Hjälp! Jag ringer 112!

När Jennifer försvann iväg norrut för att förkovra sig på SLU (Sveriges Lantbruks Universitet) i Uppsala fick jag en briljant idé.
”Vi hyr ut hennes rum och drar in lite stålar.”

Hur har det gått under dessa veckor med mitt projekt? Inte speciellt bra. Jag var banal och gick med på att få betalt i efterskott.
Inte ett ruttet öre har jag fått.  😦
Jag har heller knappt sett till den inneboende. Bara hört hög skränig musik från rummet. Jag skickade in lappar i springan mellan dörren och tröskeln med krav på att sänka musiken och påminde även om den obetalda hyran.

Inom en snar tid kommer Jennifer hem för att stanna i fem dagar. Hon är mycket efterlängtad.   ❤
Samtidigt börjar jag få riktigt dåligt samvete för problemen i hennes rum som jag inte … hunnit berätta för henne.

Färskaste nytt.
För en stund sedan tog jag i med hårdhandskarna och knackade på dörren med knogarna.
Ingen öppnade.
Efter femton sekunder öppnade jag själv modigt dörren och tänkte dra mitt intränade tal. Berätta att vår dotter ska komma hem senare i kväll och att vi måste städa rummet och säga upp det muntliga avtalet på direkten.
Istället möttes jag av en chockerande syn som fick min fantasi att dansa i otakt och mörka tankar flög hej vilt både i rummet och på mitt hjärnkontor.
En graviditet som är inne på slutspurten?
Ätit något ytterst olämpligt?
Festat loss på tjugo avokadoer?
Druckit för många elefantöl?
Bäst jag ringer 112. Bara de nu tror mig? Jag är rädd för att de känner igen min röst från förra gången som jag  …  😉

Den tog mig med storm

Oktoberkvällen 2011 var mörk och dyster. Barnen höll på med sitt skolarbete. Solveig ville se något på TV som jag inte hade följt tidigare. Därför berättade jag att jag skulle hyra en film och se den på datorn i sovrummet. Av en slump råkade jag hitta en film som jag visste att kritiker lovordat och som var med på min långa ”kanske-se-lista”. Snabbt kollade jag runt på betygslistor på olika sajter. Antingen högsta poäng eller lägsta. Den ska jag se, tänkte jag.
Jag var inte på mitt bästa hösthumör den kvällen. Efter att ha försökt få in svensk text eller åtminstone engelsk text så att jag kunde ha någon behållning av filmen, hade mitt humör sjunkit nära frostgränsen. Ändå fanns det inte med på min karta att ge upp. För fjärde gången startade jag om filmen och ställde in den svenska texten. Ändå tjafsades det på tyska utan att det var textat. Min skoltyska förstod efterhand delvis konversationen, men inte hade jag lust att sitta där under en hel film och… vad hände då? Plötsligt blev det engelskt tal och svensk text. (De hade alltså valt att inte översatta tyskan som pågick i fem minuter.) På övre plan i vår bostad hade Solveig sett klart sitt program och fortsatt att titta på något annat så länge att hon somnat i soffan. När hon vaknade till stängde hon av TV:n och gick nerför trappan, öppnade sovrumsdörren och hittade mig på stolen framför datorn. Endast skärmen lyste upp rummet.
”Har du inte sett klart filmen?” frågade hon förvånat.
”Det är tredje gången jag ser den. Man får hyra den i 24 timmar. Jag hinner en gång i morgon också …”
Sådär har jag aldrig gjort förr. Det har hänt att jag sett om biofilmer en vecka senare, ex när jag blev kär i en viss blond tjej i Grease.

Den här filmen tog mig med storm. Jag har flera gånger analyserat mig själv om varför det blev så. Jag kan varenda scen i manuset. Imorgon får du veta vilken film jag menar. Givetvis fick den en tia av mig i soffan. Det fick den definitivt inte av mina tre andra familjemedlemmar … 😉