Jag blev hastigt och lustigt sambo en junidag

Mamma ringde och undrade om jag ville komma och fika. Jag hade några veckor tidigare flyttat till min första egna lya och tyckte att det lät som ett trevligt förslag.
Hon och pappa hade precis kommit hem från bilsemestern. Jag kommer inte ihåg vilken rutt de gjort denna gång, men jag minns att min säng som stod kvar i mitt gamla rum i villan var välfylld med olika sorters souvenirer.
Mamma berättade att eftersom jag var först fick jag välja om det var något speciellt som jag ville ha.
Om jag ska vara helt ärlig var jag just då trött på småsaker efter att ha fått med mig en massa prylar till mina 47 kvm, som inte fick plats utan hade tryckts in i kallförrådet med nätdörrar i källaren. Dessutom lockade inte en souvenirvas som det stod ”Trollhättan” på eller en glasljusstake från ett glasbruk i djupaste Småland, även om den såg fin ut. Jag ville forma min egen lägenhet med personliga minnen. Inte mamma och pappas semesterminnen. För att vinna tid och för att vara artig frågade jag.
”Är det säkert att jag får ta vad jag vill?”
”Självklart. Du är ju här först.”
Det fanns egentligen en sak som jag direkt föll för. En ovanlig sak för en tuff 21-årig kille med långt hår, sportbil och egen lya. Jag hade själv blivit förvånad av mitt val och tanken som hade fötts på en nanosekund.
”Då tar jag den här”, sa jag och tittade på min mor.
”Du skojar Bosse?”
”Nä. Blodigt allvar. Han kan vakta min lägenhet med tanke på alla skummisar som ringt på min dörr sedan jag flyttade in.”
”Den tänkte jag någon av de fem grabbarna ville ha.”
”Jag tror Svante vill bo hos mig”, kontrade jag. ”Han ser levande ut. Vi är redan bästisar.”

Fotnot:
Så där gick det till när jag blev sambo med Svante. Snabbt blev han nära vän med alla som besökte mig. Det finns hur många sanningar som helst om alla hans strapatser. Jag tror att han varit i fler länder än jag varit… i alla fall i fler världsdelar. Ändå har han inget pass, vilket ställt till med en del strul. Ibland har jag inte sett honom på flera veckor. Vem vet. Du får kanske träffa honom fler gånger på bloggen.

Det hände då och då att det ringde någon till mig och frågade efter hur Svante mådde INNAN de frågade hur jag mådde.  🙂
Han var lika poppis hos tjejer som hos killar.

”Hej då Svante! Nu vaktar du lägenheten två veckor medan jag sticker med flyget”, sa jag med en retlig röst. ”Glöm inte att städa. Inga tjejer på rummet.”
Första gången blev jag överraskad. Sedan tog jag för givet att han dök upp gömd i någon väska av något slag på hotellrummet. Ibland låg han redan i sängen, rakt över för att visa sin status. Ständigt i samma otvättade snickarbyxor. Vilka snarkningar. De var inte av denna världen. (Tur att han var på en sådan där cool snarkkurs i somras)
En gång bankade en tysk gubbe på min hotelldörr. Jag försökte på knagglig tyska förklara för åskvädret att jag också hade svårt att sova för att ”Mannen med den röda mössan” stått för nattunderhållningen i två timmar. Fick jag någon sympati? Icke.

svante-i-sovrummet

Annonser

Jag vet vad vi gör

”Jag vet vad vi gör. Vi tar in på hotell i Halmstad.”
”Du skämtar väl?”
”Nä. Varför inte?”
”Ta in på hotell i Halmstad. Fem mil härifrån. I min gamla stad. Aldrig i hela mitt liv att jag ska betala flera tusenlappar för att…”
Det sägs att det tar lite tid att förankra nya saker i mitt huvud. Solveig börjar bli van. Hon får ofta sina idéer när hon har lov från sitt lärarjobb. När hon varvat ner. Då dyker de upp. Gärna inredningstankar. Möblera om tankar. Köpa nya kläder till väggarna. När jag äntligen hittat till TV-soffan och den värsta ryggvärken från att flytta tolv Billyhyllor fulla med böcker till andra sidan väggen och sedan tillbaks igen har klingat av. Då händer det.
”Jag skulle bara se. Det blev inte bättre. Men om vi sätter Billyhyllorna därborta istället.”
Skojar du med mig eller med min rygg?”
Jag måste hålla med. Hon borde blivit inredningsarkitekt. Det blir alltid bättre och trevligare när hon lekt färdigt. Hon har sinne för detaljer. Men för mitt goda ryktes skull måste jag gnabba mot en stund. Helst när jag lärt mig att känna igen signalerna.
”Jag har tänkt på en grej…”
”Nej!” Brukar jag alltid för syns skull utbrista innan hon kommit vidare i texten och samtidigt hålla för bägge öronen. ”Vill inte höra. Vill inte höra.”

