skivkillen berättade utförligt om att han höll på att inventera och absolut inte hade tid med en bromskloss denna vecka. På idrottsavdelningen skrattade personen rått åt förslaget.
”Skojar du. Kom inte med sådana måndagsskämt. Jag har huvudvärk efter en tuff helg.”
Nu började förvandlingen. Hade Alf Pröjsen varit med skulle han ha kommit med en uppföljare till sin berömda saga. För varje sekund krympte jag tills jag blev en ”Teskedsgubbe” i soffan. Efter ytterligare några samtal, nu till lagret och kontoret, funderade jag allvarligt på att rymma. Jag tittade ner i golvet. Bedömde att avståndet var för långt för att våga hoppa. Snart skulle jag ända kunna gömma mig i soffan mellan dynorna. Ingen ville ha mig. Sista tåget verkade ha gått och jag var kvarglömd på perrongen i världens största soffa.
Räddningen blev klädesavdelningen där det mest fanns kvinnokläder. Precis rätta platsen för grabben som inte ens visste hur man vek ihop en tröja på rätt sätt. På avdelningen jobbade tre äldre  kvinnor. Alla var supersnälla mot mig och jag blev som en maskot. En av dem blev min absoluta favorit. Det fanns inte mycket att göra på dagarna. Inte så många kunder. Mina arbetsuppgifter var allt för få. Ändå gick tiden relativt fort. Vi pratade mycket när det var kundfritt. Tuffaste stunden var avskedstillfället. Till slut blev klumpen för stor. Det brast. För enda gången i mitt liv rann det tårar på en damavdelning för kläder. Kvinnorna hade varit som tre underbara mormödrar eller farmödrar. Jag var inte ensam. Min favoritkvinna grät också och vi kramades länge. Vad jag minns kom ingen kund just då. Det dröjde flera veckor innan jag vågade mig dit igen. Min grabbighet tog överhanden.  Den enda kunden från praktiken som jag kommer ihåg, är en kund som jag aldrig glömmer. Det var en lång man som stod bland slipsarna. Jag sattes på prov, ett prov som jag inbillar mig att jag klarade av med glans. Jag fick i uppgift att beskriva ett antal slipsar in i minsta detalj. Sedan fick jag samma syssla bland livremmarna. Skälet var att mannen var helt blind. Jag var hans smakråd. Hans händer förstärkte mina ord och han verkade nöjd med sina två köp.

I skolan skulle vi någon vecka senare gå fram en och en och muntligt redovisa på svensklektionen om vår pryovecka. När det blev min tur vägrade jag. Den enda i klassen. Jag berättade aldrig varför. (En natt för ett tag sedan höll jag ett underbart tal på just den lektionen. Inte ett öga var torrt hos tjejerna. Inte en tuff kille log eller skrattade. Inte ett enda ord av det jag sa var onödigt. Det var ett av mina bästa tal. Dessvärre ett tal som aldrig blivit framfört.)
”Tänk på din saliga hädanfärd”, sa min lärare med allvarlig och torr röst.
Jag förstod inte sista ordet men tyckte inte det var läge att visa det. Tyckte inte ens att jag gjort något fel. Menade han att jag inte skulle få komma upp till Gud? Den meningen har jag haft kul åt många gånger. Som vuxen. Då var den malplacerad. Gjorde inte ens ont i såret från min praostart i soffan. Men i klassrummet hade jag inte mod. Ingen erfarenhet hur jag skulle tackla mina tankar utan att det syntes att jag åkt på stryk i livet. Visst kunde jag skojat och dragit ner skrattsalvor om den blinda mannen. Men det kändes inte rätt mot honom. För jag hade blivit stukad redan i en mjuk stor soffa i min första inblick i det vuxna yrkeslivet. I soffan där jag krympt och känt mig som något katten släpat in. De få sysslorna jag hade gjort kändes så torftiga. Mina underbara samtal med mina damer var privata.
Från den dagen älskade jag skolan resten av högstadiet. Inget jag berättade för mina kompisar. Inte längtade jag ut till framtidens yrkesliv.
Min lärdom tog jag med mig in i mitt första yrke. Jag vet inte hur många pryoelever jag fick tilldelat mig under mina år på Postverket. Alla behandlade jag med stor respekt. Först skojade jag så att deras blygsel och osäkerhet försvann. Sedan satte jag dem i arbete. Berömde. Ibland var det svårt att hitta något, men de flesta var duktiga när de fått en chans. Visst tog allt längre tid. I smyg fick jag gå igenom deras arbete så det inte blev för stora grodor.
Aldrig skulle någon av dessa ungdomar behöva klaga på att deras kontaktperson var hemsk var mitt motto. De skulle inte behöva känna känslan att de var i vägen. Det är så otroligt viktigt att de får en ärlig chans och ett gott intryck av världen utanför skolmiljön under dagstid. Sedan får man aldrig döma dem på grund av utseende och klädsel. Inte ens första intrycket är viktigt enligt mig om det skulle råka vara negativt. Innanför skalet kan det finnas en pärla. Unik i sitt slag. Någon som bara väntar på att bli sedd.

En kurs enbart för tjejer

Vår yngsta dotter Lizette går i åttan. Alla tjejer i klassen går denna termin en kurs som heter DISA. Disa står för Din Inre Styrka Aktiveras.
Syftet med kursen är att träna upp förmågan att tänka och agera positivt för att lättare handskas med livet. I vårt huvud har vi 36 000 tankar per dag. En del av tankarna är positiva och hjälper oss, en del av tankarna är negativa och får oss att må sämre. Kursen handlar om att kontrollera de trista tankarna.

Tjejerna är en pilotgrupp i Ystad kommun och utbildningen leds av skolsköterskan och skolkuratorn.

Jag tror att detta är ett mycket bra sätt för att stärka flickor i den känsliga ålder de befinner sig i. Samtidigt undrar jag om inte killarna borde gå i kursen DISK. Din Inre Styrka Kontrolleras. Alldeles för många grabbar på högstadiet verkar ta för mycket plats. Tar över på bekostnad av tjejer på ett negativt sätt.

Jag blev fascinerad av talet 36 000 tankar. Det är klart det måste bli jobbigt bara om 36 av dessa är mörka till innehållet. Hur kan man hinna tänka så många tankar per dag? Kan absolut inte gälla de personer som är avtrubbade av dataspel där det gäller att döda så många som möjligt på ett par minuter. Kommer de upp i 36 vettiga tankar riskerar de att få ont i huvudet.

Intresserad är rätta ordet. Tänk om jag kunde smyga in i klassrummet. Gömma mig bakom en skärm. Lyssna. Ta till mig. Lära mig massor av goda råd om hur jag skulle motverka stress, identifiera negativa tankar och vända dem till positiva, serveras smarta strategier och tusen andra nyttiga råd. Sedan skulle mina 36 000 positiva tankar göra underverk med mitt liv. Vilka suveräna böcker jag skulle skriva om total lycka… Vänta. Kommer personer att låna eller köpa mina böcker om de INTE handlar om mord, svartsjuka, svårigheter, tillkortakommande, svek, hämnd, fällor, stress för att hinna hit och dit i handlingen, intriger, stöld, taskiga grannar, opålitliga arbetskamrater, smutsig sex, mobbare, otrohet, obotliga sjukdomar, farliga djur, olyckor… nu kom jag av mig i mina positiva tankar. Tankepaus. Eller inte. Minst tio snabba osorterade tankar flaxade förbi. Jag måste nog behålla ”några” negativa tankar för att fixa en ny bok. I alla fall under skrivprocessen. Hur många tankar hann du som läsare tänka under tiden du läste texten? 🙂