Olika sorters sötsaker

Ibland finns det sötsaker både inne på fik och strax utanför.  🙂

dsc_40480005

Annonser

Den högg som en kobra

En klasskompis jobbade extra på posten i Halmstad. Han slog in koden på dörren och släppte in mig. Jag traskade upp till personalanställaren. Mannen med makt lyssnade på min önskan och berättade att det var lång väntetid. Kanske flera år. Två veckor senare ringde min väckarklocka i mörkret på en okristlig tid. Klockan fem var jag på plats och fick träffa den ordinarie brevbäraren på distrikt 137 A. Efter att ha övat ett par lördagar var det dags för min första ensamtur. Jag gillade verkligen mitt distrikt trots den tuffa backen upp till första lådan på vackra Rotorp. Den obligatoriska genomsvettiga och äckliga skjortan åkte av i första trappan och ersattes av min medsmugglade privata tröja. Några av tanterna var övertygade om att jag var ett hemligt barn till den populära brevbäraren som levde som ungkarl. Vi hade båda bruna ögon och han hade haft mörkt hår tidigare. Jag tog mitt jobb som ett träningspass. Siktade in mig på att slå nya rekord. Helst med tanke på att jag också var fotbollstränare i Halmstad Bollklubbs fotbollsskola och mina grabbar hade match på lördagsförmiddagarna. Ändå försökte jag som vanligt att vara trevlig och hjälpsam mot mina ”kunder”. Just nu kom jag bara på ett arbetsproblem som störde mig. Samtidigt var jag trött på mig själv de första gångerna för att jag hade glömt bort den livsfarliga brevlådan.
Lägenhetsägaren skulle ha en speciell tidning varje lördag. Lådorna på gården var trånga och av gamla sorten. Jag var tvungen att hjälpa till med vänster hand för att öppna fliken till det snåla utrymmet, för att sedan med höger hand tråckla ner tjockare saker.
Precis som jag gjort några lördagar tidigare tryckte jag in med vänster hand, stack in högra handen i det mörka och plötsligt kändes det som om jag flög med en bit mot dörren. Mitt hjärta hoppade till när tidningen slets ur min hand. Visst hade jag andra hundar på mitt distrikt, men de visste jag exakt var de bodde och de hördes ibland redan när jag öppnade trappdörren. Flera hundägare hade också plastkorgar som skapade både fingerutrymme och samlade upp posten innan den hamnade på hallgolvet. Denna hemliga tidningshund var knäpptyst men snabb i käken. Hos de andra hundarna öppnade jag med fingertopparna och såg till att inget finger på högernäven låg före posten som jag stack in.
Min arbetsrytm stördes och jag bestämde mig för att verkligen komma ihåg detta till nästa lördag. Som alltid när jag gör monotona arbeten som jag har hjärnkoll på, åker min hjärna på semester. När jag var yngre var jag en mästare på det utan att det blev några fel. Det kan jag inte skryta med längre. 🙂 Dessutom var jag kanske ledig nästa lördag. Anställningen gick ut på att man jobbade tre lördagar och var ledig den fjärde.  Nu börjar vi närma oss poängen med detta hundkåseri. Fortfarande vet jag inte vad det var för ras. Jag har en stark känsla av att det är försent att få reda på det nu. Är ni beredda? Det hade gått ytterligare en tid. Jag hade blivit varm i kläderna på det andra sättet. Inte kär, men erfaren på jobbet. En snabb kille i sina bästa år med ett bus-sinne som ville ha med ett ord i laget. När jag tog ut tidningen från den bruna skinnväskan föddes idén. Aldrig hade jag hört någon röst från lägenheten. Alltså handlade det om en ilsken inneboende tant, gubbe eller en ensam hund. Jag röstade fortfarande på en hund. Visst hade jag sett några huggtänder glimma till. Ingen annan person dök upp i trappan. Försiktigt gläntade jag på lådan med vänster hand. Placerade min högra hand längst ut på tidningen och fattade hämnande mod.
Knäpptyst som vanligt.
Två minuter senare lovar jag att det var det mest svårlagda tidningspussel som skådats på det hallgolvet. Odjuret högg som en kobra som vanligt, men denna gång hade jag lagt undan all annan post. Nu var det en fight mellan idrottskillen Bobo och en okänd motståndare på fyra ben. Den fick några bitar medan jag drog tillbaka tidningen. Sedan tog vi nästa rond som jag också vann. Jag vet att det var dumt att chansa även på en sista fight då jag bara hade en pytteliten del av tidningen kvar, men mitt mod var så stort att jag hade kunnat möta ett hungrigt lejon på ett parti schack inlåst i en mörk cell.
Jag vann alla ronder. Men det bästa, aldrig mer dök det upp någon som slet åt sig posten från den lägenheten. Berodde inte på att en plastkorg kommit på plats. I Hallandsposten stod det inget om att en hund hade dött tidningsdöden. Ingen chef kom till mitt skrivbord och hade frågor åt det känsliga hållet efter att ha fått ett argt kundsamtal. Visst var det banalt och omoget, men mina sympatier är kvar hos den sextonårige, långhårige grabben som hade ett stort hundhjärta för snälla hundar. Jag har inte det minsta dåligt samvete, men retar mig på att jag just nu inte kommer ihåg vad det var för speciell tidning. Ingen hundtidning i alla fall. Kanske en katt-tidning.
Jag slår till med ”Veckans brott”. 😉

Nästa fredag får det bli ett tredje kåseri om hundar. Mest för variationens skull. 😉

Ta gärna med en nerpackad pappa

”Mamma, finns det toalett?”
Vår yngsta dotter har en söt rynka i pannan och undrar. Hon ska iväg på ett körläger till helgen. Det är första gången hon ska sova utan sin mamma och pappa.
”Det får vi verkligen hoppas. Ni ska ju vara där i tre dagar”, svarar mamma Solveig tröstande.
”Skönt”, pustar Lizette ut, utan att ha hört den ironi som låg mjukt inbäddad i svaret.
Jag ler från mitt hörn i rummet när jag fäller ännu en lugnande kommentar.
”Lizette. Det är tur att du har med storasyster.”
”Visst pappa. Du minns väl hur det gick för Jennifer när hon skulle sova över hos Magda? Fråga henne annars.”

