Nio månaders väntan är över

Facebook

En del väntar på att föda välskapta barn. Det gör inte jag trots att någon retar mig ibland och undrar hur Lillen mår och kastar blickar mot min ”lilla” mage. 😉
Istället har jag väntat i nio månader på att SolBo Förlags senaste bok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” ska finnas med i Bibliotekstjänsts (BTJ) inköpslista.
Vi hoppas att många bibliotek vill beställa vår bok. Vill du ha den på ditt lokala bibliotek kan du gå in på bibliotekets hemsida och fylla i ett inköpsförslag.
Allra trevligast är det naturligtvis när vi får beställningar på bloggen med önskningar om att få boken signerad av författarna. 😀

Eventuella kommentarer besvaras i detta inlägg med 🙂

Annonser

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del sex

CCI201404050003 

Tänk er följande scen.
Jag sitter en varm majdag på altanen och målar om gråstenar till tjusiga vitstenar. Det är så varmt att jag kör topless och har ett par slitna avklippta jeans på mig. Vi har precis kommit hem från jobbet, jag och Solveig. Nu har vi bytt jobb och bostadsort. Tidigare delade vi bibliotekskontor. Nu är hon min chef i klassrummet. Solveig kommer ut och säger att det är telefon till mig. Jag är kladdig om händerna och alldeles torr i strupen och längtar till ett glas kall dryck.
”Bosse.”
”Hej! Mitt namn är Tove Stålheden. Jag var tvungen att ringa. Jag sitter faktiskt på skrivbordet och har läst fyra kapitel av ditt manus och bara måste få reda på vem Bosse Lidén är…”
Sådär startade samtalet samtidigt som allt blev kaos i mitt huvud. Vem av mina tjejkompisar är det som driver med mig? Kan det vara Susanne, Carina eller Eva? Låter det inte som Carina? Jag svarade entonigt, för att vinna tid och fattade inget. Inte sjutton ringer någon från ett riktigt förlag och sitter på skrivbordet och bara har läst fyra kapitel… dagdrömmer jag? Kan man bli knäpp av att måla för många stenar?

Detta handlade inte om ”En andra chans” utan mitt nästa projekt ”Jonas – Fantasins mästare.” Återigen var jag så korkad att jag lockats av en tävling. Juryn skulle vara representerad både från Sverige, Norge och Danmark. Mitt grova fel var att jag ville flirta med den norska sidan. Vinnaren skulle bli utgiven i alla tre länderna. Därför kom jag på en speciell grej som jag planterade i mitt manus som egentligen handlade om helt andra saker. Jonas var en underbar kille i vår klass med en härlig fantasi. Så han fanns på riktigt. Likaså en tjej med det häftiga namnet Lizette. På måndagarna i ettan fick barnen berätta om vad de gjort på helgen. De mest fantastiska historier kom från Jonas mun som alla klasskamrater trodde på. Utom jag och fröken Solveig som förstod att det var lurt med att Jonas hade klappat en levande delfin i trädgården. Det var då jag kom på att jag skulle skriva en ny bok. Några få sanna anekdoter lät jag vara med, annars hittade jag på allt själv som jag alltid brukar göra. Det var när jag såg broschyren om tävlingen som jag började på ett litet stickspår. Jag lånade inga skämt, meningar eller ord från någon annan än mig själv. Mitt syfte var, som jag skrev ovan, att flirta med den norska sidan. Jag tog hjälp av två norska kompisar och fick till rätt norska i ett par brev. Mitt problem var att grejen med att ett barn skulle låtsas vara en vuxen och skriva ett brev för att fixa en ny fru till en ensamstående förälder just det året var megakänd i Sverige. ”Sixten” av Ulf Stark gick på TV, som radioföljetong och boken hade varit en succé året innan. Jag trodde så här. Bara för att någon har skrivit om hästar är det inte förbjudet och stängt för att skriva om en annan häst. Jag älskade Sixten men såg ingen övrig likhet med mitt manus. På bokmässan i Göteborg fick jag träffa denna trevliga Tove (fingerat namn) som var impad av min fantasi och mitt lekfulla sätt att skriva på. Hon gillade skarpt mina dialoger, men tyckte att texten skulle tvättas. Här bjuder jag på brev från kvinnan som tyvärr inte lever längre.

”Roligt att träffa dig på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Som jag sa då tycker vi att du gjort en bra historia. Språket flyter bra. Det är lätt att läsa och enkelt utan att vara torftigt. Dialogen mellan barnen låter naturlig och uppslaget med att presentera barnen per xxxxx var mycket välfunnet. Deras hyss tilltalar säkert andra ungar i samma ålder. Det finns en del ställen där det skulle vara bra att komprimera texten. Det som gör att vi inte kan reflektera på att ta ditt manus för utgivning är att samma idé med brevet är redan tagen i en annan bok (av Ulf Stark tror jag?) Den har dessutom lästs i radio och är ganska känd. Vi hoppas att du fortsätter att skriva och utnyttjar din talang. Vi läser gärna dina manus om du har mer på gång. Jobba på med ditt skrivande. Man blir inte författare på en gång, men du är på god väg!”

