Åtta veckors väntan

6

Längre är det inte. Innan vi är framme vid skyltsöndag och första advent. Det är en tidig advent 2016.

5

Tänk om alla kunde sköta sig. Orka sätta tillbaka sin kundvagn efter inlastningen i bilen. ICA i Visby vill ge kunderna en ny chans och skapa en känsla från förr.

1

Bonden behöver inte vara orolig på några månader. Invasionen har sinat. Det skulle vara en eller annan kundvagn som navigerat fel.  😉

2

Tar människor paus från att besöka sina favoritställen under den mörka tiden på året tro. Beror såklart på hur långt de har dit. Vilket är ditt ”eget” smultronställe?

3

Jag är förtjust i den gamla stavningen. Om jag fått chansen hade jag gärna levt i ett tidigare sekel. Om jag var säker på att få äta mig mätt och hade tak över huvudet.

8

Här kan man ironisera om att ta ner skylten. Jag tycker skylten är dödssnygg i alla fall. Vad tycker du?

7

Det har jag totalt glömt. Vad var det nu jag och Tilda säljer?  🙂

4

10

11

12

Vilken skylt hade du gärna haft hemma?

Vi har varit på Österlen de två sista helgerna. Vilken konstrast. Förra gången hade vi med oss lunchkorg och satt och njöt i solen i Hagestad Naturreservat efter den underbara vandringen. Denna gången fick vi öka tempot från parkeringen, så vi inte var genomvåta när vi kom in på Kåsessons för att äta den goda Lasagnen. Ändå hade vi tur. Det småduggade bara när vi som motion gick upp till Ale Stenar. Efterrätten fick bli kaffe och morotskaka på Backagårdens café & växthus. Också en repris från förra helgen. Men den här gången värme kaffet bättre i kroppen, när det smattrade på glasfönstren utanför vinrankorna. Solveig ”fick med sig” en snygg kofta av ull från affären ”Omtanke”.  😀
Vi hörs i nästa vecka. 🙂

 

 

Annonser

En halvtimme på Sandrews

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

DSCN77780001DSCN77770002

Denna biobiljett, med den vackra handstilen på baksidan, hittade jag i en minneslåda. Följ med till åttiotalet och en julidag vid västkusten. Hoppas du inte blir alltför äcklad. Jag varnar känsliga läsare. 🙂

