I tisdags skulle Texas fyllt år – precis som Uffe Lundell


Var är ögonen? Fanns inte de med för tiotusen kronor?

Till sommaren var det skönt med en valpklippning. Både för Texas, matte och husse.

Texas älskade att duscha när han var liten och jag pysslade om honom efteråt.

 

Här i gamla trakter. Hovs Hallar med lillmattarna. 😀

Villa i frid älskade hund. ❤

Ps. Jag svarar ev. kommentarer med symbol i detta blogginlägg.

Hunden som försvann

Det var en underbar vinterdag. Solen värmde och solstrålarna fick snön att gnistra. För ovanlighetens skull var det vindstilla på fältet utanför vår villa. Annars blåste det allt som oftast, en snål blåst från havet.
Jag var pappaledig med Lizette. Jag var även nybliven husse till Texas. Att bli med barn och att bli med hund är långt ifrån samma sak. På den plats man la Lizette under den första tiden, låg hon snällt kvar om man lämnade henne och gick ut ur rummet. Det var en lugn och behaglig starttid där man fick ha prydnadssaker i fred, CD-skivor i rätt fodral och där krukväxterna fortfarande bar sina blad. När hon efter en tid lyckades vända sig i sängen fick man tänka till. Från att först ha varit impad var det nu dags att se till att man fortfarande låg ett steg före.
För hundvalpar gäller inte samma utvecklingsfaser och regler. Här tvingas man hela tiden att vara alert.

Denna soliga februaridag bestämde jag mig för att gå på promenad. Jag letade upp skinnpläden, packade in Lizette i varma kläder och satte henne i pulkan. Så liten var hon inte. Hon gick numera för egen maskin och kunde ta på sig själv hyfsat. Jag övervakade mest att allt kom med och på någorlunda rätt plats.
I vänster hand höll jag kopplet till den glada valpen som glatt viftade på svansen. I höger hand höll jag i plasthandtaget till pulkan. Efter en stund kom vi in på det vida fältet där vår arrendator skulle odla potatis om några månader. Det kändes overkligt där jag gick och pulsade i den djupa snön.
”Är det kul Lizette?”
”Ja”, svarade hon och sjöng vidare på sin egentillverkade sång.
Jag njöt stillsamt av livet, vände mig om… och tittade storögt på det som inte fanns.
”Har du sett Texas?”
”Nä. Inte stanna pappa. Kör fortare.”
Jag tittade dumt på det slaka långa kopplet som jag höll i vänster hand. Andfådd följde min blick ut över nejderna och jag försökte se det jag inte såg. Han måste ha slitit sig loss, tänkte jag förbryllat.
”Har du sett Texas springa ut över fältet?”
”Jaaa.”
”Peka”, uppmanade jag med så lugn röst jag kunde förmå.
Inombords kändes det som om jag svalt en isbit som satt sig på tvären. Jag vände huvudet mot den hårt trafikerade vägen vi just passerat. Där jag fått stå ett tag innan jag vågade mig över med barn, valp och pulka. Nyss hade livet varit solsken. Nu stod det stilla. Det var inte lätt att upptäcka en vit bomullshund bland all snö. Jag ropade Texas högt med jämna mellanrum. Han ropade inte tillbaks. Han fanns inte ens där. En bil bromsade in så att det tjöt i vinterdäcken och en ilsken tuta fick mitt hjärta att slå dubbelslag. Min fantasi skenade åt olika håll.
Av en ren impuls vände jag mig om och välte omkull både dotter och pulka. Desperat började jag gräva i den djupa lössnön med händerna och försökte följa kopplet mot sin dolda ände. Det handlade bara om sekunder, men jag lovar att jag hann tänka både det ena och det andra.
”Jättekul pappa. Mera pappa”, bönade Lizette som låg på rygg och gjorde en snöängel och trodde att det pågick en busig vinterlek.
Det var inte tomt i den andra delen av kopplet. Min insnöade hjärna hade äntligen förstått. Den lilla valpen var fortfarande kopplad under snödrivorna. Texas var hur pigg som helst. Jag har aldrig blivit så glad över att se honom. Det blev stort puss och slickkalas. Jag var så tacksam för att det fanns en hund begraven. Texas fick inga men av incidenten. Han var överlycklig varje gång han fick en chans att leka i snö. När vi kom in blev det alltid lufttaxi till badrummet och en ljummen dusch. Annars hade jag fått vänta till våren, innan isbitarna i den tjocka bomullspälsen tinat bort.