Den första gången förslaget om hotellnätter i Halmstad dök upp var det av ett speciellt skäl. Vi skulle kunna hälsa på och hjälpa min mamma som låg på ett sjukhem lite extra, för att slippa åka fram och tillbaka flera gånger på helgen. Det var under den mörka årstiden och ljuset försvann rätt fort från himlen. Mina tre damer passade på att göra Halmstad city några timmar. För att ha extra trevligt parkerade de mig på hotellrummet. Hotellfönstret låg inåt en liten mysig gård nära centralen. Runt om hotellet fanns det flera fyravåningshus. Nästan direkt gick min nyfikenhet och fantasi igång. I den mjuka fåtöljen satt jag och spanade och började mer och mer trivas i min roll. Snabbt drog jag jämförelser med James Stewart i Alfred Hitchcocks ”Fönster mot gården”. Inte så att jag slängde mig nerför hotelltrappan för att bryta benet eller stack och köpte en kikare men ni som sett filmen förstår vad jag menar. Jag spanade. Behövde ingen bok, tidning eller något spel på telefonen. Jag hade allt i mitt vuxna dockskåp. Vilken sekund som helst skulle något superintressant inträffa. Hände det inget så fantiserade jag vilt. Ju mörkare det blev utomhus ju bättre såg jag vilka som var hemma och vad de gjorde i de rum som hade tänt. Människor kom hem från jobbet. En del hade hämtat sina barn. Jag såg hur de lyfte av dem från cykelsitsen. Jag försökte sedan gissa i vilket fönster som det snart skulle tändas en lampa. Började tävla med mig själv. En gammal tant tände en stark lampa vid en lässtol. Hon satt med något slags förstoringsglas och kämpade antagligen med texten. Ett yngre par började pussa på varandra. Han drog av henne tröjan och de gled iväg till ett annat rum. Ett rum åt andra hållet. Och där till vänster var det visst ett annat par. Fast de två kunde inte vara lyckliga. Vänta lite. Knuffade han inte på henne? Jag spände blicken. Funderade på om jag skulle ringa polisen eller avvakta. De låg definitivt inte på samma våglängd. Tur att de särade på sig och just nu befann sig i två olika rum. Mannen höll på med något i köket. Tänk om det var en skarp köttkniv. Jag spanade mot huset till vänster. Det var inte lätt att välja. Inga reklamavbrott. Vad gulligt. Två äldre människor dansade omkring i ett rum. De såg samspelta ut. Undra´ vad det var för låt. Hur länge de varit gifta. Under deras lägenhet strosade en man med en kalaskula runt naken. Byt kanal Bosse. Takvåningen. Läckert med snedtaket. Där skulle jag ha velat bo. Något slags fest pågick. Ballonger fastknutna lite överallt. Tvärt vände jag blicken igen till det bråkande paret. Såg mannen gå in till tjejen. Vänta. Höll han inte något bakom ryggen? Köttkniven? Hon backade inte. Höll fram en hand. En försoningspresent? Något litet försvann in i hennes hand.
Klick. Klick som i ordet stör. Hotelldörren bakom min rygg öppnades med kortet.
”Pappa. Titta vad jag köpt.”
”Har du haft det tråkigt gubben? Här får du en present. Hoppas att du vinner en miljon.”
”Tråkigt. Jag har haft det bästa sällskap.”
”Tog du inte i lite väl mycket nu. Eller var det blondinen vi mötte vid hissen?”
”Pinsamt. Hann hon inte iväg. Jag såg er komma genom fönstret och…”
”Vill du att vi ska gå igen?”
”Jag ska fundera på det. Vänta!” jag höjde avvärjande på en hand. ”Det är lugnt. De kysser varandra nu.”
”Du har väl inte suttit och spanat på folk? Vi kommer att bli vräkta.”
”Nejdå. Jag är alltid försiktig när jag är på uppdrag.”
”Nästa gång stannar du hemma. Du är värre än den där Wallander.”
”Han finns inte på riktigt.”
”Va! Kom det från din mun?”
”Det kom i alla fall inte från Lisa Fremont eller Grace Kellys mun.”
”Vilken Lisa?”
”Hissblondinen. Du får inte slänga den kudden. Kan vara hotellchefens älsklingskudde.”

Vi gjorde fyra sådana hotellresor till Halmstad. Bodde två gånger på detta hotell och lika många gånger på ett hotell vid Norre Katts park. Riktigt trevligt att vara turist i sin gamla barndomsstad. Bara att få komma ner till ett välförsett frukostbord är guld värt. Dessutom brukar alltid jag och Lizette utforska varje millimeter på de hotell vi bor på. I smyg. Ibland gör vi riktiga fynd.

I förra veckan handlade det inte om några fem mil till Halmstad. Den här gången skulle vi kombinera med flera ärenden. Först lämnade vi av våra flickor på landet. För första gången i sitt liv skulle de bo ensamma utan några vuxna en hel mörk höstnatt. Resten av tiden fanns det vuxna i villan. Spännande såklart. Sju tjejer som inte träffats på ett tag. Antagligen lugnare i en hönsgård. Över sjuttio timmars kackel och säkert lite spackel. 🙂
Det är lika bra att vi tränar på att vara två igen. Snart sluter sig cirkeln…