Stillhet och eftertanke

På stiftsgården Åkersberg är det lätt att samla tankarna och fatta kloka beslut, står det på deras hemsida. Då handlar det om att välja hotellet som konferensställe. Men jag tycker det passar lika bra in på mig som privatperson.

Sådan kontrast till de två hotell som vi bott på den senaste månaden, i Helsingborg och i Hyllie.

Jag tror alla vi små människor behöver varva ner då och då. Hitta en annan puls och lunk.

Tror inte jag sett röda näckrosor på länge. Inte sedan vi tog farväl av Hjo-åren och åkte upp till Fagertärn en solig sommardag och skrev våra flyttkort.

I detta rum fick vi kvällstugg från restaurangen. Jag skulle vilja sitta där en mörk höstkväll och elda i spisen.

En av många detaljer i rummet. De gamla strykjärnen har jag redan skojat om på facebook.

Efter en av våra tre längre promenader från vårt hotellrum gick vi in i Frihetens kapell som står öppet hela dagarna. Kapellet är byggt i snäckans form och är ritat av arkitekten Lennart Welin från Lund. Hans vision var en byggnad för upplevelser, stillhet, eftertanke och meditation. En plats för öppenhet och frihet för varje människa.

Vi tände var sitt ljus och satt en stund fridfullt i lokalen. Helt ensamma med våra privata tankar.

Utställningen denna period, när vi bodde där, stod Anette Martell för. Hennes akvareller var färgstarka och hade temat ”Couple of Faces”.

Här lärde vi oss något nytt.

Skånska Akademin hade kommit fram till att här är Skånes geografiska mittpunkt. En gång i tiden fanns här kvarnen Brännemölla. Konstverket heter Mittelen och fungerar som ett slags solur och pekar med solens hjälp ut mittpunkten. Detta sker den 4 oktober varje år.

Det är jag som är skuggan. Vilken strategisk plats villaägarna satt denna bänk på. Härlig sommarkvällssol. ❤

Frukosten smakade gott.

Solveig tycks fundera på något viktigt.

Antingen om hon skulle ta ägg-gula eller äggvita. 😉

Här var valet lättare. Solveig dricker kaffe på morgonen. Jag dricker hellre te. 

Måste erkänna att jag blev mycket förvånad över två saker. Att myror kan vara så här stora och se så söta ut. Skamset gömde jag burken med myrgift bakom min rygg. 😉

Annonser

Tonårsambassadören från syd

Det sägs att ingen kommer undan. Även vi som är aviga mot reklam i all dess former. Hjärnorna blir påverkade ändå. Kan det verkligen vara så för mig med. Jag som alltid värnat om min integritet. Hann tiden till slut ikapp mig. 🙂

Många av mina minnen kretsar runt resor med tåg. Den här gången satt vi på ett tåg mellan sydkusten och London. Det ösregnade i Eastbourne. Därför tvingades vi skippa grästennisen denna julidag och bestämde oss istället för en tripp till storstaden. Vi var fyra grabbar. Två var nya kompisar som kom från Skåne. De var ett år äldre än mig. Claes var ganska tystlåten och skulle börja på Naturvetenskapliga linjen i Malmö. Ola var den pratglada. Han var bara sexton år, men jag har aldrig i hela mitt liv träffat på en person som pratat och tjatat så mycket om sin hemstad. Staden hade blivit utsedd till årets stad och grabben var lyrisk. Namnet på denna ”exotiska” stad var Ystad. Varken jag eller min kompis Kevin hade varit i staden. Efter en månads daglig hjärntvättsinformation bestämde vi oss för att ALDRIG sätta våra fötter där. Jag tror grabben gick igenom varje hus i den lilla staden.
Nu på tåget var han mer avslappnad. Började jamma på sin senaste favoritlåt. Fick med oss andra i refrängen. Även inom ämnet musik lämnade Ola inget åt slumpen. Han beskrev in i minsta detalj hur hans nya favoritlåt var uppbyggd. Det fräna var att den hade tre tempon. Vi rycktes med i stämningen i tågvagnen, när han greppade en luftgitarr och förde oss in i låtvärlden. När vi fick hjälp av två söta tjejer från Hastings blev inte livet sämre. 😉

I musikfrågan var jag inte svårövertalad. Jag gillade Paul McCartney från The Beatles. Här får ni låten. Liksom Ola älskar jag fortfarande när den byter tempo. Första gången efter 78 sekunder. I en välsorterad musikaffär i London blev singeln min. Däremot dröjde det betydligt fler sekunder innan jag satte ner en fot för första gången i Ystad. Den gången hand i hand med en tjej som jag var nyförlovad med.
Förra året blev staden min familjs hemstad. Nya möjligheter att hitta försvunna personer fick mig igår att söka efter Ola. Jag är besviken på honom. Han tycks bo i Höör. Ystads största tonårsambassadör bor inte kvar i Sveriges bästa stad, med världens bästa strand, med världens bästa handbollslag, med universums snyggaste brudar och där mellanmjölken var klart godast.

Men Ola lurade hit mig till slut och jag blev nyförälskad igen. 😀