En hyllning till en legend: 3 av 10

0020006

Jag vill hylla en av mina idoler som lämnade oss 21 juli i år, nyss 75 år fyllda. Robert Zero Karl Oskar Broberg. En personlighet som berörde mig på många sätt. En riktig allkonstnär. ❤

Detta gör jag med en lista på 100 låtar från mina CD:skivor. Under tio inlägg kommer jag att fylla på listan, lägga in ett YouTube klipp och några rader. När listan är klar får du en chans att hjälpa till med att utse Robbans bästa låt. Du får 10 poäng att fördela på så många titlar du vill. Du kan lägga alla poäng på en låt, två, tre eller varför inte en poäng var till tio olika låtar. Detta bestämmer du själv i en kommentar efter mitt tionde inlägg 15 oktober. Söndagen den 18 oktober redovisar jag den slutliga tabellen från mina bloggröstare. Jag vill också vara med och rösta. Hoppas många hänger på ”rösttåget”. Det ska bli spännande att se vilka låtar som kommer på topp-tre. Under resans gång får du gärna kommentera de tio nya låt-titlar som dyker upp eller något annat trevligt personligt minne av Robert Broberg. ❤

Listan: Båtlåt, Mitt lilla fejs och jag, Alla springer omkring och försöker fånga den stora kärleken, Vi har ingen lägenhet, Det som göms i snö, Snoriga Sture, Koftan, Gummimadrassen, Din bild gör mej vild, Maria-Therese, Universrum, Elisabeth, Ingela, Ulla-Trapid, Carola, Mariga Mary, Uppblåsbara Barbara, Jag måste hejda mej, The Pling & Plong-sång, Gugge Röd, Huppegupptäcksfärd, Järnvägsövergångsång, Ingen BH under blusen, Redan när vi sätter oss till bords, How do you feelmjölk idag?, Det finns ett tomrum, Att ha det taskigt med sej själv i Paris, Lyckan tänder en i sänder, Vill du vara mitt sexualobjekt ikväll?, Ensam i den stora bussen … (fortsättning kommer)

Färgförklaringar (till de tio nya låtarna): Jag lekte när jag lyssnade på låtarna. Titlarna som är blå har fått högsta betyg, fem av mig. De med grön färg har en fyra.

Kort fakta: Robban Broberg släppte sin första singel ”När jag står vid en bår” redan 1961 och visade tidigt prov på en väl utvecklad förmåga att leka med ord. Det var i vår enda Tv-kanal 1965 hos Lennart Hyland i det populära programmet ”Hylands hörna”, som Robban hittade ut till en större publik. Det ena ledde till det andra. Han gjorde ex. succé i en revy på Gröna Lund med sin låt ”Koftan”.

Tillägg: Jag kan redan nu berätta att Månadens tävling i oktober knyter an till ämnet. Den 13 oktober vill jag att du i en kommentar efter inlägget skriver med högst 40 ord vad Robban Broberg betytt för dig. Det bidrag som jag uppskattar mest vinner en lott och en titel. Gillar du inte Robban kan du hoppa den tävlingen. 🙂