Efter att snabbt delat ut posten på mitt sommardistrikt, hade jag cyklat ner och badat på Östra Stranden.
Det var en skön sommardag och det kändes lyxigt att bada och samtidigt ha fullt betalt. På hemvägen åt jag middag hos mamma. Innan jag cyklade hem för att sova en timme stack jag inom Ica och köpte något gott till fikat. Det fick bli toscakaka. Till godbiten köpte jag ett paket grädde.
En stor klick vispad grädde ovanpå kakan och en lika stor klick i det rykande kaffet kalasade jag på, på balkongen. När jag var klar blev jag rastlös. Min tolvväxlade cykel ville ut på en runda och jag drog iväg till centrum. Väl framme stack jag in på jobbet och slängde upp en del av morgondagens post. Utmärkt taktik om jag behövde skapa mig en lugn nästa dag.
Även min kompis Janne befann sig på sitt distrikt. Vi bestämde oss för att gå på bio när vi var klara. På Sandrews en bit från Norre Port gick ”En natt i New York” av Martin Scorsese, en film som fått bra kritik av flera recensenter.
Filmen visades i stora salongen. Ganska snart började jag känna mig konstig i kroppen. Först försökte jag tänka på annat och koncentrera mig på handlingen. Var jag kissnödig? Nä. Mysko. Jag hade varit kärnfrisk en kvart tidigare.
Det gick bra någon minut. Sedan var obehaget tillbaks som en bumerang. Jag blev inte klok på vad som fattades mig. Det här var löjligt.
”Jag ska bara på dass”, viskade jag till Janne.
Av någon konstig anledning tog jag med mig jeansjackan.
Nu gick allt akut snabbt. Redan när jag tog tag i salongsdörren mådde jag illa. Efter alla mina hundratals besök på biografen hittade mina fötter till toaletterna.
Jag hann aldrig stänga dörren. Aldrig förr hade jag upplevt något liknande. På några minuter hade jag tappat all energi i min vältränade kropp. Hela toaletten var nerspydd och det kändes som jag skulle svimma där jag halvlåg på alla fyra och hyperventilerade. En varningsklocka ringde. Jag måste bort. Ut i friska luften. Det kunde inte finnas en enda droppe dynga kvar i kroppen som skulle ut.
Livet blev inte lättare utomhus. Jag tog mig stapplande runt hörnet och ner till grusgången längs med Nissan. Jag mötte okända personer som trodde att jag tillhörde A-laget. Jag såg det i snabba blickar som vändes bort och noterade att deras stegriktning lämnade grusgången. På en bänk satte jag mig ner, helt utmattad efter ännu ett spyanfall.
Att cykla hem var det inte tal om. Att ta sig över bron och fram till bussterminalen kändes som ett maratonlopp i fyrtiotvå kilometers uppförsbacke. Halvliggande på träbänken försökte jag desperat tänka ut nästa möjliga steg.
Jag blev avbruten i mina destruktiva röriga tankar när jag såg mitt ex´s bästa väninna komma gående mot den plats där jag satt. En världsvan kvinna som precis hade kommit hem från en längre utlandsvistelse. Jag är säker på att Liv direkt kände igen mig. Då måste hon också ha sett vad som hände två sekunder senare. Ett nytt Niagaraanfall som inte gick att dölja. Snart skulle halva Halmstad veta att Bobo blivit alkis denna sommar. Min kropp började skaka och jag frös i sommarvärmen trots att jag var genomsvettig. Matt var bara förnamnet. Stanken var inte att leka med. Hade det gått hade jag sprungit ifrån mig själv, men som det var nu skulle jag inte ens klara av att vänta tills min buss kom. Som en skänk från ovan gled Snöstorpsbussen in. Från en hållplats nära Snöstorps kyrka skulle jag i ett friskt tillstånd lätt kunnat ta mig hem på tio minuter.
Jag hade busskort och slapp krångla med pengar med skakiga händer. Det var ändå ett stort företag att ta sig uppför de två trappstegen och slå sig ner på ett ledigt säte vid en finklädd dam som snabbt ställde sig upp. Här drabbades jag av ett par minuters medvind när bussen körde iväg. Annars hade jag säkert slängts av om jag spytt ner bussen. Några gånger började jag dock hulka. Det var svårt att hålla ögonen öppna, men när jag blundade drabbades jag av yrsel. En reservplan skapades i ångestångorna när jag förstod att det var nära att gallan ville visa sig offentligt.
Min högerhand gick med på att sträcka sig upp. Jag tryckte på stoppknappen och raglade av. I ett friskt läge skulle jag känt ett nostalgiskt skimmer när jag korsade min gamla grundskolas skolgård. På skolplanen hade jag spelat många handbollsmatcher. Denna stund skulle mina klasskamrater inte sett någon skillnad på mig och en begagnad disktrasa. Mina ben var som gelé.
På något vis kom jag hem till mammas bostad. Skönt att jag hade en extranyckel, för hon var inte hemma. När hon kom hem från jobbet löste hon snabbt gåtan.
”Grädden. Datumet hade säkert gått ut. Du har blivit matförgiftad. Annars hade det inte kommit så akut.”
Mamma hade rätt som vanligt. Jag som hade gillat att grädden var nersatt till halva priset, hade inte vägt det som en risk med att datumet hade gått ut. Jag tänkte på filmjölk och vanlig mjölk och tog chansen. Trodde inte att en seriös affär sålde farliga feta saker. Det blev en lärdom för livet. Aldrig har jag köpt gammal grädde sedan dess.

Min chef tyckte att det var sjukt komiskt när jag ringde och sjukanmälde mig och redan befann mig på jobbet. Mamma bodde nämligen i mitten av mitt distrikt.
Om jag skulle försöka hitta ”En natt i New York” på Tradera. Det skulle vara kul att äntligen få se klart filmen. ”Som grädde på toscakakan” som de säger i Toscana. 😉
På biobiljetten står det: ”Välkommen åter”. Kan det gälla mig med?
Eftersnack: Jag hoppas du hade behållning av texten och inte mår illa. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Solveigs förslag

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.:
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin avslutning på juni.

