En gräsänklings bekännelse

Jag tänkte på en viktig sak. Är inte fruar, äktenskap, barn och djur i olika storlekar och kön egentligen rätt överreklamerat?
Jag behöver inte gå långt i mitt sunda resonemang. Jag klarade mig förträffligt som ungkarl. Hade inga som helst planer på att skaffa mig en ring, varken på fingret eller i örat. De senaste dagarna har jag mått som en prins, rört mig över stora bostadsytor. Valt ljud, aktiviteter, mat & dryck efter egen smak. Samtidigt ska man inte styra om i jordens ekorrhjul när likasinnade hjärtan möts. Ibland kan det gå fort när lyckan gör entré. Själva mötesplatsen behöver inte alltid vara romantisk, som många nyförälskade gärna målar upp för sin omgivning. I torsdags… hoppas ni inte tjallar. Alla gör vi våra snedsteg och detta är en bekännelse, från en lycklig gräsänkling visserligen. 😉

… I torsdags möttes vi på Åhléns i centrala Ystad. Hon var också där solo. Två ensamma själar på samma jordfläck. Vilken värme hon utstrålade. Först trodde jag att jag skulle få dåligt samvete. Att det skulle skava, när hon kom hit hem och det blev mer på riktigt. När drömmar och vardagsliv korsades. Jag garderade mig med att blunda och inte fästa blicken på bröllopsfotot. Manövern behövdes säkert inte, utan var mer en säkerhetsåtgärd.
Denna småländska snäcka från Huskvarna är den ljuvligaste kvinna jag mött på… flera år. Ärligt talat vet jag inte vad jag föll för först. Naturligheten? Hon var enkelt klädd i blåjeans. Hon är magisk där hon ligger så nära mig, så ett frimärke inte skulle få plats mellan oss. Dessutom doftar hon sagolikt. Lavendel som jag alltid varit svag för.
Okej! Ni tror att jag blivit förblindad redan vid årsstarten? Gubbsjuk? Erkänner vagt ett ”mikrouns”. Nu när den första förälskelsen har lagt sig kan jag delvis hålla med om det, när det gäller tre detaljer i hennes personlighet. ”Veteja” som jag kallar henne i smyg, har sina egenheter. Hon vill ladda upp på små utrymmen i några minuter innan vi blir intima och envisas med att behöva ett glas vatten varje gång. Efter trettiofem minuter har hon en tendens att svalna av. Ingen är perfekt. Jag har själv några egenheter, men kan i skrivande stund inte lämna några referenser.

Mysko. Vad hände? Drog någon ut sladden? Vilken konstig och främmande känsla som dök upp i kroppen. Jag känner mig tom, halv och en aning småhungrig. Undra vad Solveig och tjejerna gör? Så mycket kan det väl inte finnas att göra och titta på i Stockholm. En småstad. Möjligtvis en aning större än Ystad om man fuskar och börjar räkna förorter. Vi har ex. Svarte och Abbekås där jag var för några dagar sedan, men jag fuskar aldrig. Hög tid att gaska upp mig. Så länge jag har Tour de Ski och ”Veteja” klarar jag mig utmärkt.
”Ja, ja. Tjata inte. Jag ska ge dig ett glas vatten innan du snurrar runt i två minuter i mikron. Något mer Madame? Ska jag hämta vattnet från Vättern?”

DSC006630010

Fotnot: Mirakelpåsen. Värmaren och kylaren i samma påse. KRAV-certifierad vete av Kiwa. Svensktillverkad av MirakelDESIGN AB i Huskvarna.
Personlig åsikt: Underbart skönt och avkopplande under ex. en värkande rygg och nacke.