Mina tankar gör en utflykt både bakåt och åt sidorna. Jag tänker på att det bara skiljer ett par centimeter i längd på våra två döttrar. När de är klädda i vinterkläder och mössa förstår man varför de ofta får samma fråga från snälla, pratglada damer.
”Ni är förstås tvillingar?”
Jennifer som är väluppfostrad tar alltid fram en snäll röst från bakfickan.
”Nej. Jag är åtta år och min syster är fem.”
Jag är lika imponerad varje gång. Att hon inte åtminstone lägger till ordet BARA fem.

Mina tankar fladdrar tillbaka till frågan om Magda. Jennifer måste ha varit i den åldern som Lizette är i nu. Den första och enda gången som Jennifer har sovit hemifrån. Det var ett kombinerat födelsedagskalas och pyjamasparty. I ett album finns ett fotografi där Jennifer står leende i vår trädgård med sin övernattningsväska stolt i ena handen. Jag kommer ihåg att jag min vana trogen inte kunde låta bli att reta henne lite grann.
”Mamma gissar på nio. Jag tror du klarar dig tills vi sover som djupast innan du ringer hem och beställer taxi.”
”Pappa. Jag kan inte ringa dig när jag sover. Fattar du väl?”
Klockan kvart i tolv på kvällen ringde Magdas mamma. Då var det dags för hämtning av ett styck hemlängtande barn med ont i magen. Inget smör i Småland kunde telefonledes skjuta upp det beslutet en endaste minut. De andra tjejerna sov fridfullt vidare i Magdas flickrum. Lizette har inte glömt denna skröna.

”Nu är Jennifer en stor tjej. Det är bra att ni har varandra”, svarar jag Lizette som sitter på golvet och matar sin datorhund.
Jag läser på informationslappen. Ta med sovsäck, liggunderlag, kudde, pyjamas, nalle, kläder, utomhuskläder och lite godis. Någonstans inom mig känns det som om det fattades ett ord. Åtminstone våra tjejer borde fått en personlig lapp med ett tillägg. Ta gärna med en nerpackad mamma eller pappa. Vi får helt enkelt göra som när vi köpte hund. Först åkte vi dit och hälsade på. När vi åkte från kenneln lämnade vi kvar en tygtrasa med min doft. Husses doft. Det blir till att packa ner en av Solveigs tröjor och några fotografier. Så kan flickorna ligga där och sniffa i den blöta kudden. Kommer det ett telefonsamtal från Forsheda mitt i natten blir det långt att åka från södra Halland. Förra gången var det bara sju kilometer till Magdas hus.

Nu kom vi till ett vida värre problem. Vad ska vi göra när vi för första gången på åtta år är barnlösa under en hel natt? Hur ska vi hantera denna ovanliga situation? Ingen Lizette som glider ner i vår dubbelsäng med ett gosedjur av varierande storlek. Även Jennifer gör fortfarande sina besök när hon vaknat från en otäck mardröm. Jag läser vidare från informationen och ser att de avslutar med en samling på kvällarna. De måste vara rätt många barn. Undra´ om de inte behöver två vuxna som smörar kvällsmackor. Helena som ska köra minibussen från Laholm verkade lite småsnuvig när jag pratade med henne i affären i början av veckan. Hon kanske skulle må bra av att kurera sig i sängen i helgen…

Fotnot: Tänk när livet var såhär. Det har gått ganska många år sedan jag skrev det här kåseriet. Under tiden har våra döttrar blivit små globetrottrar. Ibland hinner de knappt hem från en resa innan det är dags igen. Som när de var på nyårsläger och dagen efter hemkomsten genast åkte iväg till Stockholm. Jag och Solveig har också blivit duktiga på att klara oss själva. Vi brukar skoja med dem och skicka SMS, där vi skriver att vi är i någon storstad i Europa och tycker det är så underbart att vara ”ensamma” och inte är säkra på om vi kommer hem igen. 😉

Ord som berör mig; 6

Texas

”Bara en hund”, finns det människor som säger. Att säga ”bara” om en varelse som kommit mig så nära, om en svans som slår i golvet av glädje över att höra min röst, om en nos, som förtroligt sticks i min hand, om två ögon, som rymmer världar av tillit och tillgivenhet.

Kaj Munk

Sanna vänner överöser inte varandra med frågor om det förflutna, de börjar tala om det som ligger deras hjärta närmast i nuet.

Francesco Alberoni

 

OBS! Nu finns det smakprov från ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Imorgon ska vi förhoppningsvis få iväg en beställning av en provbok. Det gick inte så bra i fredags. Vi var rädda för att xxx antal böcker skulle dyka upp istället för bara en…

Önskar Dig läsare en fin söndag. Just nu sjunger en talgoxe för mig.