Det kan bara inte hända på riktigt

DSCN3430

Visst kan det någon gång vara frestande att tänka elaka tankar om människor som man inte tycker om. De som stjäl energi och bara letar fel. Vet inte om någon sätter i nålar i en docka och svamlar trollformler om mig just nu. Själv står jag i fönstret i vår villa och tycker att livet är för lugnt och stilla. Jag har drabbats av akut rastlöshet. Alla förberedelser inför eftermiddagens besök är i hamn. Allt är städat och undanstoppat. Fruktfatet välfyllt och färska blommor på strategiska ställen ger ett fräscht intryck inför husvisningen som stundar. En paj står inne i ugnen och puttrar. Om en liten stund ska jag inta den på trappan i vårsolskenet för att inte smula ner. Solveig och tjejerna kommer hem om ett par timmar. Sedan ska vi försvinna vidare till staden. Både mäklaren och vi ville ha det så. Han ensam med all sin optimism och aldrig sinande fantasi inför en skara av spekulanter, som snart ska äta från hans utsträckta hand. Jag känner till att det redan finns ett flertal anmälda till villavisningen och den är dessutom öppen för alla. Mäklaren har stolt som en tupp pratat om att även långväga spekulanter ska rulla hit på stora motorvägen. Han hade redan igår haft en smygvisning och ett bud är lagt som en aptitretare. En dag innan huvudvisningen.
”Allt går som på räls”, skrockade han vid sista samtalet.
Jag flyttar blicken från en fjäril och ser slött att det kommer en smal sträng vatten utanför staketet på gatan.
Tvättar grannen bilen? Har han aldrig gjort tidigare på parkeringen.
Jag tar min pajbit och går ut. Sätter mig på trappan och ser i ögonvrån att det rinner mer vatten nu. Måste ha blivit stopp i gatubrunnen. Typiskt idag. Tur att brunnen inte är utanför vårt hus. Eftersom jag inte har på mig mina glasögon går jag nyfiket fram till brunnen. Stirrar en stund dumt på vattenriktningen. Mina hjärnceller kallar till ett snabbmöte på lunchtid. Om det är stopp i brunnen måste vattnet komma från brunnen. Detta vatten som verkar rinna fortare och fortare rinner NER i brunnen. Jag spanar med en djup intelligensrynka i pannan suddigt åt vänster. Märkligt. Det verkar upphöra utanför vårt nymålade staket. Jag går dit. Ser med förvånad blick att det bubblar i gräsmattan innanför staketet. Värre och värre. På kort tid ändrar vattnet skepnad till en tjusig fontän. Snart kommer vi att ha en egen bubbelpool också, funderar jag rationellt. Tänk om det ändå varit olja, hinner min ironiska sida tänka innan färgen stämmer. Svart geggigt vatten. Vet inte om det beror på maten, men mitt nervsystem pajar ihop. Jag rusar in till närmsta telefon. Får tag på rätt gubbe på kommunen. Han måste ha befunnit sig i närheten. Är där på kort tid.
”Nu ska vi se om du har tur. Slutar det komma vatten när jag vrider om får du stå för fiolerna. Fortsätter det att strömma upp vatten står pappa kommunen för kalaset.”
Jag hoppar regndansen. Känner mig ändå inte rätt klädd. Med eller utan fiol. Aldrig trodde jag att man kan bli så glad för en objuden fontän i gräsmattan tre timmar innan en av de viktigaste dagarna i ens liv. Jag ringer mäklaren som ser det från den ljusa sidan.
”Nu kan jag berätta om att det ska läggas nya rör som kommer att hålla i minst femtio år.”
Kontrasten när jag stått där uttråkad och tittat på en fjäril mot den aktivitet som råder nu är megastor. Lyktstolpen har lyfts ner och ligger på gräsmattan. Fyra bilar med olika yrkesmän jobbar på med sitt. En elektriker leker med sladdar. En yngre kille gräver bort asfalt från gatan utan att träffa på vårt staket med skopan. Det sprutas orange färg på gräsmattan av en vuxen graffitiman. På trädet som får stå kvar står det Villa till salu på en mäklarskylt. Elektrikern fäller en passande replik med tanke på fontänen.
”Strålande tider för husförsäljning”, hostar han fram.
Jag hoppar både impulsen att slå till hårt i ryggen och att fälla stickrepliken att han ska böja sig fram och passa på att ta en slurk. Själv är jag torr i halsen som efter en picknick i Sahara. Vattnet är avstängt i vår skräckvilla. Tankarna lever sitt eget liv. Finns det någon galning som blir sugen på att ens titta in i huset? Vi kommer att få bo kvar här tills de bär ut oss. Tänk de som åkt långt. De kommer aldrig att glömma fontänhuset. Det enda som fattas är att murvlarna får nys om scoopet. Pricken över i:et.
Vi lämnar kaoset bakom oss. Kan ändå inget göra. När vi kommer till staden är det precis som inget har hänt. Det geografiska avståndet lurar oss som ett falsklarm. Jag har glömt talet som jag nyss dystert räknat ut. Summan av de dagar som vi bott i denna villa. Alla dessa tusentals stillsamma vardagar när inget otrevligt hände. Så just idag av årens alla dagar.
Ibland går det bättre än man tror. Budgivningen porlade på och huset blev sålt till ett pris som gjorde oss mer än nöjda. Rena fontänpriset.