De sista två meningarna tog jag från brevet jag fick från samma kvinna när jag skickat ”En andra chans”.

Jag hade ingen större lust att peta bort brevbiten som var ytterst personlig och ”Bosse Lidén-aktig”. Jag tyckte att det passade in i min story och var helt mina egna ord. Istället bestämde jag mig för att skriva en vuxenbok. En självbiografi. Projekt nummer tre.

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del ett

omslag svartDet är svårt att skriva ett egentligt startdatum. Det känns som att min väg till att nå min dröm om att få ge ut en roman startade när jag anmälde mig till Skrivinstitutets distanskurs i Borås. De första två uppgifterna gjorde jag på en reseskrivmaskin. Vad lyxigt det var när vi strax senare köpte en Macintosh. Den kostade 16 000, skärmbilden var inte stor men datorn var helt suverän. Den klart bästa vi ägt. Den krånglade aldrig, utan självdog av åldersskäl flera år senare.
Ett av mina personliga mål med skrivkursen var att testa en annonslockelse. Det stod att man fick kursen gratis om man inte lyckade sälja sina alster och få ihop lika mycket som kursen kostade. ”PS. Kom ihåg att du inte riskerar någonting – kursavgiften återbetalas i sin helhet när du fullföljt kursen – om du inte har tjänat in den genom försäljning av det material du har skrivet. Detta är din stora säkerhet osv.”
Jag räknade kallt med att det fanns något finstilt med i det flotta erbjudandet och tog det inte på allvar.
Det ingick en välskriven pärm med olika kapitelflikar som; Hur man bygger upp en historia, skriver säljbara artiklar, effektfulla berättelser, personteckningar, noveller som säljer, berättelser för barn och ungdom, facklitteratur, biografier, bokrecensioner, skriv en roman, skådespel, skriva för radio, skriva för TV och hur man blir översättare osv.
Mitt mål var att komma igenom kursen så fort som möjligt. Inte så att jag slarvade. Jag gjorde uppgifterna mycket grundligt som jag alltid brukar göra. Så fort jag var klar skickade jag iväg min lösning till handledaren som var en känd författare i Sverige och som deltagit i ”På Spåret” på TV. Tanken var att kursdeltagaren hela tiden skulle ha en uppgift hemma och en som läraren förhoppningsvis gick igenom. Mina sprintertakter gjorde att jag ofta blev utan uppgift hemma och det retade mig. En annan sak som störde mig var att det mest stod. ”Bra novell, acceptabel intrig och välskriven text. Bra Bosse. Fortsätt så. Jag gillar det du skriver. Barnberättelsen känns naturlig och gullig om uttrycket tillåts. Recensionerna är trevligt skrivna och lockar till läsning. Bra.  Du behärskar att skriva noveller som gör sig i moderna tidningar. Den här genren är du bra på. Tack för väl genomarbetad uppgift 7. Inget att anmärka.” Sedan kortfattat vad nästa uppgift bestod av. Jag fiskade efter att få råd och lära mig nya saker. Få reda på vad som var mindre bra och vad jag skulle kunna bli bättre på. Jag ville utvecklas som skribent.
Från början var det delövningar som inte var färdiga för att skickas till tidningar och tidskrifter. Därför var det inte aktuellt för mig att försöka sälja något. Det var inte förrän i slutet av kursen som vi skrev färdiga artiklar, noveller, sagor m.m. Det var då jag skrev mitt första kåseri. ”Jag hatar min närmaste kompis” Läs om ni har tid och lust. Jag la till lite trams på slutet i texten innan jag la in den på bloggen hösten 2012.

https://bosseliden.wordpress.com/2012/10/26/jag-hatar-min-narmaste-kompis/

Äntligen fick jag en längre analys av min text. Detta som jag längtat och trånat efter genom hela skrivkursen. Blev jag glad? Näpp! Jag blev sur som den gula frukten och tyckte läraren var helknäpp. Så här stod det.
”Astrid Lindgren-porträttet är bra och välskrivet tycker jag. Det andra är för kryptiskt och krångligt från början för att en läsare ska orka igenom. Förklara från början vad det handlar om och hur det är att leva med diabetes så blir texten lättare att ta till sig.”
2014 skrattar jag gott åt riset. Denna lärare skulle ha läst min blogg, helst när jag tramsar som mest. Personen måste ha varit befriad från humor. Hur trög… var nu snäll Bosse. Min rubrik syftade på att läsarna skulle tro att jag hatade en mänsklig kompis. Det inbillade jag mig att ”alla” skulle förstå och sedan bli överraskade av sanningen en liten bit ner i texten. Jag tyckte det var ett häftigt upplägg och ett uns nytänkande. Vad tycker du? Tycker du inte som jag så … Tänk på citronen. 😉