Sommarvärme i kylskåpet

Novemberdysterheten bodde inte i mitt kök i torsdags kväll. Det var min ”laga middag” kväll. Jag sjöng några Ulf Lundell strofer eftersom det var hans födelsedag. ”Men nere i city står en hund och gråter. Gå ner dit om du kan och ge han en hjälpande hand. Nån har glömt honom där, han är övergiven och det står ingenting på hans hundhalsband. Du kan kalla´n vad du vill, men jag tror att den hunden heter Chans…”

Pastan var färdigkokt och avhälld. Kylskåpet var genomsökt i varje vrå i jakten på den gula plastflaskan med flytande margarin. Jag hade bestämt mig för att INTE ropa ner till Solveig i tvättstugan. En bra karl ska reda sig själv. Men samtidigt som jag slutade sjunga kändes det som om det började närma sig advent minst … 😦

”Solveig!!! Hör du mig? Jag har letat överallt men hittar inget flytande margarin. Köpte du inte det igår? Gillar svar mer än frågor på frågor. Vaddå sommarvärme i kylskåpet? Vad bra. Jag tror jag hoppar in en stund. Behöver komma ifrån novemberkylan.”

Hur kan kvinnor höra att ett kylskåp har öppnats för … ett tag sedan … när hon befann sig långt från händelsernas centrum. 😉
Med några ungdomliga trappkliv var hon i köket och lyfte direkt ut ett främmande föremål av plast. Det såg ut som pepparkaksdeg på omslaget.

DSC_26180104

”Det där är väl inte flytande margarin? Den trista flaskan har jag flyttat på hela tiden? Den SKA vara GUUUL!”

DSC_26160103

 

”Titta! Nu har spaghettin fått frost i skägget. Vad sa du? Värma upp den i kylskåpet?”

Sedan fick jag en kvällslektion inför frukosten. Precis som jag inte kan ”läsa” bilder. Jag har faktiskt lärt mig att russinpaket inte bara är röda som förr.

DSC_26120100

Imorgon ska jag gå och växla de här mynten innan de blir för gamla. Det tänker jag inte berätta för Solveig. Några hemligheter måste man få ha för sig själv. Hon skulle säkert bara säga att de inte går att växla in, tiden har gått, bla, bla, bla … Ska man inte bita i pengarna för att se om de är äkta? Om mynten smakar som choklad fattar vilken Hallänning som helst att det är äkta vara. 😉

DSC_26220105

Petter och vargen

Det är flera som säger sig ha sett en varg i trakterna här i södra Skåne. Sant är i alla fall att någon eller något roar sig med att bita ihjäl får på nätterna. Har hänt flera gånger de sista veckorna på olika platser här i närheten. Otäckt. Även barnfamiljer har blivit rädda. För två veckor sedan stod det i YA att en jägare sett vargen med en kanin i munnen. Några dagar senare dementerades det av en ägare som erkände att hans hund sprungit lös. Experterna menar att det måste röra sig om en hund, men de är inte helt säkra. Själv tror jag på en varg.

Jag har inte ringt in ännu till tidningar. Solveig säger att jag ska avvakta. Helst droppa det. Men det är sant – sådär Bosse Lidén sant. Jag såg en björn som var närsynt i eftermiddags. Den gick rakt in i ett träd i vår trädgård.
”Ingen kommer att tro dig”, sa Solveig. ”Du kommer att tappa bloggläsare.”
Antagligen är hon säker på att jag ska ta åt mig av den sista kommentaren. Visst. Jag får räkna med att minst en av er kommer att slänga ur sig frasen:
”Det fattar du väl dumskalle. Det orimliga. Med tanke på hur mycket blåbär som en björn sätter i sig i sitt liv. Inte ser den dåligt. Blåbär är guld för synen. Fråga vem som helst som jobbar i en hälsokostaffär.”
Det är inte det som räds mig. Nej. Jag tycker mer det är pinsamt om det blir tvärtom. Att jag blir avslöjad som snål. Ytterst obehagligt. Tänk om en Björn ger igen och ringer in till YA och berättar att han sett mig krypa omkring på golvet på Ica och leta låga priser. Vilken björntjänst min bästa kompis Björn skulle göra mig…  😉

Sant är i alla fall att jag såg två tjejer som bakade lussekatter igår. Sådant kan jag nämligen dofta mig till på långt håll. De såg ut som på bilden nedanför. 😀

Imorgon blir det allvarligare. Då ska jag berätta vidare om mina skyddsänglar. Jag har berättat om när min mamma räddade mitt liv, finns att läsa i Funderingar. Denna gång ska det handla om att ibland hann jag helt enkelt inte… var rädda om Er.