Pojken som skrattade

Det var första daten med en söt brunett på skolan. Äntligen hade jag vågat fråga Bodil om jag fick bjuda henne på bio. Jag var impad av min djärvhet, blyg som jag var på den tiden. Nu satt vi på stolarna bredvid varandra och ljuset släcktes ner í salongen. Avståndet var bara några få centimeter. Kvällen såg mycket lovande ut på flera plan. 😉 Reklamfilmerna gick bra. Det var när huvudpersonen i själva filmen dök upp för första gången som allt gick snett för mig.
Vi hade gemensamt bestämt oss för att se filmen ”Mannen på taket”. Många av de då populäraste skådisarna var med i rollistan. Jag hade läst att en av mina favoriter, komikern Carl-Gustaf Lindstedt spelade huvudrollen. Redan som liten hade han fått mig att skratta i rollen som ”Gubben i Lådan” i underhållningsprogrammet Hylands Hörna. En annan av Carl-Gustafs många mästerliga roller var den som ”Bilskolläraren”. Ibland tyckte jag att det räckte att jag såg hans ansikte för att jag skulle börja le. De små, ständigt kisande, sneda ögonen och en mun som såg ut att kunna leverera skämt på löpande band. Hans ansiktsmimik var guld värd i de komiska rollerna han skämde bort sin publik med.
Nu spelade Carl-Gustaf en allvarlig poliskommissarie som blev väckt mitt i natten i ett viktigt polisiärt ärende. Yrvaken med håret på ända fumlade han efter telefonluren.
”Bäck.”
Lindstedt hann bara säga detta enda ord innan jag började storskratta så att popcornen seglade iväg både ner till golvet och i Bodils knä. Det gick bara inte att stoppa skrattsalvan som gjorde att det började göra ont i magen. Carl-Gustafs trötta halvöppna ögon glittrade i mörkret och håret som stod rakt upp var häftigt roligt. Denna lysande korta replik fick mig att tänka på gamla stumfilmer. Ibland behövs inga ord, eller bara ETT ord, för att ett skämt ska gå hem. Jag ville verkligen skärpa mig och lägga band på mig själv för att invänta nästa roliga replik. Men jag fixade inte det. Vilken höjdarfilm. Det bubblade så mycket skratt som bara ville komma ut.
Det kom inga fler skämt efter öppningsrepliken. Jag hade inte haft tid att notera att jag var ensam. Inte i biosalongen, den var fullsatt. Nej. Jag var totalt ensam om att skratta. Med ens var det som tiden hann ikapp mig. Först var det knäpptyst. Mina ögon hade vant sig vid mörkret. Överallt såg jag arga blickar som riktades mot mig. Några närmast mig började hyscha. Någon sa till på skarpen.
”Du grabben. Du är inte ensam om att se filmen.”
Jag blev tyst en kort sekund av chocken. Sedan blev det värre. Nu förstod jag att det var förbjudet att skratta. Då är det verkligen inte lätt att stå emot. När man inte får är allt mer spännande. Det började rinna från ögonen. Jag höll på att få kramp i magen. Överallt verkade det bubbla över. Det verkade inte ens hjälpa att Bodil tittade tomt rakt fram och låtsades att hon inte kände mig. Kylan mellan oss svalkade inte ner mig.
Vad var det då som fick mig att tycka att det var så fantastiskt komiskt när Lindstedt vaknade mitt i natten av en telefonsignal. Ja, inte var det av att han yrvaket hade svarat med sitt efternamn. Hade han för min skull svarat med hela sitt rollnamn Martin Bäck hade jag varit tyst som i graven. Jag lovar. Kanske hade jag fått hålla Bodils hand och till och med något mer avancerat en bit in i handlingen om hon blev rädd för något läbbigt som visades på duken.
Jag hade på fullaste allvar trott att han svarade:
”Väckt.”
Med min sjuka humor gick jag i gasen på detta enda ord. Det här kommer att bli en både rolig och spännande film, tänkte jag snabbt. Humorn är säkert som Rosa Pantern-filmerna med Peter Sellers. Alla roller som jag sett och hört Carl-Gustaf Lindstedt i hade varit åt det komiska hållet, till mitt försvar. Detta var tiden innan jag sett honom briljera i Arthur Millers ”En handelsresandes död”. Lindstedt hade en bred repertoar i sitt CV. Som många andra kända komiker och clowner var han allvarlig bakom masken.

Det blev aldrig Bobo och Bodil.  Behöver jag tillägga, som en eftertext i en film, att Bodil och jag aldrig gick och såg några fler biofilmer tillsammans? Jag har sett om ”Mannen på taket” på TV. Carl-Gustaf gjorde en magnifik rolltolkning av Kommissarie Bäck. Han var inte alls rolig, men jag kunde inte låta bli att i TV-soffan skratta till. Första intrycket tävlade fortfarande om uppmärksamheten.
”Vad skrattar du åt pappa?”

Namnet Bodil är ett alias. Namnet Bobo är ett smeknamn på någon som bor inom mig.
Blev allt lite glad igår kväll när jag såg att min blogg nådde 80 000 visningar. Ska bli spännande att se om den når 100 000 innan den blir full. Jag tänker inte köpa till någon plats för utländska pengar. Går kanske slänga gamla bilder och inlägg.