Öga mot öga

Skrivet för några år sedan…

Min kära mamma fick besvär med trilskande ögon på ålderns höst och tvingades till slut att söka experthjälp. Det var svårt att komma fram på telefon till läkarstationen. Hon ringde flera dagar i sträck inom deras telefontid. Det var ännu svårare att få en besökstid inom hennes rimliga livslängd. I alla fall var det stört omöjligt att få vård på rätt instans. När hon äntligen fick rätt diagnos blev det en ny lång oviss väntan på operation. Läkaren som skulle göra ingreppet i hornhinnan hade svårt med svenskan och därmed blev det svårt för en konversation. Hon var känd för att inte klara av kontakten med vakna patienter. Tyvärr gick det rykte om att hon även hade en hög felprocent på sina utförda operationer på sovande patienter. Mamma hamnade olyckligtvis i den sistnämnda gruppen. 😦
Hoppet är det sista som överger människan. Mamma sökte till en annan specialist, i ett annat landsting och så var hon inne i karusellen med de långa väntetiderna igen.

För några veckor sedan var vi på semester. Vår hund Texas åkte på egen ferie och tog in på ett hundpensionat. De som sett en oklippt Coton de Tulear i ögonen utan att hunden har en tott i luggen är inte många. När vi hämtade Texas hade han just varit ute på en regnpromenad, luggen hängde mer än vanligt ner som en rullgardin över ögonen och halva lakritsnosen. Av pensionatets ägare fick vi upplysningen om att en Schäfer i grannbåset varit lös i magen. Efter välkomstslickandet fick Texas åka transportbox hem. Det var först hemma som vi fick en chock. När matte hälsade ordentligt och lyfte upp den våta luggen fanns det bara ett öga att söka kontakt med. Det andra var hopknipet. Texas varken kunde eller ville öppna det. Om vi lyfte på ögonlocket möttes vi av ett illrött öga som samtidigt var otäckt grått. I mitten av pupillen såg man en stor spricka. När vi telefonledes tog kontakt med hundpensionatets ägare hade hon ingen aning om vad som hänt. Mina tankar fladdrade iväg och jag tänkte den fula tanken att det måste vara rätt taktik att vara ärlig och uppriktig om ett mindre problem och lyfta fram det istället. En lös avföring på hallgolvet var ett bevis på presenten från Schäfern.
Det var inga problem att få en akuttid på djurkliniken. Ögon är känsliga saker. De måste behandlas direkt och följas upp noggrant. Det visade sig vara ett sår på hornhinnan. Vi fick ögondroppar som vi skulle ge fem gånger om dagen. Den vänliga veterinären ville se på ögat redan om några dagar. Vi tyckte att ögat blev bättre snabbt, men Texas klarade inte andra besiktningen heller. Skadan och det grå fanns kvar. Vi fick åka dit en gång i veckan under en tid. Det var tal om cortisondroppar och risk för framtida synförsämringar. En perfekt service möte oss vid varje besök. Ändå gick mina tankar till de tillfällen jag följde med mamma som sällskap och stöd till otaliga institutioner. Det var omöjligt att inte dra en parallell. En sjuttioårig kvinna är inte lika mycket värd som en hund. En otäck sanning som kliade som ett myggbett. Fast jag älskar min hund är han inte lika mycket värd som våra två döttrar om jag måste välja. Marknaden för vård av alla typer av sällskapsdjur har blivit en lukrativ värld som tenderar att gränsa till ett ifrågasättande. Snart finns ingen bortre gräns över vad som är möjligt på den fronten.

En bekant var på utlandssemester. Hennes trettonåriga hund var kvar i Sverige på ett pensionat och blev sjuk. Matte gick inte att få tag på. En son på hemmaplan gav tillåtelse till akut operation. Notan löd sedan på fyrtiotvåtusen kronor. Nu är hunden vital och viftar glatt på svansen igen. 🙂
Nästan alla ingrepp man gör på människor går numera att göra på alla slags husdjur. Tretton hundår är detsamma som nittioett människoår. Vilken jämngammal sjuk person får en chans till en operation som en fyrbent varelse? Jag tycker att det ligger en hund begraven någonstans. Vart är vi på väg? Vi kanske ska mäta våra människoliv i hundår istället.
Partierna måste fiska röster inför höstens val. Jag har flera bra förslag. Frikort för djur efter elvahundrakronor? Obligatoriska hunddagis i varje kvarter? Gratisutdelning av färgglada plastpåsar med mintsmak? Själv kommer jag inom i framtiden att kämpa på med mitt.
”Texas. Hör du mig. Har du på din hörapparat? Kom nu. Bit inte i din vita käpp. Husse ska följa med på promenaden. Jag har diplom på att jag har gått den årslånga kursen ”Stör inte en ledarmänniska. Prata inte med mig när jag är i tjänst”. Här. Svälj först din kärlkrampsmedicin. Är det din eller min pacemaker som tjuter? Din skånska är riiiktigt bra nu för tiden. Texas! Vet du vilken tid du skulle vara hos doglogopeden på tisdag?” 🙂

Ps. Jag har en dotter som stormtrivdes när hon gjorde praktik förra terminen på en smådjursklinik i Lund. Om några veckor är det dags för nya praktikveckor. Jennifer siktar fortfarande på att bli veterinär och jobba med smådjur. Ds

Annonser