”Nu spörs det vad du vill göra, ta tio extra uppgifter eller ta pengarna?” Vad tror ni att jag valde? De tio uppgifter var helt fria. Kunde handla om vad som helst. Jag såg framför mig orden. ”Bra Bosse. Fortsätt så i nästa uppgift.”
Hör och häpnad. Jag fick tillbaka varenda krona. Snabbt också. Första och sista gången jag gjort en sådan grej. Ännu roligare. Ett tag efter kom ett samtal från Stockholm från tidskriften ”Diabetes”. De köpte kåseriet ”Jag hatar min närmaste kompis”, gillade det skarpt och frågade dessutom om jag ville börja jobba som deras kolumnist och skriva i varje nummer. Det erbjudande tackade jag glatt ja till. 😀

I denna kategori kommer jag att göra precis som med de femtio filmtipsen. Jag är tacksam och glad för varje kommentar från läsare, men jag kommer bara att bekräfta att jag läst med en glad gubbe. Det handlar om tid, brist på energi, integritet med mera. Jag tänker bjuda på en hel del privat när jag bjuder in dig till tankar om mitt skrivande och min väg till att SolBo Förlag gav ut romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Givetvis kommer jag att belysa arbetet med själva manuset. Inläggen kommer inte alltid att följa tiden kronologiskt.
Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns bloggläsare som redan gjort det. Tusen tack till er för hjälpen. Ni kan vila era ögon. 🙂
Det ska erkännas att det är tufft när man inte har de stora elefanternas möjligheter. Få titlar styr hela bokförsäljningen i vårt land. Jag gör definitivt inte detta för att tjäna pengar. Däremot vill jag inte förlora några pengar och jag är väldigt sugen på att ge ut fler böcker. Massor av planer finns i mitt huvud. Det är bara min kropp som har andra åsikter mellan varven. 

Statistik och ett personligt tack

WordPress har för andra gången skickat statistik över ett år som gått. För att göra det extra spännande har de jämfört min lilla blogg med Sydney Opera House som rymmer 2 700 personer. Jag noterar att jag gjort 257 inlägg och lagt in 486 stycken bilder under 2013. Mitt mest besökta inlägg minns jag med glädje. Det lades in d. 30 maj 2013 och hade rubriken: ”Min långa väntan är över”. Då var det solsken både utomhus och inomhus när det ringde på dörren. Nästa gång det händer kan jag tänka mig delad glädje. 🙂
https://bosseliden.wordpress.com/2013/05/30/min-langa-vantan-ar-over/
Jag vill passa på att tacka alla er som köpt ”Mina fotsteg i ditt hjärta” via bloggen under 2013. Dessutom ett extra tack till de personer som tagit sig tid och lämnat kommentarer och recensioner om boken via texten under min Gotlandsheader. Jag läste sist att jag fick rosor från Finland. Dessa ”skriftspår” valde jag redan från början att inte svara på, som jag annars alltid gör i vanliga inlägg. Detta är för mig bokens egen sida, som jag gärna läser under gråa dagar.
Jag har skrivit det förr. Om ni gillade boken får ni gärna tipsa om den till ert bibliotek. Alla större bibliotek har en sida på datorn där man kan lämna inköpsförslag. Jag är rädd för att det kostar 5-10 om ni åker och hämtar boken. Om ni gör mig tjänsten under 2014 skickar jag gärna en lott till er som tack. Jag vill att så många som möjligt ska få en chans att läsa ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Det är inte lätt att bli profet i sin egen stad. Ystad bibliotek har inte boken. 😦
Visst trivs jag med att vara okänd och anonym på hemmaplan, men jag vill att min roman ska både synas och läsas. Den skäms jag inte alls för. Jag står för varje ord.

Mitt mest kommenterade inlägg på bloggen var. ”Tänd ett ljus”. Där står det 100 i molnet. Min blogg har haft besök från 58 länder. Hoppas de har njutit av min halländska. 😉

Jag tycker det är intressant med statistik och läser och reflekterar över det med en blandning av intresse, allvar och skoj. Min egen statistik är mycket roligare. Där kan jag se att det numera är tretton kvinnor som kommenterat över hundra gånger var på min blogg och att den första killen närmar sig det magiska strecket. Jag kan bjuda på att jag vet att 189 olika personer har lämnat avtryck, med minst en kommentar var. Jag ser med spänning fram emot vem som ska bli nummer 200, men först ska jag klara av att lägga in 500 stycken inlägg. Min högsta önskan är annars att få ägna mig helhjärtat åt att skriva en ny roman. Då finns det varken tid eller kraft för blogg eller Facebook under flera månader. Det finns många idéer och uppslag som lockar mig. Ständigt fyller jag på i minnesbanken på datorn. Platsen är given denna gång.

Jag önskar er en fin fortsättning på det nya året. I eftermiddags plockade vi ner julen. Det gjorde ont när barren, likt nålar, satte sig fast i min hud. Gratis akupunktur. 🙂