OBS! Detta hände dagens datum för två år sedan. En sannhistoria. Idag hoppas jag återigen att min provbok ska ligga i postlådan och bli en annan sannhistoria.

Pejling av läget

Flera gånger har jag hört något slags knackande på taket. Ganska högt. Såpass störande att jag slutat att läsa i soffan. Lika fort som det kommit har det försvunnit. Ibland har det hållit på en längre stund. Först trodde jag att det var den nya grannen. Sedan insåg jag att han inte bodde på taket. Tankarna gick istället till skator och duvor. De två fågelarterna som jag haft öppet krig med genom sista åren.

Igår eftermiddag hördes det på nytt. Denna gång var jag redan på väg mot våra fönster mot baksidan. Hade tänkt se efter om Lizette kom hem från skolan eftersom jag tagit fram fikat. Så var det irriterande ljudet där igen. Jag böjde mig dumt framåt för att försöka se det omöjliga. Om det satt någon inkräktare på stuprännan och slog på en plåtburk. Totalt omöjligt att se inifrån. Ni får tänka er bilden. 😉
När jag stod i en löjlig sned vinkling kände jag mig iakttagen från cykelvägen. I ögonvrån såg jag en kraftig kvinna i sjuttioårsåldern och ett manligt smalt sällskap stå stilla och betrakta mig. Jag rätade upp min kropp och tittade ut över den bladlösa dungen och spelade normal. Sökte med blicken mot skyn. Såg att det fanns små stråk av blå himmel. Samtidigt noterade jag att det omaka paret stod kvar och blängde mot mig. Då insåg jag att de troligtvis var spekulanter till den lediga ytterbostaden. Plötsligt slog det mig vilken viktig position jag befann mig, minns egna turer när vi letat bostäder genom åren. Där vi varit smarta och inte bara varit inne på visningar utan även känt av närmiljön vid olika tillfällen. Smygtittande på kreti och pleti.