Annonser

Fem bruna löv

Strax innan vi flyttade sålde vi vår gräsklippare. Det var en trött före detta självgående klippare av äldre modell. När det var dags för årets grässäsong investerade vi i en ny Stiga med uppsamlare. Med nyhetens behag studerade jag den tjocka instruktionsboken som följde med i köpet. På skisserna från de två modeller som visades lärde jag mig i faktarutan att man skulle trycka tre gånger på bensinblåsan. Det sistnämnda var ytterst viktigt vid varje kallstart och när man tagit en längre paus i klippandet.
Det var denna blåsa som blev den första motgången. Hur jag än vände och vred på ”Stigan” upptäckte jag ingen liknande manick. Till slut tog fantasin slut. Jag tryckte desperat på allt som inte rörde på sig. Ingenstans fanns någon rund blåsa. Så småningom upptäckte jag att vår klippares serienummer inte fanns med i boken. Vår klippare var av 2006 års modell. Instruktionsboken visade två tidigare modeller.
Det fick bli ett telefonsamtal till Lantmännen. Solveig drog vinstlotten och fick ringa. Hon lärde sig att vår klippare hade inbyggd chock. Genom att samtidigt hålla i tre svarta reglage med vänster hand, lyckades jag stolt med höger hand rycka igång maskinen.
Premiärturen rök det om. Det höga gräset hade tuff konkurrens om uppmärksamheten med små oönskade bunkrar med torr jord. Jag funderade på att ta på mig sliparglasögonen. Som ny i området avstod jag, ville inte sticka ut. Jag vågade inte ens stoppa in bomull i öronen. Den förra klipparen hade varit rejält högljudd, så på den tiden var det ett måste för att rädda hörseln.
Jag var glad för två saker; att bensinen räckte hela rundan och att jag slapp stanna för att tömma uppsamlaren. Jag hade sett hur en gammal granne fick avbryta stup i kvarten för att gå iväg till komposthögen.
Klipparen fick svalna innan jag noggrant torkade av både här och där. Tyst funderade jag på om alla dessa goda råd i instruktionsboken skulle innebära att efterarbetet skulle ta dubbelt så lång tid som själva klippandet. Som avslutning tänkte jag mig en tömning av uppsamlaren. Nöjd lyckades jag med ett par smidiga grepp få loss gräsuppsamlaren.
Jag vet inte vem som blev mest förvånad. Jag eller de fem bruna löv som hade letat sig in i uppsamlaren. Med tom blick stirrade jag på höstlöven. Förstrött letade jag efter någon form av inre inbyggd uppsamlare. Ett lönnfack. Ett hemligt litet inre rum där allt grönt gräs vilsamt låg. Så måste det vara, försökte jag övertyga mig själv.
Någonstans når man dit. Till gränsen där man måste inse sanningen. Till stationen där det sunda förnuftet får råda. Där hjärnan äntligen tar till sig ren fakta. Inte ett enda grässtrå var uppsamlat under premiärturen. Där var logiken.
Några timmar senare cyklade jag nära havet bland sommarstugorna. En tidig sommargäst höll på att klippa gräset med en Stiga. Hans fru bläddrade från sin Baden-Baden-stol förstrött i en tidskrift. Jag cyklade ner till stranden. De friska västanvindarna ruskade om mig. Fick mig att släppa på både min stolthet och manlighet.
Jag tog samma väg tillbaka. Det visade sig vara en trevlig Västerbottning från Umeå. Jag berättade om mitt dilemma. Hans modell var från 2005. Bensinblåsan satt där den skulle såg jag när min nya kompis sprang in i stugan. En kort stund senare kom han ut med en grå plastmojäng.
”Den här ska du ta väck.”
Han satte den på plats i sin gräsklippare och gav mig en lektion.
”Nu ska jag hem och impa på frugan”, bjöd jag käckt på.
Det blev inte så. Något gick snett. Eller stod still efter att jag elegant tagit ur plastgrejen. Solveigs leende låste sig i en stel grimas.
”Vad skulle du visa mig för roligt?”
Gasvajern fastnade på första rycket. Hur jag än drog eller lirkade satt reglaget orubbligt fast. Det gick inte ens att prata den tillrätta. Ingen dialekt eller språkvariation kunde ändra på situationen. Mina mörka tankar gick till vår gamla Huskvarna. Denna luggslitna maskin som behövt så mycket omsorg och lirkande, men som ändå hållit gräset kort i vår stora trädgård. Jag borde inte ha sålt gräsklipparen till mannen med det häftiga humöret. Det var den inte värd på ålderns höst. Det var gräsligt gjort av mig.
Med gemensamma krafter fick vi in den nya gräsklipparen i kofferten på bilen. Jag höll krampaktigt i garantisedeln. Om jag hade tittat i backspegeln skulle jag sett hur fem bruna löv fladdrade iväg i vinden.