CCI201402240001

Två män och en hund

Ibland kan situationer bli pinsamma. Helst om de händer för ofta och vid samma tidpunkt.
Vi flyttade till Ystad förra sommaren. Det blev en vana att äta kvällsmiddag vid halv sextiden den sommaren. Till saken hör att vi direkt såg att det var populärt att gå med sina hundar utanför vårt köksfönster. Ofta under dagarna passerade olika raser i varierande storlek förbi på gatan. Vi fick var och en våra favoriter. Just vid halvsex dök det nästan varje eftermiddag upp en Golden Retriever med sin husse som var i sextioårsåldern. Husse var otroligt brun i ansiktet och hade anletsdrag som gjorde att det såg ut som han log varje gång han passerade våra två köksfönster. Eller så inbillade vi oss det. Varje gång vi såg honom tittade vi upp på köksklockan.
”Aha.” Klockan är redan halvsex. Punktlig som vanligt.”
Efter ett tag började framför allt våra tjejer att tycka det var genant. De försökte göra sig så små som möjligt. Sjönk ner på stolarna.  Efter ytterligare några veckor gick det ännu längre.
”Vad pinsamt. Kan vi inte dra ner persiennerna?”
”Jag vägrar att sitta här. Jag sätter mig vid köksön.”
Ibland blev jag lämnad ensam vid bordet eftersom Solveig inte brukar äta lagad mat på kvällen.
Veckor blev till månader. Plötsligt hade vi bott här i femton månader. Mattiderna på kvällarna är numera mer flexibla. Men fortfarande händer samma sak. Man ser en skugga. Tittar ut. Ser en fin Golden Retriever. Ett långt koppel. En brunbränd husse som tycks le. Automatiskt går min blick till klockan som visar tider runt halvsex med några få minuters marginal.
Förra veckan satt jag ensam vid köksbordet. Åt och kämpade samtidigt med de två sista knepigheterna på ett av Hemmets Veckotidnings kryss. Lämnade spår efter sig. Lätt för en lokförarson. Rallare såklart. En skugga dök upp utanför. Jag sneglade i smyg. Där var hunden och husse fem meter bakom med det utdragbara kopplet. Leendet på plats. Direkt var min blick tillbaks vid sista klurigheten, fäst på de sex tomma rutorna. Har vissa för ögonen. Brillor om jag stavar som en kråka. Vänta. Linser går in. Jag blev så nöjd att jag unnade mig ett belåtet rap efter kolsyran och tittade ut genom köksfönstret. Då ser jag mannen igen. Utan något koppel framför sig. Mitt leende fastnade halvvägs. Vad in i sjutton. Hade jag drömt om hunden? Visst såg jag först hunden och sedan gubben för mindre än en halv minut sedan. Eller var det igår? Nu har jag blivit knäpp på riktigt. Jag reste mig tvärt så både pennan och suddgummit åkte i golvet. Kvickt tog jag mig ut genom köket mot vardagsrummet. Gick ut på balkongen och ställde mig farligt nära räcket för att mitt tålamod inte ville vänta en sekund extra. Bakom häcken vid den branta backen kom onekligen hunden. Efter en stund när kopplet kom till öglan satt det i husses hand. Allt på rätt plats men… mannen kunde inte ens om han sprungit ifatt en lös hund hunnit till den platsen. Om han nu inte var Ursain Bolts farfar. Han var brun men inte färgad. Omöjligt från Jamaica. Fast ekipaget fortsatte nerför backen frös jag den inre bilden för att ha något att hålla mig fast vid. Det vill säga den vanliga sanningen som jag sett ett hundratal gånger på dessa femton månader. En Golden Retriever och en brunbränd leende husse som nu försvann bakom dungen.
Det var då som det hände. Jag såg mannen komma igen. Samma sorts kläder och samma sorts gångstil. Bakom grannens häck. Ingen hund. Jag hade två saker att välja på. Ringa och invänta personal med vita rockar. Istället kom ett skrattanfall som gav mig kramp i magen. Det ville aldrig ta slut. Halvvikande tog jag mig in i bostaden. Ingen av mina tre damer förstod något av mitt osammanhängande svammel. De hörde något om en hund och dubbla män och att jag aldrig skulle dricka en Coca Cola light mer.
”Ma…mannen med Golden Retrievern är tvilling.”
”Och vad är det som är så jätteroligt med det?”
”Ni fattar inget. De hade samma kläder men bara en hund.”
”Så synd om den ena då. Hur fick de plats i samma kläder pappa?”
Jag ruskade på huvudet och försvann till ett damfritt rum.

Två dagar senare hände det. Det kom en Golden Retriever och två exakt likadana män med likadana kläder.
”Titta pappa” Ser du?”
”Jäpp. Där går mina kompisar. I samma kläder. Annars är allt bra? Kan ni den här. Katt som håller tyst?”
”Lätt pappa”, svarade lillasyster.
Det var tyst för länge. Jag kunde inte hålla mig.
”Fram med det då?”
”Nä. Jag TIGER.”