Låt mig nu ta dig med på ett tänkt scenario som aldrig hänt. Jag lovar. 😉 Men låt oss låtsas att jag ville ha speciella grannar. Barn i passande ålder till våra tjejer. Ett trevlig par i vår ålder. Eller en ensam mysig tant som skulle kunna bli en extramormor. Om jag då nyfiket sett vilka som varit på husvisningen. Lyssnat från trädgården till konversationerna. Hört en jättejobbig kvinna låta hemskt; vara elak mot sin man, fräsa åt mäklaren, spotta efter en oskyldig katt och dessutom skratta ett elakt skratt som sved i mina öron och fick mig att kila in och svälja en Alvedon.
Tänk då om jag sett personen både DÅ och NU. Sett samma person stå och betrakta mig där jag stod på snedden i ett av våra panoramafönster. Vilken makt jag skulle haft.
Detta paret ville ha bostaden men först ville de pejla in grannmiljön. De tänkte bjuda över högsta budet. Pengar hade de i stora drivor. Skulle kunna hänga med länge i budgivningen. De insåg att det skulle bli en fight, men tanten var en dålig förlorare och skulle vinna detta med vilka medel som helst. Den jobbiga tanten sa precis till sin hunsade man att hon ville bo här till 95 % – om det var hög klass på grannarna. Inga trista Medelsvensson. Inga stökiga barn. Inga invandrare. Inga som inte var äkta skåningar.
”Det verkar vara ett lugnt och behag… Gustav? Vad sjutton gör den där mannen i fönstret?”
”Inte vet jag. Du får väl ringa på dörren från andra sidan. Om du inte klättar uppför stupröret. Han kanske har ont i ryggen.”
”Ryggen? Han petade sig i näsan…Gustav. Du ser väl för sjutton att han slickar på rutan.”
”Är du säker Sonja? Kan det inte vara en katt?”
”Har du kört bilen utan dina glasögon?”
”Glasögonen ligger på instrumentbrädan.”

Pendeln fladdrade till. Började så smått peka neråt. Nådde 90 % hos damen. Jag hade hopp om högre fall på mätaren. Jag drabbades av en energi som fick mig att rusa till kylskåpet där jag slet till mig de nyköpta melonerna. Kutade till fönstret. Fångade min publik samtidigt som frukterna tog plats innanför tröjan. Med frenesi viftade jag med härligheten. Låtsades dansa mazurka. Jag såg Jennifers japanska peruk ligga frestande nära på TV-bordet. Två sekunder senare låg peruken inte kvar. Den satt istället och slängde bak och fram på min hjässa.

Damens lust att flytta hit hade sjunkit till 60 % och hon tog sig för magen. Gustav kände en inre ro över att Sonja satt nytt rekord i att vara tyst. En halv ljuvlig tyst minut.
En känsla från när jag var ung dök upp. En rest från grabbtiden. Fast det var minusgrader kunde inget hindra mig. Jag öppnade balkongdörren. Barfota kutade jag ut och sjöng för hög hals en Gyllene Tider-klassiker. ”Jag går och fiskar och tar en tyst minut.” Högt och falskt utan att stämbanden krullade ihop sig helt.
Sonja väste till Gustav.
”Om den galningen är sådan på en vanlig tisdagseftermiddag. Hur är han då på helgerna? Nu bankar han sig på brösten som en apa… eller är han en sådan där transa? Vad stora de är.”
Genom köksfönstret såg jag paret hoppa in i den illa parkerade bilen. Kvinnan var spänstigare än jag hade haft fördomar om två minuter tidigare. Mannen rullade i väg utan att ha tagit på sig glasögonen som ramlade ner på golvet.

Detta hann jag tänka när jag i VERKLIGHETEN gått andra hållet. Hämtat vattenkannan. Gett växterna i köket en skvätt vätska samtidigt som jag såg paret hoppa in i bilen utanför köksfönstret. Funderade en stund på hur vanlig jag blivit nuförtiden. Så Svenssonaktig. För jag gjorde inget av min dröm. Eller? Det händer att Solveig läser min blogg. Jag gjorde alltså inget. Men jag kan inte hjälpa att min fantasi levde sitt eget liv. Än bor sjökaptenen kvar och nu blev jag så hemskt sugen på melon. Vad skrynklig den verkar vara. Det finns svarta långa syntetiska hårstrån i fruktköttet. 😉